Spökbarnet

Han tittade in i den lysande portalen. Dumburken surrade sin tillitfsfulla, ljuva sång, och i det omedvetna dök hennes bild återigen upp. Den lingrade på randen till vetandet, en ljuv doft av blommor, av drömmar, hägringar, en regnbåge, en hallucinerad beröring som fick honom att explodera. Den stannade tillräckligt länge för att mana fram den där olyckliga uppsynen han brukade ta på sig som en kostym varenda gång han trodde att ingen tittade på. Hittils hade ingen sett honom i hans självpåtagna olycka. Men denna gången var annorlunda.
Jag såg honom.
Han låg på golvet. Krälade runt som ett litet barn, stötte huvudet mot pålen medan hans ansikte fläckades av det förbjudna vattnet, de skamliga känslorna vällde fram och han kunde inte låta bli att misshandla sig själv. Jag stod som paralyserad vid hans sida. Jag rörde vid honom, försökte trösta genom att krama honom, men han fortsatte som om jag inte existerade. Ljudlöst och plötsligt rusade han upp rakt mot väggen och bankade sitt huvud mot det så hårt att blodet stänkte. Hans svaga gnyenden, dömda att inte höras av någon, avbröts endast av ett och annat gurgel när blodet rann ner i hans mun eller ögon. Efter ett tag verkade han fatta ett beslut, ställde sig stelt mitt i rummet och stirrade med tom groggig blick rakt fram in i ingenstans. Han gjorde mig rädd. Jag började försiktigt ta mig fram mot den ljusa och så lovande dörren. Den var så gott som sönderslagen. Jag vände mig om för sista gången, förskräckt över den underliga varelsen, ett tyst farväl till en förlorad tanke. 'Dina ögon gnistrar, när du tittar på mig är jag endast falsk eld, kärlek är som en immig plastpåse när allt man begär är en ringsignal' sa han och vände sig om mot mig. Han gav mig en granskande blick medan han med ett otroligt lugn torkade bort blodet från sin panna. 'Älska aldrig' fortsatte han 'det är enda sättet, det är det enda sättet' mumlade han medan hans blick förvillade sig in i rummet.
Vid det laget var jag skräckslagen. Med allra största möda lyckades jag trycka ner dörrhandtaget och springa ut ur rummet, full av adrenalinpumpad skräck, jag tänkte inte längre jag var bara ett jagat djur i en stor mörk och alldeles främmande bur. Jag sprang genom den mörka korridoren utanför, i slutet kunde jag se ett starkt skinande ljus och jag siktade in mig på det allt vad jag kunde, sprang så fort att mina leder brast av utmattning, paralyserad av min panikslagna rädsla för varelsen..
Plötsligt exploderade hela världen av en enorm knall, det lät som om en blixt slagit ner precis bakom mig. Jag kastade mig gnyende ner på marken säker på min egen död. Men inget hände. Försiktigt vände jag mig om. Det fanns ingen där. Jag tog mig samman och gick tillbaks, mina fötter kändes som bly det kändes som en evighet innan jag kom fram till den förbjudna porten till det inre. Då såg jag det. Under dörren fanns en enorm röd pöl. Fullständigt förvirrad böjde jag mig ner och doppade mitt finger i den underliga magnetiska vätskan. Jag reste mig upp och stirrade fascinerad på mitt röda finger. Jag förde det mot munnen. Det var blod. Vild av glädje slängde jag upp dörren. Jag blev översvämmad av blod. Fullständigt indränkt och sprattlande gick jag in, blint famlade jag mig fram, jag kunde inte se, mina ögon hade blivit blinda. Det var då det hände. Mina ögon hörde och mina öron såg. Jag snubblade till över något och ramlade ner med ett plask. Jag vågade inte röra mig, jag lät det missledda adrenalinet sakta ebba ut och torkade bort blodet ut ögonen. Försiktigt rörde jag vid formen som jag snubblat över. Det var han. Det var jag. Han var död. Indränkt med blod kvävde jag fram ett glädjeskrik. Jag var fri. Jag är fri.

Författare:

Publicerat

Dela: