Spökenas hus

- Hej då rå, suckade Ina och kramade om sin vän.
- jag kommer sakna dig så, kvävde hon fram och kände hur en tår rullade ner från hennes kind.
- jag med!!! Jätte mycket!, utropade Frida och kramade till baka och hade också tårar på kinderna.
De stod där en stund, när de plötsligt hörde tutan av en väl bekant bil.
- du ska åka nu... , suckade FRida och släppte taget om sin bästa vän.
kom ihåg att du alltid kommer vara min bästa bästis !!!!
HOn gömde sedan ansiktet i händerna.
- Jag förstår inte varför du måste åka, snyftade hon.
Tänk om vi aldrig träffas i gen!? Jag kommer alltid älska dig som en äkta vän , kom i håg det också!!!
Ina försökte le, men tårar klammrade sig ut hela tiden.
- jag med, och jag lovar att hälsa på!!! Att det ska vara så svårt att stanna kvar här, sa hon bekymmrat.
Frida nickade och log, men leendet var falskt, det såg Ina direkt.
- hadet så bra då. jag hoppas du flyttar till baka.
Ina nickade.
- jag med...
De tittade varandra i ögonen . det var så svårt att säga adjö till sin enda riktiga vän...
både hon och FRida hade bara varandra, och hono visste inte hur det skulle gå för Frida , nu när hon flyttade.
och hon visste inte heller hur det skulle gå för henne själv.
- Tina!!!!! Kom nu!!! vi måste åka!, ropade Inas mamma ifrån bilen.
Ina vände sig om mot sin vän och tog hennes hand.
- jag måste åka, började hon. Jag hoppas att vi ses igen, och om vi inte gör det så har vi dem här. Hon drog tag i sitt halsbandsom hängde runt halsen. på kedjan skimmrade ett halvt hjärta.
- Ja, sa frida och tog tag i sitt också.
Frida och Ina gav varandra en sis´sta kram och sdena gick Ina med bekymmrade steg mot bilen .
hon öppnade ena dörren och satte sig i bilen och vevade ner fönstret.
- glöm inte att skriva!,ropade Frida efter Ina och bilen .
Ina stack ut huvudet och ropade till baka.
- det skulle jag aldrig glömma!, ropade hon.
Och kom i håg att vår vänskap aldrig tar slut!!!
Den meningen fick dem båda att gråta i gen.
Frida vinkade efter dem och Ina till baka.
- hej då!!!, var det sisste Ina hörde ifrån sin vän...

Inas mamma log bekymmrat mot sin dotter, som satt i bilen till sammans med Nina och Kalle.
- är du ledsen för det här?
Ina nickade och undvek hennes blick .
Mamma suckade.
- jo, jag förstår det, men vi måste flytta , annars har vi inge pengar...
- OM DU OCH PAPPA INTE HADE SKILLT ER ÅT HADE VI DET OCH JAG HADE MIN BÄSTA VÄN OCH VI KUNDE STANNA!!!!, skrek Ina argt åt sin mamma som nu fick ett argt ansikts uttryck.
- jag håller med!! , muttrade Kalle tyst i bak grunden
, medan Nina gurglade förnöjt( Inas två små syskon).
- Det här är inte så lätt som du verkar tro!, svarade hon med arg stämma.
och det gör inte aken bättre att du skriker så där!!!
Ina teg.
Hela vägen till deras nya hem, medan Nina tjoade och sjöng för full hals.
Det var en ungefär en lika stor stad som de hade bott i .
de skulle bo ganska nära centrum .PÅ en väg som kallades: Rosen lunds gatan.
de käörde in på vägen och in vid huset.
Det var stort, med var jätte billigt.
Mäklaren hade sagt någon ting med: ' husets hemligheter har gjort det billigt'.
Han hade säkert skojjat, men när Ina tänkte närmare på saken var det lite skrämmande.
Det had estått tomti över sju år nu, och konstigt nog var det i ganske gott skick.
Deras grejer skulle komma lite senare, först skulle de ta hand om sakerna somde hade i bilen.
De bar ut dem för siktigt, kanske för att de var så tunga.
Ina gillade faktiskt huset. det var väldigt vackert , men lite för över drivet kanske.
Det fanns små statyer och sånt på gården, sånt tyckte Ina var onödigt.
Mamma fummlade med nycklarná vid dörren medan Ina ivrigt väntade.
Fast hon var ju fort farande lite ledsen med det tragiska ' adjöet' med Frida.
Men när de hade fått i ordning allt så skulle hon börja skriva långa brev till Frida.
Nu tryckte anika, Inas mamma, in nyckeln och vred om.
Det skulle faktiskt bli lite spännande tyckte Ina.
Nu öppnade hon försiktigt dörren och de travade in i en stor hall.
- Mamma, jag kollar runt lite!, ropade Ina.
- Vänta, du måste hjälpa mej med..., men Ina hade redan sprungit upp på över våningen. när hon traskade i trappan hörde hon hur hennes lille bror klagade över att Ina slapp hjälpa till och Nina med.
hon log för sig själv och plötsligt kom hon upp i en smal hall.
Mäklaren hade sagt att det fanns.sju rum och kök.
Det var inte som Ina trott.
Det var fantastiskt!!! FAst så bleknade tankarna när hon kom och tänka på Mammas nye kille.
Han skulle också bo här och skulle flytta in där om nån vecka.
Han var ganska rik, men Ina tyckte att han uppträde så , så...
JA, hur ska man säga? Så snobbigt.
Nej, han var ju inte otrevlig, men han hade någonting i blickan som inte Ina gillade .
Också kallade han henne hela tiden ' Tina'. och det hatade hon!!!
Men så fortsatte hon genom rummen.
Men i ett av de rummen på över våningen stannade hon till i.
Det var så bekant....
Det var vit målat , hela rummet och det fanns ett litet , litet fönster i hörnet v rummet.
Det var ganska mörkt , men ändå gillad eIna rummet. Det var liksom hennes stil på något sätt.
Hon skulle fråga om hon fick ta detta rum, det hade hon bestämt sig för.
undra vilket rum kalle och Nina skulle ta...?
Nina var fem och Kalle nio.
de var båda jobbiga som små flugor.
men hon orkae inte bry sig om dem nu. Hon hade fullt upp.
Hon skullé genom söka varje rum i hela huset innan hon tänkte bära lådor och sånt.
fyra rum skulle vara sov rum , det visste hon . och de andra rummen skulle säkert vara: Bibliotek, vardags rum och datarum.
Johan, mammas nyakill, skulle ju poppa in sina datorer och stora tv apparater och så vidare.
Ina gick fram till väggen i rummet och kikade ut ur fönstret.
Att allt kändes så , så overkligt...
- Tina!!!
Ina vände sig snabbt om .
- jaja , jag kommer!!! , skrek hon till baka och sprang ner för trappan och ner i hallen till sin mamma.
- vad är det?, frågade hon och tittade på sin mamma.
hon såg för vånad ut.
- Jag har inte ropat , men det var bra att du kom, för då kan du hjälpa mig att bära.
Men Ina llyssnade inte.
Hon stirrade för vånat på sin mamma.
- Men vem var det som ropa då?, undrade hon.
Mamma ryckte på axlarna.
- ingen har ropat på dej,. Kalle är ute med Nina och för söker dra in en kartong, som du också borde göra!!!
Ina fick inte fram ett ord.
- m-men...
HOn sprang upp igen och in i hennes rum, eller ja, om hon fick det rummet var det ju hennes ...
- jag är säker på att jag hörde något!, mumlade hon tyst för sig själv.
hon satte sig ner på golvet i rummet och funderade.
Vad kunde det ha varit?
- Tina!!!
hon ryckte till.
Det var det i gen , men den här gången llät det i hallen.
Ina reste sig och borstade av dammet från byxorna.
Sedan gick hon ut i hallen.
Ina såg inte en levande själ i korridoren.
_ Tina!, hördes det i gen med en ynklig röst.
Nu hade Ina fått nog.
- kom fram Nina och kALLE , nu med det samma.
Men hon visste inte riktigt om det var dem eller inte...
- okej då, muttrade en röst.
Tina ryckte till och fick syn på NIna och kalle som flinade brett.
Ina suckade av lättnad.
- tur att det bara var ni, skrattade hon.
De två syskonen log ennu bredare , men sa inget, de bara pekade mot fönstret.
Ina rynkade pannan men log fort farande, men svarade.
- okej...
Hon gick fram till fönstret och kikade ner.
hon spärrade upp ögonen och kände hur hjärtat tog ett skutt.
Där nere vid bilen stod Kalle och Nina och drog på en säck gosedjur!
- m-m-men...
HOn vände sig om .
Barnen var inte kvar.Ina fick panik och sprang allt vad hon hade ner och hjälpte mamma att lasta in grejer i stället.
när kvällen kom hade allting nästan kommit in. alla köks grejer iallafall.
nu satt de och åt fisk bullar . både Ina och Kalle rynkade ogillande på näsan , men Nina tuggade på sina , som om hon aldrig hade fått äta något annat. Ina hade varit ganska tyst resten av dagen, och det hade Anika märkt.
- vad är det med dej , Tina.
- kalla mig inte tina, muttrade Ina och tittade ner i maten.
- men vad är det ? Har det hänt något?, undrade mamma utan att bry sig om vad Ina sa.
Ina ryckte från varande på axlarna och suckade.
- jag är bara trött, ljög hon och hstoppade motvilligt gaffeln i munnen.
- du kanske inte har ätit så mycket? Då är det bäst att du äter mycket nu!?
Ina spärrade upp ögonen och svalde.
- nej , tack , svarade hon stel. Alla skrattade. och skrattade ännu mer när Nina klingade in i skrattet, efter som hon låter som en borr maskin när hon skrattar.
Till slut skulle de gå och lägga sig.
Alla skulle sova i vardags rummet första natten.
Det var nästan tur det, tyckte Ina.
Hon började tänka på vad hon hade varit med om idag.
Det var så konstigt. ...
Men till slut somnade hon.
Och vaknade tidigt nästa dag. Hon gick upp först av dem alla och gick raka vägan till köket.
Hon öppnade kyl skåpett och stirrade in.
PLötsligt kännde hon sig iaktagen.
Hon vände sig hastigt om och hon fick syn på sin mamma , som stod i dörr öppningen.
Hon var redan på klädd.
- god morgon , mamma! , Sa ttina och log. Men leendet för svann. För Anika stod stel som en pinne och bara glodde på henne.
hon flinade ett elakt leende och munnen formade orden:
' TIna är hemma..'
Ina flämtadetill och sprang ut till vardags tummet och fick syn på syn på sin mamma som sussade lätt.
Ina lade sig fort och ängsligt bred vid sin mamma och blundade.
Det här kunde inte vara sant!!!
Vad hände med henne??
hon reste sig upp och klädde på sig.
hon sprang sedan över till nermsta granna.
HOn blklingade förskräckt på.
det dröjjde inte länge innan en gammal dam öppnade dörren. när hon fick syn på Ina log hon .
Ina visste inte vad hon skulle säga. men hon behövde inte säga så mycket , för damen sa:
' kom in kära barn. '
De gick och satte sig i köket hon damen.
HOn var gammal ,och hade snälla ögon.
- Du bor i grann huset, inte sant??, frågade hon när de satte sig.
Ina nickade.
och frågade :
- är det något fel på mig?
kvinnan log och skakade på huvudet.
- vad är det då??
HOn tog Inas hand och började berätta.
- alla som bott i det där huset har flyttat där ifrån , på grund av spökena, som ser ut som de själva och gör så att de liknar vänner, eller släktingar.
det är därför alla flyttar.
Och det är faktiskt så att alla dem som bott där fått nog och sprungit över hit och frågat mig om huset.
Ina tittade undrande på henne.
- och hur kan du veta det?
Kvinnan log.
- för att jag är en av spökena....

Skriven av: Frida f