Spöket i stallet

Anna och Josefin bor i en gammal herrgård på shetlandsöarna. Utanför breder kullarna ut sig som vågor på havet. Bredvid det stora huset ligger stallet. Där bor det 12 shettlandsponnyer. Runt gården växer stora träd som stått där sedan huset byggdes för mer än tvåhundra år sedan.

Vinden viner och trädens grenar piskar mot fönsterrutorna. Hösten första oväder drar över ön.
Anna och Josefin sitter vid köksbordet och tittar ut på stormen.
- Ska vi gå ut och fodra hästarna? frågar Anna.
- Okej, men vi måste ta på oss ordentligt, svarar Josefin.
De hämtar regnkappor och stövlar i hallen och går ut. När de kommer närmare det stora stallet hörs stampanden inifrån. De öppnar stalldörren och hälsar på Etna som står närmast dörren i fölboxen.
Hennes lilla föl försöker envist få upp mulen över boxdörren men lyckas inte så Josefin sticker in handen och kliar henne mellan öronen.
- Hej hästarna, säger Anna med mjuk röst, nu ska i få er kvällsmat!
Hon tänder lampan och går vidare mot foderkammaren.
Plötsligt drar en mörk skugga över stallgången och ljuset släcks. Josefin och Anna flämtar till när dörren slår igen så hårt att fönterrutorna skallrar.
Då tänds ljuset och den vanliga värmen från hästarna kommer tillbaka. Barnen står fortfarande helt stilla, som förstenade.
- Ska vi gå in? frågar Anna och hennes röst darrar.
- Ja, men hästarna måste få sin mat först, svarar Josefin tyst.
- Kanske vi skulle ta reda på vad det var?
- Inte jag! svarar Josefin bestämt.
- Okej, då gör vi det i morgon, svarar Anna.
De går in i foderkammaren och tar lite mat åt ponnyerna.
När de är klara går de ut på stallplanen och ser sig lite omkring innan de springer in i det varma huset.
På hallmattan ligger den stora svarta labradoren Voffman men han kommer snabbt på fötter när tjejerna kommer in. Josefin klappar honom på huvudet innan hon fortsätter in i det stora köket.
- Ska vi gå och lägga oss, frågar Anna sömnigt?
- Mm, kan vi väl, svarar Josefin och släcker stearinljuset på bordet.
Då ringer telefonen och Anna går för att svara.
- Hallå? säger Anna.
- Åh, hej älskling! Hur är det med dig?
- Mamma! Det är bra. När kommer du hem från Frankrike?
- Jag vet inte riktigt, men det dröjer inte länge! Kanske redan nästa vecka om allt går bra här. Hur mår hästarna då?
- De mår jättebra!
- Mamma, vet du vad som hände idag? frågade Anna som just kommit ihåg kvällens händelse i stallet
- Nej…?
Just när Anna tänkt berätta bryts samtalet och det hörs bara ett brus i luren. Anna lägger fundersamt på den och går in till Josefina. När hon berättat om samtalet för sin syster säger hon:
- Det var nog bara ett träd som föll ner på ledningen i ovädret! Det är ingen fara.
De går och lägger sig och Josefina somnar nästan genast. Hon vaknar av att varma solstrålar letar sig in genom hennes fönster och lyser på hennes ansikte.
Josefina gäspar och sätter sig upp. Hon kastar en blick på klockan. Halv tio! Hon tar på sig jeansen och tjocktröjan som hänger på stolen och springer ner i köket där Anna redan satt fram frukosten.
Josefina sätter sig på en stol och börjar ber en smörgås.
- Sömntuta!, skrattar Anna och kommer ut ur skafferiet med en juicerna i handen.
Josefina reser på sig och hämtar två glas ur skåpet.
De sätter sig vid bordet och pratar om gårdagens händelse.
- Jag går ut och ger spetsarna frukost, säger Josefina när de ätit färdigt och dukat av frukostbordet.
- Okej, jag kommer snart!
Josefina gick ut ur köket. När hon öppnade dörren slog kylan emot henne.
Trots att det bara var oktober hade det redan snöat flera gånger men den hade smällt bort väldigt fort.
Josefina fortsatte ner mot stallet. Hästarna gick hungrigt runt i sina boxar och Dreamy gnäggade högt när han kom in genom dörren.
- Såja hästarna, ni ska få ert hö, sa Josefin lugnande.
- Hon klappade Cinderella på halsen och det vita stoet nosade henne i håret.
Foderkammaren låg längst in i stallet bredvid sadelkammaren. Hon fyllde de fem hönäten och gick ut igen.
Då släcktes ljuset och det blev isande kallt i stallet! En skugga rörde sig från box till box. Hästarna backade förskräckt in i hörnet på sina boxar.
Josefin tappade hönäten och havrehinken.
Allt åkte ut på golvet men hon märkte det inte. Hon hade ögonen fastklistrade på shettisen Lord. Ponnyn tog några steg fram och började nosa på skuggan.
När Josefin tittade lite närmare på den konstiga inkräktaren såg hon att det var en man.
Nu hade de andra hästarna också vågat sig fram. Mannen gick vidare till Dreamy som frustade vänligt och sträckte fram mulen mot honom.
Josefin undrade vem mannen var. Kanske ett spöke?
Eller en demon?
Nej, nu får jag skärpa mig! tänkte hon.
Nu vände skuggan på sig och såg rakt på Josefin! Hans blick var kall och han hade ett väderbitet kantigt ansikte. Josefin försökte skrika men det kom inte ett ljud, hon föll till golvet med en duns och allt blev svart.

När Anna ställt in den rena disken i köksskåpet och torkat av bordet gick hon ut i hallen och tog på sig sina kängor. Hon öppnade dörren och sprang ner mot det gamla stallet. Det knarrade när hon öppnade stalldörren och hästarnas hungriga mular stack upp över boxväggarna.
- Har inte Josefin gett er någon mat än? frågade Anna hästarna.
Som väntat fick hon inget svar så Anna fortsatte in i stallet.
När hon hon gått förbi Lords box såg hon Josefin ligga på golvet i en hög av blandat hö och havre!!
Anna kastade sig ner bredvid sin syster och ruskade henne milt i axeln.
- Va? Eh, vad är det, mumlade Josefin och öppnade ögonen.
Anna kramade Josefin och sa:
- Vad var det som hände?
- Jag vet inte…Jo nu minns jag, den där skuggan kom tillbaka! Det var en man och hästarna sökte sig till honom och nosade på honom. Sen vände han sig mot mig och hans blick var så kall, så anklagande på något sätt.
- Vad hemskt! svarade Anna som blivit vit i ansiktet.
- Ja, men nu måste hästarna få sin frukost och vi måste städa upp här!
- Okej! Jag kan ge hästarna deras mat så kan du gå in och vila dig lite, sa Anna och klappade Josefin på axeln.
- Nej! Det var faktiskt jag som tappade maten så jag måste städa upp efter mig!
- Visst.
Anna tog hönäten och fyllde dem med nytt hö. Hästarna tuggade glupskt i sig höet och satte sedan ner mularna i krubban och började äta sin havre.
När Josefin sopat upp den förstörda maten gick de in huset.
- Tror du att mannen kan vara farlig, frågade Josefin när de tagit av sig skorna och satt sig i kökssoffan med var sin kopp varm choklad.
- Jag vet inte, svarade Anna fundersamt. Eftersom hästarna verkar tycka om honom så borde han inte vara det men jag vet inte.
- Vi måste i alla fall hålla oss borta från honom! sa Josefin.
När de druckit upp frågade Josefin:
- Vad ska vi göra?
- Jag vet inte. Eftersom det är höstlov har Emilia och Sara säkert åkt till Irland, svarade Anna.
- Vi kan ju ta ut Dreamy och Cinderella på en ridtur, föreslog Josefin entusiastiskt.
- Jag vet inte om jag vill gå ut i stallet igen..
- Jo, men kom igen! Det går fort att sadla och sedan är det ju bara att rida iväg!
Josefin lät hoppfull på rösten och Anna fick ge sig. Egentligen var det ju inte så farligt när de var två.
- Fast jag vill hellre rida Lord. svarade Anna
- Okej, då tar jag Dreamy. Etna har ju fölet så henne kan jag inte rida.
De sprang ner till stallet och Anna började borsta Lords svarta päls.
- Ska vi släppa ut de andra hästarna i hagen?, frågade Josefin.
- Kan vi väl. Den stora hagen är så lerig så de får gå i den lilla bakom kullen, svarade Anna.
- Ja. Jag tar Cinderella så kan väl du ta Satur?
- Visst, kan inte Etna också få gå ut lite? frågade Anna sin syster.
- Men fölet då?
- Det kan väl också få komma ut lite.
- Men det är väl för kallt, svarade Josefin tvivlande.
- Jo, det kanske det är.. men i morgon kanske det är varmare!
Josefin gick för att hämta Dreamys sadel och träns i sadelkammaren.
- Kan du ta Lords träns också, frågade Anna.
- Ska du rida barbacka?
- Ja, jag hade tänkt det! Han är så skön att rida utan sadel.
- Jag vet! Men det är inte Deamy!!
- Nej, jag kommer ihåg när jag galopperade henne barbacka och nästan flög av för att det var så skumpigt!!
Josefin skrattade och gick till Anna med tränset i handen.
- Här.
- Tack, sa Anna och tog betslet.
Lord gapade villigt för bettet och Anna tränsade vant sin favorit-shettis.
- Är du klar, frågade hon.
- Jag ska bara spänna sadelgjorden. Dreamy har blivit så tjock under sommaren så det går knappt!!
De ledde ut ponnyerna på stallplanen och satt upp.
- Men nu glömde vi ju att släppa ut Cinderella och Satur, sa Anna och hoppade av Lord.
- Oj då! Vi binder hästarna i det här trädet, sa Josefin och pekade på en stor ek.
De gick in igen och tog varsitt grimskaft. Josefin satte fast det i Cinderellas nya lädergrimma och började gå. Anna kom efter med en taktande Satur.
- Lugna dig Satur, sa Anna och höll in honom.
När de kom ut travade Satur runt på stallplanen med Anna hängande i grimskaftet.
Josefin gick mot den ivriga skäcken och tog ett bestämt tag i grimman. Satur stannade mitt i ett bocksprång och tittade förvånat på Josefin under sin rufsiga pannlugg.
- Men Satur då, sa Josefin förebrående och såg på den busiga shettisen.
- Han blev helt galen! Vilken tur att du tog honom annars hade han nog stuckit, sa Anna och tog ett fastare tag i grimskaftet.
- Nu måste vi gå till hagen med de här bråkstakarna, sa Josefin och släppte Saturs grimma.
Cinderella som lugnt stått och sett på sin kompis upptåg följde snällt med Josefin.
När de kommit fram till hagen släppte de hästarna och sprang tillbaka till stallet.
Josefin knöt loss Dreamy och satt upp. Sida vid sida skrittade de bort över kullarna på långa tyglar.
När de ridit en bit in i den lilla skogen frågade Anna:
- Ska vi trava lite?
- Okej, svarade Josefin och skänklade på Dreamy. Anna behövde inte skänkla för Lord var så pigg och framåt.
Det var lugnt och tyst i skogen. Bara klappret från hästarnas hovar hördes.
- Vad härligt det är! ropade Anna.
Josefin fattade galopp och de galopperade över den frusna ängen.
- Ska vi ta grusvägen hem, frågade Anna när de saktat av till skritt.
- Okej!
Hästarna lunkade på i sakta mak och tjejerna njöt av den sköna ridturen.
Ett rådjur skuttade skrämt in i skogsbrynet när hästarna kom och Dreamy backade förskräckt några steg.
- Såja Deamy. Det var bara ett rådjur, lugnade Josefin.
- Nu kom jag på en rolig sak! Det finns ju några gamla terränghinder lite längre fram! Kan vi inte hoppa lite, frågade Anna och hennes ögon lyste.
- Ja, vad kul! Det är de där hindren av stockar va?
- Aa, kom nu, Josse, svarade Anna och skänklade på Lord.
Dreamy följde efter med en rad glada bocksprång.
Hindren bestod av ett högt rishinder och tre stockkryss. Anna red först och Lord ökade självmant farten när han fick syn på hindren. Han seglade lätt över med god marginal och fortsatte mot de låga kryssen.
Dreamys ögon lyste och hon låg på bettet när de närmade sig rishindret. Hon hoppade av för tidigt men kom ändå rätt mot hindret och landade på andra sidan, med ett glatt bocksprång galopperade hon vidare efter sin kompis.
När de travat en bit såg de herrgården på långt håll. Den såg så mysig ut med det vita boningshuset och det stora stallet. Allting omringat av fina hagar med små lurviga shettlandsponnyer.
- Kolla på Surprise och Chocko, sa Anna och pekade på de två bruna ponnyerna som stod och kliade varandra på manken.
- Vad söta de är. Och där springer Minty, Bonnie och Clayton!
- Undrar var Sweet är, frågade Anna sin syster.
- Han är väl i hagen där Cinderella och Satur är. Kom så rider vi hem, klockan är redan två och jag är hungrig!
Anna smackade och Lord började skritta. När de kom hem ställde de in sina ponnyer i stallet och sadlade av.
- Innan vi äter måste vi ta in alla hästarna till stallet, sa Josefin och suckade.
- Okej. Och jag som är så hungrig! Aja, vi börjar väl med den stora hagen?, svarade Anna.
- Mm. Jag kan ta Chocko och Clayton.
- Då tar jag Bonnie och Surprise. Clayton och Chocko är ju snälla så du kan väl ta Minty också?
- Visst.
De gick bort mot den största av hagarna och hoppades att det skulle gå fort att ta in hästarna så att de kunde laga middag sen.
När de kommit över sista kullen och såg slätterna breda ut sig blev det kallt.
- Vad är det?, frågade Josefin ängsligt.
- Jag tror att mannen i stallet är här nånstans.
De spanade ut över hagarna men kunde inte se någon.
- Ser du honom? Undrade Anna
- Nej, gör du?
- Nej. Ska vi gå ner? sa Anna
De sprang ner för slänten och kollade än en gång efter mannen.
- Det var nog inget speciellt. sa Anna
- Nej. Sa Josefin tveksamt.
Barnen gick längs den upptrampade stigen bort till hagen.
När de kommit ut ur den lilla skogsdungen sprang de den sista biten. Just när de svängt runt en stor buske stötte de ihop med någon. Josefin ramlade baklänges och fick Anna på sig.
Framför dem på stigen stod skuggan! Och han var inte ensam. Bredvid honom stod en spinkig shetlandsponny med en sliten grå tyggrimma.
När de reste sig upp sprang de iväg och stannade inte förrän de var uppe på kullen mellan gården och hagarna.
- Vad gjorde han där?, frågade Anna andfått.
- Inte vet jag. Men han var ännu läskigare på nära håll!
- Ja! Hoppas han inte följer efter oss. Kolla, mamma har kommit hem!! Josefin pekade bort mot gårdsplanen där en röd bil just parkerat.
De sprang ner för kullen.
- Hej ungar!
- Hej mamma!, sa Anna och Josefin och kramade sin mamma.
- Vet du vad som har hänt när du varit borta?, frågade Anna.
- Nej, det är klart jag inte vet?
När barnen berättat om spöket i stallet och om den spinkiga ponnyn gick deras mamma in i huset. Hon satte sig på en köksstol och såg ut genom fönstret.
- Vad är det mamma?
- Det var er pappa som var skuggan. Han blev dödad för ungefär 12 år sedan här på gården.
Dagen innan han dog var han på en marknad och köpte en ponny. Den var mycket vanvårdad och han tänkte ta hand om den. Mitt på natten steg han upp och sa att han hört någon gnägga. Han gick ut i stallet för att kolla till ponnyn och sen dess har ingen sett honom levande. Ponnyn rymde för några av våra grannar har sett den hos deras hästar. Antagligen är det den ponnyn ni såg idag.
Jag har hört att folk som dött inte gått vidare för att de haft uppgifter kvar i livet. Så han kan inte gå vidare eftersom han inte tagit hand om sin ponny.
- Men du har alltid sagt att han har en ny familj i England. Sa Anna.
- Jag vet, men jag tyckte inte att ni skulle få höra det.
- Men vem dödade honom?, frågade Josefin upprört.
- Det är det ingen som vet.
- Jag har en ide!, sa Anna. Om vi tar hand om hästen och gör så att den mår bra så kan pappa gå vidare.
- Vill du det?, frågade deras mamma.
- Ja, det är klart! Kom nu Josefin. Vi måste hitta pappa och hästen.

Skriven av: Ida Bryngelsson