Sprickan i rutan

Det var en sen kväll som jag satt vaken och spelade dator. Det åskade och regnade utanför fönstret och mina mamma hade inte kommit hem ännu. Jag bodde i ett gammalt hus på landet som hade gnissliga väggar och gamla knarriga golv. Det var ett riktigt skräckhus jag bodde i. Helt plötsligt när jag satt vid datorn hörde jag knackningar på fönstret. Jag blev liv rädd och kände att det blev kallare och kallare i mitt lilla rum. Min nyfikenhet gjorde så att jag gick fram och tittade ut genom fönstret för att se vad det kunde vara. Det var helt mörkt utanför så jag kunde inte se något. En kraftig blixt kom och jag såg konturerna av en ung pojke som stod vid äppelträdet jag planterat när jag var liten. Mer han jag inte se för sen blev allting svart framför ögonen. Sen vaknade jag på en gräs matta och solen sken varmande på mig. Jag satte mig upp och såg huset jag bodde i… men det var inte rött längre utan var målat i en glad gul färg som jag faktiskt gillade väldigt mycket. Våran trädgård var mycket vackrare med massor av små träd och buskar och blommor. Jag reste mig upp och gick omkring och tittade i trädgården med alla växter. Sen gick jag fram till min ytterdörr och knackade på. Efter en liten stund så öppnade en samma unga pojke jag sett tidigare dörren och jag såg att han hade gamla kläder och han hälsade på mig. Jag gick in och tittade mig omkring på alla gamla möbler och kakelungen som dom hade en liten brasa i. Pojken och jag satte oss i en soffa och jag sa:
- Var är jag?? Och vem är du? Lika snabbt fick jag svar:
- Jag heter Sture… Jag har alltid bott här i detta huset, vem är du sa han och tittade på mina kläder.
- Jag heter Erik och jag bor här, sa jag fundersamt.
Efter ett långt samtal förstod vi båda att jag rest tillbacka i tiden. Sture sa till mig att hans föräldrar snart kommer hem och att han inte får ha gäster hemma hos sig utan att ha frågat först. Sen sa jag till Sture att jag var tvungen att gå. Jag gick ut i trädgården och funderade på hur jag någonsin skulle komma tillbacka igen. Sen blev allt svart och jag när jag tittade igen så hörde jag min mammas röst som kom från hallen i vårat hus. Själv satt jag kvar vid datorn och kunde inte förstå vad som hade hänt. Jag kom sen på att jag måste ha somnat framför datorn och drömt allting. Sen gick jag in i vardags rummet och berättade om min dröm för min mamma. Senare på kvällen när jag skulle sova upptäckte jag en spricka i rutan till mitt rum. Då förstod jag att någon hade knackat på rutan och att det inte bara var en dröm. Sen den dagen har jag aldrig varit rädd för spöken och gengångare längre i hela mitt liv. Jag lärde mig att dom inte alls var så elaka och otäcka som jag tidigare trott.

Skriven av: Emil Ranfors