Spring

Det var inte min väska, men jag tog den ändå. Den var skrikgul, pappas favoritfärg, och jag slängde upp den på magen. Nu hade jag alltså tre väskor. De andra två var handväskan, som jag hade över axeln och resväskan som jag drog efter mig. Jag visste inte om jag skulle vänta eller om jag skulle springa efter de andra, som redan var en bit bort. Allt gick på under tio minuter. Jag började springa efter de andra och adrenalinet rusade genom kroppen på mig. Några tittade konstigt på mig, medan andra var trevliga och flyttade på sig när de såg mig komma springande med alla tre väskor. Hela tiden stötte jag till ena sidan av resväskan när jag sprang, så att den for omkring från sida till sida. Helvete. Jag tänkte att resväskor nog inte är gjorda för att springa med. Ändå sprang jag, sicksackade mellan alla människor, mycket mån om att inte tappa Jimi ur sikte. Han hade hunnit en bra bit framför mig och jag hoppades att vi inte skulle behöva svänga, aningen rädd för att tappa bort dem. Tåget hit hade kört på någon. Man kan väll inte bli påkörd av ett tåg av misstag. Jag tror han ville ta sitt liv, jag är helt säker. Det måste vara det dummaste sättet att sluta sitt liv på. Jag menar, om du hoppar framför ett tåg förstör du inte bara för dig själv, utan för alla de som sitter på tåget. Detta tänkte jag redan när vi satt fast på tåget, men även sen, när jag sprang. Det var ovanligt fullt med folk just den dagen också. Speciellt runt affärerna. Antagligen för att vi oftast brukade vara där mitt på natten och då var affärerna inte öppna. När jag hade kommit förbi dem blev det som tur var glesare, men fortfarande lika svårt att springa. Jag försökte svälja men upptäckte att hela munnen var snustorr. Pulsen var skyhög och kroppen skrek på mig att sluta springa. Helvete, jag har ju ett gymkort, varför använder jag det inte? Jag såg Jimi sakta ner men fortsatte ändå springa. När jag kommit fram till Jimi pekade han mot mamma som hade kommit fram till gaten. Vi hade klarat det. Jag kollade bak och såg pappa också komma ikapp. Jag gav tillbaka väskan till honom. Då var det bara tio minuter kvar tills planet skulle lyfta, men vi hade klarat det. Vilken start på Greklandssemestern!

Författare:

Publicerat

Dela: