Statyn

Ett sommarregn öste ner i fem minuter medan jag stod och vilade mot en staty. Solen, dold av diffusa moln som skiftade i lila och orange, gick sin gilla gång mot horistonten för att kyssa Mälaren.

Jag var i gränslandet mellan dag och kväll. Folket som alldeles nyss lunkat fram med näsan en halv armslängd från sin telefon sprang numera målinriktat in mot olika tillflyktsorter som busskurer, tunnelbanestationer och till och med mobila korvkiosker.

En uppenbarelse, en skön silhouette framsteg ur en närliggande restauranglokal som hade gula lampor under röd markis. En liten beige rock täckte huvudet. Under det dyra plaggets fladder rörde sig en välsvarvad figur klädd i en vit sommarklänning med blommiga detaljer. Håret var blont och anletet klätt i ett par stora svarta solglasögon med plastbågar. En klassig tjej, tänkte jag.

Hon såg åt mitt håll, och började röra sig mot mig. Jag kollade instinktivt ner på min egen mindre stilfulla klädsel, som för att göra justeringar i sista sekund, men till vilken nytta? Min skinnjacka dröp och hårprodukter rann ner över mitt ansikte och retade mina stora ögon. Solglasögon hade varit bra att ha nu när det öser ner såhär, tänkte jag snabbt och fann det sedan väldigt motsägelsefullt. Jag vet inte åt vilket håll jag ska kolla. Så jag stirrar direkt på uppenbarelsen som nu står mitt framför mig med ett betänksamt leende.

—Är du ok? Frågar hon.
—Ja visst, hur ser jag ut?
[Kort paus]
—Som en röra. Hon skrattar brett.

Jag hinner sen inte säga mer innan mina läppar sluts av hennes. Två mjuka bröst värmer mitt ensamma och en konstig kontrast av värme och kyla möts nu i vår lilla sfär, där nu tydligen vad som helst kan hända. Hennes andetag avbryter den djupa och långa tungkyssen och möter mitt ansikte rytmiskt. Hon är lite andfådd.

Ur restaurangen med de gula lamporna under röd markis kommer en kostymklädd man som ser ut att jogga i en jämn men långsam takt. Stegen är tunga och tar ingen hänsyn till vattenpussar runtom. Hans gylf är vidöppen och han har ett ihopfällt paraply i handen. Mannen ser sig febrilt omkring. Regnet avtar.

Det uppklädda middagsparet vankar bort. I nästa stund kollar jag upp mot den statyn som möter de sista solstrålarna, och som med en glansartad blick tittar ner mot mig med ett avslappnat uttryck av styrka och ro.




Författare:

Publicerat

Dela: