Stenväggens Hemligheter

Stenväggens hemligheter

av Camilla Hansson

Louise är stormförälskad i Robert och blir överlycklig när han vill att de ska hälsa på hans föräldrar som bor i en lyxig herrgård med borg lågt utanför stan. När hon kommer dit märker hon att det finns saker som hon inte visste om Robert. Vem är han och hans föräldrar egentligen?

Det var fredag. Den första vårsolen värmde, snön hade smält.
Han hade varit bortrest i nästan tre veckor och hon hade längtat som en galning efter honom.
- Robert? ropade hon när hon klev innanför dörren.
De hade varit tillsammans i två månader och han hade nyckel till hennes etta med kök.
- Hej älskling, ropade han och kom in från balkongen.
Hon kastade sig i hans armar och de kysstes intensivt.
- Välkommen hem älskling, mumlade hon mellan kyssarna och han bar in henne till sängen.
Några timmar senare när de tog en dusch tillsammans berättade han något som fick henne att haja till.
- Mamma vill att vi kör ner till dem över helgen.
Trots att detta förstörde den helg hon planerat fick hon en riktig lyckokick. Han ville presentera henne för sina föräldrar, han menade verkligen allvar!
Det enda hon visste om Roberts barndom var att han vuxit upp på en gammal släktgård. Det skulle bli spännande att få se den. Den natten drömde hon om mörka, mossbeklädda stenväggar och dystra, fuktiga källargångar som ledde allt djupare…
Hon vaknade med ett ryck och en flämtning. Hon brukade inte ha mardrömmar. Det måste vara nervositeten inför helgen. Hon lugnade sig själv. Om Roberts föräldrar bara påminde en bråkdel om honom skulle helgen löpa utan problem…

De gav sig iväg tidigt på lördagen och klockan närmade sig två när han svängde in på en avtagsväg som bar iväg ut i det flacka landskapet, fläckat av täta skogspartier.
De körde igenom ett lummigt sådant, vårsolen kunde inte riktigt sträcka ner sina strålar genom lövverket och det var svalt och mörkt bland träden. Strax därpå tappade hon hakan.
- Du kan inte mena att det där är dina föräldrars gård?! utbrast hon.
Han log och såg på henne.
- Välkommen till Stenlunda.
Hon häpnade, det kunde inte vara sant!
Gården som bredde ut sig framför dem var en korsning mellan borg och herrgård. Med ett sting av olust insåg hon att stenväggarna påminde om dem hon sett i sina drömmar. Hon pussade honom för att skingra den allvarsamma stämningen som gårdens skugga skänkte.
- Kan vi gå till vårt rum och ha lite kul?
Han skrattade.
- Ta det lugnt. Det är mina föräldrar som bor där, älskling.

Roberts mamma hette Nora och hade ett utseende och en utstrålning som drog blickarna till sig.
- Jag hoppas att ni hade en trevlig biltur, sa hon och såg granskande på Louise.
Roberts far var en stilig äldre herre med vita polisonger och genomträngande blick. Han presenterade sig som Hjalmar. Hjalmar Stenlund.
Det var svårt att inte känna sig liten i sällskapet. Gården bestod av stora, överväldigande rum med högt i tak och antika gamla ekmöbler.
Louise och Robert skulle sova i ett stort gästrum på andra våningen med en enorm himmelsäng och fönster som öppnade upp sig mot vidderna.
- Har du verkligen vuxit upp här?
Han nickade och la sig på sängen med händerna bakom nacken.
- Javisst, hur så?
Hon visste inte hur hon skulle förklara. Det var storslaget men skrämmande.
- Det måste ha varit som att växa upp i ett fantasiland. Det är något nästan overkligt över allt det här. Du borde ha blivit mer…ja, vad ska jag säga…ha mer fantasi…
Han skrattade.
- Jag har kanske fortfarande sidor att upptäcka…?
Hon såg på honom och hade väntat sig att finna det retsamma glitter i ögonen som hon vant sig vid men istället tycktes hon dras ner i en blick som dolde oanade djup. Som källargångarna i hennes dröm, djupare och djupare mot dolda hemligheter…
Hon blinkade till och log snabbt.
- Vad tyckte dina klasskamrater om allt det här?
- Jag gick aldrig i grundskolan i vanlig bemärkelse. Vi har alltid haft privatlärare här på gården.
- Jösses. Kompisar då? Du har väl inga syskon, eller hur?
Plötsligt kände hon sig osäker på hur mycket hon visste om honom egentligen.
- Inga syskon och inga kompisar. Bara de som jobbade på gården, det är tradition och jag saknade faktiskt aldrig något annat.
Hon visste inte vad hon skulle säga. Hur hade han kunnat bli så underbart charmig, istället för bara knäpp?

De åt middag i en imponerande matsal. Besticken var tunga av silver, glasen av ren kristall. Väggarna tornade upp sig, stela ansikten från porträtt på väggen stirrade ner mot dem. Louise förstod att det var inbillning men en allt starkare doft av fukt och mögel trängde sig igenom dofterna från de delikata rätterna på bordet.
- Det är härligt att ha er här, sa Nora. Blicken glittrade. Gården känns redan mer levande sen ni kom hit. Full av ungdomlighet.
Det var väl ändå att överdriva, tänkte Louise men log glatt.
- Vad den här platsen verkligen behöver är nästa generation. Jag kan knappt vänta tills jag får barnbarn.
Hon kände en svag olust. De fattade väl att hon var för ung för barn…?
- Även om Robert trivs där han bor nu, så ser jag på honom att han längtar hem. Eller hur älskling?
Robert log. Olusten växte. Visst hade hon fantiserat om en framtid med honom, men inte här. Hela hennes väsen ryggade tillbaka inför tanken.
- Det är ett fantastiskt ställe, men saker och ting förändras ju, sa hon.
De andra tystnade ett ögonblick, sedan började de skratta. Även Robert.
- Kära barn, du underskattar betydelsen av den här platsen för dem som vuxit upp här, sa Nora. Det är inte ett tvång att återvända, det är något självklart.
Robert nickade.
- Det är klart att jag kommer att bo här sen, det förstår du väl älskling? Annars skulle ju gården förfalla och till slut hamna i främlingars händer. Det vore att svika våra förfäder som skapat den här platsen.
Hjalmar nickade bestämt.
- Själv har jag aldrig sovit en enda natt på något annat ställe. Den här gården är mitt blod, skorrade han.
Louise kände sig väldigt liten. Hon hörde inte hemma här och längtade efter att få sätta sig i bilen och lämna allt bakom sig, köra genom skogspartiet och ut på stora vägen.
De åt dessert ur kristallskålar och drack av ett importerat vin från Spanien. Louise började känna sig lätt berusad. När Robert förde henne upp mot gästrummet med sin hand i hennes var hon mer avslappnad.

Hon vaknade några timmar senare. Hon vände sig mot Robert. Han var inte där. Hon rynkade pannan och lyssnade. Tyst. Hon tittade bort mot badrummet men dörren stod på glänt och det var mörkt där inne.
- Robert?
Hennes fråga möttes av tystnad. All olust och oavslutade tankegångar, hon hade en känsla av att de betytt något, som en varning någonstans ifrån…
Hon steg ur sängen. Drog på sig morgonrocken och öppnade dörren.
Korridoren låg öde. Hon gick nerför trappan så tyst hon kunde, inga ljud ledde henne vidare. Hon gick mot köket, det skulle verka vara det normalaste om någon kom på henne. Hon blev stående villrådig på köksgolvet tills blicken fokuserades på dörren som ledde ner till matkällaren. Hjärtat bultade hårdare.
Hon mindes drömmen, takmålningarna, källargångarna…vad betydde allt det här?!
Det var som om allt med vistelsen hade lett henne hit och nu var hon tvungen att fortsätta ner och ta reda på varför. Trappstegen var kalla under hennes fötter. Väggarna glittrade av fukt.
Hon befann sig i en källargång och smög vidare, ljuset där framme blev tydligare och hon började uppfatta ljudet av röster. Försiktigt gick hon vidare, andhämtningen blev snabbare, hjärtat slog som en skärrad fågelunges. Hon stelnade till när hon kunde urskilja Hjalmars röst och strax därpå vek gången av till höger. När hon kikade runt hörnet öppnade en stor grottliknande sal upp sig inför ögonen på henne. Levande ljus brann i kandelabrar, skuggor dansade över stenväggarna och vidare upp i det målade taket.
Robert och hans föräldrar stod på knä framför ett stenaltare som tycktes föreställa en gammal asagud.
- För styrkan att bevara det som tillhör oss, det som är vi, och för att Louise ska ge oss nästa generation! mässade Hjalmar och de drack ur stora, breda bägare.
Louise snubblade bakåt och snurrade runt.
Skräckslagen rusade hon hela vägen tillbaka upp till sängen och kunde bara hoppas på att ingen märkt henne. När hon drog täcket över sig hörde hon fotsteg i trappan och krampaktigt bad hon en tyst bön. Om hon bara kunde ta sig därifrån imorgon skulle mardrömmen snart vara över.
Robert öppnade dörren och när han gjorde henne sällskap i sängen låtsades hon sova. Han lindade armen om henne och kysste henne i nacken.
- Du är min, älskling, mumlade han och strax därpå hade han somnat.
Louise låg vaken hela natten. Under förmiddagen ansträngde hon sig för att låtsas som om inget hade hänt. De gav sig iväg efter lunch och hans föräldrar vinkade efter dem med självsäkra leenden på läpparna. När de äntligen körde igenom skogspartiet och ut på vägen flödade lättnaden genom kroppen. Hon hade hamnat i ett sjukt sällskap, men det skulle snart vara över.
För att slippa prata med Robert under hemvägen skyllde hon på huvudvärk. När de kom hem och hon ville sova ensam gav han henne en undrande blick men protesterade inte när han lämnade av henne utanför porten.
Dagen därpå fick hon tvinga sig själv att slå hans nummer.
- Jag är ledsen Robert, men det här har gått för fort. Jag är inte mogen för det här.
Han var tyst ett ögonblick. Förstod han?
Visste han att hon sett dem?
I så fall, hur långt skulle han gå för att skydda familjens hemlighet…?
- Det är okej Louise. Ta all den tid du behöver.
Hon var lättad och i hennes ögon var det slut mellan dem, men skulle det verkligen bli så enkelt?

Dagarna gick. Han ringde inte, hon såg inte till honom alls. Hon försökte glömma, men den där skuggan från gårdsfasaden kom till henne i drömmarna och hon sov dåligt.
En dag kom hon på sig själv med att frånvarande stå i skuggan av ett hus och uppleva en underlig längtan efter fuktiga stenväggar…
Robert iakttog henne på avstånd och väntade.
Hon hade druckit gårdens speciella vin från Spanien, hon hade befunnit sig i dess skugga över natten, hon var för alltid smittad av platsens krafter och skulle aldrig finna någon sinnesfrid förrän hon återvände.
Hon visste inte om det ännu, men hon var redan en av dem. En av sällskapet som i många sekler offrat sin fria livsglädje för bevarandet av förfädernas traditioner och tillgångar.
Hon tillhörde honom, för resten av detta livet…

Skriven av: Camilla Hansson