Stiftelsen Allmänna Barnhuset

År 1633 öppnade ett barnhus på Norra bantorget i Stockholm. Det var mycket stort och omgavs av gråa, stora och smutsiga murar som skapade en kuslig stämning och känsla.
Människor undvek helst att gå i närheten av barnhuset och rykten spred sig i staden om att barnhuset inte bara var ett barnhus utav även något annat.

Jag heter Clementine och ska berätta en historia för er, som sträcker sig tre generationer bak i tiden. Min mormors mormor var inlagd på detta barnhus år 1638 och befann sig på isoleringen. Även hennes barn blev senare inlagt på barnhuset men på en annan avdelning. År 1678 fyllde Astrids dotter tjugo år och hade då legat inlagd i fyra år. Det var då märkliga saker började hända på Stiftelsen allmänna barnhuset. Efter att barnhuset flyttats till Vasastaden år 1673 blev inget sig likt igen. Aldrig mer.

Det fanns nio byggnader i området och Evelina, Astrids barn, var inlagd i byggnad D; stora sjukhusbyggnaden. I byggnad A där administrationen huserade satt överläkaren Göran Asplund. Han hade ett stort kontor med vackra träväggar och fina tavlor på väggarna och han hade alltid med sig sin katt Agaton, som nästa ingen tyckte om, varken hans kollegor eller de inlagda.

* * *

”Det var en fredag kväll och de flesta på sjukhuset, inlagda samt personal hade gått till sängs. Jag, hade dock svårt att somna, jag hade någon speciell nästan mystisk känsla i hela kroppen. Jag tog min stol i rummet, tryckte den mot väggen nedanför det lilla fönstret och ställde mig på stolen för att titta ut på gården. På andra sidan gården där överläkaren satt var fönstret tänt och jag såg skuggor på väggarna som gestaltade stora och nästan upprörda rörelser. Eftersom att den stora dörren till gården var låst var jag tvungen att ta det lilla fönstret för att komma ut på gården. När jag kom närmare hörde jag skrik och mycket upprörda röster. Jag har för mig att det var fyra personer i överläkarens kontor, jag kunde tyvärr inte se dem alla. De pratade om någon nyckel som var gömd bakom en tavla som var upphängd precis över överläkarens skrivbord. Nyckeln gick till vinden där de förmodligen gömde något som de aldrig nämnde. Samma kväll bestämde jag mig för att jag skulle ta reda på vad som fanns uppe på vinden. Jag sprang tillbaka till mitt lilla fönster, klättrade upp, stängde det och somnade in.”

”Nästa dag under lunchen åt jag väldigt fort för att vara färdig tills överläkaren skulle komma in till matsalen. När överläkaren kom in i rummet var alla som vanligt tvungna att ställa sig upp och hälsa på honom. Det dröjde inte länge tills jag var ute ur matsalen och med raska steg var jag på väg mot överläkarens kontor. Väl vid kontoret var dörren låst och med den korta tiden jag hade var jag tvungen att fort komma på en lösning på hur jag skulle kunna komma in. Plötsligt slog det mig, det fanns en hemlig gång bakom överläkarens rum som nåddes genom en bakdörr. Jag sprang fort dit och när jag stod vid bakdörren tog jag försiktigt handen på handtaget, vred om och där stod jag, helt själv, i ett blått nattlinne på överläkarens kontor. Det kändes stort men samtidigt var jag en aning rädd. Jag kollade omkring ett tag och efter en stund tog jag en stol, tryckte den mot väggen nedanför den tavlan som var upphängd precis under överläkarens skrivbord och upptäckte att det fanns en liten lucka bakom tavlan. Jag öppnade den och där låg en lagom stor nyckel i guld. Jag tog den, ställde fort tillbaka stolen och gick ut ur kontoret med en stolt känsla i kroppen. På vägen tillbaka mot min cell mötte jag överläkaren på gården men han verkade inte lägga märke till mig, han var borta i sina egna tankar.”

”Senare på eftermiddagen tog jag fram nyckeln och beundrade den i min cell. Den blänkte otroligt fint och den nyckeln var absolut det finaste jag någonsin ägt och hållit i egna händer. Det kändes nästan som om nyckeln talade till mig, som om den ville säga mig något. Den var bara min och ingen annans.”

”onsdagen veckan efter att jag hade tagit nyckeln upptäcktes stölden av överläkaren och hans kollegor. På förmiddagen var alla inlagda tvungna att rada upp sig på fyra led på gården medan en genomsökning ägde rum i varje cell på hela sjukhuset. Jag fick en klump i bröstet, det kändes nästan som om jag var skyldig. Var jag det? Efter fyrtio minuter kom överläkaren ut igen med ett väldigt spänt och upprört ansikte. Han gick fram och tillbaka utan att säga ett enda ord. Plötsligt stannade han precis framför mig, han tittade på mig en lång stund och hela min kropp blev varm. Jag tappade nästan andan och ville bara sjunka ner i ett svart hål. Han hade en sådan intensiv och argsint blick när jag med förvåning upptäckte att det inte var mig han tittade på, utan mannen bakom mig, Sverker Jönsson, 48 år gammal, inlagd på isoleringen. Han var känd på hela sjukhuset som ”elmannen”. Han hade nämligen dödat två utav personalen som jobbat på sjukhuset för nio år sedan. De hade senare hittats på överläkarens kontor med insydda elkablar i kroppen. Överläkaren tog tag i Jönsson med näven i nattlinnet och med den mest skräckinjagande röst han hade sade han; ”Om inte du lämnar tillbaka nyckeln innan gryningen, ryker du lika lätt som en fjäder ikväll”. Det blev knäpptyst på gården, ingen vågade röra sig, ingen vågade andas, det var dött i luften. Samma kväll sanerades Jönssons rum, det blev hans sista kväll på sjukhuset.”

”Imorgon gör jag det, jag gör det imorgon natt”

”Jag klättrade ut ur fönstret och hoppade ner på gårdsplanen. Vid administrationsbyggnaden fick jag kolla runt extra noga, det kunde fortfarande finnas personal som var vakna. För att ta mig till andra våningen, där vinden fanns, var jag tvungen att klättra på husfasadens väggar vilket konstig nog inte alls var svårt och det dröjde därför inte länge förrän jag var inne i byggnaden, på andra våningen. Väl inne i byggnaden fanns det två korridorer med många rum och ett litet mindre rum som såg ut som ett sällskapsrum eller något liknande. Precis vid trappan som gick från första till andra våningen fanns det en till, lite mindre trappa, som ledde till vinden. Jag tvekade inte det minsta, gick upp för trappan, tog fram nyckeln, vred om och smällde igen dörren.
Det var beckmörkt och jag såg absolut ingenting. Jag tog ett steg fram och kände plötsligt en vidrig lukt, det var omöjligt att beskriva, det luktade dött och ruttet och innan jag ens hann ta mitt andra steg kände jag en iskall hand ta mig på axeln. Jag stelnade till, skrek, och utan att tänka efter smällde jag till handen. Jag hörde ett duns i marken och plötsligt sade en mycket sorgsen röst; ”Du är vårt sista hopp”. Jag vände mig hastigt om men kunde inte se något, det var alldeles för mörkt. Jag kunde endast höra att det var flera i rummet än bara jag och den sorgsna rösten. ”Vem är du? Vilka är ni?” frågade jag. Plötsligt tändes en liten lampa längst bak i rummet och framför mig stod tolv gamla, sjuka och lemlästade kroppar. Jag blev fruktansvärt rädd men på samma gång blev jag fundersam och förbannad. ”Vad gör ni här?” skrek jag, med en vass och stark röst samtidigt som jag hörde rädslan och omsorgsfullheten inom mig. Jag var egentligen livrädd, jag hade aldrig sett sådan misär förut. Jag försökte sansa mig och efter en stund började jag att prata med en äldre man som berättade om sin historia och varför han hamnat uppe på viden. Det han berättade var fruktansvärt och så var allas historier. Jag berättade för dem att jag hade tagit nyckeln från överläkarens kontor efter att jag hade hört att personalen på sjukhuset gömde något uppe på vinden. ”Men varför gömmer överläkaren er?”, ”Ni har väl inte gjort något?”, ”Det är personalen som borde vara inlåsta, efter allt de gjort mot er” sade jag. ”Du förstår”, sade en äldre dam, sittandes på en fallfärdig säng, som på något sätt hade ett bekant ansikte. ”Jag startade ett så kallat uppror här på sjukhuset för 25 år sedan. Det var ett tyst uppror och det fick människor att dö. Vi kallade det för det döda upproret. Det gick nämligen ut på att vi skulle hämnas på personalen som hade dödat och obducerat oskyldiga kroppar. Vi dödade totalt tolv personal, som vi behandlade lika vidrigt och hemskt som de gjorde mot de oskyldiga. Därefter fick vi betala vårt straff, som du kan se men en sak är vi alla glada över och det är att det aldrig mera dödas oskyldiga människor på detta vidriga sjukhus”. När den äldre damen hade berättat klart tappade jag nästan andan, jag blev så tagen och plötsligt slog det mig, jag kände kvinnan som satt framför mig, det var Astrid, min mamma. Jag sade ingenting först men så hörde jag plötsligt ”Evelina, är det du?”. Jag blev så lycklig. Jag torkade bort tårarna som rann på min kalla kind och nickade samtidigt som vi omfamnade varandra. Det var en sådan lycka och gladare hade jag aldrig varit i hela mitt liv. ”Jag ska hjälpa er, jag lovar”, sade jag.”

”Det var veckan efter att jag hade varit uppe på vinden vi gjorde det. Alla tillsammans.

Överläkaren var på väg till sitt kontor på kvällen när den äldre mannen från vinden redan befann sig på överläkarens kontor. Dörren öppnades av överläkaren och det enda man hörde efter det var ett skrik, inget mer. Bara ett skrik och fullständig tystnad. Efter den kvällen bytte sjukhuset ägare och hela sjukhuset blev ett mentalsjukhus. Barnhusets avdelningar flyttade därifrån för all tid.

”Jag och min mamma fick åtta år tillsammans på mentalsjukhuset innan hon somnade in”.

”Idag har det gått ett år sedan min mamma dog och därför har jag även bestämt mig för att detta får bli den sista dagen jag skriver för all tid. Jag tänker ge denna dagbok till min framtida generation som förhoppningsvis berättar historien vidare.” Evelina.

* * *

Efter att jag läst Evelinas dagbok blev jag mycket tagen igen, det var inte första gången jag hade läst den och inte heller den sista. Jag slog ihop den gamla och välbevarade dagboken, gick in till mitt rum, lade boken under min kudde och gick tillbaka till min plats där jag brukar sitta och fundera på mitt liv och historien bakom sjukhuset. Ibland går det studenter förbi mig, vissa kollar på mig, vissa låtsas som om jag inte finns medan andra hälsar. Jag bemöts olika men det som mest spelar roll för mig är att jag fortfarande kan känna min gamla generation nära mig. Ibland pratar vi med varandra. Min gamla generation bodde på sjukhuset hela sitt liv och det har även jag gjort. Jag sitter oftast vid ingången till sjukhuset, ibland står jag och kollar ut och ibland läser jag Evelinas dagbok och ibland är jag inne på mitt rum. Men det som mest spelar roll för mig är att min familj alltid har hållit samman, här, på Norrtulls sjukhus.

Författare:

Publicerat

Dela: