Stilla natt


Det skulle snart bli julafton åter igen. Ute var det vitt. Ett tunt mjukt lager av mirakel hade äntligen lagt sig under natten. Tyst, så tyst. En enstaka bil hördes i fjärran. Bråttom till familjen och firandet. Bakom julstjärnorna i dom annars så mörka husen sover människorna. Kanske någon är uppe och stökar i köket. I centrum i den lilla staden är det lugnt. På paradbänkarna utanför bussterminalen syns inga spår. Eller? Det är där människorna sätter sig en stund i solen på sommaren. Andra köper och säljer små saker till varandra. Hemligheter. Vilar och tar en öl fast dom inte får. Spanar efter Securitas och polisen. Inte bara bussarna har sina hållplatser där. Under en gatlyktas sken är det något som inte passar in i den annars så rofyllda bilden av en julaftons morgon.

Ute vid köpcentret lyser den stora vackra björnen. Den specialdesignade julgranen strålar och står ståtligt framför rådhuset. Gågatans granar och girlanger lyser och vajar stilla, väntar. På vad?

Om det inte vore för den oroväckande stora röda fläcken i snön under en gatlykta vid paradbänkarna var det en helt vanlig iväntanpåjulftonsmorgon. Väntan på de sista stressade människorna som ska köpa julklappar och julmat i sista stund. I väntan på de människor som hasar sig fram ur sina mörka hörn för att gå på Systembolaget innan det stänger över jul. Ingen har ännu sett den röda fläcken. Blodfläcken? Alltså finns den inte. Någon måste veta vad som har hänt. I kanten av den röda fläcken ligger en halsduk slängd. Lite trasigt. Övergivet. Visst är det blod. Tjockt, kladdigt så fruktansvärt mycket blod.

På sjukhuset ligger Amanda. Hon väntar inte på julaftonsfirandet. Hon kommer inte att få ge sina barn några julklappar. Hon vet faktiskt inte ens var dom är. Nu spelar det ingen roll. Kroppen är blek precis som ansiktet. Läpparna isblå. Det en gång så vackra och tjocka långa håret ligger i orediga stripor runt hennes vilande huvud. Amanda var på fel ställe i natt. Hon villa bara ha det hon behövde för att klara ännu en jul utan familjen. Utan barnen. Utan någon att älska och någon som älskade henne. Barnen. Klumpen i magen och hennes hjärta hade värkt så länge att nu var hon bara trasig. Hon kunde inte laga något i sitt liv. Hon hade gett upp.

Hon frågade ju så snällt. Förklarade. ”Jag får pengar i morgon”. ”Jag får alltid ett kuvert med pengar av min kompis.” Ja, Amanda hade en kompis. Hon som försökte hjälpa. Hon som alltid ställde upp när Amanda behövde skjuts, mat en säng. Hon som egentligen också givit upp.
Desperationen och ångesten lyste ur hennes trötta ljusblå ögon. Hon drog den slitna jackan tätare runt sin magra lilla kropp. ”Snälla. Bara den här gången. Jag har ju hälften.” Du måste hjälpa mig.” Hennes röst hade blivit gällare men hon visste inte att hon skrek i förtvivlan. Saliven stänkte. Kroppen levde sitt eget liv. Värken var outhärdlig. Livet var outhärdligt. Hon hade inget alternativ än att få det hon behövde av mannen som tittade föraktfullt ner på henne. Hon var på botten. Hon var smärta. Hela hon var en så djup förtvivlan att inget kunde nå fram och överrösta ljudet av dess skrik.

Mannen drar fram en kniv ur sin skinnjacka samtidigt som han grumlade väser. ”Stick nu. Hora. Du drar hit polisen för helvete.” Amanda fortsätter. Hur kan hon göra annat. Hon gråter snorar har inget alternativ. Kan inte gå hem så här. Vad ska hon göra annat än att fortsätta tjata. Båda ser sig oroligt omkring. Det är fortfarande lugnt och stilla. Den sena natten väntar, sover. Snön lägger sig över Amandas bara huvud och hennes fötter fryser i dom trasiga gympadojjorna. Ett vitt glitter i mannens hår och på skinnjackans axlar. Han riktar kniven mot hennes strupe. Lite åt sidan. Först känner hon det inte. ”Dra nu. Du får inget. Fattar du?.” Sakta tränger rösten in i hennes huvud och hon tystnar. Pengarna hon krampaktigt hållit i handen faller till marken. Utan värde. Som hon. Amanda ger upp och blir plötsligt helt stilla. Hon tittar upp mot snön och den ännu mörka himlen. Hon fryser inte längre. Sov Gott kära älskade barn var ni än är.
Sakta har hon lyft sin hand mot kniven och tar tag i mannens grepp. Det tar bara några sekunder. Han tror att hon värjer sig mot kniven, vill ta bort den. Istället trycker hon till och drar kniven in mot sin hals. Deras ögon möts. Mannens förvånade, chockade. Hennes uppgivna men beslutsamma. Blodet pulserar ut över hennes kläder. Ner i den vita snön. Amandas sista tanke är barnen innan hon sjunker ihop på marken. Mannen håller kvar i kniven som lossnar ur hennes trasiga hals.

En förbipasserande kvinna på tidig morgonpromenad med sin hund ser en man som böjer sig ner över ett bylte under gatlyktan vid dom sorgsna paradbänkarna. Mannen börjar springa. Halkande försvinner han in i mörkret bakom bussterminalen och är borta. Kvinnan närmar sig sakta och skräckslaget byltet och skriker sen till. Ett krävt skrik i morgonljuset som precis vaknat.

Sirener överröstar hundens gläfsande och människors förfäran. Människor som börjat öppna sina butiker och sett fram mot en julafton. Stressig men njutbar.
Det blev julafton igen. Men inte för Amanda. Någonstans vaknar hennes barn och får julklappar av mamma och pappa.
På sjukhuset ligger den bleka lilla kroppen som var Amanda som äntligen får vila. Hon slipper smärtan och ångesten. Oron över sina barn. Hopplösheten. Hon behöver inte förakta sig själv mer. Hon tog ett sista starkt beslut i livet. Stolt och beslutsamt.
Amanda blir en siffra i statistiken. Mannen jagas under några veckor men går inte att hitta.

Julafton kommer och julafton går. Precis som livet. Den lilla staden vaknar med julrush och stök. Blodfläcken är borta. Amanda är borta. Allt är ändå som vanligt. Bara himlen vet.

God jul.

Författare:

Publicerat

Dela: