Publicerat
Kategori: Drama noveller

Stina

Bänkens olidliga kyla fick mig att börja huttra. Armarna hade gåshud och jag slog dem om mig i ett desperat försök till att värma mig. Det blev inte mycket bättre för det. Men det var iallafall ett försök... Mörkret i Experiment parken slöt sig för någon timme sedan. Tystnaden smög sig på och det enda som hördes var trafiken som susade en bit bort och musikens dunkande från festen som pågick för fullt. Mina vänner stod och pratade med någon. Jag vet inte vem det är, bryr mig inte heller… vill bara hem. Mitt liv är uppbyggt på ett skådespel. Det är så jag håller det förflutna ur min väg.

Nu ska jag ta allting från början. Jag heter Sanna. Jag är 17 år och vill bort. De flesta 17 åringar tänker nog likadant men för mig är det annorlunda. Jag är en av dom som faktiskt vill bort, på riktigt. Jag har alltid varit väldigt osäker, känslan av att bli avslöjad har alltid följt efter, så länge jag kan minnas. Det här personlighetsdraget har lämnat stora negativa konsekvenser på mitt liv.
Sista terminen i nian så började jag i en specialklass för att få ett slutbetyg. Betygen hade gått nedför på grund av mobbning i min vanliga klass. Jag gick fortfarande kvar på samma skola men slutade prata med folk, förutom en. Där fanns Stina, en riktig vän som alltid fanns där för mig. Vi gick i specialklassen tillsammans och hjälpte varandra att klättra och växa som personer. Stina hade problem med det sociala. Hon läste mycket, klädde sig konstigt och pratade bara när det behövdes. Lite mer öppnade hon upp sig för mig men det var inte mycket. Jag hade problem med skolan och min självkänsla, jag behövde lära mig att jag är bra.

Jag funderade mycket på hur jag skulle kunna bli en ny person under den här perioden. Det gjorde att jag jobbade fram en attityd och en atmosfär som inte var jag. Jag gick ifrån att vara rätt omedveten om mitt utseende till att det blev hela min värld. Från att alkohol var något förbjudet till något vardagligt. Jag tröttnade helt enkelt efter ett tag, jag skämdes över Stina. I efterhand ångrar jag detta men vad ska jag göra? Allt är ju redan gjort.

Jag och Stina kom in på samma gymnasieskola. Hon blev överlycklig, inte jag. När vi väl började i skolan så drog jag mig bort från henne. Jag började umgås med folk som jag ansåg som populära för att sen försöka bli som dom. Tillslut blev jag en stor del av de populära och allt de gjorde. Jag och mina nya vänner såg oss som överlägsna de andra, vi gjorde allt som de andra inte gjorde. Alla dörrar stod öppna för oss. Men för att behålla platsen i hierarkin så var jag tvungen att trycka ned andra och bryta kontakten med Stina. Om mina nya vänner visste hur jag brukade vara så skulle inte vela vara med mig.

Om jag fick bli någon annan, då skulle jag vilja bli som dig. Om jag kunde byta kropp, då skulle jag byta med dig. Jag vet inte vad det är. Hur ska man beskriva dig? Sanna. Du är hon som alltid går i mitten av det populära gänget i skolans korridorer. Du är hon som går sådär obekymrat, bekvämt. Folk respekterar dig och det är något jag skulle kunna göra vad som helst för. Det skulle kunnat vara vi som gick där och skrattade högt bland alla i korridoren. Men du förändrades och drog dig ifrån mig. Jag söker din blick allt oftare, i hopp om att du ska möta den. Det är som att jag inte finns för dig längre. Vad gjorde jag för fel? Jag vet att jag inte passar in, men jag trodde inte att det skulle bli såhär.
Jag har brunt trassligt hår, tunt som ofta sitter i en låg hästsvans. Jag sitter ensam i hörnet längst in vid skrivaren i skolkorridoren. Du behöver inte skämmas, du är inte den enda som beslutat sig om att just jag är osynlig. Jag vet att du ser mig, men du är rädd att bli som mig, ännu en gång.

Vi står en bit bort alla tre och granskar Stina uppifrån och ned, jag Frida och Ella. Hon sitter där med lurar i öronen som vanligt, bredvid skrivaren med benen mot kroppen. Frida och Ella vet inte om att jag och Stina var vänner och så får det förbli.
– Vad är det för fel på henne? Säger Frida med irritation i rösten.
Vi står en bit ifrån Stina men hon märker ändå att vi iakttar henne. Jag undrar vad hon tänker. Jag känner mig så maktlös! Jag hatar detta.
– Vem då? Säger jag för att spela dum.
– Stina såklart! Säger Ella och himlar med ögonen.
– Aha, vadårå? Hoppas dom inte hör nervositeten i min röst tänker jag.
– Jag fattar inte varför hon sitter där, det är likadant varje dag. Jag skulle inte palla!
Ella dämpar rösten i sista delen av meningen, och gör ett litet leende. Inget snällt leende utan mer ett kallt och elakt.
– Och förresten Sanna, har du tänkt på hur mycket hon har stirrat på dig den senaste tiden? Fridas ögon tindrar av förtjusning när hon säger det.
Jag tänker efter och inser att Frida har rätt. Hon har tittat på mig. Jag hatar att passera förbi hennes bedjande blick i korridoren. Jag saknar vår vänskap. Med henne behövde jag aldrig låtsas vara någon annan, aldrig göra saker jag inte ville eller vara elak mot andra. Jag behövde bara finnas där för henne så gjorde hon det samma för mig.
Jag nickar motvilligt för att göra Frida nöjd, även fast jag vet vad hon tänker göra. Jag hinner inte reagera innan båda två är framme vid Stina.

Musiken dunkar i öronen, Håkan Hellströms fina text “du är snart där” får mig att finna lugnet i den stökiga skolmiljön. Jag tittar under lugg och märker att Sanna, Frida och Ella iakttar mig, jag tror till och med att de viskar och fnittrar. Jag ser ned i mobilen och märker plötsligt att 2 par skor står framför mig. Jag tar lurarna ur öronen och höjer blicken. Vad Fan vill dom tänker jag irriterat för mig själv.
– Hej, Säger jag blygt.
De båda ser ned på mig äcklat som om jag vore något katten släpat in.
– Men kom då Sanna! Va inte en sån mes, skriker Ella till Sanna som står kvar där de stod tidigare.
Jag ångrar så att jag litat på henne, man kan inte lita på någon i den här världen. Sanna kommer fram med släpande steg. Hon vill inte se på mig, jag hoppas att hon skäms. Jag blänger på henne och det märker hon.
– Har du något emot oss eller varför är du så dryg? Undrar Sanna. Nej säger jag och sänker blicken.
– Jag har lagt märke till att du kollar extremt mycket på Sanna nuförtiden, har jag rätt i det? Säger Ella och spänner blicken i mig.
Pulsen ökar och jag vill bara springa därifrån, men benen känns tunga som bly så det är omöjligt.
– Eh, vad har du fått det ifrån? Stammar jag nervöst fram.
– Alla pratar om det på skolan, säger Frida med ett flin över ansiktet.
Tårarna började bränna bakom ögonlocken. Sakta faller den första tåren ned längst kinden. Sedan blir det bara fler och fler. Allt känns så hopplöst. Sanna som var min enda vän, är inte min vän längre. Tanken svider som ett brännsår i huvudet. Det kan kvitta vad Sanna säger.
– Jag saknar dig Sanna, det här är inte du och det vet vi båda.
Sannas ögon mjuknar för en kort stund. Hon försöker säga något men bli avbruten av Frida.
– Vad pratar hon om? Känner ni varandra, Sanna? Frågar Frida.
Ella och Frida ser exalterat på varandra och sedan på Sanna ihop om att få reda på skvaller. Ingen av dom verkar intresserade av min syn på saken.
Jag reser mig upp från det kalla stengolvet och springer bort från Sanna och hennes vänner. I farten hör jag hur hon berättar för Ella och Frida att jag är helt galen som tror att vi känner varandra. Deras skratt ekar i korridoren.

Jag öppnar dörren till skolan och går en trappa upp för att se till om Stina är där idag. Det känns som om något är fel, jag vet inte vad det är. Jag går mot platsen där Stina brukar sitta men hon är inte där. Hela kvällen igår gick åt till att grubbla över det jag o tjejerna sa till Stina. Jag hade tänkt att be om ursäkt, men nu är hon ju inte här. Konstigt tänker jag, hon är ju alltid i skolan. Jag rycker på axlarna och går vidare.
Ella o Frida sitter i caféet en trappa ned. Jag springer nedför trappan och sedan fram till dom och frågar vart alla är påväg.
– Alla elever ska till aulan, säger Ella och tittar på mig som om jag visste något om saken.
– Varför då? Undrar jag
– Jag vet inte, säger Ella ointresserat medan hon ser ned i mobilen.

Inne i aulan står rektorn på scenen med mikrofon i handen. Bakom rektorn står alla lärare. De ser rödmosiga ut i ansiktet, som om de gråtit under en längre tid. Jag fattar ingenting, luften är torr och alla sitter tysta på sina stolar. Jag ser mig omkring och inser att alla gråter förutom jag, Ella och Frida. Tanken slår mig som en käftsmäll rakt i ansiktet. Stina!
– Igår kväll så förlorade vi en elev på den här skolan. Stina Ivarsson kommer alltid finnas med oss, glöm inte det.

Jag tar sats för att ta mig upp från bänken i Experiment Parken. Kylan är värre än tidigare. Om jag ändå hade en kofta, tänker jag bittert för mig själv. Vad gör jag ens här? Jag suckar och ställer mig upp, vinglar till och sätter mig ner igen. Det snurrar i huvudet och hjärtat bankar som en hammare mot en planka innanför bröstet. Tanken på att det var ett år sedan du lämnade oss gör kylan till ett mindre problem än tidigare.





Tjej på 16 år som gillar att skriva. Skriver både dikter Och noveller.
Lovisa. är medlem sedan 2017 Lovisa. har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren