Stockholm

Hela jävla stan kokar. Det är inte bara värmen, utan också människorna. Det är något i luften, det känns som åskan är på väg men himlen är klar. Långholmen, någon har slängt upp ett facebookevent och det har blåst upp musik mot Västerbron hela förmiddagen, lockat till sig alla drägg, alla tatuerade, alla som inte har någon viktigare stans att vara, unga, snygga, fria och förlorade.

Elektriskt, inte bara musiken, utan den där åskan, den ligger som en huvudvärk mellan öronen. Framför högtalarna blandas doften av svett med nikotin, alkohol, cannabis. Allt för att göra det här till årets kväll. Allt för att göra det här till den där gången som det faktiskt händer. Allt för att det faktiskt måste betyda något, om man verkligen försöker.

Några når faktiskt dit, hittar sig själva eller någon annan i folkvimlet, förstår något som de inte varit beredda på tillsammans. Andra missar det totalt, utslagna på någon filt passerar den lyckligaste dagen i deras liv som att någon slagit på snabbspolning och de kan inte hitta paus.

För de utomstående är det ännu värre. Alla Stina, Göran, Niklas, Anders som passerar Västerbron, som för en sekund får se hur de kunde haft det, om inte barnen kallade, om inte jobbet vibrerade, om inte någon viktigare stans skickade notifikation efter notifikation av att de borde varit där nu, att de var sena innan de ens gick. Från deras synvinkel är det änglar, alver, som rör sig där nere på holmen. Mystiska varelser med ett eget språk, iskalla och vackra, dansandes till musik de inte förstår, på väg till världar de aldrig kommer få besöka.

”Vi är odödliga” Hon säger det med ett leende, och hon kanske inte menar det i ordens riktiga bemärkelse men hon menar det i stunden. Hon kysser honom innan han hinner förstöra något, och han kysser tillbaka, djupt. De vet inte varandras namn, än, men just nu är det precis som det ska vara. De delar en flaska rosé, och när han fångar hennes profil, när hon inte är beredd, när hon råkat ta ner skyddsmurarna och fångats av något i verkligheten, förstår han att det inte kommer gå att lämna henne nu, att han från och med nu är hennes att göra som hon vill med. Hon har en ljus blus, jeanskjol, och hennes hår välver ner över hennes rygg där han nu lägger sin hand, och leendet han får till svar spränger tusen blixtar och granater inom honom.

I Mälaren är solen på väg ner, och Stockholms ljus glittrar i takt med vågorna, i takt med de tusen om tusen stjärnor som välver om universum ovanför. Med natten kommer svalkan, och elektriciteten tonar ut, huvudvärken lägger sig äntligen och tusen om tusen ensamma själar välver om natten på de olika dansgolven och pubarna och gatorna där nere. Några får vara ensamma tillsammans en stund, några får känna den totala osynlighet som kommer av att vara ensam i ett folkvimmel. De flesta hamnar mittemellan, och de flesta kommer vakna imorgon som ungefär samma person, på ungefär samma ställe, i ungefär samma story. Värmen slås på, och med det kommer elektriciteten. En enda tanke, ett enda mål. Ikväll kommer det hända, det är nu det gäller, vi har fått en chans till.

Författare:

Publicerat

Dela: