Stockholms vatten.

Jag stannade till vid St.Eriksbron och såg ut över Stockholms stad. Allt kändes så bekant men ändå så främmande. Vårluften var iskall och klar. Under mina fötter rusade mörkt vatten fram och jag grep hårt om räcket. Varje gång jag står såhär vid ett broräcke och ser ner så får jag en väldigt stark lust att klättra över räcket och kasta mig rakt ut i luften och låta strömmen föra mig till en ny, okänd plats. Vattnet i min föreställning är ljummet, skummet och virvlarna skulle kittla mot min hud. Sen tänker jag på vad som verkligen skulle hända, att mitt liv skulle ta slut eller iallafall att jag skulle bli väldigt skadad. Funderar snabbt över framtiden som i samma ögonblick som jag mötte ytan skulle aldrig komma till. Vad skulle det göra för skillnad i världen? Kanske en hel del, kanske ingen alls. Troligen skulle det vara en väsentlig skillnad för alla nära omkring mig. Så jag lät bli även den här gången.

Författare:

Publicerat

Dela: