Strandprommenaden

STRANDPROMMENADEN.

Stranden låg öde i den tidiga morgonsolen. Ännu hade inget av det myller som annars brukade vara där kommit. Detta, trots att solen lyste och lovade ännu en vacker dag.

Helt öde var dock inte den långa stranden.
En äldre kvinna, runt 75 år, var ute på morgonpromenad med sin lilla skyddsling, en tax som var nästan lika gammal som damen själv, räknat i hundår.

De gick alldeles intill vattenbrynet, då den lilla taxen älskade att bli lite, men bara lite, våt om tassarna.
Kvinnan trivdes vid havet. Om vintrarna bodde hon i inlandet, långt från allt vad saltsjö och dess dofter hette.

Hon var änka sedan hennes man , för dryga 10 år sedan tagits av just detta hav. Ändå älskade hon detta våta element, samtidigt som hon hyste den största respekt för havet.

Hennes fötter, som var bara, sjönk ner i den våta och mjuka sanden och lämnade sina avtryck tills nästa vågskalp sopade bort avtrycken
Håret blåste lätt för vinden, och sakta rullade små vågor in över hennes bara fötter, för att sedan lika långsamt rulla tillbaka igen.

Hon och hennes hund gick varje morgon samma promenad från hennes sommarstuga en bra bit uppe på sanddynorna, till det lilla fiskeläget i slutet av stranden. Promenaden fram och tillbaka brukade ta nästan tre hela timmar, men då hade hon även hunnit med att ta en, men bara en, kopp kaffe ihop med en ensam äldre man, som varit bekant med hennes make.

Hon såg mannens lilla röda stuga långt framför sig och visste att han såg henne.
- Tror du Max har satt på kaffet ännu Pyret?
Hon pratade med hunden som vore den en människa.
Pyret viftade glatt med svansen, han tyckte om Max.

Plötsligt kände hon att det inte stod rätt till. Känslan, som en isande kall vindil, träffade henne lika hårt som en kastad isboll. Hon stannade och såg sig om, men stranden var lika tom som tidigare.
Ändå ville känslan inte ge med sig. Hon frös och skakade.
Detta trots att det redan var över 20 grader varmt även om klockan inte var mer än halv sju.
Så hörde hon ropen. Det var hon själv som ropade.
Hon såg på Pyret. Varför reagerade inte han på hennes rop?

Den gamla damen satte sig i sanden. Pyret såg undrande på sin matte.
Detta var inte så de brukade göra. De brukade inte stanna förrän de nått fram till Max för att få kaffe och kaka.

Pyret stod alldeles stilla medan den gamla damen satt och vaggade fram och åter för att bli av med sin olustkänsla.
Plötsligt släppte hon kopplet. Detta var också ovanligt. Hon brukade aldrig släppa kopplet, inte för att hon var rädd att Pyret skulle springa bort, nej , man höll sin hund i koppel när man var ute.

- Hämta Max, sa kvinnan till Pyret.
Den lilla hunden förstod inte, bara ordet Max.
- Hämta Max, sa hon igen. Denna gång lite högre och med kraftigare ton.

Hunden la öronen bakåt och satte av mot stugan långt där borta.

Max såg hunden komma löpande ensam.
Det förvånade honom. Hade det hänt något?
Han tog fram sin kikare och spanade uppåt stranden.
En bra bit längre bort satt en kvinna och gungade i sanden. Han kände genast igen henne och skyndade sig ut för att möta Pyret.

Kvinnan satt kvar i sanden när Max och Pyret kom.

Max frågade hur det stod till och Pyret slickade sin mattes fötter, men hon reagerade inte.

Max la sin hand på hennes och kände att den var livlös.
Han förstod att kvinnan var död.

Klockan var sju, och stranden låg öde.

Skriven av: Preben Johansen