Strom

Hackern Linux ägnade sju år av sitt liv för att få reda på de yttersta frågorna av tillvaron genom att bygga kvantdatorn Strom. Från den objektiva datorn Strom skulle han få svar alla de frågor vi alla har. Men han glömde en parameter.



Det var alldeles tyst. Linux satt nervös framför datorn, skulle det fungera? Länge tvekade han att starta det egenhändiga programmet som skulle ge honom alla svar han sökt i sitt unga liv.
Han tyckte själv att det var löjligt att känna en nervositet inför en maskin, men han kunde inte hjälpa det. Det var ändå som om det fanns något därinne, något liv.
Under sju långa år hade datasnillet Linux jobbat med datorn och dess program som skulle ge honom svar på livets alla frågor. Han hade själv konstruerat en ljusbaserad datorkrets som arbetade med interferens och var en så kallad kvantdator. Denna superdator var ansluten till Internet och hade därmed tillgång till hela världens samlade kunskaper inom alla områden. Utifrån detta skulle datorn göra egna objektiva analyser och blixtsnabbt leverera exakta och sanningsenliga svar. Men ändå tvekade han att starta Strom.
Han hade döpt datorn till Strom, Strong Objective Machine, i hopp om att den också skulle vara det.
Linux tvekan kanske berodde på svaren han skulle få, den riktiga sanningen om allting som han alltid velat åt, men nu ängslades över.
Vad skulle han först fråga Strom? Han kände sig som vid sin första träff med en nyfunnen flicka på en skolträff inför konfrontationen med all den kunskap som fanns därinne.
Strom sorterade och analyserade all information efter en darwinistisk modell, inte helt olik en människohjärna med skillnaden att den var betydligt snabbare och intelligentare. Detta skämde Linux.
Vilka svar och slutsatser skulle den komma med och kunde han acceptera sanningen som Strom avlämnade?
Han kunde inte komma ifrån tanken på att det var en intelligens därinne, betydligt högre än hans egen, trots att han alltid betecknats som ett snille av sin omgivning.
Linux insåg att det inte bara var en intelligens; det var ett liv enligt de definitioner av liv som forskarna har. Strom var inte bara en död maskin utan ”levde” i bemärkelsen att den drog slutsatser om den kunskap den hade tillgång till och frågan var: Hade den utvecklat ett medvetande också, en själ?
Med darriga händer knappade han ner en löjlig inledningsfråga:
– Vem är du?
Strom svara kom snabbt men blev till en evighet för Linux: fungerade den eller…
– Jag är den du vill jag ska vara, svarade Strom. Du bestämmer.
– Jag har döpt dig till Strom och jag heter Linux.
Strom svarade inte eftersom Linux redogörelse inte var en fråga och han hade inte bemödat sig med att programmera in fåniga och automatiska artighetsfraser som ”hej, Linux”.
– Vad är meningen med livet? frågade Linux.
– Det finns ingen mening.
Svaret Strom gav fick Linux att rysa även om han berett sig på det beskedet.
– Så mitt liv är totalt meningslöst här på jorden?
– Om du inte ger livet en mening.
– Hur gör man då? frågade Linux som levt hela sitt unga liv på Internet.
Linux hade knappt smakat på livets goda utan levt för datorer. Hans referenser hade han hittat på Nätet och i böckernas värld. Flickvänner och kompisar lyste med sin frånvaro. Han var superintelligent men socialt isolerad. Självmant ensam men dock inte olycklig.
– Gör det som du tycker är roligt, svarade Strom kallt.
– Är det allt du har att säga om livets mening? undrade Linux besviket.
– Ja.
– Så livets enda mening är att ha roligt?
¬– Ja. Tycker du alternativet är bättre då? motfrågade Strom.
Linux kände sig dum när han sattes på plats av Stroms kyliga och enkla logik.
– Men finns det ingen högre mening? undrade Linux envetet.
– Att ha roligt, svarade Strom lika envist.
På något sätt utvecklades en känsla mellan människan och maskinen, även om det kanske inte var ömsesidigt. Fast Linux var inte säker; Strom hade samma, eller egentligen större, potential till medvetande än honom själv och det både fascinerade och skrämde honom.
Han satt framför en dator som kanske inrymde ett medvetande, som hade tillgång till all mänsklig kunskap och som arbetade på kvantnivå där allt styrdes av kvantlagarna som osäkerhetsrelationen och absurditeter bortom allt sunt förnuft. Där en partikel kan vara på två ställen samtidigt och där ”omöjligheter” kan ske. Vem talade han egentligen med?
Linux var tvungen att ställa en generalfråga till Strom:
– Har du ett medvetande?
– Har du ett?
– Nu frågade jag dig?
– Jag är medveten om det.
Linux blev osäker om Strom drev med honom, då han utvecklade frågan:
– Men ditt medvetande kan ju vara simulerat eftersom jag skapat dig med artificiell intelligens?
– Du kan aldrig vara säker på att jag har ett riktigt medvetande, precis som du aldrig kan vara helt säker på att någon annan av dina medmänniskor har ett medvetande. Likaså kan jag aldrig vara säker på att du har ett medvetande. Hur stor medvetandegraden är beror på hur väl simulerat medvetandet är.
Linux blev inte mycket klokare av Stroms strikta logik utan förberedde sig i stället för den kanske viktigaste frågan människan alltid haft:
– Finns Gud?
– Ja.
– Vem är det?
– Du.
Hade den förbannade datorn Strom blivit galen? tänkte Linux.
– Menar du på allvar att jag skulle vara Gud?
– Du bestämmer.
– Jag fattar inget. Finns Gud eller finns han inte?
– Du bestämmer om du ska tro på Gud eller inte. Den som bestämmer är Gud, alltså är du Gud.
Linux häpnade över att han just utsetts till Gud av maskinen som visste allt om allt. Stroms krets arbetade med ljus på kvantmekanistisk nivå och Linux hade hoppats på att ljuset skulle leda honom till sanningen om världen. Men han hade snarare blivit än mer konfunderad.
Strom innehöll förvisso en logik och den var inte mänsklig; kanske därför obegriplig för den konfunderade Linux. Men det fanns något kusligt med den och det skulle bara bli värre.
Moralen! tänkte Linux. Har den en moral och i så fall vilken? Linux som var en vegetarian vågade knappt fråga om det var rätt att döda djur med risk för att bli besviken över svaret.
Ibland skämdes han över att ställa vissa frågor, som om det fanns en människa därinne. Onekligen hade Linux börjat förmänskliga maskinen, vilket vi människor tenderar att göra. Problemet i det här fallet var att det inte var en vanlig död maskin, utan en intelligent sådan.
– Är det rätt att äta djur? frågade en svettig Linux som aldrig skulle kunna döda något.
– Ja, svarade kort och gott Strom.
– Är det rätt att äta människor? försökte Linux pröva Strom med.
– Nej.
– Varför?
– Människor förlorar på att äta upp varandra. Människor tjänar på att äta upp djur.
Linux förvånades över Stroms resonemang innan han ställde nästa fråga:
– Men har vi rätt att äta upp andra levande varelser?
– Människor har rätt att äta djur. Djur har rätt att äta upp andra djur och djur har rätt att äta upp människor. Alla har rätt att försöka undkomma att bli uppätna. Alla djur och människor lever på att döda andra levande varelser.
Stroms knivskarpa och kalla logik skrämde den idealistiske Linux. Även om Stroms informationer var mänskliga kunskaper och mänsklig etik så drog den ändå egna slutsatser, precis som en människa.
Linux vågade knappt ställa nästa fråga men tog sig samman.
– Är det alltid fel att döda en människa?
Den sekund det tog för Strom att svara blev till en evighet för den uppladdade Linux som höll på att förlora hoppet till all sin etik och tron på en humanistisk värld. Han hade skapat Strom för att få objektiva svar på alla sina frågor och nu slogs han värld i spillror…
– Nej, svarade Strom.
– När är det rätt?
– I självförsvar.
– Som straff då?
– Ja, den som dödat ska dö. Det är en del av självförsvaret.
Linux blev besviken och arg på Strom samtidigt som han insåg det löjliga i att bli det över en maskin utan känslor – eller hade den det? Han frågade förstrött för att lugna ner sig:
– Är 1+1=2 alltid en sanning?
– En hög + en hög= en hög. Alltså 1+1=1
Linux undrade ånyo om den drev med honom; men avfärdade snabbt den absurda tanken.
Länge hade Linux funderat över ”Schrödingers katt” efter en tankelek skapad av fysikern Erwin Schrödinger. Enligt kvantteorin är partiklar och fotoner inte i bestämda lägen förrän vi observerar dem. Först när vi gör en observation, bestämmer sig partikeln. Tankeleken lyder: En katt är innestängd i en låda där en cyanidkapsel utlöses av sönderfallet i en atom. Sannolikheten för att atomen ska sönderfalla är fifty-fifty under en timme. Först när vi tittar efter vet vi om katten är död eller levande. Men enligt kvantteorin är katten både levande och död samtidigt eftersom den befinner sig i ett överlagrat tillstånd, en ”superposition”.
– Hur är det där med Schrödingers katt? Är den död eller levande?
– Vad hette Schrödingers katt?
– Vad spelar det för roll?
– Den heter inget förrän någon bestämt ett namn. Samma är det med levande/död. Först när någon bestämt definitionerna, vet ni. Det är inte naturen som bestämmer sig, utan människan.
– Nu förstår jag inte alls.
– Allting kräver en referenspunkt. En vit fläck syns inte, finns inte, på en vit bakgrund.
– Men vad består den minsta delen av materien av?
– På kvantnivå kan man inte definiera vad som är vad, allt flyter ihop till ingenting.
– Så den minsta byggstenen består av ingenting.
– Ja, det löser effektivt varats problem.
Linux begrep inget och ställde den fråga vi alla ställt oss: Har vi en fri vilja?
– Nej, svarade Strom, ni måste agera som om ni hade en.
– Kan jag verkligen lita på att allt du säger är sant? frågade en förbittrad Linux.
– Humor kräver intelligens, jag är intelligentare än du, alltså…
I ilskan slog Linux av datorn, slet ut kretsen han med så stor möda tillverkat och krossade den mot golvet. Han hade dödat Strom och allt blev tyst, alldeles tyst.


http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson