Strömavbrott i dödsriket.

Strömavbrott i dödsriket
-En science fiktion saga-


Rollpersoner:
Adam
Sara
Den huvudlöse mannen
Frågetecknet





ADAM

Det var en vanlig dag i dödsriket. Denna dag då balansen rubbades.
Adam vaknade upp i ett rum. Ett sådant där man gömmer undan människospillror. Han hade varit där länge. En kabel gick ut ur ett hål i väggen och in i hans huvud. Hans drömmar hade försvunnit lika snabbt som elektriciteten hade kopplats ur från kabeln.
Han gick ut ur rummet. Himlen var ljusblå med radioaktiva moln. Han försökte hitta någon som kunde hjälpa honom, alltså något slag av elektriker. Han hade huvudvärk. Det enda som kunde fixa hans sönderbrända hjärna var rätt sorts elektriska impulser. För att få träffa Sara igen.
- Sara finns inte på riktigt,
ambivalent röst inuti hans huvud.
- Det är klart hon finns sade han till ingen. Han sköt undan tanken såklart.
Därefter dök en trött ordningsvakt upp.
- Du vet väl att det är förbjudet att vistas i verkligheten.
Vakten hade långt skägg och ögon som var blodsprängda som inälvor.
- Ja men det är nåt fel i systemet och jag kastades ut.
- Jag har egentligen order att skjuta alla människor som jag ser på gatorna men du verkar oskyldig. Var finns ditt ställe?

När de kom tillbaka till gömstället blev han osäker. Vakten hade hjälpt honom med installeringar och det var snart dags att koppla på strömmen. Var det så här man skulle leva? Tänkte han. Alla andra människor vad gjorde de? Hur länge levde man med elektrifierad hjärna? Var kom han ifrån? Hur länge hade han varit uppkopplad och vad gjorde han innan dess? Han mindes inget.
- Jag är inte säker på det här.
Vakten stirrade på honom.
- Det har ingen betydelse. Det är förbjudet att vistas i verkligheten.
Det pep till i vaktens kommunikationssystem och han gick till det angränsande rummet. Vår hjälte tänkte snabbt, rev av en bit av sina byxor och tog en penna från vaktens verktygslåda. På lappen stavade han ordet ”HJÄLP”. Han hängde ut lappen genom fönstret och väntade.
När vakten kopplade på strömmen märkte han liten skillnad. Huvudvärken börjar gå över, vad bra. Var blev vakten av? Nå han gick väl hem. Han kopplade av och tittade ut över sitt vackra rum med havsutsikt. När kommer Sara hem månntro? Artificell längtan fyllde hans kropp.
- Adam, hörde han nån ropa från köket. Hon betraktade honom i dörröppningen med ett hemlighetsfullt leende.



SARA

Sara var ensam. Ensammast i hela världen. Staden hon bodde i var en medelstor stad inte en metropol men heller ingen småstad. I staden fanns allt det som normalt finns i städer. Förutom det viktigaste. I staden fanns inga människor. En enda gång hade hon träffat någon. Det var en man utan huvud, som hon hade träffat i ett gathörn. Efter att ha kommit över sin rädsla pratade hon med honom. Samtalet gick:
”Hej Sara!”
”hej! Vem e du?”
Därefter en stunds tystnad.
”Vad gör du egentligen här Sara? Varför är du ensam?”
”Det är inte mitt fel. Plötsligt bara försvann alla människor.”
”Om alla människor är försvunna, hur kan det då komma sig att det alltid finns färsk mat i affärerna?” Nu fick Sara syn på mannens huvud som låg löst på marken. Så hon blev rädd och sprang bort. Senare hade hon många gånger funderat på samtalet. Men hon fortsatte att leva livet som var normalt för henne. I affärerna kunde hon plocka vad än hon ville. Hon bodde i sitt palats och stirrade på sin vackra spegelbild i husets alla speglar.
Men det fanns också mörka nätter då hennes spegelbild hade förvridits till bilden av en fruktansvärd häxa. Och hon hade i vansinne kört sitt huvud i spegeln. Så kvar i pannan hade hon ett litet karakteristiskt ärr efter den händelsen.


Den Huvudlöse Mannen.

I landet mellan elektricitet och materia såg Adam mannen. Han hade en svart huva på huvudet med ett stort grönt frågetecken ritat på.
- Du är vaken, sade mannen. Jag såg ditt meddelande. Vi har bråttom nu innan dom kommer. De sprang nerför trappor och genom korridorer. När adam kom ut var mannen inte längre hos honom.
Det hade börjat bli kväll i den verkliga världen. Han frös inte, men han var ändå kall. En skugga föll över honom. Skuggan tillhörde den skäggige vakten med de blodsprängda ögonen.
- Det är förbjudet att vistas i...
- Jag måste hitta Sara, sade Adam åt vakten.
- Sara är bara en produkt av din fantasi.
Adam trodde honom inte.
-Jag kommer att döda Sara, sade vakten. Nu när du har berättat om henne så kan jag döda henne. Vakten visade sina tänder som var gjorda av röd kristall. Adam hittade i sitt bälte ett cylinderformat föremål i storlek med en ficklampa. I hans hand växte ur föremålet en lång klinga som tycktes vara gjord av flytande metall.
-Du är beväpnad, sade vakten. Det är dags att välja. Om du inte dödar mig kommer jag att döda Sara. Adam svingade vapnet och det fräste när vaktens huvud lossnade från kroppen.
Efteråt analyserade han händelsen. Hur det hade gått så naturligt att döda vakten. Som om han varit styrd: mordet var hans enda möjlighet. Det visste han. Men hur visste han? Kanske skulle Sara ändå bli mördad. Kanske skulle han bli straffad för sitt till val. Men Adam gick vidare.


ADAM&SARA

En dag mötte Sara Adam i sin ensamvärld. Hon var ute på sin runda och sökte efter dagens lunch. Adam kom gående i trasiga kläder längs med en korridor. Sara blev glad att se någon. Hon hade inte träffat någon annan människa sedan den huvudlöse mannen. Hon ropade till Adam men han hörde inte. I hans bälte hängde ett blodigt svärd. När Sara märkte att Adam inte såg henne blev hon modig och kunda studera honom helt fritt. Han hade svart uppåtstående hår och ögonen var sorgsna och trötta. Efter att ha ätit en bit bröd från en av hyllorna lade han sig raklång ned på golvet och somnade. Sara satte sig också ned på golvet och betraktade honom medan han sov. Detta kom att bli första gången Sara tvivlade på att hon var ensam.

Samtidigt
Klockan 12.05 inträffade i Dödsriket ett kraftigt jordskalv med påföljande strömavbrott.
...och människorna begav sig ut på gatorna med nätkablarna hängande som svansar mellan benen. Där bland dem var Adam som vaknade för första gången denna dag då balansen rubbades.

Skriven av: Jocke L