Stud



Den ansiktslösa kvinnan. Dagboksnovell.

Den söta,välbekanta doften från den varma jordnötssåsen blir nästan kvalmig i jyttret av djur och människor på matmarknaden. I den fuktiga hettan går det knappt att urskilja svetten som tränger ut ur porerna från det ljumna regnet som duggar från den nattsvarta himlen. Det är på kvällen , långt bort från arbete och obarmhärtig sol, som man träffas för att äta och umgås. Åt vilket håll jag än vänder mig möts jag av glada tillrop,skrattande ansikten och puttrande grytor.
-Smaka här! ropar någon.
-Nej, kom till mig! ropar en annan.
Någon lägger en pinne i min hand, och köttet man trätt på den, är fortfarande hårigt. Jag ryggar tillbaka när jag känner igen den håriga tassen från ett gulligt husdjur jag en gång haft. Med en smak av äckel i munnen avböjer jag artigt, innan strömmen av människor sveper mig djupare in i marknadens mani.
Från flera håll skorrar den maylaysiska popmusiken ur raspiga högtalare och doften blir om möjligt ännu lite sötare, när jag passerar mannen som demonstrerar sina nejlikociggaretter han säljer styckvis ur sin låda. Som för att övertyga mig om deras goda smak, ger han mig en pust av söt nejlikorök att andas in, när jag går förbi. Jag stannar till hos mannen och lägger snabbt märke till en liten kvinna på marken brevid honom.Hon sitter på sina fötter, som för att komma upp en bit och bli mera synlig. Jag kan skymta hennes tommma, gapande hand, som är det enda man kan se av henne. Hennes kropp och huvud är omsorgsfullt inlindade i vackra, färgsprakande sjalar. Hon är en av de hundratals som sökt sig till matmarknaden i kväll för att tigga lite pengar.När jag närmar mig kvinnan från sidan, får jag en känsla av att något är fel.Det är något som inte stämmer med henne.
När jag lite trevande flackar runt med blicken för att se kvinnans profil träda fram bakom slöjorna, måste jag konstatera att det inte finns någon!
Hur mycket jag än tittar kommer jag aldrig att få se konturer av en näsa, en mun eller ett par ögon, för det finns inte. Jag kan känna hur det kryper längs min klibbiga rygg, när vartenda hårstrå jag har på kroppen, ställer sig rakt ut! På det som jag vet är framsidan på ett människohuvud, ligger brun,slät hud som ett täcke. Inga ögon, ingen näsa, ingen mun, absolut ingenting!
Jag försöker fortsätta att gå, men flyttar mig inte en centimeter förrän den stora kossan som ska fram där jag står, tvingar mig.
Mitt i det kaos som jag tycker att jag befinner mig i, kan jag inte låta bli att notera hur långt ens hår på armarna blir, när det plötsligt står rakt upp. Jag drar min hand över håret som för att platta till det, men skräcken av den bild jag just haft på näthinnan, gör att sekunden senare, står det ståtligt igen.
Jag känner hur gärna jag vill bort från jyttret jag nyss tyckt varit charmfullt och slänger en snabb blick tillbaka på kvinnan utan ansikte, som för att verkligen kontrollera att det jag nyss sett , var sant.
Jag kommer längre och längre bort ifrån den lilla kvinnan i sitt hörn och hennes nejlikorökande man. Jag stannar upp ett tag, vänder mig mot himlen för att dra ett djupt andetag.En hastig blick ner på armen, och jag kan se att håret har slokat en del. Jag känner mig fortfarande lite konstig och har svårt att avgöra om det våta på armen är min egen svett som tränger ur porerna, eller om det är den nattsvarta himlens duggregn som landat.

Författare:

Publicerat

Dela: