Studie av en dysfunktionell hopplös romantiker b-kupa


Jag hade gåshud ända in i benmärgen och fötterna skavde så in i helvete. Det gjorde inte saken bättre att vinden fick mina ögon att tåras och därmed mascaran att kleta ihop sig så att jag istället för fint separerade fransar hade tre stora tjocka klumpar inramande ögonen. Men i det stora hela var det värt det. Jag hade fått ett leende från en cyklist och en uppskattande blick från en man på busstationen. Att klä sig som en hora lönade faktiskt självförtroendet på kort sikt. Andningsvägsinflammationen som antagligen snart skulle gästa min kropp var bara en detalj, nu fick jag det bekräftat att jag var snygg i alla fall och det uppmuntrar en bitter ung hagga i mörka tider. Grejen var den att minikjolen och klackarna var den billiga utvägen för att snabbt få veta att jag inte var värdelös och att det fanns män därute som mer än gärna skulle sätta på mig. Att övervinna män med personlighet orkade jag inte med längre. Jag hade försökt snärja optimala drömprinsar i ljusår utan resultat, med blyga skämt och längtansfulla blickar som prydde blossande kinder, ända sedan min första förälskelse i tio års ålder. Beläst i Anne från Grönkulla och liknande var jag övertygad om att dessa prinsar skulle föras till mig av ödet. Det tog fem år innan jag fattade att ödet behöver hjälp av en rejäl urringning och en hel del läppglans. Utan det krävdes det att jag skulle klä ut mig till en stor gul banan glittrande för att få uppmärksamhet. Jag var inte en bländande skönhet så utan sminkartilleriet och en del plagg som syddes med sparsamma tygbitar smälte jag lätt in i mängden, så dessa brukade hjälpa mig att bli sedd av den jag ville. Inte alltid dock. Det hände på en dejt att jag hjälpte ödet så pass att jag höll på att frysa ihjäl, utan att han var intresserad. Tvärtom han gjorde det klart för mig att han inte ville ses igen. Jag förstod inte vad jag hade begått för fel. Var det att jag hade haft så mycket parfym att jag antagligen själv hade orsakat ozonlagrets förtunning? Såg mina porer stora ut under överlagskrämen? Eller var jag, gud förbjude helt enkelt ful? Denna rädsla motbevisades av diverse vänliga själar, men det tog månader innan jag vågade mig på män igen (jag säger män, men de flesta hade finnar på ryggen och var fortfarande en aning mentalt handikappade av puberteten). En natt insåg jag att jag hade haft löjligt klara drömmar om den här jäkla killen som jag endast träffat en gång, men som hade sårat mig väldigt djupt. Vad höll på att hända? Varför hade jag haft så ytterst lite tur i kärlek trots att jag sedan min period av Barbiedockor och Disney-filmer varit besatt av den och varit på jakt efter mitt livs kärlek innan jag ens hade en halv A-kupa i bröstregionen? Jag hade tur i varenda återstående aspekt av mitt liv, varför kunde inte den delen som jag längtade mest efter, någonsin funka längre en ytterst korta perioder och ofta sluta i tårar från mitt håll? Varför var jag så desperat fastklamrad vid tanken av att få någon? Var det bekräftelsen jag var ute efter? Sagan? Det lyckliga slutet? Ett vänligt ansikte vars leende sa att jag inte var utstött från tvåsamhetens värld? Hade jag sett alldeles för många romantiska komedier som sa att lyckan skulle komma?
Det slog mig att jag var en total idiot en onsdagskväll när jag stod framför spegeln.
– Gör läxorna, sa mamma nästan automatiskt när hon gick förbi mig i badrummet.
– Jag sminkar mig, sa jag frånvarande och lika automatiskt. Hon gav mig en trött blick och gick därifrån. Hon hade rätt. Lite. Jag borde göra läxorna. Men när mina ögonfransar nådde mina ögonbryn såg jag riktigt bra ut. Tänk om jag skulle stöta på mitt livs kärlek just idag? Tänk om jag inte hade gjort ögonfransarna tillräckligt långa, då kunde jag inte ens se honom i ögonen! Jag stannade upp med mascaraborsten en stund. Mina ögonlock hade blivit tunga som stenblock under vikten av mascara. Jag skojar inte, jag fick muskelvärk i ögonlocken och det där som min idrottslärare hade pratat om: mjölksyra. Vad var det jag nyss hade tänkt? Att mitt livs kärlek skulle avfärda mig om mina ögonfransar var för korta? Det var en undermedveten tanke som aldrig nått den klarsynta delen av min hjärna. Jag stod och stirrade på min spegelbild och funderade på hur bisarrt det lät. Jag hade spenderat mer än kvart framför spegeln för att jag trodde att mina ögonfransar var den bestämmande faktorn i en framtida relation. Jag blinkade, la ner mascaraborsten, kissade och lämnade badrummet. Efter det blev saker lite annorlunda. Inte romantiskkomediannorlunda. Varken Tom Cruise eller Brad Pitt kom in i mitt liv. Men jag kom in i mitt liv och började styra och ställa om från början. Jag gjorde en ordentlig ommöblering.

Författare:

Publicerat

Dela: