Styvfadern

Det var en kall decembermorgon, det var fortfarande mörkt. Det var tyst på gatan utanför mitt fönster. Vid den här tiden så brukar det vara många bilar ute, men inte idag. Jag och alla de andra barnen har fått lov och föräldrarna har tagit ledigt för att umgås med familjen. Jag hatar lov, jag finner en säkerhet i skolan. Jag får ont i magen varje gång jag ska gå hem. Jag önskar att jag hade några kompisar som jag kunde följa med hem efter skolan så att jag slapp gå hem till honom. Min styvfar. Han kom hem full den dagen. Jag kommer ihåg att mor skrek på honom. Själv så satt jag inlåst på mitt rum och hoppades på att han inte skulle komma upp igen.
Jag hörde något krossas, jag undrade vad det var den här gången. Var det en vas? Var det en blomkruka? Eller var det kanske mormors gamla porslin som hade gått sönder den här gången? Jag hörde att mor grinade. Jag ville gå ner och trösta henne, men jag vågade inte. Inte igen. Jag vet att mor inte vill att jag ska gå ner dit, hon vet vad som skulle hända och likaså gjorde jag. Han var inte alltid sådär. En gång i tiden så var de glada, han och mor. När han fick veta att han hade cancer så ändrades allt. Han började dricka. Fan vad han drack. Dag in och dag ut, flaska efter flaska. Full och odräglig, skrikandes på mor. Jag hatar han så mycket. Jag önskar att han var död. Jag önskar att cancern hade tagit honom, då hade allt varit perfekt.
Jag har själv tänkt på att mörda honom. Eller kanske bara skada honom så illa så att han aldrig kan gå igen. Men det skulle jag aldrig våga. Nej, inte lilla jag. Jag klarar ju inte ens av att göra lika många armhävningar som de andra barnen i klassen.
Jag saknar tiden då jag var liten. Inte för att jag är jättestor nu, men jag är i alla fall större. Jag pratar om den tiden då jag och mor gick ut och brottades i snön, när vi drack varm choklad varje söndagskväll eller när vi bara satt i soffan och mös. Den tiden då allt var perfekt. Den tiden då vi inte ens visste vem han var. Nu har allt förändrats till det värre. Brottning i snön har bytts ut mot slag i magen. Den varma chokladen har bytts ut mot konstant rädsla. Myset i soffan har bytts ut mot att gråta sig själv till sömns på kvällarna. Fan vad jag hatar honom. Jag önskar att någon skulle märka att det inte är som förr. Jag önskar att någon skulle börja misstänka något. Jag önskar att någon misstänkte något och ringde polisen. Allt hade kunnat bli bra igen. Jag hörde att mor skrek. Jag hörde att hon blev slagen. Jag gjorde inget för att stoppa det, jag var för feg. Jag hade kunnat ringa polisen, men jag var för feg. Jag var för feg.
Nu är hon borta och jag kommer aldrig kunna få tillbaka henne. Den jäveln slog henne medvetslös och fortsatte slå. Han slog henne tills hon inte andades längre. Jag gick ner för trappen för att kolla varför det blev så tyst, och där såg jag henne. Så mycket blod hade jag aldrig sett förut. Jag sprang fram och höll om henne. Han satt bredvid och grinade. Jag kände hur det kom en tår från ögat ner på kinden. Min rädsla förvandlades till ilska. Jag tog upp en vass porslinsbit från golvet försökte slå honom i ansiktet med den så bra jag kunde. Jag lyckades skära honom i benet, fast inte mer än så. Med porslinsbiten i handen så sprang jag upp till mitt rum och låste in mig. Han följde inte efter, han satt bara där och grinade. Jag ringde polisen, men jag kunde knappt prata. Jag hade så ont i halsen. Jag försökte grina, men jag kunde inte. Jag lyckades berätta för kvinnan i telefonen vad som hade hänt. Det kom ambulanser och poliser. Dom tog bort min styvfar, men jag satt kvar på mitt rum. Jag önskar att jag inte hade varit så rädd, då hade hon funnits kvar. Då hade jag inte varit ensam. Jag kollade på porslinsbiten och blodet på min hand. Jag slutade grina och kände ett lugn i min kropp. Jag är inte rädd längre. Jag skar mig i handleden med porslinsbiten och la mig på golvet. Det stack i fingertopparna och jag blev yr. Nu kommer jag mamma.

Författare:

Publicerat

Dela: