Superloppet genom Jane

Jag åkte i Pamelas stora bil på väg till hennes restaurang vid Maln. Vi var på väg till en klassåterträff, det var lite konstigt eftersom det inte var något jämnt jubileum. Det var Sarah och Pamela som övertalat mig att följa med trots att jag egentligen inte hade haft lust.
- Kanske Jimmy kommer, hade Sarah sagt.
Då hade jag rodnat och svarat:
- Tror du det?
- Jag visste det, hade hon sagt då, du tänker på honom än.
Hon hade ju rätt, jag tänkte på honom ännu trots att det var flera år sedan jag sett honom sist i gymnasiet. Han hade varit så söt, med sina glada ögon och alltid leende. Men på något vis hade jag inte kunnat ta nästa steg, jag hade blivit så generad när han kom nära att jag inte kunnat säga något. Dessutom hade han ett bilintresse som var enormt, han hade alltid något projekt med bilar igång. Jag såg honom aldrig ute på gymnasiefesterna, de enda gånger jag kanske vågat prata med honom var nog när jag druckit, men jag hade aldrig sett honom vid de tillfällena.
Min enda tröst nu var att tänka på honom i allt elände, kanske därför inte mina tidigare förhållande fungerat, jag hade jämfört alla med honom. Men det var ju inte därför mitt senaste förhållande gått i stöpet, den skulle jag ha gift mig med den här sommaren, men hade det funkat i längden?
- Nu är vi framme! utbrast Pamela. Vad bra att du ville hjälpa till att ordna i restaurangen.
- Ingen orsak, det gör jag så gärna, det är ju inte första gången jag hjälper till.
Jag undrade och hoppades att Jimmy skulle komma när vi gick in köksvägen.
- Se inte så dyster ut, sade Pamela tröstande, det ska nog ordna sig med ditt liv ska du se.
- Tala inte om för någon om lägenheten och jobbet är du väl snäll?
- Jag ska inte säga ett dyft.
- Inte jag heller, sade Sarah som hört vad vi sagt.
Hon hjälpte ofta också till i restaurangen utan att ta betalt och hade radat upp tallrikar som skulle dukas fram. Jag brukade få lite betalt utöver dricksen.
- Vi börjar med borden, sade Pamela.
- När skulle kocken komma? undrade Sarah.
- Han kommer nog snart, skulle han sköta disken också?
- Ja han lovade det.
Vi ställde i ordning bord och stolar och dukade fram tallrikar och glas och allt det som behövdes när man skulle äta. Det skulle visst komma 20 personer, det hade varit 28 i klassen. Jag hoppades han skulle komma.
Jag vek servetter och Sarah plockade fram glas, mineralvatten och lättöl på borden för de som inte ville ha så stark dricka.
- Dags att komma nu! utbrast Pamela från köket.
- Ja biljäveln gick sönder så jag fick ta en taxijävel, sade kocken starkt tillbaka.
- Är det inte dags att köpa ny bil snart?
- Med den lönen jag får från dig? sade kocken och de skrattade gott.
- Du ska få kompensation för taxiresan…
- Det ordnar sig nog!
Kocken satte snart igång att göra iordning mat, en doft av god mat spred sig i restaurangen och jag började känna mig hungrig, jag hade trots allt inte ätit ordentlig på några dagar nu.
En stund senare kom de första, hälsningar och kramar. Den där äckliga Jim kom också, han som försökt få mig men aldrig lyckats. Han såg hemsk ut och luktade alltid stark äcklig herrparfym, det gjorde han fortfarande. Dessutom hade han inte slutat skryta, i gymnasiet hade han skrutit om sin goda smak på kläder och den musik han lyssnade på. Nu skröt han om sin vita trimmade Porsche, jag brydde mig inte utan hälsade bara på honom och sa att jag jobbade på Swedbank. Men Jimmy dök inte upp förrän bland de sista, han kom med Claire och jag kände svartsjukan skölja över mig.
- Hej, sade han och tog mig försiktigt i handen, det var inte igår.
- Hej, sade Claire, vilken häftig bil han har Jimmy, berätta!
- Äh, sade Jimmy med sin underbara röst, en Ferrari bara.
- Pyttsan, sade Jim.
Jag förstod snart att Jimmy och Claire bara råka komma samtidigt. Alla satte sig ned och vi serverade maten och drickat. Det blev ett par timmar av kära minnen och glada historier, Jimmy hade visst startat en bilförsäljarfirma, men han verkade inte vara lika villig att prata bilar nu längre, ungefär som om han ville koppla av från det ämnet ett tag. Vissa åkte hem till sitt men de flesta följde med ut till Pamelas stuga. Det gjordes upp om hur vi skulle åka och både Sarah och Pamela sade i kör:
- Jane du kan väl åka med Jimmy.
Vi tittade på varandra, jag blev lite generad och tittade bort.
- Det blir bra, svarade han och jag kände glädjen i mig stiga.
På parkeringen skulle alla provsitta Ferrarin och Porschen och ha frågestund, men jag lämnade inte Jimmys sida, jag krånglade mig in i bilen tillslut och vi körde iväg, vi hamnade sist. Först vågade jag inte säga något.
- Kommer du ihåg festerna vi hade här på Malnbaden i gymnasiet? frågade jag tillslut.
- Ja… svarade han, även de andra klasserna var ju här.
- Så du säljer bilar du? sade jag sakta.
Han skrattade sitt underbara skratt och sade:
- Och du jobbar som kassörska i Swedbank!
- Bor du ensam? svarade jag snabbt för att byta samtalsämne.
- Ja, svarade han långsamt, jag har inte haft tid att leta efter den rätte sen jag startade firman. Du då?
- Jag har haft en del killar, men när de väl lärt känna mig vill de inte ha mig längre tydligen.
- De går bara efter utseende då?
- Ja det verkar så…
- Du kan då inte klaga på utseendet i varje fall.
Jag fick en komplimang av honom! Jag kände hjärtat bulta, det fanns kanske en chans...
- Åh tack… sade jag och tittade bort så han inte skulle se att jag rodnade.
- Jag känner inte dig personligen, sade han sakta.
Vad skulle han säga nu? Var det något mer härligt?
- Men om det går bra skulle det kanske…
Bilen framför bromsade in och svängde av på en liten skogsväg. Vi följde efter och stannade på en liten trång parkering.
- Framme, sade han lite besviket lät det som.
- Japp, sade jag besviket och tyst.
Han verkade lite blyg och generad, det gjorde honom bara ännu gulligare, det kändes underbart att sitta bredvid honom för sig själv. Mina bekymmer kändes väldigt avlägsna när jag satt bredvid honom.
Den precis lagom stora stugan låg vid en privat sandstrand, den var inte inhägnad och jag visste att det kom badgäster till den ibland, Pamela brydde sig inte utan brukade prata med de som kom och badade. Pamela hade tidigare under dagen gjort iordning sovplatser och kylt ner en hel del sprit, öl och vin. På baksidan gjordes iordning en liten brasa och jag fick en rosa drink i min hand som jag smuttade på. Jimmy tackade nej till all alkohol, utom whisky. Musikspelaren sattes på och vi hamnade i lite mindre grupper och fortsatte att prata om tiden mellan studenten och denna klassträff. Jag lade märke till att Jimmy slingrade sig lite när det började pratas om bilar, han ville inte riktigt prata om det som det verkade.
Det dröjde inte länge förrän några fick för sig att bada, men varken jag eller Jimmy var intresserade av det. Det var för kallt i vattnet tyckte jag. Vi satt i en varsin trädgårdsstol och smuttade lite på det vi hade i våra glas.
- Kul fest eller hur? sade jag och tyckte att det jag sagt lät fånigt.
- Ja det är det, ska inte du bada?
- Nä jag vill inte ha lunginflammation.
Vi skrattade och jag började fundera på det han skulle ha sagt i bilen.
- Vad var det du skulle säga i bilen? frågade jag efter att ha tagit mod till mig.
Han såg ut att fundera ett tag men verkade inte riktigt våga se på mig, som om han var blyg.
- Jo, jag undrade…
Men Jim kom och avbröt stämningen, jag tog en djup klunk ur glaset. Jim var inte nykter.
- Hej namne, sade han till Jimmy.
- Hej själv du lille Jim, sade han.
- Jo du, det här säger jag bara till oss sportbilsägare emellan. Känner du till det här loppet mellan Haparanda och Malmö, det så kallade Superloppet?
Det hade jag faktiskt läst om någonstans, polisen visste inte när loppet skulle gå av och hade annonserat i media om tips så de kunde stoppa det, självmord kallade de det för.
- Ja det har jag hört talas om, sade Jimmy försiktigt.
- Jag har också hört talas om det, sade jag.
- Kul, sade Jim, då vet ni vad det går ut på då?
Jimmy sade ingenting, men det såg ut som om han dolde något.
- Nej, inte riktigt, sade jag.
- Lova att inte yppa ett ord av vad jag säger nu!
Både jag och Jimmy lovade. Jim tog en klunk ur sin flaska med öl innan han fortsatte:
- Man ska ta sig från Haparanda till Malmö så fort man kan, vinnaren får 2 miljoner i pris. Den här tävlingen har blivit vida känd och det kommer tävlande från hela världen, men det gäller att inte säga för mycket, polisen vet inget om den än och skulle någon skvallra då blir det inte roligt för den personen, det kan jag lova.
Jim tog en djup klunk ur flaskan. De pengarna skulle jag haft, tänk om jag kunde vinna den här tävlingen, men jag som inte ens hade körkort.
- Vinnaren ska bli jag! sade han stolt.
- Är du med i loppet? undrade jag.
- Ja tänk för att jag anmält mig till det och jag kan hjälpa dig så du kan anmäla dig du också, man har en vecka på sig ännu att anmäla sig.
- När är det här loppet då?
- Om precis två veckor, sade Jim och nickade på huvudet, de två miljonerna ska bli mina.
Han drack upp det som var kvar i flaskan.
- Ska jag hjälpa dig? frågade han mot Jimmy.
- Det behövs inte, sade han.
Men jag såg igen att han dolde något, det var något som han inte berättade och jag gissade att det hade att göra med den här tävlingen som Jim berättat om.
- Det är bra, för det vore synd att se dig förlora. Förresten hur fort går Ferrarin din?
- 110! svarade Jimmy och log mot mig.
Jag fnissade av blyghet och Jim tittade först förvånat på Jimmy och skrattade sedan.
- Jag har kört 250 med Porschen men då var det mycket kraft kvar, de svenska vägarna är inte alltför bra att köra fort på. Men när jag vunnit ska jag åka ner till Nürnbergring och där ska jag se hur fort den går!
De fortsatte, eller rättare sagt Jim fortsatte prata bilar tills de badande kom upp ur vattnet. Då satte vi oss runt eldstaden, de som badat huttrade men verkade vara nöjda ändå. Pamela plockade fram grillkorv med tillbehör och vi började grilla. Det var några som nämnde lite skämtsamt att vi verkade ha något ihop, jag och Jimmy, men jag brydde mig inte, det verkade inte Jimmy bry sig om heller. Jag kände en enorm glädje varje gång jag såg hans ögon.
Jag och Jimmy satte oss på stolarna igen med en varsin korv med en massa tillbehör på. Vi skrattade när vi spillde och fick torka av oss.
- Visst är det roligt att träffas så här igen efter alla år, sade Jimmy.
- Ja, det är det, svarade jag, du är alltså ensam, så snygg och rik.
Han såg lite generad när jag sa det och jag var glad att jag vågade säga det.
- Ja tack, rik vet jag inte…
- Du har haft tur ändå, sade jag lite tveksamt.
Skulle jag våga berätta sanningen, det bästa vore ju om jag var ärlig redan från början så att jag inte skulle lura in honom i något eller att han skulle börja hata mig. Jag tog mod till mig.
- Ja det kanske jag har, hurså?
- Jo, jag tvekade lite till innan jag fortsatte det fick bära eller brista, jag har haft pojkvänner och allt de vill är att ha sex och mat. Det är som om det är det enda jag duger till. Jag tycker att ett förhållande går ut på så mycket mera, eller har jag fel?
- Jag tycker inte att du har fel.
- Den senaste jag var med, fortsatte jag trots att jag kände tårarna komma, det var för ett år sedan, var så trevlig. Mina föräldrar älskade honom, men en natt när jag inte ville…
Jag blev tvungen att torka ögonen med en servett.
- Ja, sade han lugnt, vad hände?
- Jag ville inte men han tvingade sig på mig och sa att jag måste ställa upp när han ville. Han var våldsam och tvingade sig på mig, men han fick inte till det så han slog mig över kinden och stack iväg. Han tog bilen och körde iväg och krockade med en rattfyllerist, fylleristen klarade sig utan skråmor men min kille dog i ambulansen. Jag gick inte på hans begravning trots att vi var förlovade och skulle ha gift oss denna sommar. När jag berättade för mamma och pappa vad han gjort trodde de mig inte och anklagade mig för att han dött. De frös ut mig eftersom jag inte varit på begravningen och vi har inte setts eller hörts sen i höstas.
- Vad hemskt, sade han tröstande vilket värmde i mig.
Jag tittade på hans sorgsna utseende, det verkade som om han led med mig.
- Det blir värre, sade jag dystert, för tre månader sedan förlorade jag mitt jobb på grund av neddragningar och det är som om ingen vill ha mig längre, jag har skulder upp över öronen och om två veckor blir jag vräkt…
Jag tittade på honom och försökte le men lyckades nog inte se övertygande ut.
- Nä varför tråkar jag ut dig med det här fyllesnacket, vi skulle ju ha kul!
- Du har rätt vi ska ha kul. Nu ska jag säga till dig något som jag velat säga för länge sedan!
- Vaddå?
- Jo, han var tyst ett tag som om han tog mod till sig, jag skulle vilja lära känna dig mer!
- Va… utbrast jag av glädje
Han kanske tycker om mig då! Sedan sa han något som fick mig att bli ännu gladare:
- Jag kanske kan hjälpa dig med dina skulder också.
- Vad säger du? Jag kan inte ta emot det, jag har själv ställt till det och får väl ordna det så gott jag kan.
- Hur mycket är du skyldig?
Han tittade på mig och jag höll mig för skratt. Jag visste inte om jag skulle våga säga något, jag blev lite tveksam.
- Luras du för att komma över ett ligg eller sätta en hållhake på mig?
- Hur mycket? sade han så allvarligt att jag förstod att han inte lurades.
- Lite över trehundra tusen, sade jag försiktigt och tittade ner i marken.
- Jag betalar på ett villkor, två villkor!
- Jag visste det… utbrast jag.
- Att jag vinner Superloppet med dig som medhjälpare.
Jag fick en chock, hade Jim lurat in han i det ändå? Men när? Han hade ju inte varit med honom själv alls på hela kvällen.
- Va är du med i det, har Jim ordnat in dig? blev jag tvungen att fråga.
- Jag har varit anmäld till det länge.
- Varför sade du inget till Jim?
- Jag gillar inte skrytmånsar så mycket.
- Är det sant? Att du ska hjälpa mig?
- Du hjälper mig och får betalt för det.
Han höll fram sin högra hand men jag reste mig istället och gav honom en kram, det var en underbar känsla att krama honom. När jag satte mig ner var jag mycket gladare.
- Om du inte vinner då? frågade jag för säkerhets skull.
- Äh, då hjälper jag dig ändå, du måste ju som sagt var ha betalt.
- Så här glad har jag inte varit på länge. Är det verkligen sant?
- Ja det är sant. Du har inte lust att gå ut att äta i morgonkväll?
- Jo gärna, sade jag och tittade ned i marken eftersom jag skämdes lite, om jag hade haft råd så.
- Jag bjuder ju såklart, imorgon åker vi hem till dig så väljer du ut lite kläder och sedan bestämmer du restaurang så kan vi lära känna varandra under dagen, utan krav på sex.
- Jag vet inte vad jag ska säga.
- Säg ja, sedan efter tävlingen gör du som du vill, du får känna efter och avgöra om vi ska träffas mer eller om vi ska gå skilda vägar. Eftersom du får hälfter av vinsten om vi vinner och alla skulder betalda om vi inte vinner
Jag upplevde något jag aldrig upplevt på detta sätt förut, hans ord betydde egentligen ingenting utan det var det att han brydde sig om mig. Jag kände mig så otroligt glad inombords att jag nästan ville skrika.
- Om vi vinner ja!
Jag hade inget körkort och brydde mig inte om bilar överhuvudtaget och nu skulle jag åka med denna härliga man i farter som jag aldrig ens drömt om. Konstigt nog kände jag ingen rädsla utan jag kände bara trygghet, en trygghetskänsla jag aldrig känt förut. Jimmy reste sig och frågade:
- Får jag lov?
- Ja gärna! svarade jag glatt och brydde mig inte om vilken musik det var bara jag fick vara nära honom.
Han luktade gott och höll om mig försiktigt men ändå stadigt. Han inte ens försökte med några anspelningar på sex.
- Det är som en dröm, sade jag.
- Nyp dig inte då så att du vaknar.
Jag fnissade.
- Fyllesnack hjälper ibland, sade han, men du har väl inte druckit mycket ikväll?
- Nej det har jag inte, men tydligen tillräckligt för att våga berätta för dig om det som hänt. Förresten jag har bara de här finkläderna så jag måste tvätta imorgon.
- Jasså…
- Hoppas du har lust att vänta.
- Vi handlar nya, sade han helt lugnt.
- Va, hur mycket…
- Nu tänker vi inte på det, avbröt han mig, imorgon handlar vi lite finkläder åt dig.
- Varför gör du allt det här?
- Jo, för att efter alla dessa år har jag äntligen vågat bjuda ut dig.
- Vad menar du?
- Jag vågade inte men har alltid velat göra det.
- Hurså?
- Jag tyckte du alltid var upptagen av andra killar.
- Jasså, det hade säkert blivit ett ja.
Han log och såg underbart lycklig ut, jag tänkte på den tiden, killar hade alltid sprungit efter mig, de hade ringt stup i ett och jag vet inte hur många kärleksbrev jag kastat i soporna. Tänk att han varit förtjust i mig redan då.
- Vad ska jag göra på tävlingen? undrade jag.
- Det går vi igenom till veckan. Du ska bli välinformerad.
Ett par till började dansa, Claire och Nils, de verkade dansa någon sorts ormdans med varandra som var i total otakt med musiken. Jag och Jimmy gick och satte oss.
- Var inte de gifta? undrade jag och skrattade lite.
- De verkar ha funnit varandra i fyllan.
Vi skrattade gott när Sarah satte sig bredvid oss och bjöd på en god drink.
- De två hånglade ju alltid på festerna i gymnasiet, sade Sarah.
- Varför bryta en tradition, sade jag och kände drickat tränga på, jag måste på toa.
Det kändes skönt att ha blivit av med det som trängde på, när jag kom ut ur toaletten mötte jag Pamela.
- Du och Jimmy verkar ha funnit varandra, sade hon glatt.
- Ja, svarade jag generat, det verkar så.
- Var inte blyg, jag ska tala om för dig att jag och Sarah ordnade denna fest för att ni skulle finna varandra, han var inte lätt att få hit men jag gav mig inte. Jag hade hämtat honom i öronen om så varit.
Jag kunde se det framför mig och skrattade.
- Varför gör ni detta för mig?
- Är inte det vad kompisar är till för? Nu får du inte glömma oss, lova det.
- Hur skulle jag kunna göra det. Jag ser äntligen en ljusning i livet.
- Sarah säger att hon kan se när folk är kära och i ert fall kan jag inte annat än hålla med, det syns på mils avstånd.
- Säger du det, sade jag och rodnade.
- Han vet väl om dina bekymmer, så att det inte kommer som en överraskning?
- Han vet, sade jag och höll på att berätta om tävlingen men hejdade mig i sista stund, han ska hjälpa mig så gott han kan med skulderna.
- Det är bra, jag skulle gjort det om jag kunnat, men det går inte när man nyligen öppnat eget och jag vet inte hur jag skulle ha klarat det utan din och Sarahs hjälp, se detta som ett litet obetydligt tack.
- Det är jag som ska tacka.
- Gå ut till honom nu för jag tror Sarah pratar med honom.
Jag skyndade mig ut och såg glädjen i Jimmys ögon när han såg mig igen.
- Vad pratar ni om? undrade jag.
- Jag sa att ni ska vara rädda om varandra, sade Sarah, och jag ska gå och lägga mig att sova, klockan är nästan två.
- Flera har visst sökt reda på en lämplig plats.
Pamela kom och med hjälp av Sarah drog de oss till en lite avskild plats i den lilla stugan.
- Var är Claire och Nils? undrade någon.
- Vet inte, sade någon annan, jag tror de skulle ut i skogen en sväng!
Jag och Jimmy kröp ned under ett varsitt täcke på en bred uppblåsbar madrass. Det kändes underbart att krypa ner bredvid honom, ännu underbarare kändes det att han inte var ute efter min kropp. Han verkade somna ganska snabbt men jag gav honom en kyss på kinden. Jag somnade också snart men sov nog inte så länge.
Jag vaknade tidigt på morgonen men brydde mig inte vad klockan var utan låg och tittade på honom och tänkte på det han sagt dagen innan.
Sarah tittade in.
- Är du vaken? frågade hon tyst.
- Ja det är jag.
- Ska du hänga med på ett morgondopp?
- Javisst kan jag det.
Jag gav honom en kyss på pannan innan jag följde med Sarah ut. Vi bytte om och gick ut. På stranden hittade vi Claire och Nils i samma sovsäck. De blev väldigt generade och vi skrattade gott. Det var kallt men uppfriskande i vattnet, jag och Sarah pratade lite om det som jag och Jimmy pratat om kvällen innan. Hon var också glad för min skull.
Efter det gick jag in igen för att titta på Jimmy igen. Han vaknade snart och såg glad ut när han upptäckte mig.
- Klockan är nästan elva, sade jag, din sjusovare. Jag och Sarah har redan varit och doppat oss i vattnet. Vi hittade Nils och Claire sovande i varandras famnar i en sovsäck på stranden, de blev ganska generade.
Han tog sig också ett dopp medan jag gjorde frukost åt honom. Han åt och såg ut att njuta av det.
- Står du hos kronofogden? frågade han
- Ja det gör jag, sade jag och kände att allt gick tillbaka till dagen innan, vem har sagt det?
- Sarah…
- Nu vill du förstås inte hjälpa mig…
- Nonsens, klart jag hjälper dig det spelar ingen roll vart pengarna ska, huvudsaken att skulderna blir betalda, eller hur?
Jag blev glad när han inte brydde sig, det kändes som äkta kärlek.
- Jo det är ju sant.
- Ska vi åka?
- Ja vi får göra det.
Det blev en del kramar och lyckönskningar innan vi kom iväg. När vi körde mötte vi en silverfärgad kombi med två barnstolar i.
- Det är sorgligt, sade han dystert.
- Var det Claires make?
- Ja det var det…
- Undrar om han vet något?
- Det brukar komma fram så småningom har jag hört.
Vi var tysta ett tag.
- Var ska vi köpa kläder? undrade han.
- Det var sant det du sa igår då?
- Självklart.
- Vi åker hem till mig först så jag får byta kläder, så kan vi väl åka till Sundsvall sedan.
- Javisst, finns det inga klädaffärer här då?
- Det finns fler däruppe, mer att välja på.
Hemma hos mig var det väldigt stökigt och jag hade ingenting att bjuda på men han brydde sig inte. Jag tvättade av mig, tog på lite smink, satte upp håret och klädde mig i det finaste jag kunde hitta, vilket inte var speciellt fint tyckte jag, cerise byxor och en lila topp. Men han sa att det var jätte snyggt och nu skulle jag välja precis det jag ville ha utan tanke på prislappar.
Jag visste precis vad jag ville ha, jag, Sarah och Pamela hade ibland åkt till Sundsvall och tittat i en del affärer.
Han åkte hem till sitt hus först för att han skulle också byta om. Det var ett litet tvåvåningshus som var väldigt sött. En stor gräsmatta som han hade glömt att klippa och några fantastisk fina fruktträd. På den breda garageuppfarten stod en stor pickup som hade sett sina bästa dagar. Han körde in sin fina röda bil i det stora garaget, där låg bildelar och verktyg överallt i en enda röra. Han ursäktade sig och vi gick in i huset. Det var väldigt sparsamt möblerat, i köket var två olika stolar och spisen såg oanvänd ut, på bordet stod en kaffemugg som inte såg att ha varit diskad någon gång, det enda som såg använt ut var en perkulatorbryggare, i kylskåpet låg lite gammalt pålägg och några öl som för längesedan passerat bäst före datumet, han hade nästan inga köksverktyg och i skafferiet låg bara en påse bullar som var inköpta för ett par dagar sedan och en nästan tom flaska skotsk whisky. I detta kök skulle jag trivas bra eftersom jag älskade att hålla på i kök, ibland ångrade jag att jag inte valt kockutbildning istället. Fast jag hade ju sinne för pengar men trots det hamnade jag hos kronofogden, bara för att han skulle köpa den där jävla bilen för en jävla massa pengar som sedan kraschades och det visade sig att försäljaren lurat oss, den var inte i närheten värd det vi gav för den.
Jag städade lite i köket medan han gjorde iordning sig, jag kände mig genast hemma och visste redan var jag skulle placera alla saker.
Vi åkte sedan i pickupen, som trots att den inte såg så väldigt fin ut luktade gott av ny bil, ner till centrum. Jag visste precis vad jag ville ha och han köpte det utan de minsta protester, han skämde redan bort mig.
Sedan åkte vi taxi till restaurangen, vi hade jätteroligt och de två följande veckorna blev underbara, han lärde mig att stiga i och ur i bilen, det var inte lätt men han hade ett enormt tålamod med mig. Vi gjorde upp olika scheman och planerade flera alternativa vägar som vi markerade på en karta. Han skjutsade mig i höga farter också så jag skulle vänja mig, det var otäckt men samtidigt spännande. Jag lagade mat som jag inte tror han drömt om en gång, i affärerna plockade jag i varor och han betalade utan att veta exakt vad jag plockat i. Vi flyttade över det mesta från min lägenhet till hans hus och jag lade alla sakerna där jag tänkt ut att de skulle ligga. Han presenterade mig även för sina anställda i firman som gick väldigt bra, de hade visserligen problem med bokföringen men jag hjälpte de lite grann.
Tävlingen sedan gick bra, mot slutet kämpade vi mot Jims bil, han hade blivit förvånad över att se oss komma, men den försvann.
När vi vann fick vi en väska och körde sedan iväg snabbt eftersom polissirener kunde höras närma sig.
Vi tog in på ett hotell.
- Vad underbart, sade jag.
- Ja eller hur, sade han och lade väskan på sängen, öppna den.
Jag gjorde det och där låg en massa tusenlappar, vi stod och tittade på pengarna.
- Jag har aldrig sett så mycket pengar! sade jag och skrattade
- Inte jag heller på samma gång.
Dagen därpå körde vi hemåt i ett mycket lugnare tempo, det tog några dagar och jag köpte precis vad jag ville ha.
Jag klev av i Hudiksvall för att betala mina skulder och städa ur det sista ur lägenheten innan jag skulle lämna ifrån mig nyckeln. Han skulle sedan komma och hämta mig. Vi kysstes länge innan vi skildes åt, det kändes sorligt att vara utan honom men han hade lite att göra på firman också för att komma ikapp.
Jag öppnade dörren och tog upp den post som samlats innanför dörren, sedan gick jag och betalade alla mina skulder.
När jag var i lägenheten igen och kontrollerade kvittona ringde det på dörren. Jag i min enfald trodde det var Jimmy som ångrat sig och jag öppnade dörren utan att först kontrollera vem det var. Jag fick en chock, där stod tre personer. Min mamma, pappa och Jim.
- Vad vill ni, sade jag surt.
Innan jag hann stänga dörren trängde de sig in och stängde dörren.
- Nu lyssnar du på oss, sade mamma.
- Försök inte hindra oss, sade pappa, du har inget att välja på.
- Vi vet att du inte har jobb och ligger lite efter med hyran så nu har den snälle Jim här lovat att hjälpa dig.
- Jag har en film där du och Jimmy, sade Jim, bevisligen deltar i det här dödsloppet som polisen jagar deltagare i och om du inte gör som vi säger måste vi lämna den till polisen.
- Därför har Jim ordnat med jobb åt dig och ni gifter er om några dagar, sade mamma strängt.
- Vad menar ni… började jag.
- Nu är du tyst eftersom du redan ställt till med nog vi kan inte släppa dig ur sikte nu för ditt eget bästa.
- Men…
- Det är slut med ditt fattiga leverne, sade pappa, du gör som du blivit tillsagd.
- Ja, sade mamma, vi har mycket att göra nu, först ska du skriva ett brev till den här Jimmy så han fattar att ni inte ska ha kontakt med varandra.
Allt hopp inom mig försvann de tvingade mig att skriva ett brev till Jimmy, jag grät men de sa åt mig att sluta. Trots min sorg lyckades jag dölja ett budskap till Jimmy i brevet. De tvingade mig att skriva:
”Hemskt ledsen Jimmy men Än Litar inte jag På dig och jag har bestämt Mig för att försonas med mIna föräldrar. sök inte upp miG för jag vill iNte ha dig längre Utan jaG ska ha En aNnAn. Så deT så! från jane.”
Jag gjorde vissa bokstäver stora så det dolda budskapet blev:
”HJÄLP MIG NU GENAST”!
Jag lyckades även göra ett till budskap när jag sa att jag skulle på toaletten, där fick jag vara ifred:
”Hej Lotta kan du hjälpa mig att ge denna lapp till Jimmy”
Sedan följde en detaljerad beskrivning av hur han såg ut innan brevet fortsatte:
”Mina föräldrar kom hit med Jim, han påstår att han har bevis för att vi var med i tävlingen och att vi kan åka i fängelse om han presenterar de för polisen. Tydligen känner han mina föräldrar väldigt väl, något jag inte kände till och nu måste jag gifta mig med honom annars skickar han oss till fängelset. Jag hoppas du kan göra något för jag är påpassad hela tiden, detta brev skriver jag på det enda ställe jag kunde vara ifred, toaletten. Förhoppningsvis kan jag smuggla ner det i Lottas brevlåda. Jimmy jag älskar dig och längtar efter dig, mina föräldrar tvingade mig att skriva det andra hemska brevet, men om du läser detta hoppas jag att du hittade mitt rop på hjälp i brevet, vi är i Hudik”
När jag skrev de sista orden bultade de på dörren så jag hann aldrig skriva färdigt det. Men jag lyckades smussla ner brevet i Lottas brevlåda när vi gick ut. Lotta var min granne som bakade jättegoda pepparkakor som hon ofta bjöd på. Vi brukade prata med varandra ganska mycket.
Sedan började helvetet, min adress skrevs över till Jim. Jag blev inlåst med en telefon som jag inte kunde ringa ut på. Jag fick inte gråta men gjorde det ändå i smyg när jag skulle sova. Jag hoppades han skulle få syn på meddelandet.
Det var dagen för giftermålet, jag och pappa var hos Jim för att planera det sista, det hade inte blivit så mycket gäster på grund av det kort varslet men de som kom skulle ju ändå ha något, bröllopsfesten och bröllopsnatten skulle firas i Jims hem. Vi gick ut till bilen för att åka hem och ta på mig bröllopskläderna, pappa körde väldigt slarvigt och verkade inte bry sig om trafikregler, han svor åt alla som han tyckte inte uppförde som de skulle. Trots att det var han som gjorde tokiga manövrar. Han var inte alls lika säker som Jimmy. Pappas 50 km/h kändes mycket otäckare än Jimmys 250 km/h. Ibland trodde jag slutet var nära, men han hade en väldig tur att det inte var många som körde som han.
Jag hade precis kommit in i mitt rum när telefonen ringde. Mamma svor och sprang ner på nedervåningen och svarade. Jag hörde henne skrika något och slänga på luren. Hon sade något till pappa och rusade ut och slängde igen dörren efter sig. Jag började ta på mig bröllopskläderna när telefonen ringde igen. Den här gången svarade pappa.
- Det är till dig Jane, ropade pappa, det är kyrkan!
- Jag tar det häruppe, ropade jag.
- Tar du det däruppe? Bra, jag lägger på nu!
Jag fick åtminstonde prata i telefon när det var till mig.
- Ja hallå, sade jag försiktigt.
- Är du själv? hörde jag en underbar röst jag länge längtat efter.
Mitt hjärta slog volter av lycka, skulle detta vara slutet på mardrömmen.
- Var är du? fick jag ur mig. Fick du mitt meddelande?
- Bägge två, sade han och hade sett meddelandena förstod jag.
- Hur fick du tag på mig?
- Vi tar det sedan. Är du själv?
- Ja, ingen annan hör något, men jag kan inte ringa ut, de har spärrat telefonen.
- Vad är det här för sörja?
- Jag vet inte, Jim och mina föräldrar bara kom, jag hade inte en chans. De hotar med polisen.
- Bry dig inte om det, det ordnar vi på något sätt, vad kan han ha som kan fälla oss?
- Jag vet inte, de påstår till och med att de ordnat med jobb åt mig, men jag vet inte som vad.
- Har du någon möjlighet att komma ut?
- Inte en chans, och snälla inte något våldsamt nu.
- Jag är inte den typen, men jag har en ide!
Han presenterade en vågad ide för mig, jag tvekade lite först men insåg att det skulle få mina föräldrar att gå upp i linningen så jag gick med på den.
Jim hade hämtat mig i sin Porsche och vi stod vid kyrkportarna och väntade. Jag var väldigt nervös och undrade om Jimmy var därinne i kyrkan. Musiken började och portarna slogs upp, prästen gick först och vi tågade in i kyrkan, först fick jag inte syn på honom men så gjorde en solglasögon försedd tummen upp och jag förstod att det var han. Värme och glädje spred sig i min kropp jag log och hade lite problem att hålla mig för skratt. Jim luktade konstigt av vax, parfym och skokräm, hans hand var kall, våt och äcklig att hålla i. Jag kunde se mina föräldrar stå upp, mamma grät. Några släktingar som jag kände igen var också där. Jag hade inte en aning om vilka som tillhörde Jim. Fast jag måste erkänna att bröllopsklänningen var tjusig, den var kritvit och blank, jag visste inte var den kom ifrån och jag brydde mig inte heller. Vi kom fram och prästen vände sig om och slog upp en bok, musiken tystnade. Prästen blinkade med ena ögat mot mig och tog ett andetag.
- Lotta… sade han.
Jag visste inte varför han sa det men jag satte vår plan i verket, jag tog ur alla hårklämmor ruskade fram håret och nästan slet av mig klänningen, den kastade jag åt sidan och sparkade av mig skorna. Jag vände mig om och gick i underkläderna mot Jimmy som stod och väntade i gången en bit bort. Han gav mig solglasögonen som jag satte upp håret med, som ett diadem och slet av mig strumporna och strumpebandshållarna. Han tog min hand, den var varm och mjuk och underbar att hålla i, när vi gick ut ur kyrkan. Jag hörde inte ett ord av de som var kvar i kyrkan, jag lyssnade inte och brydde mig inte, jag hade fått min hämnd. Jimmy gav mig bilnycklarna och pekade var bilen stod, jag skyndade mig dit och satte mig i bilen och tittade på kalabaliken utanför kyrkan. Jimmy hindrade mina föräldrar och Jim. Jag såg Jim måtta ett slag mot Jimmy men han missade och föll ner på backen, någon tog tag om honom och höll fast honom så han inte kunde slåss. Jimmy var kolugn hela tiden och jag kände min kärlek till honom växa hela tiden. Prästen kom också ut och såg ut att börja skälla ut mina föräldrar. Efter ett tag gjorde Jimmy tummen upp och gick till mig. När han satte sig i bilen frågade jag:
- Vad sa han?
- Vi skulle hälsa till Lotta!
- Känner han min granne? sade jag och skrattade.
- Tydligen, nu åker vi och köper lite kläder så hälsar vi på Lotta sedan, hon ville det.
- Har du smakat hennes pepparkakor?
- Om jag har, sade han och vi kysste varandra djupt och länge.
Vi ringde på Lottas dörr, hon kom snart och öppnade.
- Där är ni ju! utbrast hon.
Hon var klädd i väldigt fina kläder.
- Kom in, sade hon, jag har ett gäng kakor som måste ätas upp.
Hon bjöd på kaffe och nybakade pepparkakor.
- Prästen sa Lotta vet du varför? undrade jag.
- Det kan jag förklara, sade hon glatt, när Jimmy kört iväg tänkte jag på ditt brev så jag ringde till några präster jag känner och fick snart tag på Börje, prästen som skulle vigt er. Han sa att han hade ett bröllop på gång. När jag berättade om dig och Jim blev han inte glad, han tackade mig och hann han avbryta bröllopet?
- På sätt och vis, sade Jimmy och berättade vad som hänt.
- Underbart, han hade stoppat det annars, han tillåter inte tvångsgifte, ingen präst jag känner gör det och jag känner även andra höga religiösa i andra religioner och de tillåter inte det heller.
- Då förstår jag varför han sa Lotta, sade jag, han hade tänkt säga nåt mer men istället blev det ett tecken för mig så jag avbröt honom.
- Ja och nu ska ni väl åka hem till ert och samla er, ni får med er en burk kakor, men lova att komma tillbaka för att hämta fler sedan.
- Vi lovar, sade både jag och Jim samtidigt.
Vi fick en stor burk kakor med oss och tog adjö.
På väg hem undrade jag:
- Hur blir det med bevisen Jim har emot oss?
- Det vet jag inte, vi får väl kämpa emot, vi har ju pengar till advokat!
- Vi kan inte tänka på det nu.
- Nej precis, men en annan sak, skulle du vilja ha ett jobb?
- Beror på vart.
- Det är så att på firman är vi tre duktiga säljare och en jätteduktigt receptionist. Men vi behöver en ekonom och du har ju jobbat i bank ett tag. Kan du tänka dig att jobba som ekonom hos oss och hjälpa till med finanserna för vi fyra är usla på det själva.
- Jag vet inte jag får fundera på det, sade jag och skrattade.
- Välkommen in i gänget, sade han och skrattade.
Väl hemma, för Sundsvall var hemma nu, gick jag till köket det första jag gjorde, jag var hungrig. Mina föräldrar var nämligen vegetarianer och jag var det inte.
Jims bevis var en dålig film tagen med mobilkameran, det enda som syntes var hans hastighet och några röda lysen som kunde ha varit vilken bil som helst. Han däremot hade ringt polisen och blev straffad av arrangörerna, det fanns hur mycket bevis som helst mot honom, filmer och bilder som varken jag eller Jimmy visste var de kom ifrån. Vi fick hans bil som vi sålde för nästan tre miljoner i en auktion i bilhallen.
Hur gick det då för mina föräldrar, jo de ångrade sig och bad om ursäkt och blev väldigt glada några år senare när jag väntade deras första barnbarn. Jimmys föräldrar hade flyttat till Kalmar när alla deras ungar flyttat ut, han hade två äldre systrar och en yngre bror som bodde överallt i hela Sverige. När hans och mina föräldrar träffades var det lite stelt först men hans föräldrar var så avslappnande att det blev snart en bra stämning mellan dem.
Jag och Jimmy vi gifte oss också, jag hade samma brudklänning som den gången, den hade varit min farmors men vi fick sy ut den för att magen skulle få plats. Jag var i sjunde månaden nämligen. Vi gifte oss i Hudiksvall och hade Börje som vigselförrättare och hade även bjudit in Lotta. Vi hade en underbar bröllopsfest.
Jag hade berättat om tävlingen för mina föräldrar men Jimmy sålde Ferrarin så vi lovade att vi aldrig mer skulle ställa upp i sådant. Det som var ännu bättre var att Lotta, Sarah och Pamela skötte bröllopsfesten i restaurangen på Maln. Lottas kakor finns förresten på restaurangen till salu till en kopp kaffe.

Författare:

Publicerat

Dela: