Svara... Tiara!!!

SVARA,TIARA!


Det sägs att kärleken är fin.
Vad gjorde jag för fel? Varför slutade det så här? Jag trodde att kärleken var starkare en ondskan, men att det var fel, det vet jag nu.
Varför vände du mig ryggen, och försvann upp i det blå?
Varför lämnade du mig ensam med allt mörker?
Jag hatar det som hände.
Vad mer kan jag göra?
Jag har försökt att förstå...Men det går inte
Jag fick ju aldrig en chans att säga att jag älskade dig..
Jag förstår inte varför du gjorde som du gjorde?
Om du var här skulle du då svara, Tiara?
Jag saknar dig så..!



Jag såg upp mot himlen. Den var grå. Det brukade den kanske vara i Oktober. Jag lutar mig ut över bron. Under den fans vatten. Flera minus, skulle jag gissa på. Det gick fortfarande inte att förstå, att hon hade hoppat ner i det kalla. Jag visste inte ens varför.
Jag släppte taget om den röda rosen och lät den åka ner flera meter för att sedan landa i vattnet.
- Jag älskar dig, viskade jag.
Ögonen var tår fyllda. Det var så mycket som jag inte förstod.
Hon var en tjej. Söt, rolig, snygg...allt. Vi var kompisar, jätte bra kompisar. Fast för mig hade hon börjat bli lite mer. Det var den kvällen jag tänkte berätta det...

Vi stod under gat lamporna, tät intill varandra. Så nära att jag kunde känna hennes kropps värme. Hon tog sakta av mig den blå mössan. Drog sina händer igenom mitt mörkbruna hår.
Våra läppar möttes...länge.
- Jag älskar dig, Newton.

Den morgonen hade jag vaknat med ett ryck. En dröm, jag visste det. Samma dröm som jag drömt den senaste veckan. Men egentligen var vi bara kompisar, jag och Tiara. Det hade vi varit sedan vi var små. Nu var vi båda femton och inte små längre. I kväll skulle vi träffas, som vi brukade göra på helgerna. Då skulle jag berätta för henne vad jag kände...även om det skulle innebära att hon inte ville se mig igen

Den morgonen hade varit kall. Det hade jag sätt med en gång när jag såg ut ifrån fönstret. Ett sådant oväder. Regnat hade slagits emot fönsterrutan, om jag inte sätt att klockan var lite över nio, hade jag fortfarande trott att det var natt. Så mörkt hade det varit.
Jag hade gått upp, och tagit en kopp varm choklad. Min familj satt redan och åt frukost.
- God morgon, Newton, hade mamma sagt.
- Morron, sa jag och kysste mamma lät på kinden.
- Morron brorsan, hade jag också sagt och jag hade rufsat om i hans bruna hår.
- Ska du och Tia, hitta på något kul i kväll då, frågade mamma.
- Det tror jag väl, svarade jag.
Tia var en förkortning av Tiara som jag själv kommit på. Jag undrade vad hon gjorde nu...
Jag hade då tänkt på drömmen, hur fantastisk det skulle kunna vara om hon bara kunde älska mig med, fast jag var glad, bara att ha henne nära.

Lite senare satt jag uppe på mitt rum och iakttog det senaste skolkortet på Tiara. På det kortet var hennes ljus bruna hår utsläppt. De mörkblå ögonen glänste, hennes smala ögonbryn fick henne att se så...jag fann inget ord. Hon var helt enkelt underbar.
Jag hade försökt att ringa Tiara men det var ingen som svarade. Hon var väl antagligen ut med några kompisar. Fast igår bestämde vi att vi skulle ses vid Den stora eken. Den stora eken var en stor ek som jag och Tiara brukade träffas på.
Jag hade försökt att tänka på annat den dagen men allt jag tänkte på var I kväll ska jag säga det.
Senare för att låta tankarna flyta iväg ifrån mig, hade jag försökt skriva en så kallad kärleksdikt. Så här var den:

'Tiara'

Det fanns inget mer som jag kom på. Eller, jo jag kom på jätte mycket, men när jag väl skulle sätta orden på papperet gick det inte.
Jag hade börjat röra iårdning mig för kvällen. Jag hade duschat för en gångs skull. Jag hade satt på mig ett par nya jeans och en grå polotröja. Frisyren var fixad...allt.
- Var fin du ser ut, Newton, hade mamma sagt den dagen. Man skulle ju tro att du skulle gå på träff.

Vinden var stark ute. Händerna var ljupblå och ändå var det fortfarande en bit kvar att gå innan jag kom till Den stora eken.
Men när jag kom dit, blev jag så förvånad. Det stod ingen där. Klockan var prick åtta så hon kunde ju vara lite sen. Men det som var så konstigt var att hon alltid brukade vara den som var där först. Men tydligen inte idag.
Jag vägrade att tro det! Efter tio minuter, var hon fortfarande inte där. Hon skulle komma, tänkte jag. Men efter ytligare fem minuter beslöt jag mig för att gå hem och ringa till henne istället.
- Är du redan hemma, Newton, frågade mamma.
- Tyst, skrek jag. Inte visste jag varför.
Jag tror att jag var arg. Arg, för att Tiara inte hade kommit som hon hade lovat. Jag var också besviken. Men varför jag tog ut det över mamma, det visste jag inte.
Jag slog hennes nummer. Signal efter signal gick fram. Till sist kom telefon svararen:

Hej, du har kommit till Tiaras mobil.
Tyvärr missade jag ditt samtal.
Men ring gärna senare eller lämna ett meddelande efter pipet...
PIP!!!

Hennes röst var så underbar. Inte alls lik någon annans. Men redan då kunde jag inte förneka oron inom mig. Jag hade aldrig hört Tiaras telefonsvarare innan. För hon hade alltid haft telefonen med sig. Och hon hade inte kommit till Den stora eken. Var var hon?
Jag började riva ner saker ifrån skrivbordet, jag letade efter något men visste inte vad.
Ifrån nedervåningen kunde jag höra mamma skrika: Vad gör du, Newton?
Men jag lyssnade inte. Något var fel, jag kände det.
Jag hade rusat ut ifrån huset och in emot stan. Jag sprang, det var allt jag visste.
Jag slängde huvudet från höger till vänster. Kunde nästan inte andas. Det hade varit så kallt ute, skulle gissa att ansiktet varit rött och lila samtidigt.
Så ser jag ljus som påminner om disco ljus. Jag sken upp! Där kunde hon varit, på grund av musiken kanske hon inte hade hört när jag ringt. Det var bara ett problem, ingen musik hördes.
Och vad skulle alla med ett disco ljus till här vid vattnet. Det var först när jag kommit upp för backen jag såg det! Det var ingen disco ljus! Det var serener, klar blå serener ifrån borde polisbilar och ambulanser. Även på så här långt avstånd kunde jag då se gubbarna i orange färgade dräkter.
Jag fick en sådan vilja att bara vilja gå hem. Men någonting höll mig kvar! Jag gick emot bilarna. Massa folk var där. Dom stod i olika grupper och pratade upprört.
Jag hade försökt att få kontakt med en polisman men han hade bara knuffat undan mig.
- Akta!
- Du förstår inte...
- Akta!
En vit bår bars förbi mig. Det låg någon på, man kunde inte se vem det var. Ett svart lakan var lagt över. Allt hände så fort, jag hade själv inte vetat vad jag gjorde, men jag hade kastat mig över båren och dragit bort lakanet.
Det bruna håret!
Den svarta tröjan!
De vita byxorna!
Men den helt blå hyn..!
Den livlösa kroppen!
Jag hade sjunkit ner på knä.
- Nej!, hade jag skrikit tills det inte fanns någon luft kvar i mina lungor. Men jag kunde ändå höra ekot. Nej.....nej.....nej...nej.
Det var hon. Det kunde man se så enkelt. Det var hon! Varför var det hon?! Hennes kropp var blöt! Hennes hår var blött!
Jag hade sätt upp mot en polisman.
- Vi tror att hon hoppade ifrån bron, jag är ledsen.
Hoppade ifrån bron! Hoppade ifrån bron! Hoppade ifrån bron! Jag är ledsen, jag är ledsen, jag är ledsen!
-Tiara, älskling, hör du mig, hade jag viskat. Jag hade lagt min hand mot hennes kind. Den hade varit lika kall som, is.
- När vaknar hon, hade jag frågat poliserna?
Poliserna växlade blickar. Men de svarade inte. Jag hade inte behövt något svar. Tror inte ens att jag hade behövt ställa frågan! Men varför?
-Varför Tiara, varför gjorde du så här emot oss? Varför valde du att dö framför att gå dit vi bestämt? Vill du såra mig? Va?
Jag fick inget svar.
- Svara Tiara!!!!!!
Jag började slå på hennes kropp. Jag började gråta, och ett par poliser grep tag om mig!
- Vi vill att du, unge man följer men ner till stationen för vissa frågor angående...
- Svara Tiara!!!!!
Folk glodde jag visste det. Jag såg det inte, för jag ville inte se. Men jag kunde känna deras blickar. Allt jag såg var den blå kroppen, som tillhörde henne. Henne som jag älskar!
I polisbilen, hade jag fortsatt att skrika.
- Tiara!!! Tiara!!!! Tiara, svara, Tiara!!!!! Svara Tiara!!!! Varför, Tiara!!!!????

- Vad heter du?
- Newton.
- Mer?
- Nordström.
- Newton Nordström alltså. Hur gammal är du?
- Femton.
- Och ni kände flickan?
- Ja.
- Vad hette hon?
- Hon heter Tiara.
- Mer?
- Tiara Davidsson.
- Hur gammal var hon?
- Femton.
- Hur pass nära stod ni varandra, jag menar...
- Nära.
- Var hon din flickvän?
Jag tvekade en sekund.
- Nej.
- Höll du av henne?
- Jag håller av henne. Jag älskar henne!
- Visste hon det?
- Nej.
- Hur länge har du känt, Tiara.
- Sedan jag var fem år.
- Hur har hon varit den sista tiden.
- Normal.
- Beskriv hur normal är för henne.
- Glad, leende, underbar. Snälla kan jag få gå nu?
Tårarna började komma fram igen.
- Vet du varför hon hoppade?
- Nej!!!!
- Du vet inte om hon var rädd för någon?
- Låt mig gå!

Jag hade rusat ut ifrån rummet. Jag hann se att klockan var över tolv. Polisen hann i kapp mig.
- Vi måste ha numret hem till dina föräldrar.
Skit, morsan!
- Jag vill inte.
- Lägg av och bråka och ge numret. Det blir mycket enklare så, grabben!
Jag ramblade upp ett par siffror som var mitt nummer hem.
- Tack.
Men istället för att vänta på att polissen skulle komma tillbaka sprang jag ut.
Jag sprang så snabbt jag kunde. Tårarna täckte ögonen. Jag såg inte ens vart jag sprang, det spelade inte ens någon roll. Då hade jag lika väl kunnat dö.
Tiara! Tiara! Tiara! Tiara! Tiara!
Hela tiden kunde jag höra hennes skratt, igenom tårarna kunde jag se bilder av henne.
- Du speciell Newton.
- Eh, leg av.
- För mig är du det. Väldigt speciell.
Jag klarar inte av det. Att minsta henne. Inte nu. Inte någonsin!
Jag ramlade, jag kände smärtan bedöva kroppen. Men den smärtan gick inte att jämföra med den jag kände för Tiara!
Jag reste mig upp och började springa igen. Jag kände mig så ensam, jag saknade henne så, jag undrade varför.
- Varför Tiara, skrek jag ut till natten. Vill du såra mig? Vill du se mig lida? För första gången kunde jag då skrika det. För första gången stod jag för orden.
- Jag älskar dig, Tiara!!! Jag älskar dig.
Jag sjunker ihop. Gråter, låter tårarna rinna.
- Varför, Tiara? Snälla svara, Tiara!
Det var först då jag såg Den stora eken. Utan några problem klättrade jag upp i den. Så högt jag kunde. Där vi satt när vi var små. Jag och Tiara. Hon skulle aldrig röra Den stora eken mer. Hon skulle aldrig klättra i den mer...
Jag tar upp kortet på henne. Jag ser hennes leende... Men kortet täcks snart utav tårar.
- Åhh, skrek jag. Kom tillbaka till mig, Tiara!!!

Ja, det var det som hände. Det är det som är anledningen till att jag nu två dagar senare står här. Över bron. Där Tiara en gång stod. Väntade på mod. Fast jag fattar fortfarande inte? Varför hon gjorde som hon gjorde, och jag kommer aldrig få ett svar...
Polisen säger att det var ett självmord. Det finns inge bevis emot något annat. Mamma ser efter mig hela tiden. Jag försöker inte att fly. Jag finner bara ingen annan väg ut. Jag vill inte såra någon. Men jag själv lider så av att bara gå här och tänka på henne.
Ett liv utan henne går inte att leva. Nu dör vi på samma plats. Vi hörde ihop. Men ingen förstod. Inte ens hon. Fan, nu känner jag hur tårarna bränner i ögonen igen. Jag klättrar upp på räcket. Jag måste göra detta. För Tiaras skull.
- Att jag aldrig fick en chans att säga hur mycket jag älskade dig, sårar så mycket.
Jag vet att det är nu eller aldrig. För din skull, Tiara. Detta är för dig!!!
Jag känner hur jag kastar mig ut...Någon skriker nej! Vem? Jag hinner inte vända mig om och se. Fast på rösten kunde jag nästan gissa. Åh förlåt, mamma!





EPILOG:


Älskade Newton...

Förlåt mig för att ha gjort detta. Jag har försökt att finna så många vägar ut. Men till sist såg jag bara en. Du anar inte hur svårt det var att hoppa. Det var inte för att jag var rädd för döden utan för att jag var tvungen att skiljas ifrån dig. Men jag tänkte att det skulle bli bäst så här. Det jag inte vågade säga till dig var tre ord. Tre underbara ord egentligen, men jag tror inte att du skulle vilja höra dom 'Jag älskar dig'
Jag började få mer känslor för dig än vänskap känslor, Newton. Känslorna blev bara starkare och starkare. Men jag visste att det aldrig skulle gå. För du kände ju inte lika dant.
Förlåt mig, för att jag sa detta, men jag kände att du var tvungen att veta varför jag var tvungen att försvinna.
Jag ber dig, att inte gråta över mig. Jag ber dig att gå vidare. Inte tänka så mycket på det här. Det kanske låter dumt nu, men efter en tid tror jag att du kommer att förstå.
Jag önskar bara att du inte är arg på mig. För jag gillar dig så mycket, och kan bara inte stå ut med ett liv utan dig.
Jag säger det igen, Jag älskar dig!
Mins mig som lysande, mins mig med värme. För så ska jag minnas dig. Men om du mins mig med tårar, eller med en frusen kropp. Vill jag hellre att du inte minns mig alls.
Nästa gång vi ses Newton, blir nog i en annan värld, och jag är ledsen över det.

Tiara.



Det är Newtons mamma som läser brevet. Tårarna strömmar ner för hennes kinder. Detta var brevet hon kommit springande med när hon såg sin son överlämna sig till döden.
Men han, hann aldrig se. Världen kan vara så grym. Men nu lever dom nog tillsammans. Någonstans där uppe i det blå.

'Hoppa ni gillade den!!!'

Skriven av: Olivia Berggren