Svart vatten

Det var hans förbannelse. Att spela och locka med sina vackra melodier. Han visste inte varför, och inte heller hur länge det hade varit så. Han visste inte ens hur gammal han var. Han visste bara att han var fast här. I skogen. Här skulle han spela och spela i evig tid.
Violinen satt alltid vid hans haka, och den var nästan som en del av honom själv. Han visste ju inte om något annat liv än att spela på den och vänta. Vänta på att någon skulle fastna i hans klor och gå ner sig i älvens brusande svarta vatten. Det var hans uppgift i livet. Men han visste inte om han levde eller ej, om han bara var en illusion. Han kände sig ibland som en sådan. Detta eftersom han inte kunde bli sedd av några andra än de människor som föll i trans av hans violin.
Egentligen tyckte han inte om det. Men nu hade han lurat så många in i döden att han inte brydde sig längre. Det var bara ibland som hans hjärta fick en rispa, och det var när det kom näpna unga flickor och kastade sig i vattnet. Han visste ju att det var för hans skull de hoppade. Och det sved.

Han tänkte mycket på varför han satt där. Och han undrade varför det alltid var så varmt och soligt i skogen. För honom var det så. Han hade aldrig sett snö, för snö faller inte i förtrollade skogar som hans. Där är det alltid vår och sommar. Det var bara om vintern som människorna visste att man kunde gå säker i skogen. De varelser som visade sig fanns bara där om våren och sommaren. Och de skulle man akta sig för.

Han visste inte heller hur han såg ut. Vattnet i älven kunde aldrig stanna upp och ge honom en spegelbild. Men om den någonsin kunnat göra det hade han fått se en mager ung man med blek naken hud. Han hade sett det långa korpsvarta håret piskas av vinden och de mörka ögonen som kunde borra sig igenom märg och ben. Ändå var han underskön att se på, även om hans offer inte tänkte på det när de fallit i trans. Han var ett av skogens barn, ett av de allra vackraste.

Något namn hade han inte heller. Han visste inte vad ett namn var, han hade aldrig blivit tilltalad. Själv kunde han inte ens tala, bara sjunga. Han kunde sjunga så att själen höll på att spricka. De klingande tonerna hördes i hela skogen. Hans sång och violinens toner blev till ett. Till en magisk förtrollning som kunde få alla som hörde den att falla i djup trans. Då var det försent. Det var försent redan när man gått över gränsen till den förtrollade skogen. Ingen människa som kommit över till andra sidan hade någonsin kommit tillbaka i livet. Trots det var det en vacker skog, blommor var man än satte fötterna och ett myller av djur av alla de slag. Förutom de djur som också fanns i människornas skog fanns där också andra varelser. Enhörningar med fladdrande vita manar och skogsrån med underliga leenden. Han såg dem ibland, men de kunde inte se honom. Det var faktiskt så att inga varelser kunde se varandra sålänge de inte var av samma sort. Det fanns bara ett undantag och det var han. Han kunde se alla de andra och ibland önskade han att han var någon av dem. Han var trött på att vara fast, men han älskade sin ljuva musik.

Den här stunden var som alla andra stunder då han suttit och spelat och lockat. Och väntat. Men det var ändå något som var annorlunda, det kände han i sitt hjärta. ”Jag hoppas att det händer något utöver det vanliga nu”, tänkte han tyst. ”Det här livet vill jag inte leva längre. Jag måste vidare. Och det nu…”

Han såg upp från felan för en sekund, och då fick han syn på honom. Människovarelsen. Han var ung och hans ögon glittrade. Han var vackrare än någon annan. Hans blick var frusen men det syntes att hans ögon var blå som himmelen ovanför. Han hade halvlångt, kastanjebrunt hår som var lite lockigt. Kläderna han bar var en vit smutsig skjorta som var uppkavlad i ärmarna, och byxorna var svarta. Han hade bara fötter, det var vår nu. Ansiktet var gyllenbrynt av solens första strålar och händerna hade valkar av det hårda arbete hans kropp blivit utsatt för.

Han spelade allt häftigare på sin violin nu. Känslorna virvlade runt i kroppen på honom och ville ut. Han visste att han aldrig skulle stå ut att se den vackra plågas. Han beundrade honom och var rusigt förälskad från första andetaget. Vad skulle han göra nu? Han visste inte om han på något sätt kunde bryta förtrollningen, men det var i alla fall värt ett försök. Men det skulle bli dyrt. Dyrare än hans eget liv som egentligen inte hade någon mening längre. Det enda som betydde någonting var nu den vackra varelsen han förhäxat såg på. Pojken som nu närmade sig älvstranden.
Han kände det inte, men plötsligt började han röra på sig. Nu satt han inte längre ner i den ställning han alltid befunnit sig i. Det kändes underligt, han kände sig fri. Felan tystnade, men pojken stod kvar lika magiskt förtrollad som förut. Åh, vad underbar han var! Så underbar att han kunde ge sitt liv för att få röra vid hans lena kind. Men det skulle aldrig ske. Aldrig.
Han tog ett sista andetag. Så dök han. Djupt ner i det svarta vattnet.


.av etnoflickan den 17 oktober 2002.

Skriven av: smilla