Syskonkärlek

Syskonkärlek

Trappan kändes evighetslång och trappstegen oöverkomligt höga. Från översta trappsteget kunde man överblicka vardagsrummet. Hela huset tycktes genljuda av en intensiv tystnad och stegen verkade eka bland de stilrena, vitgrå möblerna på ovanvåningen. Ur munnen steg ånga, som om huset vore ouppvärmt. Ljud från badrummet bröt tystnaden, plask! Ut genom springorna i den stängda badrumsdörren sipprade en stark doft av tvål. Kroppen kändes tung men beslutsam. Badrumsdörren kunde öppnas med en lätt knuff. Badkaret stod rakt fram i blickfånget. Blickar möttes. Marie log ett förvirrat leende. Hon såg först bara de välbekanta, milda ögonen med den intensivt djupblå tonen, men när hon sedan sänkte huvudet upptäckte hon pistolen, fastkilad mellan två darrande händer. Blickar som fastbrända i varandra, frågande eller redan sörjandes det som skulle komma att ske. Trots att Marie förstod motivet kunde hon inte tro detta. Skräcken sög tag i Marie och hon kände sig alldeles yr. Hon ville slänga sig mot telefonen på bänken, men hotet från vapnet framför henne höll henne tillbaka. Äntligen fick Marie luft i lungorna och kunde skrika högt. Men vem skulle höra henne här? Närmsta granne bodde tjugo meter bort, och de förbannade ungarna där lyssnade alltid på musik på en omänsklig ljudnivå. Torra tårar blandades med ett kvävt skrik. Marie såg en hand flyga genom luften mot bandspelaren som stod på bänken. Nu var det för sent. Radion landade där vattnet var som djupast i karet. De sista orden Marie hörde var: ”Förlåter du mig så förlåter jag dig.”

Klara hade insisterat på att komma förbi en sväng dagen innan Karls begravning. Marie kunde inte komma på någon bra förklaring till varför hon inte kunde komma. Skälet hon angav, att hon kände sig alldeles för nere efter makens bortgång och inte orkade med gäster, fick bara systern att propsa på ändå mer. Hon hade ju kommit hit för att stötta Marie och skulle bara vara kvar ett par veckor. Hon ville inte lämna Marie ensam när hon mådde så dåligt. Allt detta patetiska medlidande som Marie möttes av vart hon än vände sig äcklade henne! Hon måste ringa Pål och ställa in. Den svarta, bärbara telefonen låg mot stålbänken i badrummet på övre våningen. Telefonen var nog det enda i huset som fanns kvar av hennes tidigare liv som fattig studentska. Hon ville ha den kvar eftersom hon hade sin privata telefonkatalog sparad på den, nummer till människor som skulle kunna komma till nytta i framtiden. Läkarutbildningen låg i skrivbordslådan i arbetsrummet på undre våningen, sammanfattad i vackra ordalag på ett pappersark av hög, slitstark kvalité. Men lyckligtvis hade hon aldrig behövt använda sig av den. Livet hade i stället fört henne i armarna på Karl; en ljus, välsvarvad skapelse med låg intelligens men med stor rikedom, nedärvd sedan generationer. Marie tryckte vant in Påls telefonnummer och väntade på signalerna. Tanken på vad hon skulle gå miste om i kväll fick hennes kropp att värka. Hennes kropp bar märken, en skymningslik färgprakt, efter dessa kvällar av hårda, passionerade famntag. Nåväl, det kunde vara bra att ha systern på sin sida. Dessutom tyckte Marie oftast om sin dumsnälla kossa till syster.

Karls bortgång var inte längre en overklig mardröm för Pål. Allt framstod nu i stället som väldigt konkret när han stod där framför kistan som just sänkts ned i sin grav, och han kände sin kropp fyllas av kramper. Påls älskade broder och affärspartner hade aldrig svikit honom tidigare. Men detta att han lämnat honom så plötsligt kändes just som ett stort svek, och ilska var en av de känslor Pål nu hade svårt för att hålla tillbaka. För att skingra tankarna lät han blicken vandra över horden av svartklädda sörjande. Det var en stor skara av familj, släkt, vänner, bekanta och kollegor. De flesta kunde han känna igen. Bredvid Pål stod hans far, mitt emot honom stod hans mor, med armen runt Marie. Marie, Påls åtrå och anledningen till hans ständigt dåliga samvete. Hon putade som hastigast med läpparna mot honom och blinkade till lite flörtigt, innan hon återigen intog sorgeposition med blicken vänd mot marken. Kunde han ha vetat? Men de hade ju varit så försiktiga! Pål ryckte till när blicken fastnade på ett ansikte tillhörande en person som stod lite snett bakom Marie. Klara! Hur hade hon hamnat i detta sammanhang? Förvirring! Pål skrapade med fotsulan i gruset och tittade sig omkring. När han återigen lät blicken vila på Klaras ansikte såg han att hon tittade upp. Ett igenkännande. Plötsligt kom han ihåg att han hört Marie nämna en syster vid namn Klara som bodde i Skåne. Så det var samma Klara! Pål höll Klaras outgrundliga blick i ett järngrepp medan en bekant känsla intog honom. Men det här var för mycket. Det blev Pål som till slut bröt ögonkontakten. Därefter stängde han ute alla omkring sig och fokuserade sina tankar på sin älskade bror som för ett par veckor sedan hittats liggandes i sin säng med tomma pillerburkar spridda omkring sig. Något som fortfarande förundrade Pål var sättet han dog på. Det var en absurd tanke att tänka på sin brors begravning, men Pål kände på sig att Karl skulle ha valt ett annat sätt att ta livet av sig.

Klara mötte Påls blick utan förvåning, då hon sedan länge vetat att systerns man var bror till Pål. Det var dock tydligt att Pål inte var upplyst om detta. Hon fastnade med blicken på Pål, och det var först när han bröt ögonkontakten som hon blev medveten om att hon förmodligen stirrat på honom en längre stund. Tankarna hade flutit iväg till den där lyckliga tiden för, ja, vad kan det ha varit, tio år sedan? Studentlivet var, såhär i efterhand, mest en dimma av tentor, fester, långa nätter med hårt pluggande, sömnbrist, näringsbrist och ständigt bakrus. Vad som framträdde som tydligast var månaderna med Pål. De träffades på en fest. Såklart. En korridorsfest av det lugnare slaget. Pål bodde i en lägenhet längre bort från universitetet och hade blivit bjuden på festen av en kompis. Pål hade övertalat henne att följa med honom hem vid tolvsnåret, festen var ju ändå så torr, var hans skäl. De kunde gå hem till honom och ta ett glas rött och se någon rulle. De hade gått hem till honom, druckit två flaskor rött och haft sex. Morgonen efter mindes ingen av dem något, men den uppenbara nakenheten under täcket fick dem att dra självklara slutsatser. Klara hade börjat skratta hysteriskt medan Pål tittade oförstående på henne. Han försökte lugna henne och när hon slutligen kom till sans hade hon sagt: ”Jag är nog bara lite trött.” Sedan hade hon somnat i hans armar. I Påls armar hade hon stannat under sju månader. De hade en underbar tid tillsammans. Festandet avtog under denna tid. Anledningen, kunde Klara se så här i efterhand, var förmodligen att ingen av dem visste hur de skulle bete sig som ett par i sociala sammanhang. Det gick ju inte att fortsätta supa och hångla runt som tidigare. I stället satt de mycket hemma och mös. Ibland åkte de iväg på någon utflykt. Klara drog sig till minnes ett tillfälle när Pål hade stormat in i hennes studentrum och bett henne packa. Pål verkade alltid full av energi och glädje, men den här dagen var det något särskilt på gång. Förväntansfullt slängde Klara ihop lite kläder och toalettartiklar i sin bruna läderryggsäck. Pål skyndade på henne. ”Men vart ska vi?” undrade Klara. ”Jag berättar på vägen.” Och på vägen berättade Pål: ”Jag vill att du träffar mina föräldrar.” ”Jag har berättat allt om dig för dem, så de vet redan hur underbar du är! Allt du behöver göra är att visa dig”.

Bara några veckor efter det skulle Pål iväg på en fest. De skulle egentligen ha gått tillsammans, men Klara hade huvudvärk och stannade hemma. Klara hade tänkt att det var skönt att de hade ett sådant okomplicerat förhållande, där var och en kunde göra det den ville. Medan Pål festade satt Klara i sitt studentrum och såg det som tv-tablån hade att erbjuda. Framåt tolv ringde Pål. Han var uppenbart överförfriskad och lät mycket egendomlig på rösten. Han bedyrade sin kärlek för Klara, vilket fick henne att slappna av. Hon minns dock att hon bad honom sluta dricka. Han hade svarat att han trodde det var bäst om han sov själv i natt. Han skulle snart gå hem och sova ruset av sig. Klara blev besviken, men tänkte att det nog var lika bra. Hon gick själv och lade sig strax efter. Ett par timmar senare vaknade hon till av ett billarm som gick igång på parkeringen utanför. Medan hon låg i sin säng och misslyckades med att somna om fick hon en idé. Hon skulle överraska Pål och åka hem till honom! Med ett leende på läpparna packade hon sina saker, sprang ned till taxiplatsen som tog henne inåt staden, betalade för färden, låste upp porten och sprang uppför trapporna, låste upp dörren och gick in i lägenheten. Det var tyst och mörkt. Allt som hördes var vinden som blåste med ihärdighet utanför. Klara svängde runt köket och gick mot sovrumsdörren som stod på glänt. Ett varmt ljus smög ut genom springan. Klara öppnade försiktigt dörren. Pål stod på sina knän i sängen med händerna runt ett par yppiga höfter, lättjefullt gungandes fram och tillbaka, fram och tillbaka. De var väldigt tysta båda två, men ingen lade märke till Klara som stod kvar en stund med gapande mun och med ett skrik som fastnat i halsen. Efter ett tag vände kvinnan i sängen på huvudet. Hon verkade vilja se klockan som stod på nattduksbordet. Förmodligen såg hon då något som rörde sig i ögonvrån för hon vred helt på huvudet och upptäckte Klara. Det var en väninna till Klara, som bodde i samma studentkorridor som hon. ”Pål?” sa hon skärrat.

Nu när Klara stod intill graven och såg på medan nära och kära gick fram, släppte en ros och viskade några ord åt en saknad, vaknade känslorna till liv. Hon bestämde sig för att göra sitt bästa för att dölja dem veckan som följde. Det visade sig bli svårt.

Mottagningen efter begravningen drog ut på tiden. Cateringfirman var sen med matleveransen, och folk trampade otåligt omkring i Karls och Maries tvåvåningshus. ”Det finns för mycket här som påminner mig om Karl” hördes någon säga, ståendes framför ett fotografi av Karl intill sitt huvudkontor i Stockholm. För Pål blev denna tillställning värre än själva begravningen. Han irrade omkring i huset för att söka ro. I trappan på väg mot övervåningen trampade han på något vasst. Då han böjde sig ner för att se efter om någon skada skett med foten, hörde han en välbekant röst. ”Jag har levt med en sticka i foten i tio år. Ändå tycker jag synd om dig nu”. Pål log. De satte sig bredvid varandra på trappsteget, och begränsade därmed andras framkomlighet väsentligt. Pål drog upp sin fot så långt hans satta kropp tillät. ”Kan det möjligtvis vara så att jag är stickan?” frågade Pål urskuldande. Klara log tillbaka, det var ett leende med en allvarlig underton. Trappan som brant klättrade uppför var smal. De satt tätt och behövde inte säga så mycket. Spänningen dem emellan var enorm. En lavin av känslor rasade emellan dem och det verkade finnas för mycket att säga för att alls tala. I stället blev de sittandes så, då och då sa de något, men inget var av större vikt. ”Pål?” Maries svala röst hördes ljuda uppåt trappan. Pål tittade upp och såg henne stå på nedervåningen med en undrande blick som nervöst flög från Klara till honom, sedan över till Klara och till sist vilade på Pål. Marie tog kliven uppför och satte sig på trappsteget under Klara och Pål. ”Kära Pål, vilken sorgens dag” sa hon. ”Maten har kommit, ska du inte komma med ner… du behöver få lite i dig.” Hennes röst klingade falskt i Påls öron. Han betraktade henne länge, så länge att hon började skruva på sig. Hennes kropp var välsvarvad och utan minsta lilla överflödigt fett. Hon var vacker på ett klassiskt, opersonligt sätt, men hennes kyla och perfektionism gjorde att Pål plötsligt fann henne oattraktiv. Han rös till och reste sig. ”Jag behöver gå på toaletten” sa han sedan, reste sig och gick uppför resten av trappan. Väl uppe kastade han en blick mot Klara och Marie som satt kvar. Klara hade lagt armen om Marie. Sedan gick han in i badrummet, öppnade det lilla fönstret, fällde ner toalettlocket och satte sig på det. Där satt han en halvtimme, gick sedan ner och åt en bit och tog sig därefter hemåt.

Dagen efter begravningen ringde Klara upp Pål. De bestämde om en träff på ett kafé i stan. Klara förberedde sig för väderchocken som kommit över natten och krängde på sig en stickad, mörkgrön polotröja, långkalsonger under ett par beige manchesterbyxor, ett par skinnkängor, en röd täckjacka, halsduk över det samt en mössa med öronlappar. Innan hon gick tittade hon sig i spegeln, skrattade åt sig själv och sa: ”Där går gränsen.” Hon tog av sig mössan, slängde den på hatthyllan där den fick trängas med moderns alla scarfar, vantar och andra attiraljer.

Pål vaknade mitt i en dröm, efter två timmars sömn. I drömmen stod hans hus i lågor och brandlarmet gick. Han förstod snabbt att larmet kom från telefonen som låg alldeles intill honom på nattduksbordet, och han slängde sig snabbt över den. Medan han svarade och uttalade sitt namn började han ångra att han plockat upp telefonen, det kunde vara Marie. Skulle han kunna säga nej till henne? Det var Klara, vilken lättnad. Samtidigt blev Pål nervös, satte sig snabbt upp i sängen och harklade sig. Efter ett mycket kort och ansträngt samtal bestämde de att träffas på ett kafé. Pål tvättade sig, slängde på sig ett par jeans och en skjorta och kammade håret. Det tog längre tid än han beräknat. Han slängde på sig jackan och skorna och skyndade iväg. Väl utanför dörren möttes han av en isande kyla. Bladen på grannens rhododendronbuskar var frostbeklädda. Pål kom fram till kaféet tio minuter försenad. Klara stod och väntade utanför, ordentligt klädd efter vädret. Ordentliga Klara. Pål log för sig själv. Hade de varit tillsammans hade hon påmint honom att ta på sig tillräckligt.

Klara öppnade dörren till kaféet för Pål som steg in i den välkomnande värmen. De beställde varsin kopp varm choklad och valde ett bord nära fönstret. De satt ett par timmar på kaféet och undvek att tala om det förflutna. Någon gång måste de komma igenom det, men det här var inte rätta tillfället, inte än, tänkte Klara. De pratade om Karl, om sorgen, men också om de år som gått och vad de gjort med dem. Påls blick kunde knappt vika från Klaras, och Klara tyckte att den verkade full av skuld och ånger. Vid ett tillfälle när Klara lyfte koppen för att dricka sin choklad ryckte hon till med handen, lite choklad skvätte över bordet. Klara tog upp sin pappersservett och torkade bort fläcken. Hon råkade samtidigt snudda vid Påls arm, vilken låg utsträckt längs med den sida av bordet som var närmast fönstret. Klara fastnade i den positionen ett tag. Det gick elektriska stötar genom hennes kropp som verkade totalförlama henne. Efter ett tag bröts förvandlingen. Hon tittade upp på Pål vars kinder var flammande röde. Han såg trött ut, tänkte Klara, och hans ögon var svullna och rödsprängda.

Marie var på shoppingrunda. Nästa punkt på inhandlingslistan var sexiga underkläder, och hon gick in på Victorias secrets som låg längs med stadens huvudgata. Hon provade aldrig sina underkläder, hennes storlek hade varit densamma sedan hon var 20 år gammal. Ett rosa- svart raffset satt på en docka i skyltfönstret. Det fick bli det. Det pirrade till i henne vid tanken på nästa möte med Pål. Hon skulle nog ringa honom redan efter lunch. Marie försökte skjuta upp dörren för att gå ut ur affären men kände något ta emot. En hund hade satt sig precis utanför dörren. Hon sköt argt och oförsiktigt till dörren. Hunden gnydde och flyttade på sig. Hundens matte stod en bit ifrån och bevittnade scenen. ”Du kunde väl ha varit lite mer försiktigt! Han skulle ha flyttat på sig efter ett tag! Du kunde ha gjort honom illa!” Marie svarade upprört: ”Lilla du, tror du att du äger gatorna här bara för att du har en hund! Ta bort den där illaluktande byrackan härifrån nu!” Marie viftade med handen. Hon vände sig om för att gå men ryckte till när hon såg Pål sittande på kaféet mittemot. Klara satt mittemot honom, vid samma bord. Det såg ut som om de höll varandras händer! Som förstelnad stod Marie så ett par sekunder. Sedan vaknade hon till liv av ett hundskall. Hon vände sig om och såg att matte med sin hund fortfarande stod och stirrade på henne, sårad och med gapande mun. Marie vände hastigt på klacken och skyndade nerför gatan. Hon tänkte att hon kanske måste berätta för Klara om hennes och Påls förhållande. Då skulle Klara inte försöka något med Pål, det var hon alldeles för godhjärtad för att göra.

Pål fick ett telefonsamtal på kvällen. Marie ville att han skulle komma över. Han väntade på att känna den vanliga resningen i byxorna vid tanken på en träff med Marie, men den uteblev. Därför tog han mod till sig: ”Det är för tidigt, Marie. Jag har precis mist min bror och jag sörjer honom. Det gnager i mig av skuldkänslor för vad vi har gjort mot honom.” Det blev tyst i luren ett tag. Sedan svarade Marie med kyla i rösten: ”Tror du inte att också jag har dåligt samvete? Förstår du inte vad jag har gått igenom för din skull? Karl visste för mycket.” Pål ryckte till. ”Vad menar du att han visste för mycket? Vad visste han?” Pål kände ett illamående smyga sig på honom. Vad menade hon? Marie svarade med ett nytt, mjukare tonläge: ”Det kommer ta tid, men du kommer över sorgen så småningom. Glöm inte att jag finns här när som helst, om du behöver mig.” ”Jag kommer aldrig över Karl, Marie.” Pål lade på luren.

Klara och Pål träffades de tre följande dagarna, på samma kafé. Den fjärde gången frågade Pål om Klara inte ville komma förbi på kvällen. Han skulle kunna laga till något gott.

När Klara kom på kvällen var allt framdukat. De satt ner och åt båda med god aptit, Pål för första gången på flera dagar. Därefter flyttade de över till vardagsrummet och såg en film, Oceans eleven. De öppnade en flaska rödvin och drog sig till minnes dagen då de först träffats. Båda skrattade gott åt minnet. De kysstes. En intensiv och långvarig kyss till ljudet av George Clooneys röst. Efter att filmen var slut gick Klara hem till sig. Det här gick fort, tänkte hon, alldeles för fort. Hon var rädd. Hon skulle inte klara att bli lämnad av Pål igen. Inte en gång till. De måste sakta ner tempot lite.

På morgonen dagen efter ringde Pål upp Klara. Hon lät annorlunda. Hon berättade att hon ville ta det lite lugnt. När Pål lagt på luren stod han kvar ett tag, mitt på det oljade trägolvet i vardagsrummet. Han kände sig nedslagen vid tanken på att det nu inte fanns något längre som kunde hålla honom uppe, något som kunde göra att han inte grävde ner sig i sin sorg. Han motarbetade sina motstridiga känslor av självömkan, förälskelse, sorg och skuld så gott han kunde, genom att ta en två timmar lång promenad längs med hamnen, städa huset grundligt och med stenhård beslutsamhet säga nej till Marie när hon ringde runt tretiden. Men när dagen var slut och hans kropp likaså, verkade det inte finnas annat val än att möta det mörka. Han satte sig ner sin favoritfåtölj, först tyst. Han såg ut genom fönstret på den klara himlen och tänkte på hur lite naturen brydde sig om människan. Inte kunde människan vara ett med naturen. Nej, snarare var de två åtskilda ting. Människan är en högst onaturlig varelse, och för att överleva måste vi bekämpa naturen, tänkte Pål. Men innan han hann förlora sig i filosofiska tankegångar tog något annat över. Det mörka sköljde över honom med en obekant styrka, och han hade aldrig tidigare känt sig så nära döden. Allt han kunde göra var att sitta där och hålla i sig hårt för att inte gå under. Uthärda. Det gick över efter en stund, men ångestattackerna återkom under kvällen. Varje gång lämnade de honom i en hög, utmattad och tömd på tårar. Framåt tiotiden på kvällen öppnade han en öl och satte på tv: n. Han valde att se en fånig amerikansk krigsfilm. Av någon outgrundlig anledning verkade det lugnande på honom att se alla människor falla ner döda i rutan, en efter en utplånas. Kanske för att det ingav en känsla av overklighet. Kanske för att vetskapen om att människorna som föll döda ner i filmen skulle resa sig upp när tagningen var över, fick Pål att känna ett falskt hopp. Ölen hade sin vanliga lugnande verkan på Pål.

Marie ringde vid elvatiden. Pål svarade och lät sig övertalas. Han hade druckit fyra starköl vid det laget och reflekterade inte ens över sin vekhet. Han behövde någon. Någon behövde honom. Räckte inte det? Han undvek att tänka på Klara, då det bara ökade på hans sorg. Marie kom över. Hon hade på sig ett rosa-svart raffset under sin svarta klänning. Pål blev tacksam över att hon ansträngt sig så. Hans åtrå var inte tillräckligt stark, men Marie hjälpte honom och hon fick honom till sängen där de hade sex. Pål nyktrade till under övningarna och började undra vad han höll på med. Han blev plötsligt mycket arg, knuffade ut Marie ur sängen och sa åt henne att gå. Marie tittade upp över sängkanten, tilltufsad och med en oförstående blick. ”GÅ!” sa han åt henne med tårarna rinnandes nedför kinderna. ”Jag vet inte vem du är eller vad du har gjort, men du hör inte hemma i min värld längre! GÅ!” sa han åter. Marie verkade bli rädd av kraften i hans röst, rafsade ihop sina kläder från golvet och skyndade ner till hallen, där hon hafsigt försökte få på sig kläderna när hon plötsligt hörde ytterdörren öppnas. Där stod Klara i dörröppningen. Marie kunde se att hon hade ansträngt sig, sminkad och med en tillrättalagd frisyr. I hennes ansikte kunde Marie utläsa fasa. Hon var alltid lätt att läsa, Klara, som en öppen bok. Marie fann en tröst i att Klara såg det här. Nu skulle det aldrig bli Klara och Pål igen. Men det skulle heller aldrig bli Marie och Pål, tänkte hon och trängde sig förbi Klara i dörröppningen. Kvar blev Klara på tröskeln med blicken på Pål som stod en bit in i hallen med tårar rinnandes nedför kinderna. ”Kom in Klara, sa han förtvivlat. ”Låt mig få förklara, jag älskar dig!” Men Klara var redan på väg ut, på väg hem. Pål stod kvar länge medan ilskan bubblade i honom. Marie! En sådan person som hon förtjänade inte att leva! Han bröt ihop i en hög på golvet.

Klaras hela värld rasade samman den natten. Igen! Skammen över att känna sig lurad och manipulerad övertog henne. Igen! Det fick inte ske! Denna gång måste hon agera, innan hon själv försvann helt. Marie, kära syster, varför?! Klaras inre var i kaos. Något måste göras! NÅGOT MÅSTE GÖRAS! Hon irrade omkring på stan utan mål ett bra tag, alltmedan en plan formades i hennes huvud. Förra gången dog Klara inombords. Denna gången var det någon annans tur. Det var med blandade känslor hon gick för att utföra sitt uppdrag. Med tron om en räddning gick Klara för att förlora sig själv. / Annelie

Skriven av: Annelie