Tåget

Han satt på sitt tåg från södra Sverige på väg mot de mellersta delarna. Mer ingående än så behöver vi inte vara för det har ingen mening i historien annat än att berätta just det. För de som törstar efter detaljer hänvisar jag med största välmening till en historia skriven av en annan författare för här har detaljerna ingen annan mening än att pocka på er igenkännande uppmärksamhet och jag avstår med all vördnad för andra som gör det att inte göra det själv. För även om jag berättar att tåget gick mellan Kristianstad och Stockholm tillför det inte något annat till historien än namnet på två städer av olika storlek.
På tåget på väg mot mellersta Sverige satt han som sagt. Och som han satt sen, i sin singelstol i första klass och njöt av att befinna sig mellan två situationer och inte i dem. Han kunde skriva under på att det låg en charm i att resa och där vore det bäst att sätta punkt för annars kan läsaren av denna text få för sig att han gillade att uppleva och det vore dessvärre fel. Att uppleva fick honom att vilja dö. Därför gillade han att resa. Punkten mellan punkterna. Det meningslösa i det som alltid behövde ha en mening. Där var han en gud bland människor. En första klassens medborgare. Han trivdes i sin stol, den var inte som hans fåtölj där hemma och saknade det den hade att komma med gällande färg, form och komfort. Däremot hade den något annat som talade till dess fördel och det var dess position, fastbultad i golvet på ett tåg, som tog honom framåt vilket var något som fåtöljen hemmavid aldrig kunde göra. Tåget gick som en pil genom luften. Uppburen av rälsen under den och driven av kablarna hängandes över den. Det gick rakt på sitt spår men krängde från höger till vänster när ojämnheter i spåren kombinerat med en sliten fjädring fick vagnen att gunga fram och tillbaka i en allt för snabb och ryckig takt för att kunna vagga honom till sömns. Och han försökte verkligen finna ro till att sluta ögonen och sova men krängandet höll honom i schakt och han kunde inte förmå sig själv att finna det hans sinnen saknade. Sinnet trånade efter sömn, hans kropp suktade efter att få något i sig. Tid och plats. Sömnen i första hand, hungern i andra. Han såg sig om för att söka svaret på frågan kring vem som hade rätt att fatta beslutet att dra ner rullgardinen vid hans fönster och blockera solen från att träffa hans ögon, försvinna bakom några träd, träffa hans ögon, försvinna bakom någon ladugård, träffa hans ögon och försvinna igen. Strobljuset som passar som en överdriven beskrivning för solens snabba blinkande påminde honom om ett dansgolv där ljuset fungerade som en belöning för intensiva dansare att få uppleva att en tid som där sprang dem förbi åtminstone kändes som om den för en stund stannade upp och väntade på dem. Påminnelsen om ett dansgolv får här fungera som en åldersmarkör för er att fästa vid honom. Åldersspannet framstår visserligen som stort men anledningen att åldersbestämma en tidlös karaktär är för mig svår att finna. För den informationstörstande kan jag stilla törsten med att sätta en ålder, låt säga 32 år. Varför ni nu skulle lita på mig i dessa tider då ålder hanteras godtyckligt av många och ses som en ren lögn av en halva och som helt oväsentlig av en andra. Svaret var svårt att finna hos de anonyma ansikten som möjligtvis kunde ha flera beröringspunkter med honom än den att de var på väg mot samma destination, om ens det. Om där fanns något mer sammanlänkade hos dem att finna var han inte intresserad av att ta reda på. Han sökte bara ett enkelt svar, något de inte kunde gå honom så han tog saken i egna händer och drog ner rullgardinen för att ge sig själv en chans att finna det lugn han sökte.
Tid och plats.
Neddragandet av rullgardinen gav honom en större anledning att lyssna till sin suktande kropp som önskade finna något som fick honom att känna sig mätt. Fördelen med första klass stavades komfort, nackdelen stavades avståndet till bistron som befann sig två vagnar ifrån hans egna. Tre om det faktum att han satt längst bak i sin vagn ska vägas in. Tre vagnar, för enkelhetens skull fullsatta, innebar med snabb huvudräkning 190 personer att gå gatlopp emellan. Hälften av dem tillgängliga för att dela ut det primära skamstraffet eftersom de satt i direkt anknytning till gången och så den andra halvan som bar på en lika illasinnad sekundärskam.
Hungern kunde han i vanliga fall tänka bort och mätta med tankar på matens överflödighet för en som önskade att gå ner i vikt. Tyvärr var redan hans tankevärld ockuperad av sådant som försökte få honom att finna nog ro för att somna. Somnade han behövde han inte oroa sig för något vad hunger innebar men för att kunna somna behövde han först äta och det var det som fick honom att motvilligt ge efter. Ge efter för hungern han vanligtvis var noga med att inte låta kroppen bestämma över och som stillades först när han ansåg att han själv hade kontrollen över den och inte den över honom. Djuret i honom som tämjdes av människan.
Han lutade sig ut i gången och såg sig framåt i vagnen, såg de röda strumporna som klädde fötterna hos mannen tre rader längre fram som satt i samma riktning som honom själv. Ytterligare tre rader framåt, vänd mot honom och med ryggen mot färdriktningen låg den dyra handväskan i skinn signerad Gucci på golvet.
Sex rader, två tydliga tecken på att han inte kunde passera genom gången ostört utan dömande från höger och vänster. För de som inte kan se tecknens tydliga närvaro kommer här ett förtydligande.
Att bära en så pass färgstark strumpa som de röda mannen bar tillsammans med ett par kostymbyxor med croppade ben som slutade 7 cm ovanför den linje där gängse byxor slutar tyder bara på en sak. Mannen var av sådant snitt att han önskade att få sticka ut och uppskattade uppmärksamhet när än den gavs oavsett anledning. Han frodades i andras hat och svepte in sig i andras välmening.
Den dyra väskan utan bärare kan innebära två saker. Ett, väskan är en piratkopia och innehar således inget egentligt värde men med tanke på att den låg på ett golv i första klass kan man snabbt rationalisera bort den teori då fejkade väskor hörde hemma hos andra klassens medborgare. Kvar står vi med det andra alternativet och således den uppenbara sanningen. Ägaren av väskan hade så pass mycket kapital att en väska värd tio tusen kronor varken var tillräckligt värdefull att bära med sig eller i minsta fall placeras uppe på sätet tillhörande dess ägare. En sådan människa var med säkerhet intresserad av att mäta sin kapitala styrka jämtemot andra och i en sådan kraftjämförelse stod han lottlös. Han hade hängt upp sin tygpåse på kroken på stolen framför hans egna för att vara säker på att den inte skulle gå sönder eller bli smutsig.

Där satt han lutad och väntade på rätt läge att ställa sig upp och påbörja sin egen resa i resan som inte gav honom den tillfredställande punkten mellan punkterna utan var själv punkten mellan punkterna mellan punkterna. Han ville inte delta i den resan utan såg sig hellre sittandes kvar i sin stol som saknade det hans fåtölj hemmavid hade att komma med när det gäller färg, form och komfort. Dessvärre hade han kommit till den punkt där ett komma skall inte längre var ett frågetecken utan ett utropstecken med emfas i hans magtrakter. När en resenär sätter sig var det dags för nästa att ställa sig upp enligt gammal sed, hans tur var därnäst om ingen annan framför honom fick för sig att ta klivet själv. Att det låg utanför hans kontroll huruvida någon skulle ta tillfället i akt är ett faktum han inte gjorde vidare väsen av i sitt inre då kontroll var något han alltid önskade ha men aldrig önskade tvinga på någon annan. När han ställde sig upp satt resten av vagnen ner, han stod kvar i några sekunder så att uppställandet inte verkade vara en handling av att vilja gå utan mer kunde tolkas som en utsträckning om hans väg blockerats och han kände sig för att sätta sig ner igen. Ingen ställde sig upp, gången var för honom öppen att vandra längst om han så bara ville och det fanns något i honom som drog honom framåt i det som aldrig fick stagnera. Stagnationen var inte det han förankrade sin oro att
alltid vilja sitta stilla kring, det var det faktum att stiltje bäst uppmärksammades av en utomstående part och för att ha en sådan part kring sig var man tvungen att först ha satt en själv i rörelse. Det vore dumt att tro att någon var beredd att falla framför ens fötter för att betrakta ens förfall bara för sakens skulle. Dessutom lågt det något förljuget i en sådan handling då ett förfall krävde att personen i fråga värderat en så högt att det var just föll man gjorde när saker rörde sig i en riktning av ingenting alls. Och om någon ändå fallit platt framför det som var mindre värt men ansågs betinga ett högre värde var denne människas gärning då åtråvärd? Att betrakta någon i rörelse får en att ständigt se personen i nya miljöer och från nya perspektiv och för ärlighetens skull önskade han bli betraktad i stillsamhet och ingenting annat. Han visste vem han var när han satt för sig själv och vart annars han än han var utom just där gjorde att han blev något annat än den han med all säkerhet var enligt honom själv.

Han tog några ordentliga steg framåt och rörde sig bort mot dörrarna som separerade vagnarna, det skulle bli en befrielse att passera det första dörrparet och lämna dömandet av högre förväntan och bege sig in i en vagn av låg förhoppning och ständigt uppseende. Där han egentligen hörde hemma såg ingen honom som en av dem. För ful för första klass och för fin för andra. I klass ett komma fem hade han kunnat hitta sin plats men någon sådan fanns inte så han var ständigt på jakt efter den han var och det han trodde sig vara.
I andra klass kände han sig först förmer, en känsla som han visste skulle dräneras och tillslut helt försvinna när han nått den andra vagnen av andra klassens medborgare. Det han vann i att vara en del av en begränsad skara gick förlorad när andra klassens resenärer inte arbetade med kvalitet utan kvantitet och hans ringa kvalitéer stod utan chans att verka oberoende av deras överdrivna kvantitet. Innan han passerat alla platsplacerade resenärer ställde sig en kvinna upp i gången framför honom utan att ta i beaktning att någon var på väg genom den. Där stod hon och sträckte sig upp mot hatthyllan för att nå sin väska av träningstyp och han kunde inte göra annat än att vänta. Och vänta gjorde han utan att hon tog notis om att han befann sig en meter vid sidan om henne redo att gå vidare bara hon bemödade sig att flytta på sig. Det gjorde hon till slut, bara för att släppa förbi någon som kom från andra hållet och ursäktade sig. Han fick således trycka sig in mot ett säte för att släppa förbi den framåtblickande herren och när herren passerat såg han bakåt mot honom och mötte med det blicken av en annan resenärs som med sin keps med nöd och näppe lyckades skyla den sol som stod rakt in genom rutan bredvid honom. Han såg det som ett tecken i nästan svart på vitt att han inte hörde hemma där han var för han skulle aldrig bära keps och han hade dragit ner sin rullgardin för att blockera solen. Personen han såg på drack en klunk av en öl och i det svartvita stod kanske inte en tydligare färgkontrast klar för honom. Öl med sin gula ton var inget för honom, han skulle ha vin och det skulle vara rött och inget annat. Kvinnan satte sig efter en stund och han tog sin chans att passera utan att ha behövt be om audiens. Andra vagnen av andra klass stod framför honom, han såg bistron på andra sidan och han såg folket som satt i hans väg på väg mot den. Där var en gråbeige massa med frisyrer hämtade ur kataloger från ett årtionde som låg närmare fyrtio år tillbaka i tiden men som alltid kändes som om det var tjugo år sedan. Visst fanns där exotiska och färgglada inslag, det fanns det sannerligen. Vilka de var och hur de tog sig uttryck är dock utanför den här historiens ramar och kommer således inte heller att beskrivas ytterligare. Din uppfattning kring ett exotiskt och färgglatt inslag på ett tåg är lika välutvecklad och riktig som denna författares.
Han tog steget in och kände med det hur blickarna från två personer spridda över vagnen mötte hans med emfas. De såg likgiltiga ut precis som han förstod att de skulle göra när de såg honom och han såg dem, det var han som hade övertaget även om de inte kunde veta om det faktum att han vandrat hela vägen från första klass och inte andraklassiga vagn han nyss stigit in ifrån.
De behövde inte visa det genom sina handlingar eller genom sina ord, han visste mycket väl att de skuldbelade honom i sina inre monologer. Han fanns där inne hos dem på åhörarläktaren redo att transkribera varje ord de tänkte och noga pärmföra det i sitt inre arkiv av tankar om och kring honom. Bistron bestod av den tramsigt inredda disken med sina plexiglasklädda hyllor och tråkigt slitna lister av plast. Där fanns en övertro på de moderna materialets förmåga att förmedla en gemytlig och något professionellt avskalad känsla som om alla resenärer inte redan visste om att bistron inte var vad namnet utlovade.
För honom handlade det inte om att skrapa ihop pengar för att ha råd med att både åka första klass och köpa den dyraste möjliga kombinationen av smörgås och vin som fanns att finna på menyn. Det handlade om att skrapa av så mycket överflöd som möjligt och frigöra sig från pengarnas tyngd så att han i slutet av varje månad var tvungen att kämpa för att överleva och på så sätt leva ett liv så som ett människoliv skulle levas. Hand ur mun. Det han bar tillbaka genom gångerna var avsevärt mycket mindre värt än han var bekväm med att bära med sig in i första klass. Kostnaden hade enbart uppnått den ringa summan av 279 kr och det var minst 279 kr mindre än vad han hoppats på. Han hade kunnat köpa en till likadan meny men att bära ett värde definierat av kvantitet och inte kvalitét var en typ av överflöd som i de fina salongerna skulle ses som nyrikt och inte som ett tecken på gamla pengar. Visserligen var hans pengar dagsfärska men det var ett faktum ingen skulle få reda på så länge han förde sig på ett avskalat vis och inte föll i fällan att framställa i hävdande dager.
Vin minsann, vin minsann, vin minsann. Varje resenär som inte uppmärksammade honom förmedlade ändå orden på en liten skylt placerad över deras huvuden. Primärskammen. Den största smörgåsen, den största smörgåsen, den största smörgåsen.
Sekundärskammen gjorde sitt där den satt bländade av solen som träffade dem i ögonen, försvann bakom några träd, träffade dem i ögonen, försvann bakom någon ladgård, ögonen och försvann.
De såg hans framfart i ett långsamt tempo och han visste att han begravdes i fördomar kring honom som bar på både vin och den största av mackor, fördomar som stod honom nära att acceptera och göra verklighet av när verkligheten egentligen låg längre bort än deras blickar och nedsuttna platser kunde förmedla.
Han tog steget in i den andra andraklass vagnen och stod som ett frågetecken bredvid ett upp och nervänt utropstecken, samma kvinna som sist stod på samma plats som sist och sträckte sin väska av träningstyp över huvudet för att lägga den på hatthyllan. Somliga ändrar sig aldrig även fast viljan från oss andra fanns där och uppmuntrande försökte förmå personerna i fråga att göra det personerna önskade att personerna i fråga skulle göra istället för det personen i fråga gjorde klart för sig att den tänkte fortsätta göra. Den typen var hans motsats, han var en flexibel man och avsevärt anpassningsbar för att fungera även i den mest onaturliga miljöer och utförutsägbara situationer. Så stod hon där igen och han stod vid sitt dörrpar ännu en gång och såg sig långt mot det andra dörrpar som stod mellan den plats av väsklyftande kvinnor han befann sig på och den på-golvet-väskläggande-kvinnor platsen han önskade att han skulle befinna sig på igen.
Hon flyttade sig till slut, när en man med hatt och beige rock ursäktade sig och passerade förbi. Han vände sig om när den framåtgående mannen rört sig förbi honom och när dörren slog igen bakom honom såg han i reflektionen av fönsterrutan den kepsklädde mannen som drack en klunk ur sin öl och såg långt mot honom med skärmen på kepsen som la en skugga över hans egendomliga ögon av svartaste svart. Han ögon var av den vitaste vit och kontrasten nästan gick att ta på när han passerade honom som satt med öl och keps med sitt vin och sin blottade hjässa. Vad som då återstod var blott en promenad längst en boulevard av träd med mänskliga egenskaper som sedan länge förankrat sina rötter i den plats som i folkmun och av branschfolk kallades för första klass. Allén av dömande, den plats han önskade få vara den del av men som aldrig accepterade honom som en passande bit i pusslet av en bild av triumf och som ett kapitel i en framgångssaga. Han bar på en mening trofast skriven på raderna i en berättelse som lästes bäst mellan dem. Rödstrumpan satt kvar och spände blicken i honom, verkligen spände som om han med sin blick kunde försätta berg eller i minsta fall få honom att röra på sig och bege sig mot sin plats. Det fanns där en närvaro som en annan länge trott var frånvarande i det moderna samhället, en svag doft av första klassig arrogans som bar en nyans av likgiltighet för pöbelns utfall och en nonchalans kring huruvida deras doft någon dag skulle röra sig nedåt och berika de fattigas svaga lukt. Och samtidigt en rädsla kring att pöbelns barskrapade odör någon dag skulle försöka vittra framgång där det krävdes näsa för en elegans som en bara kunde födas med och inte under några som helst omständigheter var möjlig att tillfoga en själv under en livstid. Han bar en doft av ingenting alls och en blick som sa desamma. Något sa den visserligen och med all säkerhet men vad det var lät han aldrig synas på utsidan och om ögonen av gammal tradition nu var själens spegel var hans spegelbild en grumligt ofokuserad gestalt som var allt annat än klar på det klara med vad han egentligen var och vad han gjorde där. Han stegade in och begav sig mot sin stol som saknade det hans fåtölj hemmavid hade att komma med gällande färg, form och komfort. Tid och rum.
När han närmade sig insåg han att den hunger som burit honom framåt försvunnit på samma sätt som möjligheten till att finna ro hade gjort när han drog ner sin rullgardin så där gick han utan varken hunger eller lust att finna ro på väg mot en plats som bar honom framåt på hans resa tillika punkten mellan punkterna helt till freds med sin samvaro och sin ständigt allt för närvarande ängslighet.
Här kunde historien kring en man och hans längtan efter att finna ro och stilla sin hunger ta slut och andemeningen bestått i att den som söker en plats oftast ser den infinna sig halvvägs dit en önskade att en var när det var dags för bokslut och räkenskaperna summerats om en var beredd att se den. Det här är då ingen sådan typ av historia och således kommer den fortsätta utan att den plats som sökts funnits och vi får följa med vår man som vilset söker det han en gång var säker på att han hade men började tvivla på att han någonsin haft.

Han gick först förbi väskan som fortsatt låg på golvet där skillnaden från tidigare tillfälle var att en person satt i platsen ovanför det kutymbundna område som var för person i sätet att placera medhavd vad en behagar på och inom. Vidare mot rödstrumpan som harklade sig precis i det ögonblick han tog steget förbi honom vilket fick han att för en stund tappa koncentrationen och var nära att spilla ut det vin han bar på med största vördnad för att just inte spilla och dra vanära över sig själv och sitt släktnamn. Något överdrivet, det förstår jag också men jag väljer att ha det just så och åberopar någon form av konstnärlig frihet för att komma undan med det faktum att just den senaste raden kan rankas som något av det mest onödiga i denna historia tillsammans med den om hur ett tåg fungerar och ett antal till jag föraktar men inte bryr mig om att ändra än mindre leta upp igen för att förklara här.
När han stod framför det som en gång var hans stol stod han som förstelnad framför det faktum som nu framstod framför honom för där en gång en stol suttit stod nu en plats tom. Där fanns ingen stol, där fanns inget alls som om något aldrig ens stått där. Han var säker på att han suttit där från starten på sin resa fram tills del punkt då han valde att ställa sig upp och påbörja sin resa i resan med där fanns då inte längre någon plats för honom att finna. Han stod där ett tag och bara såg mot det som en gång var men som där och då verkade aldrig ha funnits. Han vände blicken till vänster och fann bara den plats beredd för att servera kaffe, te och kaka på. Såg åt höger, mot alla de han önskade aldrig skulle se honom men som just där och då hade vänt sina blickar åt hans håll för att utstuderat se efter varför denna man valde att stå där man med gott uppförande skulle sitta. Han kände deras blickar söka efter ett svar i hans ögon och han kunde hur mycket han än önskade inte flacka med blicken och sluta se mot det han visste att han inte skulle se men inte kunde slita blicken från.

Bakom hans rygg närmade sig en röst som med en bestämd, vänlig röst bad nya resanden om biljett. Han brydde sig inte, han var av det äldre gardet och hade således varit med ett tag och tillhörde den skara som inte behövde visa biljett ens när en biljett bads om att få se. Blicken från kvinnan med väskan var den värsta av de alla, den var iskall och ackompanjerade av ett varmt belåtet leende som om hon med ögonen tryckte ner honom samtidigt som hon med munnen bekräftade sin egen förträfflighet. Hon visste om det han visste att han aldrig ville att hon eller någon annan skulle få reda på och hon njöt av att sitta på det förtroendekapital hon förstod att han förstod att han var tvungen att investera i henne för att hon inte skulle avslöja det han trodde att alla förmodligen redan visste men som han önskade att ingen någonsin skulle få reda på.

- Vad gör herren i gången när det finns stolar för alla att befinna sig i under resans gång, jo jag undrar bestämt.

Konduktören var av det ännu äldre gardet som aldrig glömt och förmodligen aldrig skulle glömma ett ansikte och till hans förtret kände han som inte heller aldrig glömde eller skulle glömma ett ansikte inte igen honom.
- Det verkar onekligen så att min stol inte längre finns på den plats där den en gång suttit fast.
- Trams unge herre, jag undrar bestämt, jag det gör jag verkligen, om herren sannerligen har en biljett för avtalad plats mån tro.
- Det har jag sannerligen herr konduktör och om konduktör har tålamod framstår snart framför honom en biljett avsedd för just avtalad plats och ingen annan och då får herr konduktör se med egna ögon att den stol som stått på min plats inte längre finns där den en gång stod och jag satt.
- Er typ har jag mången erfarenhet av erfar jag och jag har med mina godaste avsikter förmått mig själv att se bortom den dårskap som herrar av herrens kaliber visar på men en dag har jag sagt till mig själv att måttet är rågat och en dag råkar av en händelse vara idag. En stol sitter fast unge herre. Det gör den sannerligen och jag undrar bestämt hur herrn avser förklara den uppenbara saken om jag för sakens skull ändå ska bemöda mig att ge herren en chans till att förklara sig.
- Om det inte vore för det dyra vinet och den lika dyra smörgåsens skull hade jag med enkelhet kunnat ge konduktören det konduktören önskar just i detta nu men nu befinner vi oss sannerligen i en prekär situation. För att det för mig, en första klassens resenär, ska bli möjligt att visa er erfordrad biljett måste samma första klassens resenär ha en plats att ställa sin dyrt inköpta måltid på och en sådan plats står inte att finna.

Vad historien anbelangar är det här sättet att tala på inte något som är karaktäristiskt för varken konduktören eller han och ska läsas mer som en pastisch av historier som jag inte kan namnge utav den enkla anledningen att jag inte har några konkreta bevis för att några dialoger i tidigare historier har framförts på ett liknande sätt. Någon har säkerligen förmågan att namnge något som så när kan tänkas ha ett liknande stilgrepp till sitt förfogande.

Deras samtal hade lockat det stirrande blickarna att även spetsa sina öron för att höra vad som försiggick i första klass i vagn 1 på väg från de södra delarna av Sverige till de mellersta och någon tog tillfället i akt att få visa sig på styva linan och antingen bli älskade eller hatade av resten av resenärerna, oavsett mottagande hade han allt att vinna på att få visa sig just på styva linan, när han ställde sig upp och rörde sig i hans och konduktörens riktning. Rödstrumpan förstås.
- Vad försiggår här om en får fråga.
- Herrn påstår att här inte finns någon stol.
- Herrn påstår inte, om konduktören ser efter finner även han att stolen saknas.
- Skulle en stol saknas säger ni?
- Se efter själv.
- Här finns i sanningens ord ingen stol nej, vad har herrn gjort av sin stol?
- Om där nu inte finns någon stol och ingen plats är det för att där aldrig funnits någon plats eller stol och således verkar det sannerligen som så att herrn inte hör hemma här är det inte så?
- Jag har en biljett som styrker min rätt att vistas i dessa salonger. Om jag bara hade någonstans att ställa mitt vin och min smörgås hade jag kunnat visa konduktören just det.
- En prekär situation, sannerligen. Hade konduktören ansett att en ögonvittnesskildring från en medresenär hade räckt som bevis för att herrn har sin plats här i först klass?
- Ett annorlunda grepp för att lösa ett prekärt problem, det är det sannerligen må jag säga. Men om herrn kan frambringa två medresenärer som talar till herrns fördel ska konduktören inte göra sig omöjlig även om konduktören är medveten om att en stol sannerligen
står på en plats som den blivit tilldelad av tågkonstruktörerna.
- Finns här två godhjärtade medresenärer som utan att fara med osanning kan frambringa klarhet i den situation som tynger våra sinnen?
Längst bort i vagnen ställde sig en herre upp och kom gåendes mot den skara av människor som samlats på den plats där en stol en gång stått. Han såg vem han var först när han stod alldeles intill och han för en kort stund kunde slita sin blick från sin frånvarande stol.

- Mjo, visst kan jag utan att fara med osanning frambringa klarhet i den situation som vi står inför.
Mannen med beige rock lyfte på hatten och satte den mot sitt bröst.
- Den unga herren har passerat i periferin av mitt liv vid två tillfällen och just två är det som står i centrum för vart dessa möten inträffat. Inte bara en utan två gånger har den unga herren passerat i periferin av mitt liv i andraklassens vagnar. Och om här inte finns någon plats att finna finns den nog att finna i vagn två eller tre.
Det var mina fem cent det.
- Sannerligen en mycket väl utarbetad teori min herre. Utan vidare vore det högst rimligt av mig att eskortera den unge herren till vagn två och tre men för anständighetens skull skall jag lyssna till ännu ett utlåtande.

Han förmådde sig inte att yttra ett ord i försvar och tanken på att hans plats egentligen var att finna i andra klass tog ett järngrepp om hans sansade tankar.
Den dyra väskan låg inte längre kvar vid sin tilldelade plats, dess bärare hade lyft den och tagit den med sig till situation som då berörde inte bara han och konduktören utan även hatten, rödstrumpan och så snart väskan.

- Klarhet är vad ni önskar har jag från min förhöjda plats kunnat se och klarhet är vad ni kommer att få.
- Om någon av er skulle kunna hjälpa mig att hålla i det dyrbara vinet och den lika dyrbara smörgåsen hade jag med enkelhet kunna avgöra frågan i fråga här och nu.
- Det finns ingen anledning till att göra det svårare än vad det är, om jag, konduktören och hatten får höra väskans uttalande är det med det ur världen och vi alla kan återgå till våra platser.
- Så talar sannerligen en klok man, låt höra vad damen och väskan har att framföra.
- Den unge herren är utan vidare en mycket besynnerlig person. Han har visserligen befunnit sig här i de finare salongerna vid ett tidigare tillfälle med tygväska och en tom blick. Men om han har en plats här efter att ha vandrat i tågens korridorer är en fråga som fortfarande står obesvarad. Att bära på den meny han håller i sina händer talar onekligen för att han har rätten på sin sida men det är föga relevant när inte ens bäraren av en sådan meny kan finna sin plats när stolen sitter fast i marken precis framför honom.
- Om ni ursäktar så finns där med allt vad en stol kan vara ingen plats för herren att sitta vid, det ser även jag.
- Om du inte heller kan se hans plats kanske din plats inte heller står att finna här, inte sant?
- Där misstar sig damen, för jag har liksom ni säkerligen har en biljett som talar till min favör och den kan jag utan vidare visa upp om konduktören så önskar.
- Jag glömmer sannerligen aldrig ett ansikte och ert ansikte har jag sannerligen sett i dessa miljöer vid ett tidigare tillfälle så någon biljett behagar konduktör inte be om. Då återstår bara den situation som är för oss att lösa. Med era historier i beaktande har jag kommit till konklusion. Den unge herren har här ingen rätt att vistas i de fina salongerna och om jag får be honom följa med till andra klass utan vidare diskussion vore det förträffligt i sin enkelhet.
- Nu ser jag min plats igen herr konduktör, det gör jag verkligen.
- Och det är den unge herren säker på att han gör i sanningens ord?
- Om jag får be er att flytta på er kan jag med säkerhet visa att min plats åter är funnen.
- Varsågod min unge herre.


Han såg sig mot den plats som fortfarande stod tom och visualiserade för sitt inre att han satte sig ner och när vikten omfördelats på ett sådant sätt att om han önskade att inte falla bakåt var en stol tvungen att stå i hans väg. Han tog ett kliv inåt där han trodde att utrymmet fanns mellan stolen framför honom och hans, tittade på rödstrumpan, konduktören, hatten och väskan som manande nickade tillbaka mot honom. Han tog steget och började böja sina ben samtidigt som han sköt tyngdpunkten bakåt tills dess att han föll och bara kunde hoppas på att äntligen få finna sin plats.

Han landade i något som bar upp honom. Där fanns hans plats som inte bara bar honom framåt utan också hade det som den tidigare saknat i jämförelse med fåtöljen hemmavid gällande färg, form och komfort. Han kände det lugn han önskat finna för att få rov att sova och med det drog han upp rullgardinen igen och fick se det han kunde se från fönstret bredvid sin fåtölj hemma i sin lägenhet.







Författare:

Publicerat

Dela: