Tågresan


Jaha”, sa Theodore när det plingade på dörren. Han tog sig upp ur soffan och gick för att öppna dörren. Utanför stod en man i en lång svart rock och stirrade på honom.
“Hej, jag heter James och har precis flyttat in i huset längst bort på gatan.” Det blev tyst en stund men snart fortsatte han.
“Jag hörde av en annan granne att du fyller 30 år på onsdag och jag tänkte att jag ville ge dig något litet.”
“Det hade du inte behövt”, svarade Theo snabbt. James räckte fram ett kuvert och Theo tog emot det osäkert. Han gjorde det tydligt för honom att han skulle öppna kuvertet efter att han hade gått, så Theo tackade artigt och sedan gick James iväg.

När han hade stängt dörren efter sig gick han tillbaka till soffan där han ivrigt men misstänksamt öppnade brevet som han hade fått av mannen. I kuvertet låg en papperslapp. Theo tog upp den och granskade den. Det var en tågbiljett till London. Datumet var 14/9, hans födelsedag. Han förstod inte. Varför hade mannen gett honom en tågbiljett?

Theo var en ganska ensam kille som hade förlorat sina föräldrar i en bilolycka när han var 12 år. Han hade till en början bott hos sina morföräldrar men när även de dog ifrån honom började han flytta runt till andra i släkten. Ett år hos sin farbror, ett hos sin moster och ett annat hos hans mammas bästa vän. Så hade det hållit på ända tills han var 18, och gammal nog för att klara sig själv. Han hade sparat pengar länge genom sommarjobb och andra småjobb som han hade utfört, och till slut hade han tillräckligt med pengar för att köpa sig en etta. När han även hade jobbat några år som psykolog kunde han sälja lägenheten och köpa ett hus. Han saknade dock sina föräldrar mycket och han hade inga vänner. Han var oftast ganska tillbakadragen och blyg, därför hade han inte haft så många vänner genom åren. Alltså hade han ändå inget för sig på sin födelsedag så han kunde lika gärna komma ut lite och upptäcka London.
Hela natten gick åt till att ligga och grubbla på vem mannen var och varför han hade gett honom en tågbiljett. Theo hade inte fått varken födelsedagspresenter eller julklappar sedan han flyttade från sina morföräldrar, så han kunde absolut inte förstå varför en man som han aldrig hade träffat förut var så vänlig.

Dagen därpå kände han att han var tvungen att gå och tacka James. Han gick ner för gatan till huset allra längst bort. Huset var en väldigt ljus nyans av röd eftersom att färgen hade blekts av solen efter alla åren som det hade stått där, men husknutarna var fortfarande kritvita. Theo plingade på och ställde sig utanför och väntade. Ingen öppnade. Han gjorde ett till försök, men ingen öppnade nu heller. Stirrandes ner i backen med en besviken min började han gå hem till sig igen. Medan han gick där tänkte han på den genialiska idén att skriva ett brev till James, men den tanken avbröts plötsligt när han krockade in i en lyktstolpe.
“Varför måste jag vara så klumpig hela tiden”, tänkte han för sig själv.

Direkt när han kom hem satte han sig vid köksbordet och började formulera ett brev, sedan gick han bort och lämnade brevet i James brevlåda.
Dagen efter var det den 14:e september, hans födelsedag. Men även dagen då hans resa till London skulle börja. Tåget skulle avgå kl.08:37 så Theo vaknade tidigt. Han gnuggade sig i ögonen och tog upp sin mobil. Inga grattishälsningar, bara en notis från candy crush. Han klev upp och gick in i duschen. När han stod där insåg han att han hade glömt att packa. Stressen gick igenom honom som en blixt och han flög ut ur duschen och började packa, tills han sneglade på klockan och förstod att det var en timma kvar tills tåget skulle gå. Tågstationen ligger 5 minuter från hans hus så han hade inte särskilt bråttom. Lite lugnare nu, packade han klart, och gjorde sig redo för dagen. Han promenerade bort till tågstationen och satte sig på en sliten bänk och väntade. 3 minuter senare rullade tåget in. Det var rätt många på tåget, så han satte sig bredvid en kvinna med långt, lockigt hår och en grå jacka med gulddetaljer på. De flesta skulle antagligen till sina jobb men Theo själv hade tagit ett halvår ledigt. Några stationer senare var han nästan ensam kvar på tåget, så han bestämde sig för att byta plats.

Han gick framåt i tåget och fick mellan två säten syn på en bok. Boken var ganska tjock och hade en vinröd ton. Han satte sig på fönsterplatsen och tog upp boken. Rubriken på första sidan var 14:e september 2010, exakt ett år sedan. Han började läsa och insåg snabbt att det var en dagbok.

14:e september 2010
Kära dagbok!

Jag är trött. Jag är trött på alla kommentarerna. På alla blickarna. Jag ät trött på att alltid försöka vara bra nog, men aldrig räcka till. Jag är trött på att alltid gå omkring ensam. Att aldrig ha någon att prata med. Jag är trött på att bli missförstådd. Jag är trött på att gråta mig själv till sömns varenda kväll. Jag är trött på att sätta på mig den leende masken varje dag och låtsas som att allt är bra när det är raka motsatsen. Jag är trött på allt. Allt. Vad är meningen med att försöka vara tillräcklig när man aldrig lyckas. Man är antingen för lång eller för kort. För tjock eller för smal. För utåtriktad eller för tillbakadragen. För självsäker eller för osäker. För hemlighetsfull eller för öppen. Aldrig, aldrig är man bra nog. Dagens samhälle accepterar inte någon och det är jag trött på.

Han rös till. Hans händer var kalla som is. Det var inte det här han hade förväntat sig. Efter alla åren som psykolog var han van vid att höra liknande berättelser, men det var något speciellt med just denna. Han blev mer berörd än vanligt. Kanske var det på grund av att han inte var beredd på det, kanske för att han kunde känna igen sig i varenda ord. Han visste bara att han var tvungen att fortsätta läsa.
15:e september 2010
Kära dagbok!

Jag saknar att vakna upp glad. Att vara positiv till att gå upp ur sängen och börja dagen, men nu, nu vill jag inte ens stiga upp ur sängen. Jag kan inte stiga upp ur sängen. Det är som att jag är fastklistrad och inte kan röra en muskel. Jag saknar när drömmarna handlade om små hundvalpar eller påhittade godisland, men nu är det enda jag drömmer om att jag står på en hög byggnad, och hoppar. Eller att jag står vid kanten på tågperrongen, och hoppar. Eller att jag står på en stol med ett rep runt halsen, och sparkar undan stolen. Jag saknar tiden när jag faktiskt kunde sova varje natt. Nu är rekordet tre timmars sömn om natten. Jag saknar den glada jag. Den leende jag. Den skrattande jag. Den jag som nu är borta. Jag saknar att bry mig om saker och ting. Att bry mig om skolan, min familj, mina vänner. Mig själv. Men jag kan inte bry mig längre. Jag kan inte se anledningar till att göra något. Allt känns meningslöst, hopplöst. Mitt liv är meningslöst och hopplöst. Jag saknar den tiden när dessa tankar inte åt upp mig.

Bara efter att ha läst dessa två texter visste han att det var allvarligt. Hans blick satt fast rakt framåt och den var alldeles tom. Han funderade. Vem är hon? Hur gammal var hon? Lever hon ens fortfarande?
Theo kände sig frustrerad. Han visste inte vad han skulle göra. Han ville hjälpa, men han kunde inte. Tågresan var lång men all den tiden spenderade han på att läsa igenom hela dagboken. Sida efter sida, efter sida, efter sida. Tårarna började rulla ned över hans kinder. Till slut var datumet 8:e september 2011.

8:e september 2011
Kära dagbok!

Jag sitter nu på ett tåg till London. Jag orkar inte mer nu. Jag existerar, men jag lever inte. Lycka är nog inte gjort för alla, det är jag ganska säker på vid det här laget. Jag vet hur det känns att stå framför spegeln och vilja krossa den, vilja slå handen i den så hårt att bitarna faller ner till golvet. Personen jag ser i spegeln är trasig, så varför inte göra spegeln trasig också. Personen jag ser i spegeln har tårar rinnandes ner för kinderna, så varför inte få näven att gråta också. Röda tårar. Det är i alla fall mer färgglatt och det behövs väl i en grå värld som denna. Eller? Det finns 7 miljarder människor i världen, det spelar ingen roll om inte jag är en av dem. Men om någon läser detta, snälla sätt blommor vid min grav så att jag för en gångs skull kan vara vacker.

Han hade haft sina aningar, men nu var han säker. Hon hade gett upp, hon skulle vara död när som helst om hon inte redan var det. Han fortsatte läsa.

När jag kommer fram till London behöver jag fixa lite saker, men när jag är klar med det är det slut på lidandet. Jag kommer att ta mig upp i något av höghusen på Birmingham Street och sedan kommer jag att falla fritt tills jag kolliderar med marken. Jag lämnar den här boken här och om jag fortfarande inte har hittats när du läser detta så vet du vart jag finns, men det kommer att vara för sent.

Hans jobb var att hjälpa folk. Ibland till och med rädda dem, men den här situationen var mer komplicerad än vanligt. Han var fast besluten att han skulle göra allt han kunde för att rädda henne. Hon hade gett upp, men han var långt ifrån att ge upp.

Tåget saktade in och från högtalarna hördes den där monotona rösten som alltid säger exakt samma sak om och om igen. Han tog med sig sina saker och dagboken och steg av tåget. Väl ute tog han fram sin mobil och sökte upp vart gatan låg. Det var inte särskilt långt borta, men han hade ingen tid att förlora. Han satte sig i en taxi och sa stressat till chauffören vart han ville köras. Chauffören tog det lugnt och var motsatsen till stressad. Theo kände hur frustrationen växte, men när han skulle säga åt chauffören att skynda sig, kom det inte fram ett enda ljud.

När han till slut kom fram till destinationen slängde han upp dörren och nästan snubblade ut ur bilen. Han totalt glömde bort att han hade packning som han skulle ta med sig. Han tittade upp mot de höga byggnaderna. Där, längst upp på taket såg han en siluett. Han var förvånad över att han inte hade kommit för sent. Hur kunde han komma dit vid precis samma tillfälle? Det var som i en film. Men dock visste han att det kanske fortfarande skulle vara för sent.
“Gör det inte!” ropade han så högt han bara kunde.
Siluetten backade några steg och kollade ner på honom. Han var så rädd och han visste inte vad han skulle göra. Skulle han stå kvar där och ropa till henne, eller skulle han ta sig upp på taket?
Han bestämde sig för att komma upp till henne. När han sprang upp för trapporna det fortaste han kunde, kände han en oro som han aldrig någonsin hade känt förut. Han kände inte tjejen alls, men det var som att han hade lärt känna henne efter att ha läst dagboken. Han hoppades innerligt att det inte skulle vara för sent när han väl skulle komma upp på taket. Det var så många tankar som far hit och dit i hans hjärna. Hon kanske redan hade hoppat. Hon kanske inte ville få hjälp. Förhoppningsvis skulle hon vara kvar på taket när han kom upp, men vad skulle han i så fall göra? Det var många trappor, men han hade aldrig tagit sig upp för trappor så fort förut. Han var utmattad, men det spelade ingen roll. Flåsandes öppnade han dörren, och där stog hon. Tiden stannade, hennes bruna, lockiga hår blåste i vinden. Hon stirrade på honom med tårar i ögonen medan han sakta gick fram till henne. Han tog hennes hand och drog henne bort från kanten. De kramades, länge. Minuterna kändes som sekunder när de stod där.
“Åh vad jag har saknat dig” sa hon och och kollade upp på Theos bleka ansikte.



Författare:

Publicerat

Dela: