Tårar och dikter



Det var sista veckan på semestern, sedan väntade tolfte klass. De tre månaderna gick väldigt fort. För fyra veckor sedan hade jag skickat en dikt till en tidning i Syriens huvudstad Damaskus. En klasskamrat kom in i mina föräldrars butik där jag sommarjobbade utan lön. Han lade en tidning på bordet med en vänligt leende och gratulerade mig. Flera gånger läste jag med glädje min dikt medan han drack en läsk och pratade om talang, utmaning, naturbegåvning och avundsjuka människor som inte unnar andra framgång.

På kvällen stängde jag butiken. Jag ville egentligen fortsätta läsa min dikt om och om igen, men jag hade ingen möjlighet att stanna kvar i butiken. Jag promenerade själv, olikt alla de andra. Min kropp var lång och smal, håret var mörktbrun och rakt. Mina kläder var urblekta. Jag var alltid helt ointresserad av kläder.

Alla de andra killarna i mitt område hade en tjej att prata med. Det hade alla utom jag – killen som alla släktingar och grannar sade var på en samma gång jätteduktig och blyg. Ensamhet var min enda trygghet. Egentligen ville jag bara gå hem, där väntade mig mitt rum och mina böcker. Min själ var stolt men min kropp kunde inte visa det för någon.

När jag kom in i vårt hus stod min mamma i köket medan min pappa väntade mig i sitt rum. Alla var överdrivet arga och såg ut som om de bråkade med varandra. Jag gav pengarna som jag hade i fickorna till min pappa och lämnade honom utan att säga något om tidning och dikt.

Mammas ansikte var fullt av ärr. Hon såg gammal och trött ut. Hon diskade under tystnad medan tårarna rann som bäckar på hennes kinder. “Din pappa vill skilja sig nästa månad – han älskar en annan kvinna nu”, sade hon och kramade mig. Tidningen som var i min hand rörde hennes ansikte. Jag stängde dörren och började gråta och bläddra igenom tidningshögen i mitt rum. Alla sidorna var våta när jag började skriva en ny dikt i mitt häfte.

Författare:

Publicerat

Dela: