Tårband

1

Anneli vaknade med ett ryck. Svetten pärlade i ansiktet, och täcket låg på golvet nedanför sängen.
Flämtande satte hon sig upp. Att en dröm kunde kännas så verklig. Att man för ena sekunden kunde vara i en sådan underbar värld, och i nästa sekund öppna ögonen och finna sig ligga i sin säng.
Anneli hade varit på en stor äng, men vallmo och blåklockor. Hon hade sett sin syster komma emot sig på ängen, med det ljusa håret utslaget över ryggen och de safirblå ögonen gnistrande. Hon hade nästan varit helt framme vid Anneli, och Anneli hade sträck ut sin hand, och Jasmin hade sträckt ut sin. Det hade varit så nära, en sekund till i drömmen, och Anneli hade känt Jasmins fingrar sluta sig om sina.
Anneli skakade fortfarande i hela kroppen av upphetsning, och nu höll det på att avta.
Bara en dröm.
Hon var hemma igen, i villan i Äppelvik, i sitt sovrum på övervåningen. Utan sin tvillingsyster. Hon var ensam i den stora villan med mamma och pappa som låg och sov där nere.
Jasmin fanns inte mer, hon tillhörde en annan värld nu. De dödas värld.
Anneli slöt ögonen och försökte komma tillbaka till drömmen, men det lyckades inte.
Hon gav upp och gick bort till fönstret istället. Ett tunt lager nysnö täckte den tomma parken utanför.
Anneli lämnade fönstret och öppnade tyst dörren och gick ut ur sitt rum.
Hon såg sig om och tassade bort till rummet intill. Det hade tillhört Jasmin.
Allting stod orört där inne. Sängen stod lite slarvigt bäddad, och över sängen hängde en bild på en häst och sprang.
Tapeterna var gräddfärgade med små vita och blålila syrenkvistar på.
På golvet låg en lilaluddig matta, Anneli hade en likadan i sitt rum.
Anneli blev stående i dörröppningen och lät blicken glida genom rummet.
I den stora spegeln med vita ramar kunde hon se sitt eget bleka ansikte blicka tillbaks på henne. Skrämt och med de bruna ögonen på sin vakt. Det raka bruna håret hängde otvättat ned mot det vita nattlinnet.
Anneli klev in i rummet. Hon var inte rädd, inte rädd på det sättet i alla fall. Hon var inte rädd för några döda andar eller något, men hon var ändå rädd…en obeskrivlig känsla.
Hon sjönk ned vid Jasmins skrivbord i ljust björkträ och tände skrivbordslampan.
Här låg allting i prydliga högar, hon kunde minnas att Jasmin precis hade städat där. Där låg brevpapperna som doftade ros, och där låg Jasmins blå bok för dikter. Där låg hennes engelskabok, och där låg ritblocket.
Anneli slog försiktigt upp det första arket.
Där var en bild som föreställde en häst. Den var inte färglagt än, men väldigt noggrant och fint avritad. Jasmin hade alltid varit så bra på att rita. Bildläraren brukade visa upp hennes bilder, och alla brukade dra efter andan.
Anneli slog igen ritblocket igen. Hon fick syn på något som stack ut ur en låda och drog ut lådan helt. Det var ett kuvert. Det stod något på det. Anneli vände på kuvertet för att kunna se bättre och läste sedan Jasmins prydliga handstil: Till Anneli - min syster och vän.
Anneli tog ut kuvertet och drog igen låda efter sig.
Hon sprätte upp kuvertet med pekfingret och fick ut ett noggrant hopvikt brevpapper.
Hon vecklade ut det och läste:
Anneli, jag är så ledsen för det här som hänt, jag ville ju inte dö, jag ville ju leva mitt liv tillsammans med dig, min kära syster. Och med mamma och pappa, i vår villa på Äppelvik.
Men var inte orolig, var inte ledsen, jag har det bra. Nästan helt underbart, helt underbart kan det inte bli, inte utan dig.
Men ge inte upp, det finns fortfarande en chans att vi träffar varandra.
Jag är in en annan värld nu, jag ligger inte i jorden och förmultnar, jo min kropp gör, men min själv har flugit iväg.
Du måste göra ditt eget val, min syster. Jag kan inte berätta mer för dig, Anneli. Jag har inte rätt att berätta allt , fast jag mer en hemskt gärna vill.
Men vi kan ses, var inte ledsen. Ödet kommer få dig att få veta mer, jag lovar.
Du vet ju att jag alltid älskat magi, allt som är overkligt. Du vet ju att min dröm var att förflyttas till en magiskt värld. Du och jag skulle göra det, inte för evigt, bara för ett tag. Jag tror det var din dröm med, om det fortfarande är det alltså.
Du behöver bara drömma, en levande själ kan komma hit, men det är svårt.
Min syster och vän, var inte orolig nu! Du kanske inte fattar ett skvatt av allt det här, men det spelar ingen roll.
Bara du drömmer, så kommer du få veta mer.
Jag saknar dig så, och jag längtar så hemskt tills vi kan träffas igen.
Tusen kramar, och vi ses snart!
Din älskande syster Jasmin.

Anneli lät handen med brevet sjunka ned i knät och blev sittandes orörlig så i en lång stund. Drömmar…skrev Jasmine.
Kanske en dröm inte är som vi alltid säger; ”overklig”, kanske tvärtom drömmen är något alldeles verkligt som vill säga oss något…
Anneli tänkte på drömmen hon haft innan hon vaknade, om Jasmin och henne, på en blomsteräng. Den hade känts så verklig…
Anneli avbröts i sina tankar av klirret från bestick nerifrån. Det var mamma och pappa som hade vaknat.
Anneli lade tillbaks Jasmins brev där hon hittat det och gick ned i köket.
Pappa höll på att duka fram frukost. Radion stod på och pappa hörde inte när hon kom in.
-Pappa?
Han ryckte till så häftigt att han tappade koppen han höll i handen, och den gick i golvet med ett krasch.
-Du får inte skrämma mig sådär, sade pappa argt och böjde sig ned för att sopa upp porslinsskärvorna.
-Varför blev du så rädd?
-Jag såg dig inte, jag trodde nästan…åh, nu kokar gröten över!
Pappa rusade fram till spisen och stängde av plattan.
-Vill du ha marmelad på smörgåsen, gumman?
Anneli svarade inte. Hon hade gått ut ur rummet.
Hon stack fötterna i yttrerskorna och drog jackan över det tunna nattlinnet. Sedan gick hon ut.
Det var kyligt ute, och Anneli stack händerna djupt ned i de fodrade fickorna.
Hon gick förbi den tomma och tysta parken. Hon gick ut på ängen bakom parken där man brukade spela fotboll på somrarna. Jasmin brukade vara med. Hon var bra på nästan allt. Anneli mindes hur hon brukade stå och heja vid sidan om, medan Jasmin gjorde mål på mål.
Nu var planen tom och vit.
Anneli gick ut till mitten av planen och lade sig ned på rygg. Hon såg upp i den isblå himlen.
Det började snöa. Tusentals små vita flingor dansade nedåt, och Anneli tyckte att hon befann sig i en oändlig rymd av snö.
Hon slöt ögonen och kunde riktigt känna hur snöflingorna fortsatte att ljudlöst dansa.

Anneli befann sig på ängen igen. Hon kunde känna doften av gräs och blommor.
Någon ropade på henne, och hon vände sig om.
Jasmin kom emot henne. Hon hade en krans i sitt hår, och hon log svagt.
-Jasmin? Anneli gick henne till mötes, och sträckte fram händerna för att röra vid sin syster.
Men Jasmin backade undan och skakade sorgset på huvudet.
-Vad är det? varför får jag inte röra vid dig?
-Då bryts förtrollningen, jag vill att du ska vara hos mig ett tag till.
-Så det här…är inte på riktigt? Sade Anneli olyckligt och såg på sin syster.
-Bara en dröm?
-Både och. Jasmin log lite sorgset och sjönk ned i det höga gräset. Hon gjorde tecken åt Anneli att sätta sig hon med.
-Finns det inga fästingar?
Jasmin skakade på huvudet.
-Inte här.
-Är det här…din värld? frågade Anneli lite osäkert.
-Inte bara min. Det är drömmarnas värld, drömmarnas, som kan bli verkliga.
Anneli stirrade på Jasmin.
-Det låter som en saga.
-Det är det kanske också, men för mig är det mer verkligt än för mig.
-Bor du här?
-Det är stort, inte bara den här ängen, sade Jasmin utan att bry sig om Annelis fråga. Här finns vackra skogar, blå porlande vattenfall som man kan dricka ur och det smakar klart och kallt. Det finns dimmiga berg långt i fjärran, och det finns sällsynta djur. Här finns magi, här finns drömmar.
-Det låter fint, sade Anneli långsamt. Men du svarade inte på min fråga.
-Förlåt, men jag vill bara utnyttja tiden, det är inte länge du kan vara här.
-Hur länge då?
-Ett tag.
-Berätta mer och den här världen. Vad finns det för djur?
-Många, tusentals. Bland bergen finns de ståtliga enhörningarna. De är oftast vita, med ett gnistrande horn i pannan. De är väldigt skygga, men gör man dem en tjänst är de en trogna hela livet. De söker sig ned till skogen ibland, och dricker ur de porlande bäckarna.
Det finns tusentals vattenfall i skogen, jag älskar dem.
Jasmin tystnade.
-Vad finns det mer?
-Det finns harar, rävar, vargar, rådjur, hjortar, tropiska fåglar och fiskar, underbart vackra och sällsynta blommor…
Anneli stirrade på Jasmin.
-Vad…underbart!
-Ja…
-Varför låter du så sorgsen då?
-Allt är inte lika underbart.
-Varför inte?
Jasmin suckade och mötte Annelis blick.
-Jag är ledsen, men jag kan inte säga mer. Du ska få veta mer, det lovar jag. Men du måste tillbaka nu.
-Tillbaka? nej, jag vill stanna här med dig! Anneli sträckte ut sina armar för att gripa tag om Jasmin, men i samma stund hon gjorde det öppnade hon ögonen och märkte att hon befann sig i den kalla snön ute på fotbollsplanen.
Hon kände tårarna bränna på kinden då hon långsamt reste sig och började gå tillbaka hem.
Bara en dröm.


















2

-Vart har du varit? frågade pappa så fort hon kom innanför dörren.
Han och mamma satt just och åt frukost.
-Ute bara, svarade Anneli undvikande.
-Ska du inte ha frukost? sa mamma förvånat när Anneli gick tvärs igenom köket och upp för trappan till övervåningen.
-Jag är mätt.
Anneli gick in i Jasmins rum igen. Hon tog ned Jasmins fotoalbum från bokhyllan och sjönk ned på Jasmins säng och började bläddra i det.
De första tjugofyra bilderna var från kollot som Jasmin och Anneli varit på för två somrar sedan. På Gotland.
Det fanns en bild på Jasmin och Anneli som badade. Jasmins långa ljusa hår flöt runt henne i vattnet, och hon såg nästan ut som en sjöjungfru.
Anneli älskade hennes blå ögon. De var så vackra och uttrycksfulla.
Själv hade hon bruna ögon, och det tycke hon själv inte var lika fint.
Jasmin log nästan alltid. Och när hon såg allvarlig ut så log hon ändå, ett sorgset leende.
Anneli bläddrade vidare och såg Jasmin och några andra tjejer grilla korv, och sedan, den bästa bilden. Den föreställde Anneli och Jasmin själva. De satt på samma tjocka gren högt upp i en stor knotig ek.
Man kunde se hur Jasmins hår glänste som spunnet silke i solen, och hon skrattade medan hon höll armen om Anneli.
Anneli drog försiktigt ut kortet. Sedan stoppade hon tillbaka fotoalbumet i bokhyllan och gick in i sitt rum, där hon satte upp fotot över sängen.
Anneli gick bort mot fönstret och lutade ansiktet mot den kalla rutan. Hon kunde se sina egna fotspår tvärs igenom parken. De såg så ensamma ut i allt det vita. Det borde ha funnits ett par fotspår till. Vid sidan av dem.

-Anneli?
Mamma knackade på dörren och kom in. Hon hade papiljotter i håret och morgonrock på sig.
-Vad är det? Anneli satt upp i sängen med ryggen lutad mot väggen.
Mamma kom och satte sig bredvid henne.
-Jag vet gumman, det är svårt.
Anneli sade ingenting.
Mamma strök henne över håret, och hennes blick fastnade på fotot på väggen.
-Vad…vad hänger det där för?! utropade hon. Det…det är inte ditt, det är från hennes fotoalbum…
-Varför säger du hennes? frågade Anneli. Hon heter Jasmin.
-Åh, sluta nu, Anneli. Mammas ögon blev blanka.
-Jag vet att Jasmin låter mig ha kortet, sade Anneli. Jag vet det, mamma.
Mamma gav efrån sig en högljudd snyftning och rusade ut ur rummet.
Anneli gick bort och stängde och låste dörren. Sedan lade hon sig raklång på sängen. Hon ville somna och drömma om Jasmin.
Efter ett tag somnade hon, men den här gången drömde hon inte om Jasmin. Hon drömde någon konstig dröm, rörig och jobbig, och hon fattade ingenting av handlingen.
När hon vaknade igen var det redan kväll och alldeles tyst.
Hon låg och stirrade upp i taket ett tag, sedan kände hon att hon var hungrig och gick och låste upp dörren till sitt rum. Hon tassade ned i köket. Det var odiskat.
Anneli tog ett äpple, sedan klädde hon tyst på sig och gick ut i skymningen.
Snön hade blivit hårdare och djupare, och det var tungt att gå.
Anneli pulsade genom parken. Hennes gamla fotspår hade snöat igen.
Hon gick inte till fotbollsplanen den här gången, utan gick omkring i villaområdet.
Det lyste i fönstren, men Anneli kände ingen längtan att gå in dit.
Plötsligt hördes steg i snön, och när hon vände sig om kom någon emot henne i mörkret.
Det var en gammal gumma, insvept i flera varma sjalar, och med spetsig näsa och hornbågade glasögon.
-Vill hon komma in? frågade gumman.
-Komma in? nej tack, sade Anneli skyggt.
-Åh, hon ska inte vara rädd, sade gumman. Kom in hon bara, så ska hon få lite varm choklad, det kan pigga upp.
-Jag behöver inte bli uppiggad, sade Anneli.
- Inte ska hon gå här ensam ute i snön och frysa, sade gumman.
-Nej, jag vill inte.
Gumman plirade på henne med små ögon som knappt syntes för halsduken som var uppdragen enda upp till näsan.
-Så hon vill inte höra något, en annan trodde hon var både ivrig och nyfiken.
-Ivrig…? Anneli stirrade för en sekund på gumman, och sade sedan snabbt:
-Jag följer med, om ni berättar om Jasmins värld.
Gumman nickade i medhållande.
-Det ska jag göra, men kom nu i värmen.

Gumman bodde i ett litet grönmålat hus lite för sig själv.
Där inne sprakade en brasa och en svart katt låg och sov i eldens värme.
-Om hon sätter sig här i soffan, sade gumman.
Anneli satte sig lite osäkert i soffan som stod en bit bort invid väggen.
På bordet framför stod redan en rykande het kopp med varm choklad, och några skorpor låg på ett fat.
Gumman satte sig i en fåtölj i andra änden av rummet och smuttade på en kopp te.
Anneli rörde inte chokladen.
-Berätta, befallde hon.
Gumman såg upp.
-Hon får ta det lite lugnt, sade gumman.
-Du måste berätta nu, annars går jag, sade Anneli.
Gumman suckade och ställde ifrån sig koppen.
-Din syster, började hon i en enträgen långsam berättarton.
Hon finns i på en plats långt bort, i en värld långt bort. Dit kan inte alla nå. Det är drömmens värld, och sagornas värld, fantasins värld, och underverkets värld. Där är det vackert, mycket vackert, och där härskar magin.
Gumman tystnade och stirrade in i elden. Hon verkade i sina tankar vara långt, långt borta.
-Hur ska jag göra för att ta mig dit? frågade Anneli utan omsvep.
Den gamla gumman lutade sig fram, och hennes ögon glänste i skenet från elden.
-Vet du, min flicka? Det är inte lätt. Men det går.
Du kan välja att stanna för henne för evigt om du vill valet är ditt.
-Hur då? andades Anneli.
Gumman plirade på henne ett tag med sina små ögon.
-Via tårband, sade hon sedan lugnt.
-Tårband, vad är det?
-Min flicka, du är så ivrig, sade gumman i samma lugna och tålmodiga ton som alltid.
-Du måste ha tålamod min flicka, vänta tills imorgon, kom hit till mig vid samma tid som idag.













3

-Jasmin, Jasmin, vad är du?! I sin dröm stod Anneli nu ensam på den stora ängen, och Jasmin kom inte emot henne som hon gjort gångerna förut.
-Jasmin!
Anneli vaknade med ett ryck. Hon var våt av svett, och hela hons kalv.
Bara en dröm, intalade hon sig själv. Det var bara en dröm.
Anneli stack fötterna i ett par tofflor och gläntade försiktigt på dörren till sitt rum.
Uppe på övervåningen var allt tyst och tomt, mamma och pappa sov alltså fortfarande.
Med en hastig blick på klockan som visade på halv fyra tog hon sig ned för trappan i mörkret och gick in i köket där hon fyllde ett glas med kallt vatten från kranen.
Hon klunkade i sig det snabbt och tassade sedan upp igen.
Hon stannade upp vid Jasmins stängda dörr och lyssnade spänt. Sedan öppnade hon långsamt dörren.
I stort sätt hela rummet låg i mörker. Skrivbordslampan stod tänd, hon måste ha glömt att släcka den.
Anneli sjönk ned vid Jasmins skrivbord och tog fram diktboken som Jasmin brukade skriva dikter i.
Anneli hade alltid undrat om hon skrev dikter själv eller om hon skrev av berömda poeters.
Hade hon rätt att öppna boken? Anneli tänkte efter, skulle Jasmin ha gått med på det? skulle hon låtit Anneli titta i boken?
Hon kunde se det tydligt framför sig inne i huvudet. Jasmin satt på sin säng och läste och Anneli kom in i rummet.
-Jasmin?
-Ja. Jasmin såg upp. Kom in, sade hon och makade lite på sig.
Anneli tassade in och sjönk ned bredvid Jasmin på sängen.
-Vad läser du?
-Sagan om ringen.
Anneli tittade ett tag på Jasmin som åter försjunkit i läsandet, och sade sedan:
-Får jag läsa din diktbok?
Jasmin såg upp.
-Anneli, min diktbok får ingen läsa, inte förens tiden är inne. Kanske när jag blivit stor, när hela boken är fylld, en halvfärdig bok är inget.

Nej, Jasmin ville inte att någon skulle läsa hennes diktbok. Den var hemlig, hennes egen.
Jasmin hade alltid varit som en storasyster för Anneli. Fast Anneli var exakt en och en halv timme äldre än Jasmin hade alltid Jasmin varit mer vuxen, som en riktig storasyster.
Hon hade varit bäst i skolan på nästan allt. Hade det över huvud taget funnits något hon inte varit bra på? Anneli tänkte efter.
Ja, träslöjd hade nog Anneli varit bättre på, och basket. Basket var Annelis sport. För att hon var lång, säkert.
Fast Jasmin var lika lång.
Jasmin hade varit vig, väldigt vig. Hon hade gjort volter i luften och gått ned i spagat. Och så sjöng hon alltid. Med en mjuk mild röst.
Hon såg ut som en ängel, och var som en också.
Anneli var mer vild, vild och ivrig, medan Jasmin var lugn och sansad. Anneli hade ett fasligt humör, medan Jasmin alltid var snäll.
De var så olika, men ändå så lika…
Folk märkte inte att de var tvillingar. Anneli som var mörk, och Jasmin som var ljus.

Anneli lät diktboken vara. Hon drog ut lådan igen, och tog fram brevet.
Men när hon vecklade upp det för att läsa om Jasmins ord, så var de ändrade. Det var andra ord.





Anneli, min älskade syster och vän,
Jag saknar dig så det gör ont. Mitt hjärta svider, som om en pil skjutits rakt igenom.
Det är inte så underbart, allt här. De tre första dagarna, de är som en dröm.
Men inte sedan.
Anneli, jag får inte säga mer. Världen är så speciell, och ska du komma hit får du inte veta mer än såhär.
Men Anneli, jag ber dig, jag vädjar, stanna där du är!
Du hör hemma på livets plats, på jorden, där ingen magi finns. Magi är inte alltid god, Anneli, den kan vara ont också, hemskt ond, ondare än någonsin.
Valet är ditt, ingen kan bestämma över dina val. Den vägen du väljer, den väljer du.
Men jag ber dig, Anneli, stanna kvar där du är, kom inte till mig, snälla du, stanna där du är!
Tusen kramar, din tvillingsyster, Jasmin.

Anneli lade tillbaka brevet inuti kuvertet igen, och lade det i lådan som hon sedan drog igen.
Hon lät händerna sjunka och stirrade framför sig.
-Jasmin, viskade hon. Jasmin.
Hon saknade sin syster så, hon ville till henne. Hon ville till den andra världen, oavsett hur svårt det var, oavsett om det inte alls var så underbart… Hon ville mer än att bara få tala med sin syster, och se sin syster.
Hon ville leva med sin syster. Hon måste dit, till världen…
Anneli slöt ögonen och kunde se sin systers ansikte. Hennes djupblå ögon var sorgsna, och munnen var formad till ett svagt leende. Det ljusa håret låg runt ansiktet som en gloria.
-Kom inte hit, viskade Jasmin. Snälla du, kom inte. Ögonen var blanka nu, och en tår trängde ut och rann som en pärla ned för kinden.
-Jo, Jasmin, jag kommer! Anneli sträckte ut händerna för att röra vid systern, men i samma stund upplöstes bilden och hon fann sig famlande i tomma intet.
-Anneli?
Dörren till Jasmins rum hade öppnats på glänt utan att Anneli lagt märke till det, och pappa kikade in.
-Anneli, vad gör du här inne, såhär sent? Han såg arg ut. Vad gör du vid hennes skrivbord? Du får inte vara här, Anneli, gå in på ditt eget rum!
Pappa grep tag om Anneli och mer eller mindre släpade ut henne ur rummet.
-Men pappa…
-Anneli, vi hade kommit överens om det här. Vi skulle låta rummet stå! Om en vecka eller så ska vi sälja alla möblerna och använda rummet som gästrum.
-Vi behöver inget gästrum, sade Anneli. Och förresten så var det inte vi som kom överens om det utan ni.
-Sluta nu, Anneli!
Pappa såg riktigt arg ut nu, så Anneli höll tyst.
Pappa gick.
Anneli kröp ned under täcket och hörde hur pappas fotsteg i trappan avlägsnade sig.
Anneli låg länge vaken och somnade inte förens framemot morgonen, vid sextiden.
Hon drömde ingenting, ingenting särskilt som hon mindes sedan när hon vaknade i alla fall.
Klockan var halv tio när hon steg upp. Hon var ensam i huset, mamma och pappa hade åkt iväg någonstans.
Hon struntade i frukosten och klädde på sig och gick ut istället. Hon gick ingen speciell stans, gick bara runt lite i området.
Hon tänkte på Jasmin. På brevet.
Jasmin hade ångrat sig, hon ville inte längre ha Anneli hos sig i sin förtrollade värld. Hon ville vara där själv.
Det var ”inte underbart längre”, hade Jasmin skrivit. Hon avrådde Anneli att komma dit.
Som om Anneli brydde sig. Som om någonting kunde hindra henne från att komma till sin syster. Som om ondska och ond magi skulle få henne att ändra sig.
Om Jasmin befann sig i den världen, i det onda, hemska, då måste Anneli till henne. Hon ville inte att Jasmin skulle vara ensam. Hon ville vara med Jasmin, antingen det var underbart eller hemskt.
Jasmin skulle inte få klara av det här själv, hon skulle inte själv få lida, hon skulle ha Anneli med sig, de skulle klara av det tillsammans, lida tillsammans, stå ut tillsammans.
Ikväll skulle Anneli gå till den gamla gumman. Hon skulle be henne om hjälp att ta sig till Jasmin. Ingenting skulle hindra henne. Inget!






























4
Jasmin
Jasmin sjönk på knä på det kalla stengolvet. Hon gjorde en lång bugning med huvudet böjt nedåt, och såg sedan upp mot den förgyllda tronen.
Allt hon kunde se från sin plats på golvet framför den, var benen. Fötterna var klädda med skor prydda med ädelstenar i alla de färger.
-Vem är du? dånade en djup röst uppifrån tronen. Vad är ditt namn?
-Jag heter Jasmin, och jag är nykomling. De säger mig att jag skall tjäna hos er, sade Jasmin.
-Ers höghet, lade hon hastigt till i den hotfulla tystnaden.
Det var fortfarande tyst.
Jasmin bad inom sig att hon inte sagt något som var fel. Hon var inte van vid sådant här. Hon visste inte hur man skulle tala till en kung i den här världen.
-Res på dig, dånade rösten.
Jasmin lydde, och stod sedan där och såg upp i kungens ansikte.
Han var stor, kraftigt byggd, nästan som en jätte, och men buskigt skägg och lika buskiga ögonbryn.
Han bar en krona av glänsande guld, och i sin ena jättelika näve höll han en stav av samma bländande metall.
-Hur gammal är du? dånade rösten.
-Snart fjorton år.
-Nå, du kan väl duga som gravjungfru. Följ med min tjänare Georat till rummet intill. Du måste genomgå de ceremonier som är nödvändiga.
Jasmin nickade och följde efter tjänaren, som bar en lång vit särk och ett gulddiadem i det glänsande svarta håret.
Jasmin föres in till ett stort rum med marmorpelare, där hon åter fick sjunka ned på knä och vigas och bli välsignad som Segorats undersåte.
Sedan fick hon ett bronsdiadem i håret.
-När du får en högre och viktigare tjänst får du silverdiadem, och när du blir kunglig tjänare eller kungens närmsta hand får du ett diadem av guld, förklarade Georat. Hav räckte över en vit särk åt Jasmin som hon tyst klev i.
-Jag ska visa dig till ditt rum, sade Georat. Imorgon börjar du din tjänst som gramjungfru.
-Vad gör en gravjungfru? undrade Jasmin.
-Hon vaktar Kung Segorats skatter nere i skattkammaren.
Jasmin stirrade på Georat.
-Det är ingen särskilt betydelsefull roll, försäkrade henne Georat. Du får bara sitta på golvet invid skattkammarens ingång.

Jasmins sovrum var ganska litet. Där fanns en stor hård säng och en stor byrå i mörkt trä. Över den hängde en fyrkantig spegel med mässingramar.
Jasmin kände hur Georat tittade på henne för att se hur hon skulle reagera.
Hon höll minen och sade bara:
-Tack, jag tror jag går och lägger mig.




















5

-Jag visste väl att hon skulle komma.
Gumman log vänligt mot Anneli och bjöd henne återigen att sätta sig ned i soffan.
Elden sprakade som förra gången, men katten syntes inte till längre.
Anneli betraktade gumman medan hon lade på lite mer vedträ i elden, och sedan satte sig ned i samma fåtölj som förra gången.
-Hur kommer jag dit? sade Anneli tvärt då gumman inte gjorde tecken till någon större brådska, utan började sysselsätta sig med att fläta sitt vitglesa hår.
Gumman såg inte upp.
-Hur hon kommer dit…Jo, det är inte så lätt det. Först och främst måste hon göra valet…
Anneli tittade intensivt på gumman.
-Man måste bestämma sig för det som man tycker känns som det rätta. När du väl har gjort ditt val går det inte att ångra, man kan inte gå tillbaka. Det är nu du har ditt val, och tänk noga över allting.
Väljer du att stanna i denna värld kommer du aldrig mer att se din syster. Kanske när du själv dör, men det är ännu långt dit, du är ännu ung och stark.
Skenet från elden kanske bedrog, min gumman såg plötsligt så oändligt sorgsen ut, och hennes ögon glimmade ljust blå i det vitrynkiga ansiktet.
Anneli satte sig bättre till rätta i soffan och drog upp benen under sig.
-Hur väljer jag? Är det...ska jag säga det till dig? Hon såg osäkert på gumman.
-Nej, nej, inte har jag särskilt mycket med dessa övermakter att göra, jag är bara utvald att berätta det här för dig. Allt jag vet om denna sagovärld är det jag säger till dig, och jag ska säga dig att skulle jag vara du skulle jag stanna kvar här. Det är här du hör hemma och det är här du ska vara.
Fast nog kan jag se att du har både mod och en mycket stark viljeskraft. Nog tror jag väl alltid du skulle klara Eldprovet…
-Eldprovet? Anneli stirrade på gumman. Är det någots lags prov också? Så då är det inte bara att komma dit? har…har Jasmin också gjort provet?!
-Nej, nej min flicka. Hör ni på. Det finns en stor skillnaden mellan liv och död. De döda finns inte kvar i vår värld. De kommer till andra världar. De far långt, långt bort, inget kan veta exakt vart. Om det ligger på jorden eller på något avlägsen planet i rymden, man vet inte.
Gumman tystnade och betraktade Anneli med sina gamla isblå ögon.
-Det är mycket svårt för en levande själ att färdas till de dödas rike, lika svårt är det för en död själ att färdas tillbaka till de levandes rike. Det går. Bägge delarna går, men det är väldigt svårt. Man måste ha tre viktiga egenskaper. Mod, styrka och envishet. Kämpar man på utan ett ge sig så bör man klara provet.
Det blev tyst.
Anneli betraktade elden som slickade vetträna, och endast lågornas svaga knastrande hördes. Utanför fönstret började det bli allt mörkare.
-Vad är det för prov? frågade Anneli till sist.
Men gumman skakade bara på huvudet.
-Allt jag vet är att det är tre olika prov, alltsammans kallas Eldprovet, och det är mycket svårt.
-Men…hur gör jag mitt val? Ska jag bara tänka eller?
-Det kommer du att lägga märke till, sade gumman. Men vanligtvis brukar man få tre dagars betänketid, sedan måste man bestämma sig för ett svar.







6

De tre närmaste dagarna gick Anneli fri från drömmar om Jasmin, och inga brev låg i lådan i Jasmins skrivbord.
Anneli höll sig mest inne på sitt rum. Hon satt hopkurad med täcket svept om sig och tittade på fotografiet på henne och Jasmin.
Pappa ville att hon skulle följa med på en julkonsert med mamma, men hon sa att hon kände sig dålig och blev så lämnad ensam kvar i huset.
Hon lutade huvudet mot den kalla väggen och slöt ögonen.
”Jasmin”, tänkte hon. ”Jasmin, tala till mig”.
Men Jasmins ansikte dök inte upp för hennes inre.
Men hon var tillbaka på ängen. Hon stod upp mitt på ängen och såg någon komma emot henne.
-Jasmin?
Det var inte Jasmin.
Det var en man. Han var lång och insvept i ett mörkt tyg, och i ena handen bar han en guldglänsande stav.
-Vem är du? frågade Anneli.
-Jag är Enavoto som betyder Val på vårt språk, svarade mannen med en underligt enträgen röst. Jag kommer för att höra ditt val.
Mannen stannade upp några meter ifrån henne, och då huvan föll ned kunde hon se hans nariga mörka ansikte med klara svarta ögon.
-Ja, jag har gjort mitt val, jag vill fara till världen, jag vill vara med Jasmin och aldrig skiljas åt från henne, sade Anneli bestämt. Snälla du, ta mig genast till det där provet så det kan bli avklarat.
Enavoto såg på henne med en blick som hon inte kunde tyda.
-Vet du hur du ska ta dig hit? frågade han slutligen.
-Jo, genom ett eldprov sa någon.
-Det är rätt, sade Evanato. Vet du vad Eldprovet består av?
-Ja, tre prövningar.
-Vet du vad det är för prövningar?
Det här började blå enträget.
Anneli höll tillbaka en ilsken kommentar och svarade lugnt:
-Nej.
-Vet du varför du ska genomföra dem?
-Ja, antagligen för att visa vad jag går för…
-Du ska visa ditt mod, din styrka och din uthållighet, sade Evanato direkt. Det är svårt för livet att färdas till döden, inte vem som helst får komma till våran värld. Klarar du inte Eldprovet kommer du inte tillbaka till ditt gamla liv. Du kommer heller inte till Vår värld. Då far du någon annanstans, dit du inte vill komma.
Anneli tyckte sig kunna se en elak glimt i Evanatos mörka ögon, men hon måste ha inbillat sig för i nästa stund såg han ut som förut.
-Är du fortfarande lika säker på ditt val? frågade han.
-Ja, sade Anneli, och försökte att inte låtsas om hjärtat som bultade hårt i bröstkorgen på henne.
-Ja, jag vill till Världen, konsekvenserna spelar ingen roll. Jag vill till Jasmin.
Evanato betraktade henne noggrant.
-Då så, sade han efter en stunds tystnad. Du tror jag att du är redo. Jag ska förklara reglerna för dig.
Anneli svalde.
-De tre proven är Vatten, Jord och Eld. Det går ut på att du ska hämta något, en kristallpärla. Du har ett dygn på dig, och så fort du vidrör pärlan färdas du vidare.
Låt det börja.












7
Jasmin

Georat strök undan sitt långa mörka hår från ansiktet och satte i det guldblänkande diademet han fått av Kung Segorat den dagen han utnämndes som den Kungliga tjänaren.
Han gick ut i den kyliga gryningen där han stötte på Evanato som kom emot honom med staven i sin hand.
-Säg mig vem det nu är som ska genomgå Eldprovet, sade Georat.
-Det är en ung flicka, svarade Evanato i undvikande ton.
-Nå, kommer hon klara det? frågade Georat.
-Hon har goda chanser att klara det, svarade Evanato utan att se på Georat.
-Vem är hon?
-Hon är syster till gravjungfrun.
Georat höjde på ögonbrynen.
-Jaså, den där underliga tystlåtna flickan. Hon är mallig och stolt och själv tycker jag hon inte borde bli något annat än offer.
-Systern är rena motsatsen, sade Evanato. Hon är frågvis och oartig, men styrka har hon, hon är mentalt stark, och envis. Jag tror hon har en chans att klara i alla fall den första uppgiften.
-Nå, det är väl bara att hoppas på att hon inte gör det, sade Georat. Ingen har väl klarat Eldprovet de senaste trehundra åren, så varför skulle den här flickan klara det då?
Han fick inget svar. Evanato hade vänt bort ansiktet och stirrade nu bort över bergen med en stadig mörk blick.
Georat tyckte inte om honom. Han visste att de båda hade ungefär lika hög rang hos kungen, men han hade aldrig tyckt om konkurrenter, och Evanato hade aldrig behandlat honom annat än som någon man bara pratar lite med.
Georat ville bli dyrkad, beundrad, någon man såg upp till och lydde under.
Han ville själv bli härskare över Världen, och han visste att när Kung Segorat avled hade han goda chanser att bli efterträdare.
Men det var ännu långt dit. Även om Kungen inte längre var särskilt ung så var han inte så vidare gammal heller. Han skulle väl leva än femtio år till.
Georat kände sig på mycket dåligt humör då han gick bort mot Gravjungfruns rum och knackade med sin guldstav tre hårda knackningar.
Han fick vänta ett bra tag innan dörren öppnades och den ljusa flickan blev synlig i dörren.
Hennes milda blå ögon äcklade honom, och hennes långa ljusa hår fick honom att vända bort blicken.
-Du måste ta undan håret, sade Georat. Dölj det under huvan, och ta lite krita i ansiktet. Du ser alldeles för blek ut, man kan tro att du är en demon. Skynda dig.
Flickan lydde honom under tystnad, men gav honom hela tiden blickar som fick det att gå kalla kårar längs med Georats ryggrader.
Hur vågade hon se på honom så? han som var Kunglig tjänare, och hon som bara var Gravjungfru.

När Jasmin var färdig följde hon efter Georat genom rummet med marmorpelare.
Hon fick sätta sig på golvet och be en lång bön innan hon serverades ett glas vit mjölk och en bit bröd.
Sedan blev hon ledd genom en liten lucka ned i den mörka underjorden.
Hon blev lämnad i den mörka jordgången som ledde till Gravkammaren. Hon fick sitta på det jordiga golvet utanför den bastanta porten med tio olika lås.
Det var jobbet som Gravjungfru. Att bara sitta där nere i mörkret hela dagen, och sedan på kvällen komma upp till en enkel kvällsvard och sedan i säng.
Skötte hon sitt jobb bra och framgångsrikt kunde hon få en högre roll, men det var ytterst sällsynt.
En gravjungfru brukade ofta behålla den rollen resten av sitt liv, tills hon dog i mörkret och kylan.
Det var verkligen mycket kallt nere vid Gravkammaren.
Jasmin satt på huk och försökte få ögonen att vänja sig vid dunklet.
Hon bad en stilla bön att Anneli inte skulle komma hit, fast hon i sitt inre visste att hon skulle det.
Anneli var för envis och bestämd för något annat. Hon skulle komma, hon skulle klara Eldprovet.
Jasmin visste det.






























8

Ögat var en ganska stor sjö som låg mitt ute i skogen och vildmarken.
Dit sökte sig sällan djuren. De föredrog den porlande bäcken som rann genom skogen.
Ögat var en ond plats. Så sades det i alla fall.
Vattnet var mörkt och stilla, och skogen omkring den var tyst och susade bara svagt.
Anneli kände sig osäker då hon gick längs den steniga stranden.
Vad skulle hon göra?
Bara vada ut i vattnet? Hur skulle hon över huvud taget kunna hitta en liten pärla i denna sjö?
”Jasmin”, tänkte hon. ”Jasmin, hjälp mig, vad ska jag göra?”
Men det kom inget svar.
Endast skogens svaga sus hördes, och vattnet låg stilla och blankt.
Inte en krusning.
Anneli blev stående ett tag och såg ut över det mörka vattnet. Sedan sparkade hon av sig skorna och vadade ut en bit i det iskalla vattnet.
När det nådde henne upp till midjan började det helt plötsligt att ringas i vattnet runt henne, och hon kände hur vattnet nedanför henne ville dra henne ned i djupet.
Hon andes häftigt och försökte hålla sig på fötter. Men det var lönlöst.
Vattnet liksom sög till sig henne, och hon föll omkull och drogs genast ned under ytan.
Med hårt slutna ögon och vilt sprattlandes kände hon hur hon sögs allt djupare och djupare ned.
Sjön verkade vara bottenlös, och strömmen nedåt var så stark att hon inte hade en chans att nå upp till ytan i tid.
Hon skulle drunkna och aldrig mer få se Jasmin.
Nu hade hon ingen luft kvar, hon måste andas, hon måste…
Plötsligt upphörde strömmen och hon kände hur vattnet stillnade omkring henne, och hon kände hur hon sakta flöt uppåt.
Så plötsligt fick hon huvudet ovanför ytan och kände klar kylig luft mot ansiktet.
När hon öppnade ögonen såg hon att hon befann sig i en slags underjordisk grotta. Klippväggarna var marmorfärgade, och hon fick en känsla av att befinna sig i en stor pool i ett badrum med vita kakelstensväggar.
Strömmen hade fört henne in genom ett ganska litet hål någon meter från det höga taket.
Det forsade in vatten genom hålet som ett litet vattenfall, men det måste finnas något dolt hål som vattnet rann ut genom, för det fylldes inte på utan förblev i brösthöjd.
Anneli strök det våta håret ur ansiktet och såg sig noggrannare omkring. Fanns det verkligen ingen väg ut förutom hålet som verkade alldeles för högt upp?
Nej, hon kunde inte ha kommit in genom det, då skulle hon ha fallit en bit innan hon slog i vattnet. Men hon mindes klart och tydligt att hon bara flutit upp.
Det måste finnas ett annat hål under vattnet som hon kommit in igenom.
Anneli drog in luft i lungorna och dök sedan ned under vattnet.
Hon simmade med öppna ögon längs klippväggen och undersökte den noga.
Vattnet var klart och rent så det var enkelt att se det stora hålet hon kommit in genom.
Men det gick inte att ta sig ut därifrån.
Strömmen som kom in var så stark att hon inte kunde simma mot den.
Anneli simmade upp mot ytan igen och andades djupt medan hon såg sig omkring i grottan ännu en gång.
Nu hade hon hittat två hål som vattnet kom in genom men inget som det kunde komma ut genom.
Bergväggen måste vara mycket otät och rik på sprickor och hål


Oavslutad novell...

Skriven av: agnes