Terror

Terror
av Flera författare


=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o


Telefonterror
...ett samtal man inte önskar sig.
av Jes


En gäll signal får mig att lämna drömmens förlovade
land och sakta återvända till världen. Vid andra
signalen inser jag att det är telefonen som ringer och
sträcker ut en hand och trevar. När det ringer
förtredje gången har jag hittat den och svarar
sömndrucket.
-Ja, det är Jessica.
-Hej, viskar en röst lågt.
-Hallå? Den viskande rösten har fått mig att reagera.
Jag tittar på klockan, 5.51 visar den. Hallå, vem är
det här???
-Peter, viskar rösten och fortsätter, men jag har
svårt att höra.
-Du, jag hör ingenting, och vad är det för idiot som
ringer vid den här tidpunkten?
Den viskande rösten lägger på luren. Jag lägger ner
telefonen samtidigt som olustkänslan sprider sig i
kroppen. Vad var det där egentligen? Sömnen är som
bortblåst. Jag ligger och vrider och vänder på mig en
stund innan jag ger upp och kliver ur sängen. I ett slag
är min trygga borg inte längre lika trygg. Någon har
via telefonledningen tagit sig in i mitt hem och mitt
medvetande. En viskande röst som mumlade
osammanhängande. Efter att ha kollat att dörren är
ordentligt låst, går jag in i duschen. Vattnet får min
tänkande del av hjärnan att börja fungera. Kanske det
var någon som ringde fel. Någon kanske ringde och
skojade bara. Men vilka förklaringar min hjärna än
lyckas producera vägrar varningsklockorna sluta ringa.
Nästa natt ringer han igen, och möjligheten att allt
var ett misstag slås i spillror. Och i ett slag har en
ny värld öppnat sig för mig. Världen för de otrygga.



På morgonen ringer jag Telia för att höra hur de kan
hjälpa mig. Javisst kan de hjälpa. För 500 kronor
hjälper de så gärna. 500 kronor för att någon har
tagit sig rätten att klampa över min integritet. En
rättighet han inte på något sätt har.
-Ja, men om du polisanmäler det, så blir det killen som
får betala de 500 om de tar honom, berättar en vän.
Polisanmälan. Om de får tag i honom. Orden ringer i
mina öron. Hur hamnade jag i det här? Vad har jag
gjort? Men det jag råkat ut för är inget nytt, och
råden är många. Inget utav dem lugnar mig däremot.
-Tänk efter när han ringer. Har du precis kommit hem
eller så kanske han kan se dig. Se mig? Följer han mig
från sitt fönster? Eller på gatorna? En paranoja utan
dess like bryter ut. Vem kan det vara? Varje man jag
möter på stan blir misstänkt.
-Skaffa dig en nummerpresentatör. Det är billigare än
Telia. Dessutom har du ju den kvar. Ifall det händer
igen. Händer igen? Herregud. Ska jag behöva kolla
numret först innan jag vågar svarar i telefonen från
och med nu? Och plötsligt vaknar en ilska i mig. Fan
heller ditt lilla kryp. Jag kan mycket väl tänka mig
att äga en nummerpresentatör. Men det ska vara av samma
skäl som jag äger en handmixer, en elektrisk tandborste
eller en smörgåsgrill. De är alla saker som är bra
att ha, men skulle knappast kallas högst nödvändiga.
Mitt liv skulle bli varken till eller från om jag inte
ägde dem.


Ilsket tittar jag mig i spegeln. Jag vill inte höra mer
råd. Jag vill inte veta alla saker man ska tänka på
när sånt här händer. Jag vill inte längre vara rädd
för någon viskande röst i telefonen. Han ringer några
nätter till, men jag vägrar svara. Jag rycker ut
telefonsladden istället. Och så plötsligt så slutar
han. Lika oväntat som han började. Utan att någonsin
få veta varför han gjorde det. Han bara försvann. Det
bara tystnade. Sakta, med en natt i taget börjar livet
gå tillbaka till det vanliga. Sladden får sitta kvar i
telefonen på natten. Jag börjar åter känna glädje
när telefonen ringer. Livet går vidare, och numera är
jag sambo. Sambo med en nummerpresentatör. Ja, jag
skaffade mig en. En kompromiss jag gjort med mig själv.
En nummerpresentatör mot att jag inte tänker vara
paranoid och rädd när jag går ut. Den fungerar och det
får duga. Men den är inte som min eltandborste eller
min smörgåsgrill, nej den är som brandvarnaren eller
låset i dörren. En sak som hjälper mig att sova
tryggare om natten.


=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o


Gamla bekanta
av Dan


Det var sent en kväll, jag satt och gaggade vid ett bord
med ett gäng ... vi var nog ganska fulla och glada och
du och din kompis slog dig ner för det fanns inte plats
någon annanstans. vi började samfällt att gagga... det
var kul vi pratade segling och ångbåtsbiffar...


Du sa att visst kunde man fixa billiga biljetter om man
ville resa en bit ... visst sa jag och du fick mitt
nummer...


Du ringde några dagar senare och jag förstod först
ingenting. Du hade några erbjudanden, du räknade upp
dom, det var precis desamma som i söndagstidningarnas
resebilagor, jag sa att det var ju intressant och jag
skulle prata med min flickvän om att ...


Där någonstans gick det fel ... alla resor gick ut på
att jag skulle resa tillsammans med dig. Jag sa tack
hemst mycket tack men ändå nej tack.


Du ringde igen dagen efter och undrade om jag ändrat
mig. Det hade jag inte.


När du ringde klockan halv tolv på södnag kväll och
frågade samma sak lade jag på luren.


Dagen därpå när jag kom hem hade någon ringt mig
sextitvå gånger. Min telefonsvarare hade slut på band.


Du började ringa till mitt jobb, vete fåglarna hur du
fick numret dit.


Jag talade med växeln och skaffade ett hemligt nummer.
Jag började tänka på vem som fick mitt nummer och
varför. Jag låste noga när jag gick hemifrån och
räknade vem som hade mina nycklar. Jag pratade med
polisen och de sade ungefär 'Välkommen till
klubben, men vi kan inte göra så mycket.' Jag blev
misstänksam.min flickvän tyckte att jag förändrats.


Jag drömde. Arga drömmar.


Så en natt drömde jag att jag gick hem till dig. Du
bodde på felsida om staden i en ruffig etta. Du skällde
som en bandhund. Jag höll i dig. Du skrek, du grät så
du skakade. Jag höll om dig. Jag vaknade alleles
svettig.


Sedan dess har allt varit som förr.


Vill du ha mitt nummer?

=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o


Terror
av


Det är mars och tiden vill inte lämna mig i fred. Vart
jag än vänder mig och hur jag än vrider mig så är
den på min axel och klappar på mig. Viskar i mitt öra;
”Skynda. Sitt inte här. Skynda. Lata dig inte.
Jobba på nu.”
Det lugn som nyss genomsyrade mig går inte att hitta
igen. Jag sätter mig i min soffa. Lutar mig bekvämt
tillbaka mot kuddarna. Tittar i taket och försöker
njuta av stillhet. Två minuter varar det. Fem om jag har
tur. Är lyckan på min sida lyckas jag slumra till, men
det tillhör ovanligheterna.
”Nej, tösen. Upp på benen. Tid är pengar.”
Mitt samvete har hela tiden en diskussion igång.


Det är mars och himmelen påminner mig om gråtande
änglar. Gråtande änglar som tittar ner från molnen,
ser oss traska runt med krossade förhoppningar av en
ständig längtan till vår och sommar. De tittar på oss
och gråter över vår otålighet. De vet att det är
väntan värt. Det har vi glömt. Vi ser inte slutet, vi
har bara längtan.
Otåligheten river. Solen fattas oss. Som om den inte
visat sig på månader. Några grader över noll. Några
dagar kvar tills vi ställer om till sommartid och de
första krokusarna kikar upp i rabatterna. Ler emot oss i
sina klara färger.
Tänk om vi kunde få det nu. Värme. Ett sommarregn, ett
solnedgång på en kobbe. Doften av nygrillad lax och
färskklippt gräslök. Havssalt i håret, de grönaste
gräsmattorna att gå barfota över. En uteservering i
eftermiddagssol, en dag på en äng. En cykeltur innan
dagen vaknat.


Tiden är på vår sida, vi är på rätt sida
årsskiftet. Det blir ljusare, det kommer att bli
varmare.
”Seså. Vårrensa då, se till att få något gjort.
Tvätta vårbyxorna, vik ihop de stickade tröjorna.
Packa allt i kartonger istället för att bara längta
och sitta här.”
Mitt samvete pratar och längtan är konstant.
Fortfarande är det mars och hetsen terroriserar. Tiden
vill inte lämna mig i fred.

Författare:

Publicerat

Dela: