The dark side of life

Jag vaknade upp, illamåendet slog över mig som vågor och jag krånglade mig upp ur sängen och kutade till toaletten. Jag gjorde allt jag kunde för att spy tyst så inte mamma hörde, när illamåendet hade lagt sig tittade jag mig själv i spegeln och såg att mascaran var ut kletad över hela kinden. Jag stapplade mig in i duschen, varm vattnet forsade över mig i minst en halvtimma. Hela kroppen värkte, minnena från igår var svaga, jag upptäckte flera sugmärken på min hals, vem hade gjort dem? Ångesten kom och mosade mig som en ångvält, jag hade fått i mig för mycket igen. Jag bad en snabb bön om att mamma inte hade hört mig komma hem igår, ett till storbråk orkade jag inte med längre. En hastig blick mot handlederna vars sår stirrade blint mot mig, fick mig att springa in i mitt eget badrum och spy igen. Jag tvättade ansiktet i kallt vatten och borstade tänderna, klädde på mig hel täckande klädsel och ett par randiga strumpor som jag klipp av satte jag över handlederna för att mina föräldrar inte skulle se ärren och skicka mig till psykologen igen. Livet lever, det tror i alla fall mina föräldrar och låter mig numera göra vad jag vill för att jag ska må bra. Dem försöker hålla sams för min skull, men hur mamma än försökte dölja sina blåmärken så ser jag dem alltid. Samma gamla vanliga ursäkter haglar över mig ” oj jag måste visst ha snubblat över dammsugaren” eller ”ah, men en kille på jobbet öppnade en dörr som jag tyvärr inte såg och gick rätt in i, dessa idioter”. Jag mumlar alltid nåt till svar och mamma nöjer sig med det och fortsätter tro att jag inte visste om vad som sker mellan henne och pappa. Jag vet mycket väl vad som pågår mellan mina föräldrar, det är en stor anledning till varför jag mår som jag gör. Utåt sett är vi den perfekta familjen men under ytan gömmer sig många mörka hemligheter. Hemligheter som aldrig kommer nå ytan, dem är välbegravda under stenar och sand. För att släppa loss hemligheterna, måste man riva upp många sår. Sår som kan vara droppen som får bägaren att rinna över.
Jag traskar ner för trappen, Mamma sitter i köket och dricker kaffe.
- God morgon gumman, säger hon och tittar upp från tidningen. Hade du roligt igår? Jag hörde inte när du kom hem. Jag andades ut, hon visste inte vilken tid jag kom hem och hur full jag hade varit.
- Jo då, jag hade det jätte roligt igår. Jag satte mig ner lättat vid bordet och bredde en macka.
- Vad bra älskling, har du planerat nåt för idag? Mamma drack en klunk kaffe och vände blad i tidningen.
- Nä, jag har inget planerat för idag. Jag tvingade mig sakta i mackan, men det kändes som den skulle komma upp när som helst.
- Bra, då följer du med mig och pappa och handlar? Hon granskade sin dotter som såg ut som hon skulle spy när som helst. Mår du verkligen bra älskling?
- Vad ska ni handla för nåt? Jag tog en stor tugga på mackan och log övertygande. Jag mår jätte bra mamma, jag är bara lite trött. Jag tryckte i mig den sista biten av mackan och reste mig upp från bordet innan mamma hann svara på min fråga. Mamma tittade efter mig när jag sprang upp för trappen, hon suckade och skrek efter mig.
- Vi hade tänkt handla lite god mat och ha en hel kväll ikväll. Låter inte det mysigt?
- Mm visst Mamma, jag slog igen dörren och började gå igenom vad alla skulle göra ikväll. En hel
kväll med mina föräldrar kunde inte sluta annat än i katastrof, de gör allt för att skräpa sig och låtsas ha trevligt men jag är smartare än så. Jag är inte en liten unge längre, jag ser genom deras falska fasader, jag vet vad som händer när dem inte tror att jag ser eller hör.
Jag satte mig ner i sängen och började fundera över vad som hade hänt igår kväll egentligen. Det hade varit fest hos Alex, alla hade varit där. Kvällen hade börjat bra, hon mindes att gänget hade suttit i soffan och kollat på handbollsmatchen mellan Sverige och Tyskland. Dem hade kommit överens att vid varje mål så skulle alla dricka ur sitt glas, det flödade sprit på bordet och för att göra det lättare för oss, så hade vi blandat ihop allt till en bål. Glas efter glas efter glas, slank ner och jag minns att alla blev fullare och fullare. Sedan minns jag inte mer, vem hade jag strulat till det med igen? Jag sjönk ner i sängen och kramade om kudden, telefonen ringde. Jag sträckte mig och svarade i telefonen som stod på fönsterblocket.
- Hej, det är Linda!
- Hej party prinsessan! Hur mås det idag? Det var Katta som ringde, pigg som vanligt. Katta och jag har känt varandra hela livet.
- Hehe, Jo tack det är väll rätt bra… NOT! Jag skrattade och fråga retsamt, hur är det själv?
- Det är helt okay med mig, Katta fnissade och frågade sedan. Kan jag komma över till dig om ett tag? Det är nånting jag måste berätta. Kattas tonläge på rösten blev tjockt och hon viskade nästan fram de sista orden.
- Men gumman det är klart att du kan komma hit, Jag försökte att inte låta oroad men i min skalle ploppade tiotals olika scenarium upp om vad som hade hänt Katta. Hon brukade aldrig låta så här deppig.
- Bra, då kommer jag om en halvtimma. Klick. Katta la på telefonen, jag satt kvar med telefonluren i handen och undrade vad Katta hade att berätta.

***
Tårarna rann ner för Kattas kinder när hon berättade, och jag kramade om henne bäst jag kunde och strök handen över hennes hår. Jag försökte hitta något att säga, men munnen var torr som sandpapper, inte ett enda ord kom ut. Dem fastnade i gommen, men dem hade nog ändå inte hjälpt något.
Katta snyftade fram mellan tårarna .
- Hur kunde jag vara så dum?
- Men gumman du har inte gjort nåt fel, jag fortsatte stryka handen över hennes hår och försökte komma på nåt mer att säga.
- Jag har förstört hela mitt liv, tårarna rann, mascaran lämnade spår efter sig på min vita nalle. Och nu har jag förstört din nalle också..
- Du har inte alls förstört ditt liv sötnos, jag bet mig själv i tungan för att inte säga nåt olämpligt. Och nallen den är ändå så gammal. Jag försökte le men leendet fastnade i gommen och förvandlades till en ful min.
- Har jag inte förstört mitt liv? Kattas tårar övergick till vrede, och hon satte sig upp och kastade iväg nallen i väggen. Jag är för fan gravid! Mina föräldrar kommer döda mig..
- Men du, dem kommer att förstå dig. Jag bet mig själv i tungan och satte mig själv i rollen som Kattas mamma, jag suckade djupt, Katta var nästintill nära att bli bort adopterad som hennes föräldrar var men det måste finnas någon utväg. Det finns det alltid. Jag sken upp när jag kom på det och la fram det smidigt, tyckte i alla fall jag… Du kan ju alltid göra abort om du inte vill ha barnet, eller hur?

Katta stirrade på mig med vid öppen mun och tårarna började återigen forsa ner, hon svarade inte på mitt förslag utan gick in på toan och låste in sig. Paniken växte inom mig, vad skulle hon göra på toan? Jag smög framemot toan och la huvudet mot dörren och försökte lista ut vad som pågick där inne, jag andades ut när jag kunde konstatera att hon inte försökte göra något dumt. Jag tog upp nallen och satte mig ner i sängen, när hon kom ut från toan. Så log jag och drog ner kragen på min polotröja och pekade på sugmärkena.

- Vet du var dem här kommer ifrån?
- Htm, Katta funderade ett tag och skakade på huvudet. Nope har ingen aning, fast du var och klängde rätt mycket på han. Hm han, vad heter han nu igen?
- Johan, David, Brandon, Elias, Michelle?
- Brandon var det nog, hon log lätt men tog sig sedan för magen och satte sig ner besvärat. Jag klappade henne på axeln och sa lugnade.
- Vi kommer klara det här, vi klarar allt tillsammans! De kramade om varandra.

Dem satt länge och höll om varandra, Lindas Mamma knackade på och frågade om dem ville ha något. Dem skakade på huvudet och skrattade åt varandra. Kattas mobil ringde, jag satt med örat tryckt mot hennes, det visade sig att det var fest hos Elle ikväll. Vi bestämde oss rätt snabbt för att åka dit, alla skulle ju vara där. Vi kutade ner för trappen hemma hos mig, jag hade packat min väska med det allra nödvändigaste dvs. smink, lite kläder och pengar till sprit.
- Hej då mamma, jag sover hos Katta inatt. Skrek jag och smällde igen dörren. Vi sprang fnissades hem till Katta och körde samma trick där. På vägen till Elle började vi prata om hur roligt vi skulle ha och om hur mycket vi skulle kröka.
- Men, jag stammade fram orden. Du får ju inte dricka nåt, tänk om det händer nåt med barnet!
- Äsch, jag ska inte dricka nåt. Katta log och lyckades övertyga mig om att vi skulle ha grymt roligt och alla problem skulle vara bortblåsta den här kvällen. En fråga som slog mig var, Katta hade
inte berättat vem pappan var till barnet. Jag skulle precis öppna munnen för att fråga men ångrade mig när jag såg att hon gick och log, jag inte hjärta till att fråga men om jag visste vad som var på väg att hända så kanske jag skulle ha frågat ändå. Kanske skulle jag ha kunnat skapa en bättre framtid för oss…

Timmarna flöt förbi, Katta verkade ha skoj och jag bestämde mig för att låta henne vara. Det blev mörkare och jag vinglade mig ut för att röka. Vi stod ett gäng utanför Elles hus och rökte, vi såg någon komma vinglades, personen snubblade och närmade sig oss. Vi skrattade först och en i gänget skrek. ”Du har nog fått i dig lite för mycket va?” Person svarade inte utan föll ihop på marken, jag sprang dit för att hjälpa personen upp. När jag närmade mig såg jag att det var Katta som låg på marken, hon låg i en vatten pöl, jag sprang dit så gått jag kunde för att hjälpa henne upp.
- Du skulle ju inte dricka nåt sötnos. Du lovade mig ju, jag tittade på henne och tog tag i hennes arm för att dra upp henne. Hon tittade på mig med tomma ögon och viskade
- jag har inte druckit nåt… Jag tittade på armen och såg att det forsade blod från den jag tog henne i min famn och mina läppar börja darra när jag insåg att det inte var en vattenpöl hon låg i utan en blod pöl. Hon sluddrade fram
- Förlåt men jag klarar inte av det här längre.. Jag tittade i hennes ögon och förstod att hon menade det.
- Sötnos, tårarna rann ner för mina kinder och jag bestämde mig för att fråga vem pappan var. Vem är pappan till barnet? Han måste få veta… Hon tittade på mig och sa med tom röst.
- Min egen pappa.. Jag var stum i några sekunder, hennes egen pappa, jag som alltid trott att han var världens bästa pappa…
- Någon ring 112! Fooort.. jag kramade om henne för att trösta jag var i chocktillstånd efter vad hon nyss sagt, men för hennes skull viskade jag lugnade. Du kommer klara det här sötnos, vi ska klara det här tillsammans!
Hennes kropp blev kallare och kallare, mina tårar rann från kinderna, salt smaken nådde mina läppar. Hatet växte inom mig, jag ville döda hennes pappa för det han hade gjort mot henne, han fick henne att vilja ta sitt eget liv. Ambulansen kom men då var det redan för sent, hon hade lyckas ta sitt eget liv.
Veckorna till hennes begravning flöt på i snabb takt, det var mest som en dimma. Begravningen kom och hennes far hade hjärta nog att hålla ett fint tal om hur fin hans dotter hade varit och hur oväntat det här kom, ångesten om att dem inte hade sett hur illa ställt det var med deras underbara dotter. Jag satt längst bak, gömde mig under min svarta slöja och smed onda planer på hur jag kunde hämnas honom vad han hade gjort mot mig och Katta. Han hade tagit min bästa vän ifrån mig, den enda som betydde något för mig i det här meningslösa liv. Det skulle han minsann få sota för, han kom fram till mig efteråt och beklagade sorgen. Jag mumlade något till svar, hatet växte inom mig mer och mer när veckorna flöt fram. Ett halvt år efter hon tagit sitt liv, så satt jag i deras vardags rum och väntade på att hennes far skulle komma hem, dem gömde fortfarande nyckeln där dem alltid hade gjort och det var ingen konst för mig att komma in i deras hus. Bakom mig låg kökskniven som jag tagit från skåpet i mitt badrum, han skulle få känna på den smärtan som Katta kände innan hon dog. Jag tittade på mina handleder som var mer ärriga nu än dem någonsin varit, men innan jag tog det sista steget var jag tvungen att hämnas för Katta. Dörren låstes upp, Pappan klev in och kastade av sig jackan i hallen. Hans steg närmade sig vardagsrummet, jag tog ett djupt andetag och log när han steg in i vardagsrummet.
- Hej Göran (Kattas pappa hette det), hur är det? Jag tvingade mig själv till att le, snart skulle Katta få sin hämnd.
- Hej linda, han tittade förvirrat på mig och slog sig ner bredvid mig. Hur kom du in här? Jag ryckte på axlarna och sa.
- Ni gömmer fortfarande nyckeln på samma ställe… Jag tittade ner och släppte bomben. Visste du att Katta var gravid?
Han stirrade och munnen var öppen, han försökte låtsas förvånad och tog min hand i sin och pratade lugnade med mig.
- Var hon gravid? Vem var fadern? Hur långt var hon gången? Frågorna haglade över mig, jag tittade iskallt upp i hans ögon.
- Du vet mycket väl att hon var gravid, jag greppade tag i kniven bakom mig med den andra handen, sedan väste jag fram. Och du vet mycket väl som var pappan!!
Han försökte låtsas förvånad och låtsas om att han inte hade en aning om vad jag pratade om. Mitt grepp om hans hand hårdnade, han försökte slingra sig ur. Jag tappade tålamodet och tog fram kniven och hög med full kraft i hans handled.
- Linda vad håller du på med? Sluta, din horunge. Han försökte brotta ner mig men smärtan i hans arm fick han att kvida. Jag log iskallt och väste innan jag skar han i armen igen.
- Jag bara visar dig smärtan Katta kände precis innan hon dog, han stirrade hjälplöst på mig. Hon tog självmord för du satte på henne, din egen dotter, du gjorde henne gravid ditt äckel! Mitt vredesbrott blev bara värre och värre, jag drog kniven åter igen över hans handled och fortsatte sedan. Horbarn må jag vara, men det är inte mitt fel att min mor var tvungen att jobba som prostituerad. Förresten vet din fru om att du knullade din egen dotter?
Han fick inte fram ett ord utan sjönk ner i den vita soffan som numera var färgad av blodet från hans arm, han rosslade och tog sedan sitt sista andetag. Jag torkade bort mina fingeravtryck och la kniven i hans andra arm, så det skulle se ut som om han tagit självmord. Jag öppnade dörren med en näsduk och smet sedan bort från huset snabbt innan någon kom hem. Jag var tom inuti min själ och mina steg styrde mig mot kyrkogården och till Kattas grav. Jag öppnade min väska och tog fram en vit lilja som jag la över graven och viskade till henne att snart kommer vi ses, och att jag har ”tagit hand” om hennes far åt na. Jag strök med fingertopparna över gravstenen, tårarna rann ner från mina kinder. Jag öppnade väskan igen och tog fram en rakhyvel, jag tog bort strumporna från handlederna och kysste hennes grav en sista gång. Jag satte mig på knä på marken framför graven. Brevet som jag skrivit till mina föräldrar la jag under liljan, sedan tog jag av skyddet från rakhyveln och lät den glida över min arm flera gånger om. Jag kände inte smärtan, jag skar igen men ännu djupare för att känna nåt. Det enda jag kände var en längtan efter frihet, efter lycka, en längtan efter ett ställe där allt var som i dem allra finaste drömmarna. Blodet forsade från min arm och synen blev suddig. Någon skrek, det lät som den vackraste sången. Ett ljus öppnade sig framför mig, jag följde ljuset och min själ lämnade sakta jorden.


Hon öppnade och såg texten som stod i brevet som Linda lämnat efter sig ” Mamma, jag vet att jag är en oäkting och nu kommer du aldrig mer behöva leva med skammen att jag kom till liv. Jag klarar inte av att leva det här ”lyckliga och perfekta” livet längre. Jag reser nu, till Katta. Du behöver inte oroa dig för mig, för Katta och jag klarar allt tillsammans… Puss och Kram! Älskar dig Mamma! // Din Linda ”

Skriven av: Elin Rantakokko