Tidens betydelse

Ingen vet hur det är att se tiden gå förbi och inte kunna följa med. Hur man kan sträcka ut handen, gå ned på knä för att böna och be om att få följa med men ändå bli lämnad ensam. Det är sann smärta.

Det är vår. Den tiden då vinterns kyla har börjat lätta, solen vågar sig fram bakom molnen och luften doftar av det första färska vårgräset. Människor börjar komma ut från sina gryten och dammar av sin sinnen. Det är vår.
En flicka sitter på ett café i Malmö. Hon är ung och vacker med kloka ögon, men hennes ansikte präglas av ett sorgset leende. Vid hennes sida ligger en bukett med vita rosor. Människor som passerar henne vänder sig ofta om för att ta en andra titt på henne och hon ler mot dem varje gång. Då och då händer det att någon trevande närmar sig och försöker ta kontakt. Idag är en sådan dag. En ung stilig man drar en hand genom håret och sätter sig ned bredvid flickan.
- Vad gör en så vacker flicka som du alldeles ensam en dag som den här? Säger mannen medan han granskar henne från topp till tå.
- Den som har en flicka som du bör skatta sig lycklig varje dag.
Flickan vrider sig så att hon kan se mannen i ögonen. De är gröna. Som en sjö under algblomstring eller de giftormar man kan se i fotografier tagna i fjärran länder. Hon har aldrig tyckt om den gröna färgen, ändå ler hon.
- Har du inget mer betydelsefullt att lägga tid på än att charma unga kvinnor på Malmös gator? Sannerligen finns det annat att göra en dag som denna. Hon fortsätter att le mot mannen som nu lutar sig närmare.
- Nej, jag tror nog att detta kan vara ett livsavgörande ögonblick. Tänk om vi är menade för varandra? Tänk om det är vi som ska bli gamla tillsammans och möta världen hand i hand. Finns det verkligen då något mer betydelsefullt än att vara här?
En riktig charmör är vad han är. Lika naturligt som det är för en annan att dricka vatten är det naturligt för den här mannen att smickra kvinnor. Och flickan vet det. Han är inte den första charmören hon har stött på, förmodligen inte den sista heller. Om han ändå visste hur många av hans typ som har levat under århundraden.
- Nej, min vän. Säger flickan och ser honom djupt i ögonen. Du kommer fortsätta med ditt liv, hitt en annan dam som du kan åldras sida vid sida med. För det är ett öde jag aldrig kan dela med dig. Ursäkta mig.
Hon reser sig upp, plockar upp sin bukett och lämnar mannen bakom sig. Charmören följer henne med blicken en liten stund tills hans ögon fångar en annan tös. Och så är flickan bortglömd.
Flickan går längs kullerstensgatorna och anländer inom kort till Gamla Kyrkogården. Mellan gravstenar skrider hon och stannar då och då för att varsamt lirka ut en ros från buketten och placera den på en grav. Tyst läser hon namnen som står ingraverade på stenarna, och för varje namn låter hon minnen träda fram. Hon är tacksam, visst är hon det. Ändå bildas det sprickor i hennes inre. Sprickor som sprider sig som ett nät och bildar en bur. En bur av smärta, saknad och sorg. Men mest känner hon avund. För hon vill också bli gammal, ha ett liv som någon gång tar slut. Kunna åldras med de hon älskar och se hur världen fortsätter. Istället går hon här. Ensam. Precis som hon gjorde för tio år sedan. För 50 år sedan. För hundra år sedan. Och för varje gång hon kommer, finner hon nya namn och nya gravar, men aldrig hennes egen. Tårar av ilska rinner nu längs hennes släta, unga kinder. Hennes nätta hand är knuten över hjärtat, men ingen rörelse går att känna under huden. Det är stilla. Allt står stilla. Hon står stilla i tiden och kan varken röra sig fram eller bakåt. Så därför fortsätter hon tills alla rosor är slut. Då går hon ut genom kyrkogårdens portar och lämnar sina vänner bakom sig. Gå fortsätter hon att göra, men hon kommer aldrig fram. Hon hinner aldrig ikapp och tiden fortsätter att flyga förbi henne.

Författare:

Publicerat

Dela: