Tigerbalsam värmer inte ett brustet hjärta

Hon var den rätta, så enkelt var det. Jag vet att ni kanske tycker att det låter löjligt att säga att man hittat sin livs kärlek när man är 15 år gammal men det kändes verkligen så. Jag kunde inte förställa mig att någon skulle kunna vara lika underbar som henne. Det fanns ingen vackrare än henne i hennes vanliga tröja och hennes långa svallande hår. Doften av hennes nytvättade hår gjorde mig knäsvag. Jag berättade en gång för en nära vän om hur jag kände, han nickade förstående men jag såg på honom att han svarade som det förväntades av honom och inte för att han verkligen förstod.

Det var en rå, kall oktobermorgon och regnet hängde i luften. Löven på träden klamrade sig envist fast vid spretande grenar men då och då gav de vika för de kraftfulla höstvindarna och dalade långsamt ned mot den kalla, fuktiga marken. Jag gick snabbt från busshållplatsen, ivrig att komma undan den bitande kylan. Det hade varit frost i natt och vattenpölarna var klädda i ett tunt lager is. Jag stannade och speglade mig i isen. Jag slogs plötsligt av hur mycket saker förändrats på slutet. För några månader sig var jag en nervös stammande tonårspojke utan erfarenhet av kärlek eller relationer. Sedan hade jag mött henne. Hon tog mig med storm, mitt hjärta smälte verkligen, jag lyfte blicken och min röst blev klar och stadig. Hon måste bli min, kosta vad det kosta vill. Men hur skulle jag få henne att se mig? Visste hon ens att jag fanns? Det verkade inte så iallafall. Hon såg rakt igenom mig i korridoren. Det var så många gånger jag hamnat bredvid henne i matkön, men jag kunde inte få ur mig ett ända ord. Jag stod bara stod där, så tätt intill jag vågade, och drog försiktigt in doften av hennes välkammade hår.

En kväll var jag hemma hos min vän Fredrik. Jag hade känt honom hela mitt liv och han var min motsats, vältalig och självsäker. Han bjöd in henne och en av hennes vänner till oss för att titta på film. Jag vet att han gjorde det pågrund av mina känslor för henne och jag älskade honom för det. Plötsligt satt jag tätt intill flickan jag varit hemligt förälskad i, i månader. Efter ett tag kände jag en hand som la sig över min. Jag tog den och tittade upp, hon log mot mig, och jag log tillbaka. Från den stunden var det vi, vi behövde inte säga mer. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna och det skulle jag göra i veckor fram över. Jag vaknade upp ur det vackra minnet när jag hörde att någon kom gåendes längs grusvägen. Det var hon! Hennes bruna svallande hår verkade nästan dansa i vinden när hon kom emot mig. Omedveten om sin egen skönhet rörde hon sig smidigt mot mig och brände av ett bländande vitt leende. Hon doftade svagt av tigerbalsam efter hennes träning. Jag älskade doften, den gjorde mig lugn och trygg. Hon gav mig en snabb kyss och tog sedan min hand i hennes och vi började promenera längs Mälarens strand. Hon pratade på som vanligt och jag lyssnade och ställde frågor här och där. Hon berättade för mig om cheerleading-lägret hon varit på i Halmstad. Hur kul hon haft och om allt hon lärt sig. Cheerleadingen gjorde henne verkligen lycklig och jag älskade att se det. Efter promenaden gick vi in och lagade lunch tillsammans med hög musik dunkande ur högtalarna. The 1975, alltid samma. Allt var perfekt, ”there´s no place i rather be” tänkte jag och log för mig själv.


Efter maten diskade vi och la oss sedan tillsammans i sängen.
Vi hade legat och pratat tillsammans i timmar och allt verkade vara som vanligt, ömsint beröring och försiktiga leenden. På rutan bredvid sängen i flickrummet smattrade det kalla regnet och man gjorde klokt i att stanna inne. Rummets väggar prydes av medaljer och planscher av cheerleading-lag i färggranna dräkter. Top Gun från Miami, Florida var en uppenbar favorit. Vi skulle gå collage i USA tillsammans och hon skulle vara med i cheerleading laget på skolan. Vilket par va? Precis som en film!

När vi till slut lagt oss tillrätta bland de lätt parfymdoftande lakanen kände jag att nått inte var som vanligt. Hennes leende hade byts ut mot en sällsam blick jag aldrig sett hos henne förr. Det var någonting som tyngde henne, det var uppenbart. Jag frågade henne om vad hon tänkte på och hon satte sig då hastigt upp och bad mig att lyssna. Jag lyssnade uppmärksamt på hennes ord och observerade hur hennes underläpp sakta började skaka i och med att fler och fler ord lämnade hennes vackra läppar. Hon berättade återigen om träningslägret hon varit på i Halmstad men återberättade nu en annan historia än den hon tidigare under dagen berättat. Om pojken som charmat henne, om hur han smög sig in till henne under natten. Hon berättade hur ångerfull hon var och hennes ögon blev blankare och blankare ju längre historien fortskred.

Jag började skälva, jorden under mig rasade och jag föll handlöst ned i mörkret. Lakanen i flickrummet kändes inte längre varma och välkomnande. Hennes hand i min kändes plötsligt kall som is. Alla mina muskler spändes och otaliga tankar for genom mitt psyke. Först tvivel, sedan ilska, och sist outtömlig sorg. Jag lämnade kvickt huset i villaförorten och började springa ut i mörkret. Hon skrek efter mig, bad mig stanna. Men jag stannade inte, jag sprang på gator som var okända för mig tills hennes spruckna röst försvann i fjärran. Bröstet dunkade och tårarna rann ned för mina kinder när jag sprang hemåt genom regnet, kilometer efter kilometer. Jag borde frysa i min genomblöta collagetröja men smärtan från kölden överröstades av en större smärta. Bilderna av min älskade mellan lakanen med en annan pojke, en pojke jag inte ens visste namnet på spelade i revy på min näthinna. Jag kunde inte få bort bilderna ur huvudet och hatet mot min älskade och pojken bara växte för varje steg jag tog på den hårda, blöta asfalten.

Veckorna efter uppbrottet levde jag i dvala, allt jag hörde och såg påminde om henne. Skolan, buss 22, apotekarbron över ån där vi låste fast ett hänglås och kastade nyckeln i det mörka vattnet i hopp om att vår kärlek skulle vara för alltid. Det kändes så naivt och barnsligt nu… Det brände i bröstet, det brann i månader. Jag kvävde sorgen med skola, musik och träning men kräktes ofta på nätterna när sorgen blev för stor. Mina föräldrar trodde knappt att jag påverkades alls av uppbrottet från henne men jag har aldrig varit särskilt nära mina föräldrar så det var ingenting jag hade förväntat mig heller.

Höst blev vinter och kölden tog staden i ett järngrepp. Jag började lära mig att leva med sorgen och mitt liv började långsamt återgå till det normala.

Det var kallt ute, luften var hög och klar, varje andetag kändes som en gåva. Jag var påväg hem från skolan och kölden tvingade mig att stoppa ned händerna i jackfickorna. Någonting tog emot i min vänsterficka och i min hand låg en liten burk med tigerbalsam. Hennes tigerbalsam, doften påminde om henne. Tiden med henne spelades upp för mitt psyke igen och stygnen till mina sår slets upp med rötterna. Jag hade den lilla burken med mig i fickan i månader framöver och jag tog då och då upp burken för att beskåda den men vågade inte öppna den för att känna doften. Jag var för rädd för att dra upp såren återigen.

De säger att tiden läker alla sår. Läkta sår lämnar dock ärr. Ärren sätter spår och formar oss som människor. Mitt sår satt på hjärtat och det ärret kommer att finnas där för alltid, oavsett vad.

Författare:

Publicerat

Dela: