Till cykelägare

Till cykelägare



Att cykeln är ett härligt fortskaffningsmedel tror jag de flesta håller med mig om… man kommer lätt ut i naturen och får gratis motion och att benen får fin fason av cyklandet är också känt. För med en cykel kommer man ju fram fort och elegant…

Snabbt svänger man iväg till kiosken för en chokladkaka när suget sätter in… eller efter ett nytt rökapaket. Lika snabbt och elegant svischar man iväg till jobbet på morgonen och kan med hjälp av cykeln få en liten tids längre sömn. För med en cykel kommer man ju fram fort och elegant.

Det går att koppla hunden till cykeln och på så sätt motionera både cykel och hund… för att inte tala om den som sitter på cykeln… men det ska vi tala om lite senare. För med en cykel kommer man ju fram fort och elegant.

Det finns en annorlunda cykelras som däremot inte bör tas med ut på gatan. Den rasen som inte har några vanliga hjul. Den är till för att begagna inomhus så att grannen inte ska få ett skrattanfall eller skicka efter män med vita rockar. Dessa cyklar utan hjul gör att man sitter där man sitter trots idogt trampande. Alltså inget för den som vill känna naturen mot sin kropp och inget för den springsugne hunden.

En cykel kan tjäna som stöd i olika situationer. Nonchalant kan man luta sig mot sin cykel slickande på den första glassen under första cykelturen den första vårdagen. Nonchalant och världsvant för att imponera på omgivningen. Helst bör du ha en riktigt märkvärdig cykel som sticker i ögonen på de som ser dig.

Sittande på pakethållaren kan du använda sadeln som bord och luta en bok mot den. Det må vara läxbok eller roman… bara du ser upptagen ut. Om någon funderar varför du använder cykeln som bord och stol ser du bara avvisande ut och blänger ihärdigt ner i boken du håller på med. Till sist försvinner den som antastade dig med sina ord.

Med hjälp av idoga övningar med cykelgodis och klicker kan man till sist lära cykeln att hitta hem själv. Då är det bara att sätta sig upp och säga ”hem” till hojen så beger den sig hemåt med sin last. För säkerhets skull bör du kanske montera stödhjul på cykeln. För om du får för dig att lägga dig på cykeln kanske den inte uppskattar det och lutar mer och mer och till sist finner du dig liggande på gatan. Och det sista du ser av cykeln är baklyset som försvinner bakom kröken.

För att få cykeln riktigt lydig bör du gå kurser med den… så kallade cykelkurser. Där får du lära dig de viktigaste kommandoorden för en cykel. Du skrattar du… men det är inte så lätt… det kommer du bittert att få ångra den dag cykeln drar iväg på egna små utflykter i det gröna med dig som fripassagerare.

På dessa kurser får man en inblick i hur man handskas med snälla cyklar som mest vill rulla sakta och glo på naturen… och hur man handskas med de elakare sorterna som mest också vill kika på naturen. De som vill ta sig en redig titt på naturen. Tillsammans med dig.

Du får också lära dig hur man använder olika tillbehör på rätt sätt… som elhalsband, piska och cykelgodis. Som cykelgodis räknas luft i däcken, en söt sadelmössa, färgad ringklocka och cykelväskor i bjärta färger. Inte att glömma… den lilla ilsket neonfärgade vattenflaskan på cykelramen.

Luft i däcken är det allra första godiset, det ligger lägst ner i rang av cykelgodiset. Luft i däcken är något cykeln får bara den tittat som hastigast på dig för en liten sekund. Oavsett om den bara antytt tittande mot dig så ska du genast ge den luft. Men, det innebär inte att du ska ge den luft gång på gång… bara lite då och då om det behövs för uppmuntran.

En söt sadelmössa kommer näst i ordningen. Den utdelas när cykeln visar välvillighet mot dig. Ovilja mot dig renderar snarast i att den söta sadelmössan dras in och göms till bättre uppträdande återkommer.

Färgad ringklocka kan man ge när man vill. Det behöver inte vara i samband med något speciellt. Den används som lite extra belöning. När cykeln börjar mest bestå av cykelklockor bör du nog sluta använda dem som belöningar och uppmuntran.

Cykelväskor belönar du din cykel med för att den vill följa dig på långa turer.

Vattenflaskan i ilsken neonfärg är mest för din egen skull. Antingen dricker du ur den när du trampat dig svettig eller så använder du den att kyla av din frustande stålhäst med om den börjar vrenskas.

Den dagen cykeln får för sig att smita iväg med någon annan person så kommer elhalsbandet väl till pass.

Om du vill sätta halsbandet på den som tagit cykeln eller på cykeln kvittar. Det gör nytta vilket som. Sätter du halsbandet på personen som lockade med sig din cykel så bör detta beteende ta slut hos personen i fråga. Knäpper du å andra sidan fast halsbandet på din cykel så kommer nog cykeln att förstå att den inte ska ge sig iväg med andra personer som den vill och tycker. Inga mer romantiska äventyr alltså.

Sedan finns det ett sätt till att använda elhalsbandet. Det är på cykeln när du sitter där. Det brukar ge mer energi till både dig och cykeln att bruka elhalsband under era färder. Du får mer ork genom att du får dig en stöt varje gång du börjar maska med trampningen. Och cykeln får mer energi genom att den känner att nu gäller det. Nu vill dess ägare inte att den ska göra irrfärder och utflykter än hit och än dit. En cykel med elhalsband vill definitivt inte ner i något dike och böka runt. Den håller sig på vägen.

Piska är det sista hjälpmedlet. En cykel som vägrar lyda order och bara ger sig ut på irrfärder i diken och i vegetationen bör piskas. Åtminstone en gång om dagen bör den få ett antal väl valda rapp. Det ska svida i skinnet på den.

När cykeln nyper tag i ditt byxben och sedan tvärnitar… ja, då är det piskan som gäller. Och den cykel som tar sig för med att slänga av sig kedjan ska också piskas. Länge, noga och mycket ska den piskas.

Men kom ihåg att du inte kan piska en skenande cykel. Det blir mycket bättre effekt om den får en chans att stanna upp. Att den sedan stannade så raskt att du flög över styret och ner i avloppsdiket kan du ta ut på den genom att du rappar på den än fler gånger. Svär du några osande eder samtidigt så tror jag att cykeln kommer på bättre tankar. Åtminstone för en stund!

Den cykel som istället för att stöda dig in en svår eller prekär situation sparkar undan benen på dig bör avlivas. Det finns cyklar som hela livet genom bara vill det värsta mot ägaren. De knuffas, bits på sitt sätt, de vägrar utföra order och kastar om och om igen in dig i vegetationen bredvid vägen. Även den cykel som slänger sig ovanpå dig eller under dig, för det finns även sådana cyklar, den cykeln bör också avlivas. Det finns förträffliga ställen där cyklar avlivas. Humant och snabbt.

Huruvida en cykel kommer till cykelhimlen finns det däremot ingen kurs som kan svara på.

Man bör inte avla vidare på cyklar där man behöver använda mer än luft i däcken som muta. Du kan aldrig veta vilka gener som förs vidare. Och parar du en röd och en blå cykel så får du både röda, blå och lila barncyklar. Tänk vad många stödhjul du måste köpa till den stora kullen barncyklar. Tillika hjälmar.

Sen måste man vara ytterst noga när man placerar ut dessa vildavlade barncyklar. De får inte hamna i vilken familj som helst. Det måste vara välanpassade och socialt fungerande familjer. Hur gärna du än vill ge en cykel till ett vanartigt barn så följ inte den instinkten. Vem vet hur de sedan parar cyklarna till höger och vänster. Till sist får vi riktiga bestar till mördarcyklar. Och vem vågar sig ut på vägarna då… kanske står det en mördarcykel bakom närmsta buskage och slänger sig över dig då du intet ont anande knallar hemåt efter en blöt kväll på stan.

Tänk om det till och med kommer att visa sig att de små förment söta barncyklarna är förklädda mördarcyklar… för de kan ju vara avlade med vilka gener som helst. Och när man minst anar det slår de försåtligt gulliga tingestarna till… kanske mot ditt eget barn. Eller grannens…

Hemma hos oss står en röd och en svart cykel, och de är renrasiga cyklar. Tack och lov är de tjejcyklar… så jag behöver inte överraskas av att de parat sig i smyg när jag tittat bort. Och för att ytterligare försäkra mig om att de inte ska tjuvpara sig med någon vanartig herrcykel så har jag ställt dem på balkongen… och jag tror inte att de vågar kasta sig ner från balkongen. De kan få skeva hjul då och det vill ingen cykel äga.

Mopeder är en avart av cyklar. Från början var det kraftiga och härdiga brukscyklar som genom illa genomtänkt avel begåvades med en extra gen som kallas ”motor”. Denna gen var början till slutet för den gamla bruksrasen av cyklar. Nu kan den gamla rasen knappast gå att hitta längre. Kanske på gammelmormors vind om man har tur! Men då ska man också ha tur. För jag misstänker att mormor också ville utvecklas och ha den nya rasen av brukscykel. Den var kraftigare och tog sig fram lite fortare, visserligen med ett fruktansvärt pruttande ljud från baken… Det som aveln missat var samma problem som med de ovan relaterade cyklarna. De ville gärna hitta på hyss med sin ägare. Till ägarens stora förtret. För hyssen drabbade mest ägaren, i form av dikesbesök och liknande fasliga upplevelser. Tänk om den som avlade fram brukscyklar med motorgen också hade kommit på dagens finfina uppfinning, strypkopplet.

I dagens Sverige har vi en lag på att alla som äger dessa cyklar av olika slag ska ha en hård och uppblåst mössa på sig. En mössa som gör att man ser ut som en utomjording. Så nu vet jag banne mig inte om det är en utomjording jag möter eller om det är en cykelägare av något slag.


2005-04-21

Skriven av: Henrik Johangården