Publicerat
Kategori: Novell

Till en utställning

September hade hunnit bli femton dagar. Om drygt två veckor var det tid. Tid att åka hem. Då hade han varit här i två månader. Två veckor kvar. Och han hade bara tio teckningar. Det borde varit tjugo. Det borde varit minst tjugo bra teckningar. - Greja tjugo eller tjugofem bra teckningar så skall jag ordna en hängning åt dig. Men dom skall vara bra. Det var Knuts som sagt så. Knut med ett litet galleri i Göteborg. - Varför tar du inte lite tjänstledigt. Ta ett par månader och åk till någon ö i solen. Det skulle göra dig gott. Du kommer bort från skiten här hemma. Ingen gammal påverkan. Kom hem med bra grejer så får du hänga dom här hos mig. Du får en egen utställning. Gör det. Åk. Så hade Knut sagt. Så hade Knut sagt. Knut som trodde på honom. Som visste att han kunde. Och nu satt han här. På ön. På en grekisk ö. En och en halv månad hade gått. Och bara tio teckningar, Resten var skit. Tio teckningar på en och en halv månad.
Det hade gått bra i början. Billigt flyg till Saloniki. Buss och båt till ön. Den fina ön. Hus vita som ritpapper. Med dörrar blå som havet. Och olivträd. Ljusgröna, dammiga olivträd. Torrt. Varmt. Bra ställe att bo på. Vänlig befolkning. Men lite reserverad. Sju bra teckningar första veckan. Fantastiskt. Arbetsglädje. Livslust. Upptäckter. Och få slappa. Sitta på tavernan. Dricka öl. Och Retzina. Spana in folk. Pengarna gick åt. En dag upptäckte han att pengarna var nästan slut. De hade bara försvunnit. Ångest. Som hemma. Pengar. Måste ha pengar. Lugn.
Nik på tavernan kom med idén. Förstod hur det låg till. -Varför börjar du inte rita av turisterna. Rita av dom och du får in lite pengar. Det är ju lätt för dig. Bra med pengar. Om jag kunde rita som du....
Han gjorde så. Drog upp några porträtt ur minnet. Ställde dom mot en mur. På piren. Nik lånade ut parasoll och två stolar.
Och dom kom. Turisterna. Tidigare hade han medvetet undvikit dom. Kände sig inte själv som turist. Men dom kom. Frågvisa. Fåfänga. Prutande. Först hade han satt upp prislappar. 25 euro för ett stort porträtt. 15 för ett litet. Alla ville ha det mindre. Och dom prutade. Han beklagade sig för Nik. Det blev för lite pengar. Han måste ju leva också. -Ta bort prislapparna, sade Nik. Låt dom själva bjuda ett pris. Du ska få se... Det gick bättre. Han fick alltid mer än han hade tänkt sig. Det gick lätt. Och snabbt. Ett par dagar till så kunde han börja göra riktiga teckningar igen. Till utställningen. Hos Knut.
De tio han hade var bra. Det kände han. Den lilla vita polisstationen vid hamnen. Fiskebåtar i hamnen. Och hus. Vita hus. Kapell. Olivträd. Amfiteatern. Men han saknade människor. Porträtt. Inte av turister. Av befolkningen. Men det var svårt.
Öns invånare höll sig undan. Skrattade. Höll för ansiktet. Gubbarna som flyttade ut Niks stolar redan på morgonen. Satt under det stira trädet ovanför tavernan. De muskulösa fiskarna. Nik. Niks syster. De skrattade. Höll för ansiktet. Bjöd på ett glas. Men tillät honom inte att rita av dem. Barnen kiknade av skratt när han började dra upp några linjer. Och så sprang dom. Kvinnorna såg han sällan till.
Bara turisterna lät honom teckna. Men han behövde minst tio teckningar till. Porträtt. Han ville ha bra porträtt. Två veckor kvar.
Från sin plats vid piren såg han henne. Först bara som en av öns svartklädda kvinnor som skyndade förbi. Hon började komma varje dag. Gick in i affären. Alltid på förmiddagen. Kom ut från affären. Stod kvar på trappan. Räknade pengar. Försvann. En förmiddag kom hon ut på piren. Tittade stund. Medan han höll på att göra ett porträtt av en turist. Som vägrade sitta still. Hon var vacker. Alltid i svart klänning. Tjockt, svart hår. Mjuk. Vit hud. Ganska lång. Inte helt ung. Men vacker. Ett porträtt. Han ville försöka med henne. Frågade Nik.
Det måste vara Giorgios fru. Den vackra. Hon kallas så. Hon går med
honung till affären. Min syster köper av henne ibland. Varför undrar du? Vill du rita av henne? -Tror du det skulle gå. Ett porträtt. Kanske flera.
-Det tror jag inte du skall försöka. Det vore nog inte så bra. Giorgios förstår du....
Nik log. Och skrattade. Nik skrattade nästan alltid. De hade blivit vänner. Nik kunde engelska. Hade jobbat som nattportier på den stora turistön. Nu var han hemma igen. På sin egen ö. Skötte tavernan tillsammans med systern. Ställde fram bröd och retzina. Tjocka skivor nybakat bröd. Salt. Han hade blivit stamgäst hos Nik. Men det hade förstås börjat dåligt. I Grekland går man direkt ut i restaurangens kök och pekar på vad man vill ha. Trodde han. Första dagen hos Nik satte han direkt kurs på köket. Nik efter. Systern i köket blev förbannad. ”Ut!” Pinsamt. Nik, som inte hunnit hejda honom förstod. Förklarade.
Här, där grekerna lika gärna kunde varit turkar, var det inte alla som uppskattade gäster i köket. Nik skrattade. Systern muttrade. Men de hade blivit vänner. Och han blev stamgäst. Det var bara två veckor kvar. Och han hade tio teckningar. Om han bara kunde få göra ett porträtt av henne med honungen. Kanske ordnade sig resten också. Då.
Han väntade utanför affären en förmiddag. Hon hade redan gått in. Kom ut igen. Han rörde lätt vi henne. Hon såg upp. Tittade på honom. Tittade på ritblocket. Han pekade. På henne. På ritblocket. Hon förstod. Log. Stoppade ner sina pengar i klänningsfickan. Log igen. Och var borta. Gubbarna under trädet tittade på honom. Skulle han ge upp? Två veckor kvar. Räckte det med hus, kapell och olivträd. Skulle han strunta i porträtt. Han gick tillbaka till piren. Till turisterna. Varmt.
På kvällen tavernan. Sent. När han bestämde sig för att ge upp. Inga porträtt. Sorlet tystnade. Radion spelade vidare. En stor man hade kommit in. Han var förbannad. Kom fram till bordet. Såg på ritgrejerna. En smäll. Den store slog handflatan i bordet så att glaset och flaskan välte. Och började prata. Högt. Förbannat. På grekiska.
Hotfullt. Nik kom rusande. Tog tag i armen på den store. Drog. slet. Klängde. Försökte få bort den stora från bordet. Ord. Spott. Allas ögon såg. -Det är bäst du försvinner , sade Nik. På engelska. Det här är en som är förbannad på dig. Han vill slå ihjäl dig. Gå hem. Allt var kaos. Radion spelade. Alla pratade och skrek i munnen på varandra. Ett par gubbar kom till Niks hjälp. Drog i den stores skjorta. Niks syster hade kommit in från köket. Såg på dom. -Vem fan är det? Slå ihjäl mig. Vad har jag gjort? -Honungen. Det är han som äger honungen. Giorgios. Hans fru. Som du ville rita av. Han har hört att du vill rita av hans fru. Nik drog. Gubbarna slet. Höll Giorgios någon meter från bordet. Orden forsade. -Stick nu, sade Nik. Han höll på att glömma ritgrejerna och cigaretterna. Snubblade på en stol. Var ute. Förbannande ord följde honom ut. På natten. Uppe på taket till det lilla hyrda huset. Han såg ut över det mörka havet.. Såg ljusen från fastlandet. Och från fiskebåtarna i bukten. Drack öl. Full. Lite. Fick nog ge upp. Bara tio teckningar. Och två veckor kvar. Och utställningen.
Det knackade på dörren. Därnere. Först svagt. Sedan kraftigare. Kanske Nik. För att be om ursäkt för sin landsman. För en pratstund och ett par burkar Fix. Nik var hans vän. Han gick ner. Det var inte Nik.
Utanför stod den store från tavernan. Giorgios. Hann inte slå igen dörren. Var inne. Såg på honom. Han var rädd. Skiträdd. Men Giorgios log. Vita tänder. Gestikulerade. Ta det lugnt. Lade ett finger över munnen. Pekade på ritgrejerna som låg på golvet. Teckenspråk. Ta ritgrejerna. Följ med.
Tyst genom natten. Förbi husen. Ut genom olivlundarna. Huset låg på en sluttning. Giorgios pekade på en rad bikupor. Log. Hon satt i rummet. På en pinnstol. Rak i ryggen. Blicken i golvet. Giorgios fru. Hon med honungen. Och ändå inte. Den svarta klänningen på en krok. Bakom henne. Giorgios drog fram en stol. Pekade. På ritblocket. Log. Pekade på sin
fru. Hennes skor var nog från en svunnen tid. Höga. Spetsiga. Nylonstrumpor. Bruna. Klänningen hade kanske varit vacker. En gång. Nu var den sjuk. Grön. Och gul. I strimmor. Röda läppar. Illröda. Puder. Långa plastörhängen. Dinglande. Och håret. Tuperat. Högt. Vem var hon? Inte hon med honungen. Giorgios fru. ”Den vackra! Hon kallas så”.
Giorgios var stolt. Hans fru hade klätt sig fin. Fin för att bli avporträtterad. I hemlighet. Det tog nästan två timmar. Två timmar. För ett tiominuters turistporträtt. Svetten rann. Det var svårt. Och det blev dåligt. Men Giorgios var stolt. Tittade över axeln. Hummade belåtet.
Färdig. Giorgios sade något. Hon försvann. Två burkar Fix. Giorgios beundrade. Stolt. Fotoalbum. Som unga. Nygifta. Barn. Vackra. Med gester förklarade han för Giorgios att det fick behålla porträttet. Nöjet var på hans sida. Konstnärligt intressant. Omfamning. Giorgios följde honom hem. Ljuset var på väg. Ute i bukten skymtade fiskebåtarna. På väg mot hamnen.
Hemma. Trött. Omfamning. Giorgios lade ett finger över munnen. Han förstod. Gjorde på samma sätt. Inte berätta för någon. Adjö. Sova.
Dagen efter. På piren. Turister. Varmt. Men snart oktober. Och han hade fortfarande bara tio teckningar. Till utställningen. Hon kom inte. Kanske var honungen slut. Skulle han känt igen henne? På kvällen. Tavernan. Nik urskuldrande. Förklarande. -Bry dig inte om vad som hände igår. Så är det här. Och Giorgios är lite hetsig av sig. Varför försöker du inte med en fåraherde. Ge dig upp i bergen och rita av en fåraherde. Det ordnar sig nog ska du se. Nik var hans vän. Förstod. Giorgios kom in. Blängde. Satte sig hos gubbarna. På andra sidan rummet. Blängde igen. Det kändes idiotiskt.
På natten knackade det på dörren igen. Giorgios? Eller någon annan som ville ha ett porträtt av sin fru? I hemlighet. Eller Nik? På trappan stod en liten korg. Ingen människa. Han tog in korgen. Två burkar honung. En flaska vin. Han förstod. Giorgios. Det var
betalningen. Han kände sig lite skamsen. De var fina. Fina människor.
Kanske en fåraherde. Upp i bergen och leta rätt på en fåraherde. Det borde gå. Snart dags att ge sig hem. Hem, till utställningen. Han hade ju ändå tio teckningar. Och de var bra. Det visste han.

Skriven av: Olivier K.

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren