Till Minne Av Prince

Ingress: Jag vill skriva lite om Prince som var en MER än en älskad katt. Jag har tack vare den här kattens speciella sätt och orädda personlighet fått följa ett djur på riktigt nära håll.
***
Det var tack vare Princens lite drulliga sätt och tanklösa beräkningar som det blev så många komiska händelser och så var han ju med överallt där katter, kanske normalt inte är med. Han pratade hela tiden med sin matte Moa och han skroderade även för sig själv, när han inte hade något annat för sig och han såg till att de andra kompisarna fick något att göra. Alltid glad, positiv och framåt. Så orädd och nyfiken. Mötte varje dag med klar blick och ett nytt jam! Att denna dag den 11 januari 2008 skulle bli Princens allra sista, det är något som inte varken Ikaros eller jag själv som Matte kan acceptera. Vi gråter, grubblar, undrar: VAR ÄR PRINCE NU? Kan han se oss? Kan han höra oss? Saknar han oss lika mycket som vi saknar honom? Blev han lessen när budbäraren om död kom och bara blåste ut hans stora varma livslåga? Eller fann han sig även i det? Han var ju den katten som alltid accepterade människans påhitt. – Vi – IKAROS och JAG, vill så gärna ha svar. Här kommer det första av Princens meddelande från en annan dimension: Marilljos Prince möter Delila Maja El Casit i Paradisets lundar.

***

Ikaros satt på en av de stora stubbarna som grånat av regn, snö och rusk och såg ut över den öde rastgården, där Prince och han så många gånger hade lekt, jagat och solat. Nu var det en förtryckt stämning över hela gården. Till och med fåglarna undvek att röra på sig i onödan. Det var en mycket tryckt stämning. – Prince var borta! Han fanns inte mer. – HUR kunde det vara sant? De – Prince och han – skulle ju dela hela sitt liv hade de sagt till varandra. Prince var ju bara några få år. Frisk och pigg och fantastiskt påhittig och levnadsglad. HUR kan ett katthjärta bara stanna? Stanna utan minsta förvarning ...? – De hade ju inte ens hunnit säga adjö till varandra. Borde man inte få förvarning ...? Inte får väl liemannen eller om han kallas Karon, komma så där som en tjuv om natten?

Så där satt Ikaros och grunnade och mindes hur Moa hade skrikit ut orden "Nej! Du kan inte vara DÖD – Du får inte vara Död, Prince! – Sedan var det ett rent inferno ... – Prince fanns inte mer! Hjärtat hade stannat mitt på eftermiddagen den 11 januari 2008.

– Nu finns inte Prince längre. DET ÄR HELT OFATTBART, viskar Ikaros för sig själv och torkade bort en tår från kinden med sin blåmaskade högertass.

En svag vindbris smekte den silkesmjuka kinden på Ikaros i ett försök att torka upp hans tårvätta päls. Så började Västan-Vinden leka lite extra runt hans gråblå öron och viskade att den hade hälsningar med sig, från Prince! Vinden påstod att den hade lyssnat till en spännande berättelse uppe i de högre luftlagren, när han snurrat runt på sin väg mot Jorden.

– Vill du höra en sak, lille Ikros? viskade Västan-Vinden oupphörligt i det vänstra örat på Ikaros. Jag har hälsningar från Princen! Han sitter på ett ljusrosa moln uppe bland stjärnorna och pratar med en katt som heter Delila. Han hälsar till dig att du ska torka dina tårar och ber mig berätta allt vad jag hörde när jag susade förbi honom och Delila. Så här var det:

Prince sa så här till Delila:

– Kan du inte berätta om det där läskiga i ladan där borta i Hulvik, snälla tant Delila ...

– Så klart jag kan, om jag minns det nu ... Alla detaljerna kan jag kanske inte komma ihåg. Det är ju bra längesen nu, vet du.

– Det gör väl inget om du har glömt en del. Berätta det du kommer ihåg, det kanske räcker!

Delila drog ett varv med tassen över sina krusiga morrhår och så började hon prata med ytterst ljus och mjuk stämma:

– Det var ju så här att Moa och hennes son, Boy alltså, brukade vara på torpet, Hulvik, under somrarna och jag var ju med för att hålla alla gastar på avstånd, om du förstår hur jag menar?

Just den här dagen hade det varit ganska varmt och för att få lite svalka hade Sikita och jag dragit oss in i syrenbersåns djupa blågröna skugga. Både hon och jag hade ätit en tidig middag och ville nu ta det lite lugnt ett tag. Det fanns stora sorkhål inne i syrenbersån, så vi satt där och snackade lite om väder och vind, när Zaraj kom släntrande nerifrån uthusen – han var inte så gammal då – och påstod att han hade sett så konstiga spår i halmen där nere i den där långa nästan färglösa ladulängan.

Ansvarstagande som jag är, tänkte jag att det där får jag nog ta mig en titt på. Jag bad därför att Sikita skulle hålla ett öga på mitt sorkhål också, medan jag var borta. Så satte jag av i en gnistrande galopp utför den där halvt igenväxta grusvägen. Jag sprang på mittenremsan som var mjuk av kort gräs.

Jag hoppade in i ladugården genom ett trasigt fönster. Lite otrevligt för det låg glasskärvor både på marken och uppe på fönsterkarmen. Allra först sökte jag över ett ganska stort område utan att se något konstigt. Sedan smet jag ut genom loggången, som jag tror det heter och vidare in i första ladan. Där var det en hel del skräp, det såg jag, men det var inget som verkade konstigt på något vis. Att det var någon som sparkat omkull skottkärran och skitit i ett hörn, det noterade jag. Det var väl grävlingen, det anade jag nog, men den skulle ju inte vara vaken nu så här mitt på dagen, som det här var?

Jag gick därför upp på rännet och kollade om det möjligen kunde vara någon varelse som gömt sig där. För jag såg att en stegpinne – på den där gamla, rackliga stegen – var sönder. Ett troll kanske det kunde vara, tänkte jag, och smög jätteförsiktigt uppför stegen, som för övrigt var upprättad snett och alldeles för brand, så jag fick gå försiktigt, för att inte trilla baklänges. Troll kan nog bli griniga om man väcker dem när de sover middag, det har jag läst om, faktiskt.

Nä, där uppe var det som det brukade vara. Tre fladdermöss, hängde uppochner, som små grå påsar. En av dem sov så djupt så det uppstod ett visslade ljud, när den andades ut.– För ro skull sparkade jag till en låda så det sa klonk! – Du MILDE! – Det blev ett konstigt sus under lådan och ut kom en getingsvärm. – Så stor att den såg helt svart ut! Den svepte hastigt in mig i ett mörkt moln, så det sved runt öronen, men de fick inte in gadden någonstans – konstigt nog. Det var nog tack vare mitt tjocka fina vågiga Devonpäls. Den som jag fått från Devonshire i England för fruktansvärt längesedan.

Ja, det här blev en lång parentes, men efter dessa smådramatiska händelser uppe på rännet, hoppade jag upp på en takstol och därifrån hade jag bra utsikt över hela ladan och logen.

Några ladusvalor satt och resonerade om var någonstans de fetaste flugorna fanns just det här året. Jag hörde att de sa att det var borta hos grisfarmaren. Där var de så feta så de blänkte. Dessutom var de mycket saftiga påstod den ena ladusvalan.

Jag hade nog suttit där i två och en halv kvart, skulle jag tro, när jag hörde ett konstigt ljud och så fick jag se att det rörde sig under loggolvet. Det var nämligen en stor svart glipa så man kunde se in under golvet och en bra bit in mot nästa lada.

Jag spärrade upp mina ljusblå ... Ja, mina ögon var ljusblå då och det är de även nu, som du kan se. Jag stirrade så det sved i ögonen, för jag såg att det rörde sig där inunder. Det var inte folk, det såg jag. Inte räv heller, för en sådan hade jag sett kvällen innan. Det var ingen hund, det är jag tvärsäker på.

Jag la ena tassen bakom örat i ett försök att fånga upp ljuden lite bättre. Det lät som om det var någon som muttrade för sig själv, men på ett främmande språk. Helt ofattbart för mig att tyda.

Kunde det i alla fall vara en grävling? – Nej, det kunde det nog inte alls vara. Den var på tok för stor för det. Pälsen var tovig och gråbrun. Smutsig såg den ut att vara. Kanske av allt boss som låg under golven. Kunde det vara en sådan där lömsk mårdhund kanske? – Bäst att kolla tänkte jag och begav mig ner, men jag gick inte utför den där branta stegen. Jag gjorde ett balansstycke och hade ju sånär som drattat på ändan ner i ett gammalt igendammat tröskverk som stod och skräpade alldeles bredvid en gammal ljusblå harpa. – G. Anderssons Tröskverk, stod det på ena sidan av den där harpan, såg jag. Den röda färgen var nästan avskavd på en del ställen. Ja, den var som sagt gammal.

Just som jag landat alldeles bredvid en trasig gröpkvarn, hörde jag ett jämrande ljud.

– TYST! fräste jag åt mig själv! – Det var befogat! För svansen piskade så våldsamt bakom mig, så det uppstod ett livligt prassel i halmen och då blev det svårt att höra varifrån ljudet kom.

Helt plötsligt såg jag en stor, mörkgrå skugga röra sig över den gamla lite grådaskiga halmbädden och jag stannade i steget och höll andan och försökte analysera varifrån skuggan kom.
Just i den stunden kände jag hur det var något som skrapade på min rygg och jag tvärvände mig om och vad fick jag se?

Jo, kära du Princeman ...! Hur ska jag säga? – Vad var det egentligen jag såg? Stora huggtänder och ett gap så otäckt stort. Dreglet rann ur käften och det luktade ap-schiiit ... Kan du tänka dig så rädd jag blev? Jag hade så när som kissat på mig. Hjärtat bankade så det hördes i mina stora öron. Det lät nästan som kyrkklockor. Så jag tänkte: Nu är nog min tid inne.– Eller ute ... jag visste inte riktigt hur man sa, men när man hör kyrkklockor inne i huvudet – då är det allvarligt, gosse!

– NU är min sista stund KOMMEEEN, skrek jag och skulle försöka fly, men nej! Det var sent påtänkt, det var med andra ord; i grevens tid att tänka på flykt ... Nu öppnade besten gapet ännu mer och jag förstod att jag skulle vara inne i hans svarta hålrum där gaddarna blänkte som galvaniserade spik. Om bara några sekunder så ... – Jag gjorde helt om och kastade mig på rygg i den där gamla råttpissluktande halmen och låtsades cykla i luften med alla mina fyra krattor, och klorna hade jag i utfällde låst läge.

Jag fick fast en klo i nosvingen på besten och då blev han ju tvungen att backa lite för att komma loss. Han drog ett varv runt nosen med den där stora kloförsedda labben, för att känna om den satt kvar och då ... Ja, då drog jag iväg med en rivstart, så det virvlade upp så mycket logdamm så besten blev tvungen att nysa – och fy fabian: Det skvatt så jag fick hans spott på min rygg och den var så stark att den nästan frätte bort pälsen på flera ställen. Det blev alldeles varmt på ryggen, där spottet låg kände jag.

Moa kom springande, för hon kunde springa på den tiden. Fort som FN ... gick det och hon flängde upp logdörren så den nästan for av sina rostiga hemsmidda gångjärnen, förstår du.

– Men Gud! Vad är det som luktar? skrek hon och vad är det för lödder du har på ryggen, Delila? fortsatte hon. Sedan ropade hon på Boyen och han kom och gruvade sig på samma sätt som hon.

De ojade sig länge över den där skarpa lukten som fastnade i min päls. Jag det osade verkligen starkt, det vill jag lova.

De undrade om det var självaste "Hin Håle" jag träffat på. Fast på den frågan kunde jag ju inte svara, för odjuret – vad det nu var – hade ju glömt att presentera sig för mig.

Därför min lille vän, så står det fortfarande skrivet i stjärnorna vad det var för ett egendomligt åbäke som vältrade sig över mig där i den gamla halmladan ... för något hö var det inte i den ... Och då måste det ju ha varit en halmlada, för gammal halm fanns det gott om.

– Se så nu, Princeman nu tar vi en kvällspromenad på Karlavagnen, sa Mulan eller Delila som hon hette i sina papper.

© Ingbritt Wik

Skriven av: sekita