Tillfriskningsenhet 3

Intern 2007 tryckte sig tätt, tätt emot plexiglaset och blickade förstrött ner mot rastgården.
Hans en gång vita overall hade under de senaste månaderna blivit gråbrun. Med hjälp av ena ärmen torkade han smuts från rutan för att se bättre.
Ute på rastgården höll de rödklädda vakterna på med att dressera puppysar – inkomna från Slovakien. En av vakterna hade iklätt sig en stormrustning av senaste snitt – över rustningen bar han en vit overall identisk med den som internerna bar. Upprepade gånger slog och sparkade han på de kedjade puppysarna, inte för hårt och inte för löst. Bara tillräckligt för att reta dem till vansinne. Om någon av puppysarna började att gny och agera kuvad fick han raskt en kyss av vaktens elbatong. Allt skedde under ivrigt påhejande av vaktens arbetskamrater som omgav buren. När hundarna blivit tillräckligt vansinniga och deras tandkött blottades, släpptes de till sist lösa för att gå bärsärk på vakten.

Egentligen fanns det inga riktiga vakter på Tillfriskningsenhet 3. De vakter som fanns skötte monitorer och visst administrativt arbete. Själva vaktandet som skulle hindra internerna från att lämna området sköttes istället av dessa puppysar, som efter att de dresserats släpptes utanför området. I och med att själva platsen en gång varit skådeplats för en härdsmälta, hade all natur dött och all bebyggelse rensats bort. Vakterna höll dem hela tiden på svältgränsen, vilket ansågs göra deras sinnen skarpare. En gång hade han hört talas om en intern som med hjälp av att smörja in sig i sin egen avföring lyckats med konststycket att ta sig en bit utanför området. De mest välmående puppysarna var de som hade sina revir närmast tillfriskningsenheten . Dessa puppysar hade ignorerat internen eftersom han i deras nosar ej var tillräckligt ätbar. Värre hade det blivit när han som Dante sprungit in i den andra kretsen utanför de välmåendes revir. I dessa kretsar fanns de puppysar vars dagliga levebröd krävde stora uppoffringar. Likt sataniskt illvilliga tortyrmästare hade de bitit honom i hälsenorna tills de med ett 'SPROING!' lossnat och farit upp till knävecket för att stanna. En vaktstyrka hade funnit honom några dagar senare – rentuggad som ett söndertrasat plockepinn. Av historien kunde man lära mycket, men Intern 2007 hade inga planer på att förflytta sig några längre sträckor. Bristen på motion och möjlighet till att träna musklerna hade gjort att hans benmuskler numera var ett minne blott. I den dagliga propagandan som flimrade förbi på hans vägmonitor hade han förstått att denna brist på motion var ytterligare ett led i kampen mot rymmarna.

En gäll och skarp ton genljöd genom hela rummet och han tvingade sig upp. Med ett väsande gled dörren upp och en grönklädd ung man med skyddsvisir dök upp i dörren.
“Godmorgon Intern 2007, det är dags för den månatliga desinfektionen!”
Med hasande steg kämpade han sig mot utgången. Redan innan han hunnit ut ur rummet, var han flera steg efter Desinfektören.

Författare:

Publicerat

Dela: