Tonårstankar

Ett hårt slag, rakt i magen. Han kände sej svagare och svagare för varje slag som närmade sej. Han kände hur det rann blod ner mot hans läppar. Han började se vita prickar, och sen svartnade det till. Han vaknade kanske en halvtimma efteråt. Han hade fortfarande riktigt ont i magen, i pannan och i vänstra benet. Han reste sej upp när han plötsligt fick syn på Amanda och hennes gäng. Han sprang genast in bakom huset igen. Han kände något under foten. Det var en kniv. Det måste ha varit Lukas som tappat den medan han höll på med honom. Han tog upp kniven… det var ingen vanlig kniv. Det var mer som en dolk. Den var ganska fin faktiskt. Han tittade länge på dolken. Men tvekade. Inte kunde han ta den. Vad skulle Lukas säga då? Nä, det gick inte. Hur mycket han än ville ta den och gå fram till Lukas och hota honom att han skulle sticka in kniven i hans mage om han inte slutade att hålla på. Hur mycket han än ville det så visste han hur det skulle gå. Han var inte tillräckligt modig. Det var bara så. Han slängde in kniven under huset och hoppades att Lukas aldrig skulle hitta den igen. Det fick vara straff nog. Än så länge.
Han kollade i fall Amanda och dom var kvar där ute. Det var dom inte. Tur. Han drog jackan över huvudet och sprang in på Mc Donalds. Han kunde vägen till toaletten utantill. Han behövde inte titta. Det hade hänt så många gånger förut att han inte ens tvivlade. Han ryckte upp dörren till toaletten och sprang in och låste. Han släppte jackan och tittade rätt in i spegeln. Hans fina bruna ögon var fulla med tårar. Det svarta håret hade blivit smutsigt. Fast så farligt var det inte. Det värsta var att ansiktet var helt blodigt. Han tvättade av sej. Det sved lite, men inte värre än vanligt. Såret var ganska djupt. Men han fick ha mössan på sej. Så att morsan inte såg. Fast hon var säkert packad så det spelade igentligen ingen roll. Han gick ut från toaletten, och det första han såg var Amanda. Hon såg honom först inte men sen så fastnade blicken på honom. Hon log.
- Hej du! Sa hon. Hennes röst var underbar. Han hörde den som ett eko i huvudet ungefär 10 gånger innan han svarade :
- Hej.
Han stod som förstenad och kollade på henne. Hon var bara så jävla perfekt. Världens snyggaste människa. Men det var han inte ensam om att tycka… Hon gick förbi honom och in på den andra toaletten, tjej toaletten. Han stod fortfarande kvar. Han hade bilden på henne i huvudet, och rösten också. Det blonda håret var inte längre än till midjan. Han ville röra det. Han ville röra henne… Kyssa henne. Men det kunde han inte. Hur mycket han än gillade henne så betydde verkligen inte det att hon gillade honom.
Han hörde att mobilen ringde.
- Hallå?
- Aa, tja Tobbe! Det är Thomas!
Han orkade inte. Han orkade verkligen inte snacka me Thomas just nu. Men va skulle han säga? Att han skulle äta? Bullshit! Thomas visste allt om morsan. Dom hade aldrig nått hemma. Det var det bara Thomas som gjorde. Han kunde säga allt till honom. Utom en sak… Lukas… För han var också kompis med Thomas, tyvärr… Han hörde en röst från telefonen:
- Hallå? Tobbe?
- Aa, hej… Vad är det?
- Nää, inget särskilt… men kommer du på festen i kväll?
- Hos Isa?
- Mm, precis…
- Nja… ja vette fan.
- Jo, men kom igen nu! Jag går alltid på fester även fast jag inte pallar när du vill! Det är din tur att återgälda det nu!
- Okej då! Du har rätt. Möt mej på det vanliga stället. När börjar festen?
- Halv 1.
- Jaha, okej…
- Jepp!
- Men då ses vi!
- Aa, det gör vi.
- Hej då.
- Vänta! Säger Thomas snabbt.
- Vad?
- Amanda kommer…
- Gör hon ?
- Mm!
Ett glädjerus sprids igenom kroppen! Amanda kommer att vara på samma fest som han! Gud! Första gången det hänt… Amanda… Hans Amanda.
- Soft! Säger han och försöker verka oberörd.
- Jo!
- Tja!
- Hej då.
JESS! Han springer ut från Mc Donalds och ner i Skärholmens tunnelbanestation. Hoppar över spärren och kutar ner till tunnelbanan mot Ropsten. Han hann precis in innan dörrarna stängdes. Han tänker på allt som skulle kunna hända på festen. Och tanken slår honom att Lukas kan vara där. Shit! Nej! Det får han inte vara. Fast Isa känner ju inte honom. Så det ska nog gå bra!
T-centralen, han väcks från sin dröm. Han är framme. Det är massa gäng där. Fast inget gäng han känner tror han. Han kollar runt för att vara säker. Nopp. Inte ett enda. Och så hör han en röst:
- Tobbe?
Han vänder sej bakåt.
- Miranda!?
Det kan inte vara sant! Mirre? Han har inte sett henne på flera månader! Det kan tillochmed ha varit ett helt år. Hon är söt. Det är hon faktiskt. Han ser hur hon ler mot honom. Men att hon ändå inte riktigt är glad.
- Hur är det nu för tiden? Säger han lugnt.
- Hm… Jag vet inte.
- Nehe… vaddå då?
Han ser hur hennes ögon blir fyllda med tårar och att läppen börjar darra. Han är inte van att se henne såhär. Hon som brukar vara så glad och positiv. Han går fram till henne och kollar henne rakt i ögonen. Hon kollar på honom också. Hon försöker att få fram någonting utan att tårarna ska falla. Men det fungerar inte. Han kramar om henne och säger:
- Vad har hänt?
- M… Mitt liv är… det är förstört. Jag kan inte visa mej där längre. Och pappa.
Hon tystnar med en chock och gråter lite diskret. Han kramar henne ännu hårdare och känner hur starkt hon luktar. Hon luktar sprit. Han kastar lätt bort henne och förstör hela kramen.
- Men Mirre. Vad har hänt och varför stinker det sprit om hela dej?
- Förlåt… förlåt mej Tobias.
- Miranda! Du måste säga vad som har hänt!
- Det var han. Det var André som gjorde det. Men det var inte med flit. Han ville bara att ja skulle testa. Han sa att det inte var farligt, att han visste vad han höll på med.. Vi började hålla på varje kväll tillslut. Och sen.. sen blev ja beroende. Han kom till mej en kväll. Jag vart ju glad för vi hade inte träffats på kanske tre dagar. Han sa att han hade med sej något. Och att jag skulle få prova efter han hade fått ta min…
Han fick en chock. Det fick inte vara sant. Inte hon! Hon var ju bara 14! Han älskade henne. Mer än någon.
- MIRANDA! Herregud!
- Jag vet. Hatar du mej ?
- Nää… jag älskar dej! Men va fan var det han hade med sej?
Hon blir helt vit i ansiktet och spärrar upp ögonen. Hon är tyst ett tag men sen viskar hon:
- Knark…
Han ryggar tillbaka nån meter men hon gör ingen min som visar att hon bryr sej. Hon har samma ansiktsutryck som innan. Hon… Knark!? Det går inte ihop. Det gör det inte… Det dunkar hårt i kroppen och han känner att slagen i magen fortfarande känns. Han tittar på henne. Och hon möter hans blick. Hon ser så sorgsen ut. Hon är så sorgsen. Han lider. Hon lider. Han vet vad han måste göra…
- Vad gör du? Säger hon långsamt och förvånat.
Han orkar inte svara. Så han skiter i det. Men han hör hur hon frågar igen. Han kollar på henne. Gud va fin hon är. Han kommer aldrig att glömma henne. Aldrig. Han går fram till henne igen. Han lägger ena handen runt om hennes midja, och den andra vid nacken.
- Miranda, Miranda Lindstedt. Jag älskar dej. Jag älskar dej mer än någon! Jag kan få dej ur det här. Om du litar på mej. Och inte drar iväg igen. För… Jag vill inte förlora dej!
Hon tittar honom rätt i ögonen och ler.
- Jag älskar dejj också!

Författare:

Publicerat

Dela: