Tora / forts. på Äpplen och Päron











Tora

Motorn i Volvon brummade entonigt. Vid ratten satt farfar, och sidan om honom i framsätet satt farmor, bägge två satt tysta. Vi hade precis lämnat Malmö stad, och var på väg norrut.

Jag satt hopsjunken i baksätet. Jag sneglade förstulet på den svartklädda kvinnan som satt sidan om mig. Jag visste att hon var från barnavårdsnämnden i Malmö, men det var inte samma barnavårdsman, som hade haft hand om mig innan jag blev sjuk. Denna kvinna, som jag visste hette Eva, var yngre, med slät hy och milda blå ögon. När hon märkte att jag smygtittade på henne, vred hon på huvudet och tittade på mig med ett vänligt leende, hon sträckte ut armen och klappade mig lätt på handen. Jag vände generat bort blicken.
Det var tidig morgon, solen hade precis gått upp, denna höstdag i november 1956. Det hade frusit på natten, och ute på åkrarna glittrade resterna av nattfrosten silvrigt i solskenet.

Jag satt och försökte att få ordning på mina tankar. Jag mindes knappt något från de senaste tre månaderna. Jag hade fått klart för mig att jag hade varit på ett hem för, som man kallade det, besvärliga pojkar, men jag mindes inte mycket från vistelsen där, eller rättare sagt, jag mindes ingenting, bortsett från den sista veckan. Det dominerande minnet var en stor sovsal, med en massa sängar, och andra pojkar, de flesta äldre än vad jag var. Jag hade hamnat där efter, som jag förstod långt senare, hade brutit ihop psykiskt. Jag hade tagit mig ut genom ett takfönster i farmor och farfars radhus, och brandkåren hade plockat ner mig därifrån, efter det så hade jag hamnat på pojkhemmet. Jag hade bott hos farmor och farfar i fyra år, efter det att mina föräldrar hade skilt sig. Min mor blev fråndömd vårdnaden, men inte far. Farmor och farfar erbjöd sig att ta hand om mig och min syster, tills far hade fått ordning på sitt liv, och så blev det. Strax efter skickades emellertid min syster till en släkting i mellersta Sverige.
Far ordnade snart upp sitt liv, men eftersom han hade stämpeln "svarta fåret", i släkten, så vägrade farmor och farfar att lämna ut mig och min syster till honom. Jag klassades också som ett "svart får", eftersom jag var min fars son. I nästan fyra år utsattes jag för "psykisk tortyr", och stryk hörde till vardagen, fram till den dagen då jag bröt ihop, och fick en minneslucka som jag fortfarande har kvar.

Efter pojkhemmet kom jag tillbaka till farmor och farfar. Det var en ganska så lugn period. Jag återgick till skolan, men kände på mig att något var på gång. De andra barnen i klassen fick läxor, men inte jag. Hemma hos farmor och farfar, kom ofta barnavårdsmannen Eva på besök.
Var jag hemma så blev jag ombedd att gå upp på mitt rum, tills en dag då nyfikenheten fick mig att smyga ner för trappan, halvvägs nere i trappan hörde jag tydligt rösterna från vardagsrummet.
Eva talade om att barnavårdsnämnden hade fattat ett beslut som gick ut på att jag skulle placeras i ett annat fosterhem, hos en kvinna i norra Skåne, och att farmor och farfar inte längre bedömdes som lämpliga fosterföräldrar. Farmor grät och protesterade högt. Att hon minsann hade uppfostrat många egna barn, som det hade gått bra för i livet, bortsett från en. Farfar var lugnare. Han krävde att själv få köra pojken till det nya fosterhemmet. Det gick barnavårdsmannen med på, under förutsättning att hon följde med. Jag skakade i hela kroppen, och på något sätt lyckades jag att ta mig upp på rummet igen, utan att det hördes.
Här satt jag alltså nu i bilen, och visste inte hur jag skulle förhålla mig till saker och ting. Vi kom in i ett samhälle. Jag såg på en skylt att samhället hette Höör. Det är kanske här som jag ska bo, tänkte jag, men vi fortsatte genom samhället, och efter ett litet tag så svängde vi av huvudvägen, och in på en landsväg, utan asfalt. ”Nu är det ungefär två mil kvar”, sade farfar. Det var mycket skog, avbrutet av små åkrar och fält då och då, och inte mycket hus. Nu bromsade farfar in kraftigt, jag kikade framåt och såg två rådjur som skuttade över vägen. Jag visste att det var rådjur, jag kände igen dem från naturläran i skolan. ”Det var nära ögat”, sade farfar.
”Nu är vi framme.” sade farfar. ”Eva vill du peka ut huset?” Eva pekade på ett rött trähus med vita knutar, en bit bort på höger sida. Det låg på en liten kulle, med skog i bakgrunden, och ett fält på framsidan. Jag uppfattade en skylt med bynamnet, det stod Snälleröd. Farfar saktade ner, för att svänga ner på en mindre väg, som ledde fram till huset. Jag såg att vägen fortsatte förbi huset, fram till en gård längre bort. Farfar körde in på tomten, det gick lite uppåt till en gårdsplan på andra sidan huset.

Vi krånglade oss ut ur bilen, och tittade oss omkring. Inne på gården fanns det ett litet uthus, och jag skymtade en bit av en hönsgård på baksidan av uthuset, jag såg några vita höns innanför nätet. Det var en mild novemberdag, så det var väl därför som hönsen var ute. En enögd brunrandig katt, strosade lugnt bort mot uthuset, den stannade upp och vred på huvudet, tittade på oss med sitt enda öga, skakade på huvudet och gick vidare.
Ytterdörren till huset öppnades. En högrest kvinna kom ut på trappan. Hon var klädd i en ljusblå klänning, vit kofta, och träskor på fötterna. Det mörka håret, med några silverstänk i var samlat i en stram knut i nacken. Ansiktet hade grova och nästan barska drag, hon utstrålade pondus. ”Välkomna!” sade hon. Hon sökte med blicken, och hittade mig. ”Detta måste vara Ingvar”, konstaterade hon, och gick fram mot mig. Jag bävade inombords, när denna stora barska kvinna närmade sig. Hon tog mitt huvud mellan sina händer, och vred upp det mot sig. Det jag såg, var en oväntad förvandling. Det grova barska ansiktsuttrycket var borta. I stället såg jag ett mjukt leende, och varma ljusblå ögon. ”Välkommen till Tora”, sade hon. Hon vände sig om mot de vuxna, det barska ansiktsuttrycket var tillbaka. ”Och detta är farmor och farfar, förstår jag”, konstaterade hon med en något sträv röst.
Farfar kom fram med hatten i handen.
”Oskar, och detta är min fru Hilda, trevligt att träffas!” han och farmor skakade hand med Tora.
”Ja och Eva, vi har ju redan träffats”, sade Tora vänd mot barnavårdsmannen.
”Varsågoda och stig på, kaffet är serverat, och för övrigt så får ni ta det som jag har det”, sade Tora.
”Får jag titta på hönsen?”, dristade jag mig till att fråga. Jag såg att farmor var på väg att säga något, men farfar gav henne en varnande blick, och en nästan omärklig skakning på huvudet.
Tora tittade på mig, och det mjuka ansiktsuttrycket fanns där igen.
”Såklart så får du det. När du kommer in så finns det hemgjord svartvinbärssaft och kanelbulle till dig”, sade hon.

Jag gick bort till hönsgården, därinne fanns det ett tiotal hönor, och en tupp. Tuppen blåste upp sig, och tittade misstänksamt på mig, och skrockade varnande. Hönorna tittade upp för ett kort ögonblick, sedan återgick de till sitt pickande på marken. Jag kände något mot benet och tittade ner. Det var den enögda katten, som strök sig mot mitt ben. Jag böjde mig ner, och lät handen glida över den mjuka pälsen, och märkte hur katten började spinna tillgivet, en känsla av lycka strömmade genom min kropp. Jag bestämde mig för att utforska trädgården. Trädgården var uppdelad i två avdelningar, en köksträdgård, och en med fruktträd.
Vid gaveln av huset, fanns det en källartrappa. Vid slutet av trappan, en dörr med en stor nyckel.
Jag hörde en motor, och vände mig mot den lilla vägen. Det var en röd traktor, utan hytt, och vid ratten satt en storvuxen man i arbetskläder. Han tittade in i trädgården, och lyfte en stor hand till hälsning, jag vinkade lite tafatt tillbaka. Traktorn fortsatte ner mot gården längre fram. Jag märkte att katten hade följt med mig hela tiden på min upptäcksfärd genom trädgården, den tittade tillgivet på mig med sitt enda öga. Kanske bäst att gå in, tänkte jag.

Tora var 54 år, och dotter till en indelt soldat. Hon föddes och växte upp i ett soldattorp. När hon var 20 år, träffade hon den unge bonden Bror Nilsson. Han var tio år äldre än Tora, och tycke uppstod. De gifte sig och Tora flyttade in på Brors gård, som bondhustru. Det var samma gård, som ligger längre ner längst vägen förbi Toras nuvarande hus på kullen. De fick en son, som fick namnet Lars. Lars var inte intresserad av lantbruk, utan utbildade sig till ingenjör. Han fick jobb som ingenjör i Eskilstuna. Bror började få problem med hälsan, och krafterna avtog mer och mer. Det hände ofta att Tora fick ta över och utföra Brors sysslor på gården. När hon hade mjölkat på morgonen, så fick hon t.ex. sela för hästarna och ge sig ut på åkrarna för att plöja. Både Bror och Tora förstod att det inte gick att hålla på så, de bestämde sig för att sälja gården och flytta in i huset på kullen, som de hade byggt tio år tidigare. På våren 1956, tio år efter att de hade sålt gården, dog Bror i cancer, och Tora blev ensam. Sonen i Eskilstuna föreslog att hon skulle ta hand om ett fosterbarn, så att hon slapp ensamheten. Så hände det att barnavårdsnämnden i Malmö, satte in en annons i de skånska dagstidningarna. Man sökte ett hem för en tioårig pojke, som var i stort behov av en lugn miljö, gärna på landet. Tora svarade på annonsen, och blev efter en tid kontaktad av en barnavårdsman, vid namn Eva. Barnavårdsmannen redogjorde i stora drag för vad det handlade om, men tillräckligt tydligt för att Tora skulle förstå, att det var angeläget.

Jag öppnade ytterdörren till huset och gick in. Jag kom in i en liten hall, med en stängd dörr rakt fram, och en dörr till höger som ledde rakt in i köket. Tora stod vid diskbänken, och slog upp vatten i ett glas. Jag såg att hon blandade till saft. Köket var ganska så litet, men rymde ett matbord, en svart vedspis, och en gul el-spis. Från köket ledde två dörrar, en till vardagsrummet, och en som jag fick reda på senare, till finrummet. Farmor, farfar och barnavårdsmannen, satt vid ett dukat bord i vardagsrummet.
”Kom här Ingvar, så ska du få fika”, sade Tora, och föste in mig i vardagsrummet. Hon placerade mig på en stol vid bordet, satte ett fat med en kanelbulle och ett glas med röd saft framför mig.
”Nu är det så”, sade Eva, ” Ingvar kommer inte att börja skolan förrän efter jullovet, eftersom vi bedömer att han behöver lite tid för att anpassa sig till den nya miljön här hemma hos Tora. Vi har talat med skolan, och det kommer hit en lärare en gång i veckan, med läroböcker, och läraren kommer att ha en lättare genomgång med Ingvar, han kommer alltså att få lite läxor också. När vårterminen börjar, så kommer Ingvar att börja skolan på riktigt, så att säga”.
”Det blir säkert bra”, sade farfar.
”Ingvar är lite lat, så han behöver en fast hand”, sade farmor.
”Det där var väl onödigt”, sade farfar, och tittade hårt på farmor.
”Ingen behöver känna sig orolig, Ingvar och jag kommer att ordna det här hur bra som helst”, sade Tora strävt.
”En sak till”, sade Eva, och nu såg hon lite generad ut. ”Om och när ni vill hälsa på Ingvar, så är det viktigt att ni ringer först. Det är nämligen sagt så från nämnden, att Ingvar själv ska avgöra om han vill ta emot besök”.
”Det var det värsta jag har hört!” utbrast farmor upprört. ”Vilket påfund!”. Farfar sade inget, däremot så blev han högröd i ansiktet.
”Nu är det så, och ni kommer att få det skriftligt”, sade Eva.
”Oskar, det är kanske tid för oss att åka hemåt”, sade farmor avmätt.
”Ja, jag ska bara bära in Ingvars väskor”, sade farfar.

Farmor och farfar, sade adjö till Tora och mig. Eva dröjde sig kvar på trappan.
”Jag håller kontakten, och är det något jag kan hjälpa till med, så tveka inte att ringa”, sade Eva till Tora.
”Det lovar jag, att jag ska göra”, svarade Tora.
Bilen rullade iväg, och Tora och jag var ensamma. ”Nu ska jag visa dig ditt rum Ingvar”, sade Tora. Hon öppnade dörren som jag tidigare hade lagt märke till i hallen. Innanför fanns det en brant trappa upp till övervåningen. Ovanför trappan fanns det ett rum med en stor konstig anordning, en massa korgar med tyger, en del tyger var klippta i olika breda remsor, och upprullade i tygbollar. ”Detta är min vävkammare”, sade Tora. Hon pekade på den konstiga anordningen. ”Det kallas för vävstol, jag väver trasmattor i den, som jag sedan säljer”, berättade hon.
I bortre ändan av rummet fanns det en öppen dörr. Tora föste milt in mig genom dörröppningen. Där fanns det ett rum, med en säng på ena sidan av rummet. Där fanns en liten byrå, och ett par garderober. Fönstret vette ut mot köksträdgården, och längre bort skymtade jag landsvägen. ”Detta har varit min son Lars rum, men nu är det ditt Ingvar. Vad säger du?”
”Det är fint”, sade jag, och jag menade det. Nu blev det lite att göra med att packa upp mina saker, och kläder. Det mesta hamnade i byrån och garderoberna. Jag började redan känna mig som hemma.
Det blev tid för att äta lunch. Under tiden som Tora förberedde maten, så fortsatte jag min utforskning av trädgården. Bakom uthuset fanns det ett torrdass, men jag visste att Tora hade en vattenklosett också, inne i huset.
Maten var klar, och jag satte mig vid köksbordet, på en soffa som stod längst med väggen. Tora hade tillagat köttbullar, hon serverade potatis, grönsaker och gräddsås till, och en rejäl klick med lingonsylt.
”Nu är det bara att stoppa i dig ordentligt med mat”, sade Tora, ”Du behöver lägga på dig lite kilon, för det var värst vad du är klen och tanig”, fortsatte hon, men hon sade det på ett sätt, så det var omöjligt att ta illa upp.
Tora satt mitt emot mig vid bordet. Jag lade märke till hur hon följde mina rörelser med en bekymrad blick i sina ljusblå ögon.
Hon lade ifrån sig sina matbestick, och sträckte fram bägge sina händer mot mig, med handflatorna nedåt. ”Gör som jag Ingvar”, sade hon. Jag förstod inte varför, men jag gjorde det hon bad mig om. Nu förstod jag varför. Våra händer hamnade sidan om varandra, en bit från bordsskivan. Toras händer var stilla och stadiga, mina darrade okontrollerat. Trots att jag verkligen försökte att hålla händerna stilla så gick det inte.
Tora tog bägge mina händer i sina, och jag såg att hon hade tårar i ögonen.
”Kära barn! vad har de utsatt dig för?” sade hon. Nu förstod jag att hon kände till mer än vad jag visste.
”Låt aldrig någon någonsin trampa på dig mer. Det blir svårt, men jag ska hjälpa dig på vägen”, sade hon. Jag kunde bara nicka, jag var ovan vid sådan vänlighet.

Tora skulle baka bröd. Jag fick hjälpa till att sätta degen, och ställa de formade bröden till jäsning, med en duk över. Sedan gick vi till uthuset, och utfordrade hönsen och plockade ägg, jag tyckte att det var jättespännande. Vi tog äggen, tillsammans med flera andra ägg som Tora hade inne i huset, samlade dom i en korg, och gick in till byn, till hembageriet. Tora sålde äggen till ägaren, en liten tant som hette Greta, och presenterade samtidigt mig.
”Tora har de finaste äggen i trakten, mina bakverk blir så bra med de äggen”, sade Greta. Jag fick en sockerkringla, och en klapp på huvudet, innan vi gick hem.

När vi kom hem så mötte den enögda katten oss på gårdsplanen.
”Vad heter katten?”, frågade jag.
”Hon heter Mirra, och är tolv år gammal”, svarade Tora
”Varför har hon bara ett öga?”
”Det inträffade en olycka, när hon var en liten kattunge. Hennes mamma råkade komma åt hennes öga med en klo. Veterinären kom och snyggade till det så gott det gick, och det verkar inte som om hon har lidit av det”.
Kvällsmaten var avklarad, sedan ett par timmar, och det var tid för att gå och lägga sig. Jag borstade tänderna, och tvättade av mig.
”Jag har lagt fram din pyjamas på sängen, så gå du upp till rummet, så kommer jag upp och säger godnatt”, sade Tora.
Jag gick upp på rummet. Pyjamasen låg mycket riktigt på den nybäddade sängen. Jag klädde snabbt om och kröp ner mellan de väldoftande lakanen. Tora hade också tänt en liten lampa på sängbordet. Strax så hörde jag steg i trappan. Tora dök upp i dörröppningen.
Hon hade klätt om till ett långt ljust nattlinne, som gick ända ned till golvet. Hon hade också löst upp den strama hårknuten i nacken, och nu föll det mörka håret mjukt ned över axlarna. Hon tassade fram till min säng, böjde sig fram, och smekte mig mjukt över kinden.
”Godnatt min pojke!”, sade hon ”Och kom ihåg vad jag har sagt. Låt ingen någonsin trampa på dig, och göra dig illa igen.”
”Godnatt, jag lovar”, viskade jag.
Tora släckte nattlampan på bordet, och tassade tillbaka till dörren. Ljuset från vävstugan inramade hennes gestalt, och gav den en magisk prägel.
”En ängel”, viskade jag.
”Vad sade du?”, frågade Tora.
”Det var ingenting”, svarade jag tyst.
Något rörde sig vid fotändan på sängen. Jag kikade ned mot fötterna. Det var Mirra som hade hoppat upp i sängen, och rullade ihop sig vid mina fötter. Strax märkte jag genom täcket hur hon spann.
Jag hörde hur Tora tyst tassade ned för trappan. Vad jag inte visste då, var att Tora totalt skulle komma att förändra mitt liv och min personlighet, under de kommande sex åren.



Författare:

Publicerat

Dela: