Torka tårarna min vän

Förtvivlad över livet står jag på kanten till ett avgörande. Liv eller död. Hur kan man överlåta en persons liv i mina, trasiga och sönderrivna, händer? Hur kan jag, som inte ens kan ta vara på mig själv, få avgöra om en person skall få börja sitt liv eller inte. Hur kan ett barn, få bestämma i fråga om liv eller död? Någonstans gick allt fel, fruktansvärt fel.
Den gråa och alldagliga vardagen fortsätter existerar utanför fönstret, men här inne stryper jag livet. Låter de sista dropparna falla mot en säker död. Snälla förlåt mig för att jag försöker överleva. Döm mig inte för att jag gör fel, i en värld med sjuka spelregler.
Sköterskan dömer mig med sin kritiska blick. Hon ville inte höra mina svaga ursäkter, säger till mig att ansvaret var och är helt mitt. Att den konstiga känslan i min kropp om att jag gör fel, har jag helt och hållet mig själv att skylla för. Hon tar aldrig de orden i sin mun, men jag ser på hennes kroppsspråk det hon inte vill säga, ser hennes starka avsky mot mig. Mot det barn som jag faktiskt är.
Jag träffade en psykolog, fick tid en onsdagsmorgon – en timme. På den timmen skulle hon, en medelålders kossa, bestämma mitt öde. Hon kom en kvart försenat till vårat möte, berättade att hennes barn hade vägrat äta frukost. Där och då bestämde jag mig för att hon inte hade möjligheten att rädda mig ur detta svarta hål. Så inte ens en utbildad läkare kunde se att verkligheten är som den är. Jag satt och föraktade henne under de resterande 45 minuterna och domen löd ”psykiskt stabil, medveten om sitt beslut och följderna”. Jag hånskrattade då jag tio minuter senare brände upp papperet utanför sjukhuset. Världen är sjuk.
Men nu, en vecka senare, så sitter jag här ensam och liten men måste agera vuxen. Jag bad aldrig om att få spela med i detta skådespel, jag vill inte ha huvudrollen! Låt mig få en biroll, låt mig vara en i mängden bland de andra som vandrar där ute utanför fönstret, i den gråa och alldagliga världen. Men den högre makten lyssnar inte på mig, ingen snäll individ kommer och tar mig bort från detta väntrum. Istället så ser jag alla kritiska och fördömande blickar mot mig. Alla vet vad jag gör här, jag ska ta bort det som jag inte vill ha.
Äntligen är väntan över, den evighetslånga tid som jag fördrivit i väntrummet har lidit mot sitt slut. Nu börjar helvetet. Jag får klä av mig alla kläder, sätta på mig ett stelt och långt linne och lägga mig på sängen. Sköterskan som dömde mig med sin blick där i väntrummet tar prover på mig och läkaren kommer in och förklarar vad som kommer hända härnäst. Jag lyssnar inte, nickar bara och låter orden tränga rakt igenom huvudet, från öra till öra och sedan flyga ut någonstans där jag inte har makten att ta tag i dem. Han säger att jag fortfarande kan ändra mig, att jag har en sista möjlighet att behålla det jag inte vill ha. Men jag ber honom bara att gå ut från mitt rum och göra sig klar för att ta bort det onda från min kropp. Jag minns inget mer, vet att jag fick piller som jag snällt svalde. Litade på att de visste vad de gjorde och när narkosläkaren senare kom så var sömnen mycket efterlängtad.
De ville ha kvar mig för observation över natten, men hur ska jag förklara för föräldrarna att jag inte kommer hem inatt frågade jag dem. Hur ska jag förklara för mamma att pappa har orsakat att hennes dotter inte kommer hem inatt? De kunde inte svara mig och lät mig gå några timmar senare.
Jag trodde inte att skuldkänslorna skulle vara så stora, men jag hade fel som så många gånger förr. Jag dömer mig själv och känner en stor avsky över att jag kunde låta detta ske. Snälla lilla du, förlåt mig för att jag var svag och lät dig tro att du skulle få starta ditt liv. Snälla förlåt mig. Läkaren tog bort något från mig som jag inte ville ha men i det tomrum planterade han istället skuldkänslor och avsky för den individ jag är. Han var skicklig.
Bussen tar mig hem till villan i utkanten av stan. I den fina vita vackra villan med en trädgård som grannarna många gånger har avundats. Den tar mig hem till det hem jag aldrig velat varit delaktig i. Hem till en mamma som planerar för ett nytt kök och pratar om hur vackra hennes nya rosor är. Hem till en bror som låter rakbladet vila mot sina handlederna varje kväll. Hem till en pappa som kommer in till sin dotter om kvällarna och gör henne gravid.

Skriven av: angelica