Trappan



15 år.
Hon satte på stereon och slängde sig på sängen. Tårarna strömmade nerför kinderna. Hon torkade ansiktet på kudden. Mascarafläckarna kommer aldrig att gå bort, log hon sorgset. Hennes hjärta var krossat. Framtiden förstörd. Igår lekte livet. Men han hade gjort slut. Efter fyra månader var allt över. Han var kär i en annan. De hade ju varit så lyckliga. Varit på bio, ätit romantiska middagar, kyssts i korridorerna. Brevet låg på golvet. En nyckel rasslade i låset till ytterdörren. Hon vände på kudden, torkade tårarna och gömde brevet under madrassen. Hennes mamma kom in i hallen. Flickan slog igen dörren och grät. Livet går vidare, tänkte hon. Pyttsan heller. Hur ska livet kunna gå vidare om både hjärtat och framtiden är krossade? Hur?

25 år.
Dörren smällde igen bakom honom. Hon låste dörren medan tårarna rann. I badrummet satte hon på duschen. Hon klädde av sig och lät det heta vattnet skölja bort sorgen och blanda sig med tårarna. Håret slickades efter ryggen. Tårarna smakade salt. Känslorna brände som eld inom henne. Hon tog av sig förlovningsringen. Höll upp den framför sig. Så släppte hon den. Hörde klangen när guldet träffade porslinet. Såg hur den försvann ner i avloppet och kände sorgen slå emot henne med samma kraft som en tennisspelare träffar bollen i en serve. De hade levt ihop i två år och nu hade han brutit förlovningen. Han hade blivit kär i en annan. Hur kunde han? Hon klev ur duschen och svepte en handduk om sig. Telefonen ringde men hon lät svararen ta meddelandet. Hon saknade honom redan. I samma sekund som han lämnat lägenheten hade hon blivit sambo med sorg och saknad. Hur skulle livet kunna gå vidare? Var fanns kärleken? Inte i hennes liv i alla fall, det var ett som var säkert.

33 år.
-…att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?
- Ja.

42 år.
Det var helt otroligt! Helt oväntat. De hade suttit vid frukostbordet tidigare än vanligt. Barnen hade inte vaknat. Då hade han släppt bomben. Han ville skiljas. Efter 9 års äktenskap och två barn. Hon sjukskrev sig och ställde sig i köket. Lutad över diskbänken kände hon sorgen igen. Hon trodde verkligen att sorg och saknad hade lämnat hennes liv. Äktenskapet hade inte alltid varit enkelt men det hade varit bra. De hade alltid lyckats. De hade vridit och vänt på pengarna. De hade stått hand i hand medan äktenskap runt dem gått i kras. De hade ju lovat varann evig trohet. Men hans nya sekreterare var tydligen en bättre kvinna än den han lovat att älska i nöd och lust. Och hur skulle de göra med barnen? Hur förklarar man för en 5-åring och en
8-åring att pappa inte älskar mamma längre? Hon kräktes i diskhon och lät tårarna rinna. Han hade varit hennes liv. Den vackre prinsen på den vita springaren som befriat henne från ensamhetens elektroniska fotboja. Bojan som aldrig låtit henne vara lycklig. Hon slöt ögonen och kunde svära på att hon grät blod. Hela hennes själ och vilja försvann med honom. Hon öppnade ögonen och blicken stannade på köksknivarna. Hennes hela liv hade varit olycka. Varför inte göra slut på eländet? Det kunde väl inte vara så svårt? Bara skära upp handlederna och låta livet rinna iväg. Hon grep om en kniv men släppte den förskräckt när solen speglade sig i eggen. Blixten slog ner i hennes hjärta. I hennes hjärna. I hela hennes väsen. Blixten sådde ett frö. Ett frö som snabbt slog rot i kroppen. Hon skulle inte bryta ihop. Hon var för stark för att ge upp. Beslutsam gick hon ut i badrummet och spolade ner förlovningsringen i toaletten. Hon väntade ett par minuter och sen gick vigselringen med diamanten samma väg.

60 år.
Äntligen gick hon i pension. För tre månader sedan hade hon blivit farmor till en liten flicka. Livet gick ju faktiskt vidare fast hon levde ensam. Många pojkvänner hade passerat genom åren men tre män hade speciella platser i hennes minne. Pojken som övergivit henne när hon var 15, mannen som bröt den tvååriga förlovningen tio år senare och hennes f.d. make. Hon hade aldrig gift om sig. Aldrig sett åt en annan man trots skilsmässan. Han hade varit den ende. Men livet hade gått vidare utan honom.

76 år.
Hon hade bott på servicehemmet i snart ett år. Hon trivdes. Det bästa var det otroliga. Hon var kär. Han var den hon väntat på hela livet. En trevlig, mysig gubbe som var klar i huvudet trots sina 80 år. Hon var som en tonåring igen. Nykär. Det var otroligt. Fantastiskt. Underbart! Hon kunde knappt tro det. Nykär.

77 år.
Hon var nyförlovad. De hade växlat ringar på nyårsafton. Hon var så otroligt lycklig.

85 år.
Hon lade ner den ensamma liljan på graven. Han hade varit borta snart ett halvår. Hon hade i alla fall hittat honom till slut. Prinsen. Den vita springaren var en rollator men han var fortfarande en prins. Nu var han borta. Sorg och saknad gjorde sig åter påminda. Men i en del av hjärtat var hon fortfarande lycklig. Prinsen hade ju kommit till slut. Hennes liv hade blivit en fest på ålderns höst. Livet hade fått en mening. Andra män hade lämnat henne för andra kvinnor. Han hade lämnat henne för att hans tid var inne. Det var tid att lämna det enkla jordelivet. Livet var bara ett hinder på väg mot evigheten. För evigt skulle han finnas i hennes hjärta. Hennes sinne. Hon hade väntat på honom så länge. Så många år, så många misslyckanden. Han hade lärt henne svaret på gåtan. Ge aldrig upp. Det är aldrig för sent. Hon log.
- Farväl, mitt hjärtas kär, viskade hon. Vi ses på andra sidan.
Uppfylld av känslan att han vakade över henne, att de snart skulle vara tillsammans igen, vände hon om och började gå mot servicehemmet. Deras hem.

Författare:

Publicerat

Dela: