Tusenstjärna

I en mörk skog, på en månbelyst grusväg for en diligens fram. Den var lika svart som natten, kanske svartare, och den drogs av två svarta hästar, piskade av en ursinnig kusk.
Diligensen bar tre passagerare. Två av dem lagens väktare, den tredje deras fånge.
Valter hette fången. Han hade ingen aning om var han var, vart han var på väg eller varför de två polismännen hade arresterat honom. De såg inte ut som poliser, klädda i svarta kostymer, hög hatt och med varsin monokel. De hade dock ett typiskt polismässigt professionellt attitydproblem, och dessutom hade de satt handklovar på honom. Valter kunde inte minnas att han hade gjort sig skyldig till någon lagöverträdelse, ännu mindre vilken.
Till en början hade han protesterat vilt. De två var tillsammans dock en smula starkare, fysiskt och till sin övertygelse, så han hade gett upp. Han hade försökt fråga dem vad han gjort för fel. Poliserna hade inte gett honom något svar. De hade bara förklarat för honom att han inte skulle tro att han kunde komma undan så lätt.
Nu satt de där i diligensen och väntade. Valter i mitten iklädd slitna jeans, smutsig svart skinnjacka och handklovar. Han stirrade på sitt fängsel. På metallen som glänste i skenet från den våldsamt gungande lyktan under taket. Han undrade hur han hade hamnat på vägen där de två männen hade plockat upp honom. Allt han mindes var ett stup. När han tänkte på det kändes det som om världen omkring honom inte var på riktigt. Som om han drömde.
Utanför hoade en uggla. En kall nattbris svepte in genom springorna kring en av de två dörrarna. Han frös.
- Finns det inget sätt att få lite värme här inne ? undrade han försiktigt.
- Jovisst, den här diligensen är utrustad med ett mycket modernt elektroniskt värmesystem, förklarade en av poliserna. De verkade hata honom båda två.
Ugglan hoade igen, den här gången avbröts dess läte plötsligt och avslutades med ett kvävt gurglande. Valter blev förbryllad över det mystiska ljudet och försökte se någonting genom fönstret i den vänstra dörren. Hur mycket han än ansträngde ögonen kunde han bara se svart natt och stjärnorna på himlen. De såg ut som tusen förebrående ögon som fick honom att skämmas för det han hade gjort, vad det nu var. Hans blick föll åter på det trädtoppskantade mörkret. Någonting fick honom att tro att han hade lämnat någon där ute, ensam i mörkret. Han skakade av kylan.
Plötsligt fick han syn på ett ljussken mitt ibland träden.
- Är vi framme nu ? frågade Valter ivrigt poliserna. Var är vi ?
- Tyst, natten kan höra oss, svarade hans fångvaktare viskande, som om de var rädda för någonting.
De närmade sig ljusskenet sakta och en alldeles för lång stund senare kunde han se en upplyst skylt.
'TUSENSTJÄRNA', läste han och kände sig, som alltid, illa till mods.
Snart såg han sillhuetten av ett hus och ännu ett. De hade kommit till ett samhälle. Det var nog ganska sent eftersom inte ett enda fönster var upplyst. Jo, faktiskt ett, men så syntes ett skrämt ansikte innanför det, stirrande rakt mot honom och sedan blev även det fönstret mörkt.
Ett par minuter senare stannade plötsligt ekipaget. Poliserna öppnade en av vagnens dörrar och tryckte sig med visst besvär ut, släpande Valter i varsin arm.
De hade stannat utanför en låg byggnad vars konturer bara precis var urskiljbara i nattmörkret. I det svaga skenet från diligensens lykta kunde han nästan se ordet 'POLISSTATION' ovanför ingången. Polismännen verkade ha bråttom in. De höll obevekligen fast sin fånge i armarna, som var hoplänkade framför honom.
- Jag kommer tillbaka om en kvart, muttrade kusken, knappt hörbart. Valter försökte se honom, men allt han såg var svart tyg som så gott som helt täckte ett kritvitt ansikte utan några märkbara drag.
En av de båda välklädda männen mumlade något åt kusken, utan att vända sig om, och så försvann diligensen i natten. Kvar var bara Valter och de två poliserna, som släpade honom med sig in på stationen.
Utan att tända något ljus där inne tog de av honom handklovarna och satte sig i varsin mjuk fåtölj i ett stort rum.
- Slå dig ner och känn dig som hemma, sa de i en röst.
Valter satte sig i en tredje fåtölj.
- Nu ska vi titta på TV, sa en av poliserna och fick tag på en fjärrkontroll i mörkret. Snart lystes rummet upp av en TV-skärm. På skärmen drack en man och en kvinna ett varsitt glas rött vin och såg varandra djupt i ögonen. Det var något med den där kvinnan som Valter tyckte verkade bekant.
- Ta en kanelbulle, sa en polis och sträckte fram ett stort fat varma bullar. Valter tog en.
- Behandlar ni alla fångar på det här viset ?
- Ja, de vet ju inte vad de har gjort.
Valter skakade på huvudet. Poliserna betraktade intresserat TV-skärmen. I såp-operan utspelades en dramatisk scen. Mannen hade just upptäckt att vinet han druckit var förgiftat. Han hann inte mer än peka anklagande mot kvinnan förrän han föll ihop i en klumpig och mycket mycket död hög på golvet.
Kvinnan tycktes för ett ögonblick stirra rakt mot Valter. Plötsligt dök en vansinnig mans ansikte upp över skärmen. Ett starkt brummande ljud överröstade allt annat genom TVns inbyggda högtalare och så täcktes halva skärmen av en roterande sågklinga.
En kvart förflöt som om den vore ett par minuter. Valter var inte riktigt medveten om vad som hände på TVn. Han var upptagen av sina egna tankar, som mestadels kretsade kring en djup saknad och en stark skuldkänsla. Han kunde inte minnas.
Så var dagens avsnitt av Rika Människors Jättespännande Intriger slut och ersattes av ett reklaminslag. 'Tvätta med Tvättelätt så blir det megarent!'
- Du får bo hos gamla Greta ikväll, sa en av poliserna. Hon är väldigt snäll och kommer att ta väl hand om dig.
- Ursäkta om jag är tjatig, sa Valter, men skulle ni inte kunna säga mig varför jag är här egentligen ?
Polismännen lutade sig framåt ur sina fårtöljer, mot varandra. De såg på varandra och sedan åter på Valter. En av dem började tala.
- Du ska inför rätta imorgon. Vi är Tusenstjärnas rättsväsende, jag och min bror. Vi kommer att dömma dig rättvist. Antagligen till döden.
Någon av dem stängde av TVn. Det blev kolsvart i rummet. Valter kände hur de brutalt tog tag i varsin arm och släpade iväg honom. Utanför stationen stod diligensen och väntade. Den förde dem till ett litet fallfärdigt hus i utkanten av byn. När diligensen stannat tog de sig, med en del problem, ut genom en av vagnens dörrar.
Polismännen släpade honom fram till huvudingången och knackade på. Flera minuter förflöt. Plötsligt öppnades dörren sakta av en gammal gumma som såg väldigt snäll ut. Hon log mot alla tre i tur och ordning.
- Jaså, ni kommer redan, och jag som inte ens har hunnit brygga kaffe. Nåja, ni kanske kan strunta i kaffet, jag har ju så ont om kaffebönor i alla fall.
Polismannen som höll i Valters högra arm skakade artigt hand med gumman och förklarade i vänlig men allvarlig ton att de inte drack hennes kaffe för det smakade piss.
Gumman skrattade och såg om möjligt ännu snällare ut.
- Ni är så lustiga ni ungdomar.
- Tar du hand om den här åt oss ? undrade en av de välklädda poliserna. Hon riktade ett brett leende och en nickning mot Valter, som anade att gesten i huvudsak var ämnad åt de andra två.
- Jag har låtit ställa i ordning gästrummet, sa gumman.
Deras hårda grepp om Valters armar släpptes. För ett ögonblick dök tanken på att fly upp och susade som en vindil genom hans sinnen, men att jagas genom den osedvanligt mörka skogen hade varit för mycket för honom just nu. Gumman hade redan lagt en gästvänlig arm mot hans skuldra och förde honom in i hallens blåaktiga värme.
- Hoppas det inte är alltför mycket besvär, sa en av poliserna. Vi kommer imorgon bitti och plockar upp honom igen. Vi...
- Inget besvär alls. Kila iväg nu så ska jag ta hand om er fånge åt er. Det där sista tyckte Valter lät som om hon inbillade sig att det hela rörde sig om någon oskyldig cowboys- och indianerlek. Hejdå ! ropade gumman inifrån hallen.
- Hejdå ! svarade de båda välklädda herrarna och stängde ytterdörren innan de gick. Valter stod stilla mitt i hallen, som mest liknade en lång korridor med dörrar längs väggarna, och betraktade nervöst det han såg genom dörrarna, nästan alla vidöppna. Det var inte varje dag han fick se pannkaksmaskiner som fyllde upp ett helt rum, eller vardagsrum innehållande åtminstone några tusen burkar jordgubbssylt. Gumman betraktade intresserat sin gäst, synade honom från topp till tå.
- Trevligt hus, sa han.
- Du är minsann en riktigt artig ung man, sa hon. För att vara en farlig brottsling menar jag. Du borde träffa min systerdotter Louise. Kom här ska du få se.
Hon föste honom vänligt men bestämt in i ett litet rum som var förvånansvärt normalt inrett jämfört med de han hittills hade sett. Mitt i rummet stod ett bord, runt det fem stycken stolar. Längs väggarna stod bokhyllor fyllda med böcker med titlar som Det Kosmiska ägget, Kvantfysikens Lagar Förr och Nu, Einsteins Åsikter Kring Tidsdilatationens Biokemiska Efterverkningar. Dessutom fanns där en mycket tjock fotopärm, vilken Greta just var i färd med att plocka fram. Hon slog sig sedan ner i en av stolarna och plockade fram och satte på sig sina läsglasögon.
- Låt oss se nu, mumlade hon under tiden som hon lyckades bläddra i pärmen på samma gång lika mycket lugnt och sansat som ivrigt och febrilt.
- Ja, här har vi henne ju !
Valter slutade läsa titlarna på de många bokryggarna i hennes hyllor och ställde sig bakom Greta för att betrakta det lilla svartvita foto hon upphetsat pekade på med sitt vänstra pekfinger. Hon log menande mot honom.
- Mja, det var allt en vacker systerdotter du har, ljög han och försökte motvilligt hålla kvar blicken på den feta, fula och faktiskt flintskalliga tingest som visade sig alltför tydligt på kortet. Men jag har alldeles för mycket att tänka på just nu, lade han snabbt till.
- Jo, rättegång och allt, suckade gumman. Nåja, ni kanske kan träffas någon annan gång.
Efter några sekunders obehaglig tystnad brast hon ut...
- Men vad tänker jag på ?! Du måste vara utmattad efter den långa resan. Kom här ska jag visa dig ditt rum.
Ute i hallen var det kolmörkt, men det var ändå på något sätt ett blåaktigt kolmörker. Greta tände en fotogenlampa och tog den med sig. De gick uppför en vindlande spiraltrappa och genom en lång dunkel korridor, tills hon stannade framför en dörr och öppnade den.
Gästrummet var synnerligen trivsamt, för att inte säga lyxigt. Inredningen var mestadels röd. En stor säng, med rött duntäcke, tog upp mycket av rummets yta. Tapetseringen bestod av röd silkesväv, och på det rödbruna marmorgolvet låg en stor röd djurpäls. Valter undrade om det verkligen fanns djur vars päls var så rent rödfärgade. Intill väggen, inte så långt från sängens fotände fanns en enorm TV och under den en videobandspelare för sju kassetter samtidigt.
- Du kan få in trehundra satellitkanaler, sa Greta och nickade mot TVn. Valter kände inte för att titta på TV.
- Hoppas du klarar dig själv, jag måste ner och mata gruffarna förstår du. Valter nickade och tänkte att Greta troligtvis var en aning senil.
- Godnatt och dröm vackra drömmar, sa gumman och stängde dörren hastigt men behärskat efter sig.
På dörrens insida uppenbarade sig fantastiskt vackra målningar med kinesiska motiv. Valter slängde sina kläder över en stolsrygg, lade sig ner i sängen och drog duntäcket upp till hakan.
'Om jag bara kunde minnas vem jag är', tänkte han.
Hans tankar blev mer och mer lösryckta och förvirrade.
Han somnade.
I en dröm såg han en man som gick till byns hemsökta kyrkogård en gång i veckan då klockan slagit tolv, för att spotta på alla gravar som tillhörde människor som varit snälla i sina liv. Ett par gånger hade de farit upp som dimmiga spöken ur sin eviga vila och förbannat honom.
När Valter vaknade fann han till sin förskräckelse att han befann sig i ett hav och höll på att drunkna, innan han insåg att duntäcket trots allt inte var vätskeformigt.
Solen sken in genom rummets enda fönster. Han drog undan gardinerna för att släppa in så mycket ljus som möjligt. Han hade nästan börjat tro att dagsljus inte existerade här i Tusenstjärna.
Rummet låg på husets tredje våning med utsikt över gatan han hade kommit dit på och den täta skogen bortom den. På något sätt verkade natten ha dröjt sig kvar där.
Påklädd och lite mer beredd att försvara sig om världen skulle få för sig att anfalla, satte han sig bekvämt på sängen och tryckte på en knapp på fjärrkontrollen till TVn. TV-skärmen blinkade till och visade sedan samma tvålopera som poliserna hade tittat på kvällen innan. För tillfället handlade det tydligen om något utpressningsförsök - samma kvinna satt tillsammans med en ny man i en luxuös restaurang och drack vin. Kvinnan tycktes för ett ögonblick få ögonkontakt med Valter. Det gnistrade till som av två brinnande kosmos i hennes ögon. Någonstans blänkte ett vasst föremål.
Plötsligt knackade det på dörren. Han hörde Gretas vänliga lugna röst.
- Frukosten är färdig herr Ego! ropade hon.
Han stängde av TVn och gick och öppnade dörren.
- Du får gärna kalla mig Valter.
Gumman Greta såg ut som om det inte fanns någon ondska i världen. Hon log.
- Jag hoppas herr Alter tycker om pannkakor med cornflakes och ägg, sa hon.
- Det passar alldeles utmärkt, sa han utan att vara riktigt medveten om vad hon sa. Han följde efter henne.
De gick nerför den långa spiraltrappan, indränkta i en underbar matos. Hans mage gurglade längtansfullt. Han var nog hungrig.
Köket var av den lilla sorten. Ett litet och smutsigt kök. Förutom en antik gasspis, ett gammalt kylskåp, en ännu äldre frys, några murkna träskåp och ett bord med tre stolar, fanns där också en förfärlig massa pannkakor.
Valter satte sig på en av stolarna. Den knarrade oroväckande. Greta serverade honom pannkaksrätten på en blå odiskad tallrik och försedde honom med bestick och ett glas apelsinjuice. Hon satte sig på en stol hon också.
- Varför alla dessa pannkakor? Frågade Valter.
Greta såg på honom med sina älskvärda ögon.
- Gruffarna älskar pannkakor med sylt, förstår du. Jag matar gruffarna varje kväll. De kommer hit i tusental, lunkande över gräsmattan med näsan högt upp i vädret, sniffande efter pannkaksdoft, intet ont anande. De är så söta de små. Det är nästan lite synd.
Valter nickade förstående utan att ha förstått och återgick till att äta sin frukost.
'Alter ?', tänkte han. Någonstans i hans hjärna började tre pusselbitar knakande fogas samman.
- Du är verkligen en gentleman, sa Greta. Du borde träffa min andra systerdotter, Rebecka, jag ska visa dig när du ätit färdigt.
Tanken på ännu en av Gretas systerdöttrar fick honom att tappa aptiten, men han tvingade i sig sin frukost ändå. Greta insisterade på att de skulle titta i hennes fotopärm.
De gick in i det lilla läsrummet. Hon plockade fram pärmen och satte sig ner. Valter tog en stol och satte sig tveksamt bredvid henne. Under tiden som hon tog på sig glasögonen och bläddrade i pärmen, stirrade Valter fundersamt på en bok med titeln Sociala Faktorers Betydelse För Pånyttfödelsens Princip. Någonting blänkte någonstans. Det var en säckpipa.
- Jag har snart hittat henne ska du se herr Ego, sa Greta, febrilt bläddrande med hela kroppen tycktes det.
Valter såg upp och stirrade på en obefintlig punkt i luften framför sig. Varför skulle han inför rätta idag ? Vad hade han gjort ? Vem var det som ropade 'Gastronomiska Kompisar !' i hans öra ?
- Här har vi henne ju ! ropade gumman glatt och log sitt allra vänligaste leende. Valter kastade en hastig blick på fotot. Sedan fastnade blicken där. Vad han såg var kvinnan från TV. Hon var fortfarande lika gåtfullt vacker och förtrollande ondskefull.
- Jag kommer ihåg nu, sa han till Greta.
Hon nickade och gav honom en olycksbådande blick.
- Det är bra, då vet du att du måste fly ?
Utanför huset hördes ljud som av hundratals arga demoner. Han steg fram till rummets enda fönster och drog gardinen en aning åt sidan. Där ute stod en fulltalig lynchmobb med brinnande facklor och näsorna i vädret, sniffande efter pannkaksdoft. De skrek hans namn. De låtsades vara demoner från helvetet som hade kommit för att föra honom med sig dit. De hatade honom.
Han kände sig med ens väldigt väldigt liten och oskyddad. Det blev natt.
- Följ med ! sa Greta som hade rest sig upp. Hon viftade med ena armen och svansen och började gå emot dörren. Han följde henne. Strax efter att de kommit ut ur läsrummet krossade en sten fönstret bakom dem. Glassplitter kastades ända ut i hallen där de befann sig. Greta var i full färd med att öppna en lucka i golvet mitt i hallen.
Under luckan fanns en stege ner till en tunnel, upplyst av ett blått sken.
- Ner med dig ! kommenderade Greta glatt. Valter steg fram och ner i hålet. Hon började redan stänga den tunga luckan igen. Han stannade upp.
- Kommer inte du att råka illa ut om du stannar kvar här ? frågade han henne.
- Nejdå, sa gumman, så fort du har gått försvinner demonerna ner i sina egna universum. Du behöver inte oroa dig för mig.
- Tack för allt, sa han innan han fortsatte nerför stegen.
- Hejdå ! ropade gumman. Och se upp så att inte natten tar dig ! Hon stängde luckan.
Tunneln var förvånansvärt ljus. Det fanns inte en enda lykta eller fackla där nere. Dess väggar verkade ge ifrån sig ett blått ljus, som om de vore av någon sorts självlysande ädelsten.
I slutet av tunneln väntade skogen, totalt svart. Fullmånens sken var inte tillräckligt för att man skulle se någonting. Han sprang för sitt liv. Ibland vände han sig om för att se om de kom efter honom. Allt han såg var den lysande blå tunnelöppningen som blev mindre och mindre och till slut bara var ett av de tusen ögon som stirrade förebrående på den flyende mannen.
- Somliga tror att han slukades av natten som så många andra, sa den något krokige gamle Georg och visade sina fula tänder. Men det finns de som tror att han fortfarande lever där ute i skogen.
Alla brast i skratt, inte bara hororna. Georg blev förvånad.
- Det var den roligaste historia du någonsin berättat! ropade enögde Benjamin och klappade ivrigt sina händer.
- Den där biten om de två poliserna var underbar ! ropade en man klädd i hög hatt och svart kostym med en monokel i bröstfickan.
Hororna dök på Georg, slet av honom hans vackra randiga byxor och kysste och kramade honom. Även kvinnor som inte tidigare varit horor flockades kring honom.
- Du är en stjärna, sa någon och den stackars förvirrade mannen började nästan tro det själv.
Då han senare på kvällen hade en träff med sin blonda älskarinna Irma och hennes långa ridpiska kände han att hans kärlek till henne började tyna bort. För varje slag med piskan insåg han mer och mer att det faktiskt gjorde ont.
På radion berättade en nyhetsuppläsare om Georgs fantastiska berättelse. Någon annanstans kämpade en ensam man mot natthimlens tusen stjärnor och sin skuld, och gav aldrig upp.

Skriven av: Andreas Rimheden