Två Flugor

På en hög med jäsande spillning sitter två flugor och förtär den bruna, klibbiga mark de nyligen landat på. Vingarna rycker till av tillfredställelse när deras snablar petar i avföringen och plockar bit efter bit. De trampar om kring med sina små svarta ben, och surrande ljud hörs när deras kroppar vibrerar.
En av flugorna stannar till och lyfter blicken från födan och tittar på den andra flugan med sina stora ögon.

”Har du tänkt på vad vi gör här?” frågar den.

Den andra flugan stannade till och ryckte på sitt huvud. ”Äter. Hur så?”

”Har du tänkt på att vi äter skit?”

”Det är vad vi alltid gjort”

”Jo, men varför?”

”Vi äter väl för att leva”

”Och ändå dör vi?”

”Ja, antar det. Men vi hade dött mycket tidigare om vi inte åt”

”Okej, men varför är det så viktigt att leva?”

”Hur menar du nu?”

”Jag undrar bara vad som är meningen med att leva”

”Vad då, försöker du säga att du vill dö?”

”Absolut inte, men det kanske är just det som är grejen. Jag kan inte förstå vad som är meningen med att leva om vi ska dö. Borde jag leva? Och om jag ska göra det: varför ska jag dö?”

”Vi dör väl för att bli en del av kretsloppet. Titta bara på vad vi äter. Den här avföringshögen har varit andra livsformer. Kanske en zebra som ätit gräs och sedan blivit uppätet av ett lejon som i sin tur har bajsat ut den”

”Men vi livnär ju oss inte enbart på bajs. Vi äter även på lik som inte gått igenom en sådan process du beskriver, och morbida som vi är lägger vi till och med ägg i dem”

”Ja det gör vi, men det bekräftar fortfarande dödens roll i kretsloppet”

”Men alla djur dör inte av att någon annan dödat den eller att den drabbats av en olycka. De dör av ålder … precis som oss”

”Ja, men som sagt: fortfarande en del av kretsloppet. Vi måste helt enkelt dö för att en ny generation arter ska kunna leva”

”Är det verkligen så? Jag menar, lever inte vissa arter längre än andra?”

”Ja, så är det. Islandsmusslan kan bli 507 år. Vissa svampar 1 500 år. En del koraller tros bli 4000 år. Sköldpaddor kan som äldst bli 200 år. Människor blir ungefär upp till 90-100 någonting. Vi flugor däremot, vi lever en halv till en månad, och det är om vi har bra till gång till mat och levt ett gott liv. Medellivslängden är väl några dagar”

”Åh fan, bara några dagar? Är det sant?”

”Japp”

”och här sitter vi och äter skit!”

”Jo, men det är som sagt kretsloppet. Det jag rabblade upp är bara en massa olika livslängder. Oavsett hur gamla dem blir så dör dem precis som oss. Döden är oundviklig”

”Förlåt, men jag tror inte det”

”Ursäkta?”

”Jag har faktiskt hört att plattmasken lever för evigt”

”Hur är det ens möjligt?”

”Den kan typ förnya sina celler. Och även om den delas i flera delar så blir delarna sina egna organismer”

”Okej, det visste jag inte. Och vart vill du komma med det här resonemanget? Är det dödsångest jag anar?”

”Nja, jag vet inte riktigt. Känner mest en… tomhet… tomhet, det är vad jag känner”

”Tomhet?”

”Tom inombords. Det ekar av tomhet innanför mitt exoskelett. Jag menar: är det här allt?”
”Vad mer finns det att begära?”

”Det är det jag undrar över. Vi har ätit och reproducerat. Det är vad vi gjort hittills- flyger surrandens från skithög till skithög. Livet måste väl vara mer än att surra kring arslet på en häst eller flyga ner i en ospolad toalett. Någonting mer! Jag har levt i tre dagar utan att ens funderat över vem jag är eller vad jag egentligen vill. Det finns så mycket frågor jag vill ha svar på! Vart kommer allt ifrån? Vad händer efter döden? Varför finns vi ens här? Vad mer kan jag göra av mitt liv? Varför… varför… varför lever vi?"

”Du vill leva som en plattmask? Leva för evigt. Så att du har tid att få svar på livets stora gåtor, och kanske utforska världen och testa på nya saker”

”JA! Fast… så tänker jag så här: vill jag verkligen göra det? Det är just därför jag undrar varför vi lever. Det enda sättet att veta kanske är att dö”

”Så du vill alltså inte leva?”

”Jo, egentligen vill jag det, för tänk om allt bara blir svart. Jag bara… slutar att existera… kan inte ens tänka en tanke. Att allt är förgäves”

”Då måste det finnas någonting med livet som du inte vill förlora”

”Kanske. Men tomheten”

”Okej, jag vet inte vad som kan fylla den där tomheten vad nu det är, men vi har allt som vi behöver och gjort allt vi behöver göra. Vi har mat. Och vi har förökat oss. I alla fall har jag gjort det och jag antar att du gjort det med”

”Ja det har jag. Och jag undrar om mina barn tänker på samma sak som jag. Jag har inte ens kontakt med någon av dem”

”Jag har inte kontakt mina heller. Men de har nog hittat en hög med avföring eller ett kadaver att äta på eller föröka sig i. De lever precis som oss. Ta det lugnt”

”Jag vet att jag borde vara nöjd med det vi har men… ändå är jag inte det. Det är det som är så förvirrande. En förvirring som övergår till trötthet och… tomhet. Vad är det för mening att leva om man inte ska vara nöjd?”

”Det är väl överlevnadsinstinkt. Du måste ständigt äta för att hålla dig vid liv. Du kan inte bara vara nöjd helt enkelt”

”Men om jag inte är nöjd även om jag gör det man ska göra, vad spelar det då för roll? Det är som om jag vill göra något helt annat. Det är så förvirrande, hopplöst. Jag känner liksom en smärta”

”Har du skadat dig?”

”Nej, det är mer som… jag kan inte förklara… men det är den där tomheten. Det är som jag flugit ner i ett stort svart hål och brutit vingen så att jag inte kan ta mig upp samtidigt som jag känner att det kanske inte finns någon mening att ta sig upp. Det är smärtsamt”

”Jag vet inte vad jag ska göra för att få dig tillfredsställt, men det jag vet är att du inte kan göra något annat än att… ja… leva. Du kan ju liksom inte bara dö, eftersom vi är programmerade till att leva”

”Det finns arter som dödar sig själva”

”Va!? Vad skulle det vara för art?”

”En gång när jag satt på en vägg så såg jag något vad såg ut som en människa. I alla fall något slag av primat. Den stoppade någon grej i munnen och tryckte på en knapp så att baksidan av skallen stänkte på väggen bakom. Den ramlade omkull och gav inget tecken på liv. Jag hade fyllt 36 timmar och nyligen blivit befruktad av en av mina kusiner, eller syskon, minns inte, hursomhelst lade jag ägg i hålet som den skapade i sin egen skalle”

”Konstigt. Den kanske ville göra ett bo åt dig”

”För det första: människor är inte generösa mot flugor. För det andra: I så fall hade det räckt med att bara göra ett sår. Jag vet flera flugor som lagt ägg i sår på levande djur”

”Ja, jag själv har gjort det”

”Jasså! När vi ändå är inne på det: kändes det skönt att bli befruktad?”

”Va!? Vad då skönt?”

”Alltså om du tyckte det var skönt att bli påsatt, penetrerad, fylld. Njöt du?”
”Inte vad jag kan minnas. Det bara skedde. Hurså? Ska det vara skönt eller vad då?”

”…vet inte”

Båda flugorna tystnar. Nervöst gnider den ena flugan frambenen mot varandra. Den andra vänder sig om och trampar omkring i avföringen. Avföringen utsöndrar en arom av förflutet liv, och runtomkring dem hörs naturens pågående melodier av kvittrande fåglar, rafsande löv och surrande bin.

”Du?” säger den ena flugan. Den andra vänder tillbaka blicken.

”Ja, vad nu?”

”Är det inte fascinerande än då att vi existerar. Ganska… vackert. Eller hur?”

”Jag antar det”

”Gillar du mig?”

”Öh, om jag gillar dig?”

”Ja”

”Jag… jag… ja, jag tror faktiskt att jag gör det men…”

”Men vad då?”

Den andra flugan gör ifrån sig en suck. ”Vi är flugor. Vi ska inte ha sådana här konversationer. Vi ska inte ens kunna reflektera och inte ha dessa kunskaper heller för den delen”

Den ena flugan tittar ner på sina ben. De är svarta, smala och täckta med hårda strån. Den tittar bak på resten av kroppen. Benen bär en stor svart, och grönaktig, klump med vingar. Flugan tittar på den andra ursäktande som ett flugansikte kan bli och skrattar.

”Förlåt. Glömde det”

De båda återgår till ätandet och surrar på som vanligt. Så där som flugor gör.

Författare:

Publicerat

Dela: