Två vänner och en plan

Två vänner med en plan.

Två vänner i ett rökigt rum. Planer smiddes i all hast. För bara några timmar sedan var dessa två gentlemän på sina respektive jobb. Den långe med mörkt stripigt hår, anställd hos det lokala busskollektivet. Den lite kortare, heltigenom bonde men tröttnade på tristessen som det medförde, nu fastighetsskötare, vilket i sig inte skiljer sig avsevärt mycket från bondelivet. Klippa gräs, odla, rensa ogräs, städa och ännu mer gräs. Det var framför allt stadslivet som lockade ut den barske bonden ut ur boet, men med åren hade även stadslivet förlorat sin charm. Därför satt dom två männen nu med pojkaktiga leenden hemma hos den långe och planerade stordåd, ett bankrån! Dom kunde inte misslyckas. Omöjligt! Transporten skulle till stor del bestå av en buss. Dom skulle ställa den mitt framför banken, så att nyfikna utifrån inte skulle se vad som pågick. Flykten från banken skulle sedan ske gradvis med visst mått av spontanitet tills det var dags för lyckan att börja dra i trådarna istället. Även den mest planerade stöten kräver sin tur. Den långe ägde bara en gammal hagelgevär som han ärvt av sin far. Geväret hade förlorat all sin slagkraft så i en krissituation skulle den inte kunna göra sig själv rättvisa, men såg nog så skrämmande ut vilket var dennes huvuduppgift. Eftersom dom bara hade tillgång till ett vapen så skulle den kortare, dvs bonden ta till en yxa som han fortvarande hade kvar sen bondelivet. Den var nyslipad och bara skrek ut död åt den som händelsevis hamnade i vägen. Men så långt ska det ju inte behöva gå.
Upphovet till alla dessa planer var framför allt all trisstess och illvilja som livet/samhället så generöst skänkte. Busschauffören hade varit busschaufför för länge, och alla dagar såg i princip likadana ut. Länge, tålmodigt hade han idisslat desssa flammande känslor och nu äntligen skulle han få ge utlopp för dom. Han såg mot den kortare mannen och nickade ivrigt till hans förmaningar:
-'Se hotfull ut. Låt mig sköta snacket. Skada inte någon i onödan. Stå vid dörren och vakta så att ingen kan fly. Om det finns vakter, rikta bössan mot dom. Vanliga svenssons vågar inte ge sig på dig. Vakterna kanske, om dom är dumma nog. Håll ansiktet gömd. Inga misstag får begås.' Under hans påtryckningar som han redan hört allt för många gånger den senaste timmen, förskönt han i fantasivärlden. De skulle lyckas. Efteråt skulle han bränna alla pengar på mat. God blöt mat. Han skulle bli fet och lycklig. En och annan siliconbeklädd supermodell skulle få mata honom och tillfredställa hans behov. Nå, drömma går ju. Egentligen finns det inte så mycket pengar att råna. Någon miljon kanske om bonden lyckas övertala någon att öppna valvet. Med ett ryck drogs han tillbaka till verkligheten. Bonden stog upp nu och viftade med yxan i högsta hugg och förklarade fortvarande hur dom skulle genomföra den skarpa och helt igenomtänkta planen.
Dom tog på sig alldagliga kläder. Bonden lyckades till och med skaffa fram två välanvända skidmasker. Det gladde den långe, då i början var det tänkt att maskera sig med bondens strumpbyxor. Varför han ägde såna gnagde fortvarande den långe trots alla åren han känt honom, för han hade aldrig sett bonden bekanta sig med en kvinna så vitt han visste. Med maskerna och resten av utrustningen begav dom sig mot äventyret. I bussen slog de på polisradion, som även den ägde bonden. Det var mycket på gång i staden just denna dag. Inbrott hos skroten, alkoholist utan varken strumpor eller skor besvärade en bingolottoförsäljare, snatteri, fortkörning. Bonden och den långe utväxlade en ömsesidigt förstående blick. Dom skulle lyckas, det skulle gå.
Dom tog genvägar in till centrum där banken banken var placerad, mest för att dryga ut tiden till det yttersta. Dom kände euforin. Adrelalinet pumpade i deras slitna kroppar. Ätnligen hände det någonting. Det kändes rätt och så enkelt. Visserligen hade dom planerat allt skyndsamt, men bonden som var den klyftigare av dom båda hade tagit allt med i beräkningarna. I centrum fanns mycket folk. Dom kunde ha valt en annan dag, någon annat tid men dom kände att dom längre inte kunde skjuta upp deras kallelse. Spänning med vaniljbestrött grädde på toppen om allt skulle ske enligt planerna. Dom stannade bussen och kollade läget. I banken fanns inte så mycket folk. Tacka internetbanken och betalkort. Folk som numera besökte bnaken var äldre som inte upptäckt att världen gått framåt. Den långe kände att det var dags för ett par valda ord. Han var tystlåten, men då och då lyckades till och med han ljuda ut ett par ord, i extrema fall en hel mening.
-'Levande bananer och dilldopp', sa han med skrovlig röst och log mot bonden. Bondens förbluffade min gladde den långe. Det var inte ofta han lyckades få bonden ur fattningen. Bonden började gestilikulera och gorma så pass mycket att masken föll av och yxan satte sig fint tillrätta på en av bussäternas ryggstöd. Bonden blev om möjligt ännu argare nu när yxan satt fast och skrek i falsett. När bonden blev arg så hade den lången svårt att förstå vad han sade, då denne hade en tendens att falla tillbaka till sin ursprungliga dialekt vilket omfattade många vokaler och bokstäver byttes ut mot andra sådana. Han kanske var finsk, kanske norrlänning eller varför inte en mas? Nå, hur som helst lyckades den långe urskilja orden 'Du skulle inte snacka'. Efter ytterligare några minuters intensivt tillrättavisande lugnade bonden ned sig och tog åter på sig skidmasken. Yxan ville inte lossna så bonden bestämde sig för att det skulle gå precis likabra utan yxan. Att bonden lugnat ner sig bevisades några sekunder senare när den långe pekade mot bensinmätaren som visade några ynka droppar kvar. Bonden blev inte ett dugg oroad av detta, utan påstod att allt skulle gå mycket bättre utan en klumpig buss. Den långe kunde bara instämma och så var det äntligen dags. De klappade varandras ryggar som en sista försäkran att allt skulle gå fenomenalt.

Ingen reagerade när de steg ut ur bussen. De hade väntat sig en massa skrikande och många flyende ben. Men folk bara fortsatte sina göromål, om än något fortare när de la märke till den långe med hagelgeväret hotfullt riktad mot allt och alla. Bonden såg bara bondig ut.
Inne i banken fanns det, som de redan konstaterat inte mycket folk, och alla var pensionärer. En del med rullator, en del med käpp och en del lutade sig mot varandra helt sonika för att inte falla på plats och ställe. Bonde visslade och pekade där den långe skulle stå. Ingen reagerade. Bonden gick sakta, bredbent och försökte se så hotfull ut som möjligt. Synd bara att att de andra inte kunde se hans ansiktuttryck, för då skulle t o m pensionärerna få fart på sina rullatorer och deras pace makers skulle gå på maxfart. Nu var tanken att bonden skulle hoppa febrilt och skrika att detta var ett rån. Nå, halva den delen av planen gick alldeless utmärkt men med skidmasken var det lite svårt för de andra att höra budskapet. Och som historien redan förtällt, bondens talförmåga minskades vart efter känslorna flammas upp. Pensionärerna hade förmodligen inte skruvat upp sina öronsnäckor eller bytt glasögon det senaste decenniet för ingen ville reagera. Dom vid kassa, alltså bankpersonalen tycktes ta det hela med ro. Då och då såg någon mot bondens håll för att sedan ta sig an den evigt lång kön av äldre.

Den långe stog bara där han blivit tillvisat att stå och roade sig åt bondens skådespeleri. En äldre herre försökte ta sig in, så den långe höll upp en väldig hand som förklarade klart och tydligt att här var det hallt. Herren blev något förnärmad och tiggde om att bli insläppt. Han hade visst besökt banken dagligen, samma tid under flera år. Den långe blev nästan imponerad av den ädre herrens historia så han tog ner handen och lät honom passera. Det tog inte lång tid innan näste besökare kom. Den här gången två riktigt gamla gummor. De gick hand i hand och såg inte den långe, utan tisslande fortsatte dom i sakta mak mot den allt längre kön, men blev plötsligt stoppade av ett ben. Den långes ben. Hans såg ner mot gummorna och sa på ett respektingivande sätt 'Hiiiistoria'. Dom blev glatt överraskade och började lydigt berätta en historia. Den långe njöt av att höra de äldres kacklande om fäbodar och strupsång.

Bonden däremot njöt inte av situationen. Ingen ville lägga märke till honom. Han funderade på att hämta geväret av den långe för att pocka åt sig uppmärktsamhet. Men istället fortsatte han gasta och skrika allt vad han var värd med hes röst. Ursinnet växte men det gjorde inte besökarnas nyfikenhet. De fortsatte i lugn och ro att köa. Till slut ställde sig bonden sist i kön och väntade på sin tur även han.

Den långe stormtrivdes med sin nya position som portvakt, och alla de nya besökarna blev bara lyckliga av att få samspråka med en ung man och berätta ivrigt en och annan historia. Det började bli riktigt varmt under masken, så den långe tog av sig masken och lät håret falla ner över ansiktet istället. I rockfickan letade han upp ett par solglasögon som han trädde på. Under allt hår spelade ett leende på läpparna när han iaktog bondens göromål.

Bondens stubin blev avklippt redan vid barnsben så nu hade han ingen alls. Det räckte med bara en ytterst lite gnista, en friktion för vår käre bonde att antända. I sin desperation av att lyckas med kuppen hade han exploderat ett flertal gånger. Han var nästan framme vid kassan nu, men det hade varit en lång väg dit, innehållande avklippta ben av en pensionär med en kraftig käpp som misstyckte när han försökte passera honom i kön, finska svordomar, svett, tålmodigt väntande och en och annan hetsig diskution. Under en diskution hamnade han i dispyt med en gammal skogshuggare som hävdade bestämt att 'ett steg tillbaka är ett steg framåt'. Bonden hade lite svårt att förstå sammanhanget så han avlossade en rejäl spottloska framför skogshuggaren och vände ryggen till. Spottloskan i sin tur ledde till ytterligare några blåmärken av några äldre städtanter som beklagade sig över dagens ungdom. Bonden var närmare de 60.

Den långe hade satt sig tillrätta framför porten och visade stolt upp sin käre fars gamla hagelbössa. De satt djupt inbegripna i ett samtal om vapenlagar och om vapen i allmänhet. En gubbe med amerikansk accent berättade om förenta staterna. Hans brorson hade nyligen tagit ett banklån och med på affären hade han fått en helt ny m4, med patroner och allt. Men den kunde ändå aldrig slå hagelgeväret i varken precision eller slagkraft. Alla runtomkring instämde. För övrigt pratades det mycket om de svenska bankernas överlägsenhet när det gäller inredning och design. Här i sverige är det så ljust och inmötesgående miljö om man jämförde med andra ländernas banker som säkerligen hade det sterilt och trist. Ja, de svenska bankerna är världsledande i mångt om mycket.

Bonden nådde äntligen fram. Om han hade varit en vulkan så hade jorden under honom redan sprutat ut all lava och magma den innehöll. Så arg var han. Han tog ögonkontakt med bankexpediten och började förklara läget för henne.
-'Jag ska råna er. Ge hit alla pengar ni tillhandahaver'.
Kvinnan vid kassan tycktes bli road av bondens iver. Hon pekade mot en lite monitor med några siffror på och började förklara med saklig röst:
-'Om du inte har någon nummerlapp måste du tyvärr hämta en och ställa dig längst bak i kön och vänta på din tur'. Hon avslutade redovisningen med ett ljuvligt leende som kunde tolkas på många sätt. Bonden blev såklart rasande och tog upp vid där hon hade slutat prata.
-'Jag rånar er för bövelen. Ro hit alla pengar.'
Expediten sa bara lugnt:
-'Jo, vi gick över till nummerlapps systemet för ett antal år sedan men våra kära kunder har inte riktigt anammat det nya sättet'.
Bonden tittade sig över axeln för att visa sin förakt mot dem. Alla i kön visade upp varsin rosa lapp med nummer på. Expediten fortsatte:
-'Våra kunder ser det som sin plikt att hålla kvar vid dom gamla traditionerna, ehuru står dom i kö, samt tillhandahaver en kölapp.' Åter igen det där ljuva leendet. Bondens reaktioner går bara beskriva på ett sätt, förlamning. Folk måste verkligen vara galna. Här står han och hotar folk hit och dit och försöker råna banken men ändå reagerar inte folk som de bör göra. Han tog ett kramaktigt tag om diskkarmen för att inte falla samman. Det skulle inte bli några pengar. Han kände sig besegrad innan han ens börjat tävla. Efter en stund vände han sig om för att gå. Då hördes kvinnans röst igen.
-'Tyvärr hinner jag inte ta hand om dig just idag. Vi stänger snart förstår du. Men var vänlig återkom imorgon. Kom i god tid så ska vi se till att du får det där lånet du så mycket eftertraktar'.
Bonden gav fan i att se på henne, han visste att hon just avfyrat det grymma leendet igen som frätte mot hans rygg.

Vid porten mötte bonden en förfärlig syn. Den långe hade tagit plats vid en utav sofforna brevid dörren och fikade med ett flertal gamla människor. Tydligen hade någon av dom tagit med sig fikabröd. Kaffet bjöd banken på. Och ingen mask hade han på sig heller. Han rusade fram till den långe och drog upp han till upprätt ställning.
-'Varför har du inte masken på? Vad menar du med det här? Vi skulle utföra ett bankrånd. Istället bekantar du dig med kunderna. Gräs, till och med en appelsin är klyftigare än du. Kom nu. Vi får råna banken någon annan dag.
Dom gick ut, men var inte riktigt beredda på chocken som skulle drabba dom. Bussen var fullastad med nöjda bankkunder som berömde bankens initiativtagande. Se, så trevligt av banken att tillgodose dom med transport hem. Det kanske inte är något större fel på dagens samhälle trots allt.

Skriven av: Janne Haikara