Tystnaden

- Hjälp! kved Joella desperat och försökte i konstiga sprattlingar greppa tag om sin kompis Annas arm, men både Anna och Joella var för svaga och omedvetna om ögonblickets allvar för att bry sig om att kämpa ordentligt. -Anna! Hjälp mig upp, jag är så blöt.
-Ja, ta tag i min arm Joella, svarade Anna och räckte ut armen. Joella tog tag i den och började häva sig upp, men någonting gick fel. Joella tappade greppet och åkte återigen ner i bäcken. Hon slgo i huvudet i en sten och föll medvetslöst ned under vattenytan.
Anna gnydde förtvivlat efter sin kompis, som låg i vattnet med huvudet nedåt. Hon kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre och till slut somnade hon in. Det blev fullständig tystnad i skogen. Det var som om allt levande väsen drog ett djupt andetag och sedan höll andan.

Joella och Anna hade varit på fest. En helt vanlig fest. En helt vanlig fredagskväll. Festen hade varit hos en av deras klasskompisar och det var på vägen hem som dom hade kommit på idén att gena genom skogen. Eller Anna hade kommit på det. Joella hade bara med ett glatt fniss hängt med. Dom gick och sjöng och knuffades och till slut så hade dom kommit fram till bäcken. Dom hade ställt sig och stirrat ned i den och helt plötsligt så hade Joella trillat i. Anna hade börjat skratta glatt och sagt till Joella att sluta skämta, men Joella hade aldrig slutat att kvida att hon ville upp och till slut så hade Anna försökt hjälpa henne. Hon försökte verkligen hjälpa henne, men dom hade inga krafter att ge någon av dom...

När Anna vaknade upp nästa gång så var hon i sitt eget rum. Rullgardinen var fördragen och i en stol bredvid sängen satt hennes mamma. Anna såg att hon hade gråtit och satte sig fundersamt upp i sängen.
-Har det hänt något? lyckades hon få fram.
-Jaa, du har sovit i nästan ett dygn och fått rejälta köldskador, men annars är väl allt okej, svarade hennes mamma snäsigt, men ångrade sig genast och gav sin dotter en kram.
-Oj då, svarade Anna, men vart är Joella då? Hon skulle ju sova här...
-Anna... började hennes mamma försiktigt, hon visste inte hur hon skulle berätta. Anna och Joella hade varit bästa vänner sedan dagis och nu hade dom varit tvungna att skiljas åt, utan att vilja det. -Jo Anna...
-Mamma vad har hänt? frågade Anna och kände hur paniken steg inom henne. Vart är hon? Vart är Joella?
-Anna, du måste förstå, Joella är liksom... borta.
-Va? utbrast Anna. Vad menar du?
-Lilla gumman, hon är död, sa hennes mamma och började gråta. Anna reste sig hastigt upp. Hon hörde sin mamma snyfta häftigt. Hon gick till fönstret och drog hastigt upp rullgardinen. Hon såg ut över gården, det var grått på himlen och gräsmattan var täckt med höstens färggranna löv, och när hon stod där och såg ut över gården så mindes hon. Hon mindes deras glada fnitter i den ena sekunden som i den andra sekunden skulle förvandlas till Joellas hjälplösa rop på räddning.
Anna tog upp en nyckelring av plast föreställande en ölflaska och kastade den med all kraft genom rutan. Krasch!
-Fan! skrek hon. Fan!
Hon förmådde sig inte att gråta. Det gick bara inte.
-Anna, sa hennes mamma, lugna ner dig. Lugn... kom här, vännen min.
Anna satte sig i sin mammas knä och kröp ihop till en liten boll.
-Jag vet att det känns hemskt nu, sa hennes mamma tröstande, jag vet också hur mycket Joella betyder... betydde för dig, men nu måste vu ta det här på bästa sätt och låta oss leva vidare.
-Det vill jag inte, sa Anna, jag vill vara med Joella.
-Prata inte sådär, sa hennes mamma. Vi ska klara det här! Förstår du vad jag säger, Anna?
Hennes mamma började återigen gråta. Anna slet sig loss, la sig i sängen och drog täcket över huvudet.
Anna stannade på sitt rum hela veckan, hon pratade inte med någon och grät inte en endaste skvätt. Det gick bara inte.

Söndagen veckan efter skulle Joella begravas. Först då lämnade Anna sitt rum, men fortfarande under tystnad och utan en endaste liten snyftning. Hon åkte bil till kyrkan tillsammans med sin mamma. I kyrkporten stod Joellas föräldrar, Anders och Francine, och grät i varandras armar.
Dom stoppade upp Anna och såg in i Annas tomma ögon och förstod att Anna aldrig skulle bli densamma igen. Dom försökte säga några uppmuntrande ord, men Anna hörde inte på utan gick bara in och satte sig på en kyrkbänk. Joellas kista stod därinne, men Anna vågade inte gå fram.
Rädd för att se henne.
Rädd för att möta sanningen.
Under hela ceremonin satt Anna tyst och struntade i allas snyftande tjut och även vid jordfästningen stod hon alldeles tyst. Men sen när hon lämnades ensam vid hennes grav så brakade det loss. Tårarna bara rann ur henne och hon lade sig ner på marken och berättade hur mycket Joella betydde för henne, hur kul dom haft under årens lopp, och hur mycket hon skulle komma att sakna henne.
Sen reste hon sig upp. Sa till sin mamma att hon mådde dåligt och ville åka hem. Hon ville strunta i begravningsfikat hemma hos Anders och Francine och bara åka hem. Hennes mamma lydde och skjutsade hem henne och åkte sen tillbaka till Anders och Francine.

Anna stod i hallen alldeles chockad. Vad skulle hon göra?
Hon skulle bort härifrån och ingen skulle kunna hindra henne, inte nu när hon så gärnaa ville bort. Hon gick in i köket, tog ett papper och skrev ett meddelande till sin mamma att hon älskade sin mor och att hon ville begravas bredvid Joella. Hon la brevet på köksbordet och gick ut genom ytterdörren och såg den gamla röda Volvon som hennes brorsa hade haft förut innan han köpte sin nya bil. Hon gick in i hallen, hämtade nycklarna och gick över gårdsplanen.
Hon hoppade in, startade den och körde ut efter vägen.
Hon kopplade bort hjärnan och bara körde. Fortare och fortare tills hon till slut förlorade kontrollen och körde ut över vägkanten. Den röda Volvon krockades i ett träd efter att ha voltat två gånger. Anna flög hjälplöst in i rutan och ut ur bilen och slungade in en bit i skogen. Allting gick så snabbt och för Anna, som låg livlös med ett leende på läpparna i en lövhög, blev allt svart.
Ännu en gång blev det fullständig tystnad i skogen...

Skriven av: Sarah Nord