UFO när kontakt

UFO när kontakt av första graden


Minnet
Vaknade upp på ett minst sagt märkligt sätt, jag frös. Lyfte huvudet från kudden för att se mig om, jag hade somnat ovanpå sängkläderna. Huttrande och fortfarande trött kröp jag ner under täcket. Kände inte igen rummet, Låg länge vaken stirrade rätt ut i det stora mörka rummet där skuggorna tycktes vilja kväva mig, fick anstränga mig för att hålla paniken på avstånd. Försökte orientera mig genom att titta efter referens punkter, viste att det borde finnas ett fönster snett till höger om sängen, där hängde nu något som såg ut som en gobeläng, det saknade fönstret fanns rakt fram från fot ändan sett. kände inte igen mitt eget sovrum längre, det kändes kusligt främmande. Låg raklång, stel som en pinne, bara stirrade rakt ut genom fönstret, mot den mörka natt himlen, där några enstaka bleka ljuspunkter syntes, en blixtrande huvudvärk grasserade i min skalle, kunde inte tänka klart, inte för än min hustru vaknade upp, och frågade varför jag låg vaken, då först kom minnet sakta tillbaka, det var som en påfyllning av minnes banken först lite minne sedan mer och mer och tillslut fanns hela minnet på plats. Min hjärna hade nu börjat fungera igen och tröttheten infann sig. Somnade bums efter den mardrömmen, vaknade med en stor våt puss, den yngsta tiken raja väckte upp mig som vanligt. Alltid likadant varje morgon, detta gjorde mig vansinnig, jag drog några djupa andetag, grep hårt om sänggaveln. Så småningom började stormen inom mig att lägga sig till rätta. Plötsligt satte jag mig upp i sängen, nästan ond på mig själv. Vad var det för fel på mig? Nu gick jag händelserna i för väg. Jag byggde upp någonting av ingenting, det som hände i natt var ingenting annat än en ond mardröm. högt, för mig själv sa jag, Glöm natten och mardrömmen. Jag rörde mig som i en dimma resten av dagen, dels på grund av trötthet, men också från minnen, som låg trettio år tillbaka i tiden. Minnen som rörde om i min hjärna, gav mig panik och nästan förlamade mig, Behövde inte anstränga mig för att känna den fräna svavel lukten och skräcken från upplevelsen från tonåren. Trettio års gamla minnen Som jag trodde hade förbleknat. Här berättar jag nu för första gången vad som verkligen hände mig och Ivar vid kraftverket denna sena höstkväll. Detta är Sanning till hundra procent. När Jag fyllde fjorton år fick till födelsedag, av mina föräldrar, en ny crescent herrcykel, den var röd med gula ränder, fast egentligen hade jag önskat mig ett spegel teleskop, en byggsats från Klas Olssons. Jag var ändå glad för cykeln. Nu kunde jag äntligen med lätthet ta mig de två milen in till samhället, när som helst, när jag ville träffa mina kompisar, eller gå på bio. Jag hade nu använt cykeln i två månader, mest på ko stigar och över stock och sten, till Mors förtret och med en del blessyrer till följd av ovarsamt åkande. Det var lördag förmiddag, jag gick hela tiden omkring och bråkade med mina småsyskon, det fanns inget roligt jag ville göra, vandrade som en osalig ande fram och åter, jag hade långsamt. Detta såg Mor och tyckte att jag skulle cykla in till byn, - ta med en kompis och gå på matinén, jag såg i tidningen att Lorry visar resan till jordens mittpunkt, en mycket spännande klassiker. Det är väl någonting för dig, du som gillar äventyr, sa mor, far nickade instämmande. Jag tittade själv i tidningen, på sidan tretton, under biografer, där stod det med stora svarta bokstäver Lorry ger i afton sexton till arton, Resan till jordens…… spännande bilder från jordens inre. Klockan sex var filmen slut, och så reste vi oss en efter en och lämnade biografen, vi kom ut sist, satt för långt ner och för långt bort från utgången. Vi gick en sväng runt byn tillsammans, det enda som var öppet var en sliten och risig korvkiosk, där ägarinnan var en orakad slafsigt klädd ful gammal kvinna runt sextio år. Ivar köpte oss varsin korv med bröd men utan senap. Han hade fått lov av sina föräldrar att följa med hem och sova över till i morgon. Vi var nu på väg hemåt, ivrigt diskuterande filmens innehåll. Jag drog på cykeln och Ivar gick och bar på sin ryggsäck innehållande kläder och en tandborste och några Kapten kids, små serie häften. Det var nu ordentligt mörkt ute, det var knappt att vi kunde urskilja varandra, fast vi gick i bredd. Men tittade vi uppåt såg vi en otrolig vacker sjärnhimmlen, med miljoners miljoner ljuspunkter, jag pekade ut olika stjärnbilder, men Ivar var inte skärskild intresserat av sådana lärdomar. Ivar drog upp jack ärmen och visade mig sin nya självlysande klocka, där jag med svårighet kunde urskilja punkterna som knappt syntes i mörkret. Certina, den fick jag av pappa sa han stolt. Den visade på halvåtta. Snart hade vi avverkat halva sträckan, lite längre fram kunde vi se det stora kraftverket bygget som var upplyst av orange lampor. När vi kom till vägskälet, där ena vägen slingrade sig ner mot kraftverksbygget, stannade vi till för vi ville titta på alla spännande byggnader, transformatorer och ledningarna som gick kors och tvärs över hela kraftverket. Helt plötsligt känner jag en frän stickande svavelosande lukt, -känner du lukten frågade jag Ivar, men fick ett nekande svar. Jag ser mig om men förstår inte varifrån lukten kommer, när jag tittar uppåt så ser jag tre flygande gul gröna skivor, titta! Ropar jag upphetsat till Ivar, och pekar upp mot den mörka natt himlen. Ser du, där uppe till höger, ja, skriker han tillbaka lika upphetsat. Det kändes som evigheter, men det var förmodligen bara några minuter. Någonting kom flygande i formation över kraftverket, ovanför oss, tyst, mjukt och majestätisk, det skar i min kropp, fruktansvärt. Det hade ingen likhet med något jag sett, tre runda skivor, tjockare på mitten och avsmalnande mot ytterkanterna, lystes upp i norrskenets färger i ett märkligt spiralmönster. Svavellukten kändes inte lika starkt längre. Längst ut mot ytter kanterna kunde jag uppfatta en gul pulserande färg med svagt röda inslag. Dessa flygande tefat rundade kraftverket tre gånger, sista gången när tefaten passerade över våra huvuden. Så stannade ett av föremålen rakt över mig, och sänkte sig blixtsnabbt ner några hundra meter och förblev helt stilla, jag sjönk ihop skälvande på marken, jag blev helt paralyserat, jag måste ha svimmat. När jag vaknade låg jag på mage, Ivar stod på knä, och frågade vad som hände, det dröjde en stund, innan jag kunde samla ihop kroppen, och resa mig upp, jag kastade en blick på Ivar, och upptäckte att han tittade uppåt. Jag vände blicken åt hans håll och tittade rakt in i den ljusa stjärnhimlen utan att upptäcka något ovanligt. Vad var det som hände med dig, frågade Ivar med rädsla i rösten. Vilken grej va, var det elektricitet från kraftverket tror du fortsatta han, hur mycket är klockan frågade jag, Ivar drog upp jackärmen och höll upp klockan fram för mitt ansikte, kvart över åtta såg det ut som. Jag kände mig fortfarande rätt urlakat efter närkontakten. Vad hände med det stilla stående tefatet, frågade jag Ivar, vad hände där uppe, du såg väl något, berätta. Men Ivar hade inte sett något, jag blev verkligen rädd när du ramlade ihop på vägen, jag tänkte inte på eldkulorna erkände Ivar. Vi kom överens om att inte säga något till utomstående. Detta hände mig och min kompis Ivar för trettio år sedan. Och överensstämmer helt med sanningen.

Nutid. Möte med rymdskepp
Det såg ut att bli en fin dag. Solen värmde skönt från en helt molnfri himmel. Fåglarna kvittrade, ängar och dikeskanter stod gröna och blomstersmyckade. Termometern visade på tjugofem grader Celsius i skuggan, den ljumma vinden kändes som en len smekning i ansiktet. I dag skulle jag passa på och flytta hälften av kreaturen till ett bättre bete, lite längre upp på vallen. Därefter var det dags ta ut hundarna på rastning. Mest för att skingra mina tankar, men också för att komma bort från huset, det kändes behövligt. Klockan två på eftermiddagen var jag klar med mitt arbete på vallen. Orkade inte laga till varm mat. Här var det enklaste möjliga som gällde, Slängde i mig en macka, sköljde ned alltihopa med en halvliter filmjölk, sörplade direkt ur paketet. Hämtade hundarna från rastgården, vovvarna hoppade självmant upp i jeepen. Sen var det bara att ge sig i väg mot Tågan. Här fanns den verkliga ödemarken, fyra tusen ha med stora kalhyggen, myrar, sjöar, berg och dalgångar blandas med över hundra år gammal gran skog. Det blev en rutin för mig att åka hit upp med hundarna. Minst en gång i veckan brukar jag försöka ta mig hit upp. Efter två mil på en knagglig sönderkörd skogs bilväg, fick jag en ingivelse att stanna. Lite längre fram fanns en traktorväg, som svängde av till höger och slingrade sig två hundra meter ner mot ett avlägg, körde in en bit och stannade Jeepen. Släppte ut de två bortklemade byrackorna, som genast gjorde sig hemmastadda bland ljung och blåbärsris, lekte på hundars vis med nosen släpade i marken. Klättrade över och kring kullerstenarna i den branta sluttningen. Jag gick ett stycke ner efter vägen, så jag kom att stå mitt för avlägget. Femtio meter nedanför fanns en tre hundra meter lång starr bevuxen vatten sjuk myr. Stod och betraktade myren, när det dök upp. Det tycktes komma från ingenstans, ett silver glänsande cigarr liknande föremål, inga vingar, bara en helt slät blank yta. Det liknade inget jag sett, denna tyst flygande farkost kunde jag uppskattningsvis se under fem sekunder. Vad, fan hade jag sett, Ett rymdskepp? Jag stod där några ögonblick och försökte samla mina tankar, försökte hitta en anledning till det underliga….. Jag måste sätta mig, Måste fundera, klev in i Jeepen, men lät dörren vara öppen. Jag hade svårt att slita blicken från horisonten. Mina tankar arbetade för högtryck, men blev inte klokare av det. Försökte tänka ut ett mera metodiskt sätt att gå tillväga på. Höjd skillnad från platsen där jag stod och till myren uppskattade jag till trettiofem till fyrtio meter. Det var Omkring fyra till femhundra meter fri sikt. Avståndet var svårare att bedöma, en gissning, kanske från femhundra meter till en kilometer var nog troligt, Jag gick tillbaka i mitt minne och upprepade mumlande vad jag sett. Jag stod och tittade mot öster, då jag ser Ett långsmalt blank, cigarrliknande flygande föremål med en helt slät blank yta. Som tyst gled fram med mycket hög hastighet. Det fanns inga som helst antydningar till varken dörrar fönster eller andra synliga skarvar. Det enda jag med säkerhet kunde uppfatta och ana mig till, det fanns en öppning fram och bak på det flygande föremålet. Det kunde jag uppfatta när farkosten var längst ut mot vänster, i sikt rutan. Och när den just lämnade siktrutan. Det var en klar ljus och molnfri himmel. Tittade på klockan, tjugotre minuter i fyra. Hundarna! Jag hade suttit stilla så länge att när jag reste mig, så kände jag mig nästan stel. Jag hade oroat mig i onödan. Hundarna låg slött flämtande bakom Jeepen. Nästa morgon vaknade jag tidigt och var redan klädd när min fru kom in med kaffet. Är det sant, allt det du berättade om i går, frågade hon och såg forskande på mig. Jag berättade återigen hela händelseförloppet, en lång stund var det absolut tyst mellan oss. Hon stirrade på mig och hennes ögon var som små springor –med låg röst sa hon, så hemskt, tror du på rymdskepp? Du måste lova mig, att du aldrig åker dit igen, rösten vibrerade av rädsla. På förmiddagen flyttade jag resten av djuren upp på vallen. En sträcka på ungefär en kilometer, hundarna vallade djuren på en väl upptrampat kostig, som förde oss upp till det nya matbordet. Med hundarnas hjälp, var allt snabbt överstökat. Kände inte för att arbeta mer i dag, kände mig matt och orkeslös, och den eländiga huvudvärken och tankarna som malde utan uppehåll i mitt huvud. Jag måste, åka upp till Tågan, en telepatisk länk med det okända. Jag kunde inte släppa tanken på gårdagens händelse, allt kretsade runt det underliga flygande föremålet. Skrev ett kort meddelande, som jag fäste på kylskåpsdörren innan jag åkte i väg. Parkerade på samma ställe som dagen innan, en bit in på traktorvägen. Stängde av motorn, men satt kvar i Jeepen en stund, min maggrops känsla kunde inte ha fel, det fanns något där ute. Kände mig en smula osäker och spänd när jag klev ut ur Jeepen. En bedövande kuslig tystnad, låg som ett tryckande täcke över skogen, något sorts kraftfält som höll naturen i schack Det enda ljud som hördes var mitt eget hårt bultande hjärta. Gick fram ett stycke för att få bättre sikt ner mot avlägget och myren. Ställde mig sedan bekvämt bredbent, nu var jag inställd på en stunds väntan. Helt plötsligt fanns det där, tyst glidande i mycket hög fart, från vänster till höger. Jag höll andan av spänning under de få sekunderna jag såg farkosten, det var cigarrformat, med en brun gul tigerrandig teckning över hela ytan. Farkosten saknade vingar, i övrigt var det helt omöjligt avgöra om det fanns andra synliga igenkännings tecken på grund av förklädnaden. Flyglinjen låg minst hundra meter högre och något närmre än gårdagens UFO. Mina ben värkte av trötthet och till och med mina tankar var trötta, jag drog ett djupt andetag innan jag på stela ben gick bort mot Jeepen. Jag kunde inte låta bli att vända mig om och titta upp mot himlen och skicka en tacksamhetens tanke, ett tyst farväl till det okända. Kände mig förbryllad över vad jag sett, tankarna virvlade runt i min tomma hjärna, trasslades sig in i varandra tills jag inte längre kunde tänka klart. Var detta något slags försök till kontakt. Var jag utvald och Vilka var skälen, orden onda eller goda gled genom mitt huvud för ett ögonblick, och försökte få något slags fäste. Frågorna studsade som blixtrar mellan skallbenen. När jag kom hem, gick jag raka vägen in till badrummet. Jag fyllde badkaret med härligt varmt vatten. Slet av mig mina svettiga, fuktiga kläder och slängde alltihop i tvättkorgen. Det kändes underbart att krypa ner och låta sig omslutas av det härligt varma vattnet. Det var så mycket som hänt den här dagen att min hjärna kändes alldeles urkramad. Jag låg på rygg i badkaret och funderade över det oändliga universum.
En händelse i förfluten tid.
Nästa morgon vaknade jag med en övertygelse att något var helt på tok - som om något eller någon fanns alldeles intill mig. Jag Försökte gång på gång skaka av mig känslan av otrygghet, men den fanns ändå kvar som en ofrivillig börda. Jag stirrade runt om i rummet, böjde mig framåt och tittade under sängen men det fanns Narturligtvis inget där. Hade jag börjat inbilla mig saker. Av solskenets läge på väggen, kunde jag gissa mig till att det var minst en timma kvar innan jag behövde gå upp, jag brukar inte vakna så här tidigt i vanliga fall, men det var något annorlunda med den här morgonen. Vid lunchen kom min svärmor Eija körande in på gårdsplanen i full fart, rusade motorn och stannade till med några juckande ryck. Hej snygging! Ropade hon glatt, när hon äntligen efter mycket möda tagit sig ut ur bilen med hinkar bärplockare och en proppfull Domus påse, nu förstod jag anledningen till hennes besök. Hej! Vill du ha hjälp ropade jag tillbaka, det passar mig förträffligt, kvittrade hon och tog fram sitt allra sötaste förföriska leende. I en något mera jordnära ton sa hon Du har väl inte glömt…….. Att vi skulle åka upp till Tågan och plocka bär, avbröt jag henne –du kom ihåg, sa hon skrattande. Jag Gick upp på logen, plockade fram en ryggsäck, hink och bärplockare, och stuvade in alltsammans i Jeepen. Utom fika påsen, den tog Eija hand om. Vi åkte under tystnad de två milen fram till gårdagens parkeringsplats. Svängde av från vägen, och stannade en bit in på traktorvägen. Eija tittade förvånad nyfiket på mig men sa inget. Du! Om jag berättade en hemlighet för dig, skulle du kunna hålla tyst om den, hennes blick flackade till för ett kort ögonblick och den flämtning av förvåning eller rädsla som trängde fram mellan Eijas läppar. Ja, nickade hon på sitt egendomligt värdiga sätt. Mina läppar är förseglade, sa hon och visade sina vita tänder i ett vackert leende, sedan lutade hon sig fram och kysste mig lätt på munnen. Jag kände en lätt förlägenhet, över hennes impulsiva handling. Bara hon inte missförstod mig……..När jag hade berättat hela historien, satt jag tyst och väntade på hennes reaktion. För ett ögonblick sade hon ingenting. Hon såg misstrogen ut. Sedan skakade hon långsamt på huvudet. – det är helt otroligt! Så spännande skyndade hon sig att tillägga. Du talar väl inte om det för någon, snälla du? Bad jag, Inte om du inte vill, Svarade hon surt. Men jag tycker……Nej, replikerade jag snabbt tillbaka, låt detta bli vår hemlighet. Vi hade kommit överens om att gå upp till Loberget som var ett enda stort kalhygge och med två kilometer lång sammanhängande norrsida. Det var ingen kort sträcka att gå, närmare bestämt en kilometer i besvärlig terräng. Men vi tyckte båda två att det var värt besväret. Backade ut Jeepen och fortsatte i ungefär en mil innan vi parkerade på sidan av vägen intill en mindre grusgrop. Det såg ut att bli en het dag. Solen sken från en klarblå himmel. Vinden var sydlig och solvärmen dallrade i luften, fåglarna kvittrade i träden, trollsländorna korsade luften i alla riktningar. Det tog oss en halvtimma att knata oss fram till berget, Tittade på klockan, den visade tjugotvå minuter i två. Vi Hade kammat oss upp för berget några gånger och fyllt ryggsäcken med härligt välmogna bär, vi kände oss helt slutkörda från den tryckande värmen och den kvava stillastående luften, och var nu rejält törstiga och fikasugna. Turligt nog så fanns det ett stort platt klippblock i mitten på bergssluttningen där vi hade barikerat oss med kaffekoppar korv och mackor. Det var härligt skönt att sitta barfota och känna vinden, som svalkade våra heta tröttkörda fötter, och bara njuta av utsikten över bergsluttningarna, Långt norrut hör jag ett svagt mullrande, det lät som en motor av något slag, kanske från ett flygplan, tänkte jag förstrött. En lång stund satt jag och lyssnade till det entonigt mullrande ljudet utan att det förändrats nämnvärt i styrka. Det är bingo i morgonkväll vill du följa med, hörde jag Eija säga. Jag log åt hennes barnsliga intresse för spel. Men jag var mera intresserat av den lilla svarta pricken, som snabbt växte till något som liknade ett flygplan, än att diskutera bingo. Herre gud, vad är detta, det kunde inte vara…jo, nu såg klart och tydligt…ett flygplan…..Ett stort mörkt flygplan ...som från mycket hög höjd dök rakt ner emot oss med dånande rykande motorer, Eija ropade jag skräckslagen. Ändå visste jag inte riktigt vad vi skulle göra eller vad som skulle hända. Det stora grön-bruna flygplanet dök rakt ned mot oss med tjutande motorer. Eija kastade sig Desperat skrikande mot marken, och begravde sig i det halvmeter höga blåbärsriset, kravlade sig vidare inunder klippblocket. Jag blev alldeles paralyserat av chocken, och satt som fastnaglat och bara väntade på kraschen, och jag kände svetten tränga fram i pannan. Paniken högg tag i mig och jag kramade hårt om kaffekoppen. Tankarna flög som blixtar genom mitt huvud. Ljudet var nu helt öronbedövande, motorns varvtal ökade ständigt. Jag kände mig yr och svimfärdig. Alldeles för sent strax ovan för våra huvuden, lyfte den stora tunga maskinen nosen, det gick tungt, väldigt tungt innan planet äntligen lyckades manövrera sig över bergskammen, och girade sen bort ifrån oss, och försvann som en liten prick Bakom bergen. En bedövande tystnad lade sig som en tungt matta över berget. Eija hade med möda tagits sig upp från marken. Du! flämtade hon mot mig. Du! Hon kom rusande mot mig med händerna utsträckta, ansiktet förvridet och ögonen var svarta av rädsla. Jag sträckte ut handen och drog upp henne på klippblocket. Hon blev liggande på avsatsen en stund, totalt utmattat. Gud i himlen hjälp oss, viskade hon andlöst. Jag vill bort härifrån genast, kved hon med tårfyllda ögon. - Ta det lugnt, jag är säker på att det kommer att gå bra, sa jag och försökte hålla rösten så normal som möjligt. Jag Samlade ihop det som låg utspritt på klippblocket, stoppade ned alltsammans i ryggsäcken.
Tämligen svettiga och tröttkörda kom vi fram till bilen, Äntligen. Jag släppte den fullproppade ryggsäcken med en tung duns, mot marken. Mina axlar brände som eld efter remmarna, och törsten rev i min torra hals, och skrek efter vatten. Halade fram vattenflaskan från ryggsäckens ytterficka och räckte över den till Eija, som girigt halsade i sig det ljumma vattnet, jag lade märke till att hennes händer darrade. Och en varm våg av medlidsamhet sköljde över mig. Stuvade raskt in grejorna i Jeepens last utrymme och sen i väg i crusing fart.

Möte med en utomjording
Jag vevade ner sidorutorna, det kändes skönt när den svala virvlande vinden svalkande oss. Vi närmade oss
Nu platsen från mina tidigare observationer. Framför oss hade vi En lång upp förlöpa, sen en svag vänster kurva innan vi kunde se platsen. Förstummad stirrade jag på den underliga varelsen som stod alldeles stilla intill vägen. Det var nu omkring hundra meter kvar innan vi skulle komma att passera infarten till traktorvägen. Stanna inte! Kör för fan, hörde jag Eija skrika, lätt hysterisk, för helvete! Kör framåt, Stanna inte bilen. Eija var som fastklistrad vid stolryggen, ansiktet var blekt, mycket blekt, och helt uttrycktslöst, läpparna var blåaktiga tonen. Jag saktade ner Farten något, körde nu inte fortare än tjugo-trettio kilometer, omkring femtio meter kvar. Den långa reslige Varelsen vid vägkanten, förflyttade sig nu cirka en meter bakåt, Det såg precis ut som om den flöt fram över marken. Lugna precisa rörelser, stannade exakt. Den människo liknande varelsen såg ut att ha en längd på ca, två och åttio till tre meter, kraftig byggd. Klädd i något som liknade en fotsid klänning med kapuschong inga fickor eller andra markeringar. Det såg ut som om handskarna satt ihop med armarna. Kapuschongen uppdragen över huvudet, Framför ansiktet kunde jag se en svart till mörkgrön oval kupat skiva. Materialet i klädesplagget liknade ljusbrun säckväv, med men med inslag av silver, Klädes plagget såg styvt ut som om det var stärkt. Kände en fruktansvärd Anspänningen, och andfåddhet. När vi passerade varelsen tittade jag rak in i det mörka visiret. Då lyfte den ytterst försiktigt på vänstra armen, bara en antydan men ändå tillräckligt mycket för att Jag skulle förstå att det fanns ett vänligt sinnelag hos utomjordningen. Kanske för att säga, farväl, eller det är OK. Vi fortsatte ungefär hundra meter längre fram och stannade Jeepen Jag drog ett djupt andetag, Jag tvekade med handen på dörr handtaget, skulle jag våga mig ut. Jag vände mig om och tittade ut genom den dammiga bakrutan, då jag inte såg något, öppnade jag modigt bildörren och klev ut på vägen. Just i det ögonblicket gled varelsen eller utomjordningen ut mitt på vägbanan, höjde sakta sin vänstra hand till en hälsning, jag gjorde precis likadant höjde handen och vinkade lugnt en hälsning till den främmande utomjordingen. Jag stod ett ögonblick och stirrade efter honom tills han var helt utom synhåll bakom buskaget. Sedan andades jag långsamt ut, Jag hade inte varit medveten om att jag hållit andan. Jag ville springa fram, jag ville veta…varifrån...när…hur .Ville riva bort visiret från hans ansikte. Men väcktes snabbt från mina funderingar. Kom in och sätt dig så åker vi härifrån, skrek Eija ilsket, jag kunde inte undgå att höra rädsla i hennes hårt pressade röst.
Hon rätade snabbt ut sina förvridna anletsdrag, sen log hon trött och jag kunde inte låta bli och le tillbaka.
…………………………………………………………………
Nu har jag berättat hela sanningen har varken lagt till eller dragit ifrån något
Vittnen till denna sanna historia finns också att tillgå för den seriösa forskaren



Vänligen Lennart Carlström
By Solbackagård 1156 87016 RAMVIK
[email protected] 0612-44110 ----070-3922398

Skriven av: Len Carlström