Ugglan Sophie

När falken somnar vaknar ugglan. Varje uggla är ringmärkt förutom Sophie. Människor lockar, fångar in och märker alla. Sophie blev aldrig fångad. Hon lärde sig sent att skaffa mat och har därför alltid varit blyg. Efter att andra ätit sig mätts smyger hon fram i hopp om att få resterna. Men ofta jagar de bort henne och Sophie är därför inte bullig. Hasse och Maggan däremot är både ringmärkta och bulliga. De hoar i harmoni under natten.

Granen och tallens gröna blir till mörkblå när solen går ner, men Sophie som vaknar tidigt håller kvar minnet om det gröna när hon, Hasse och Maggan flyger iväg. Vinden visslar mellan grenarna och flyttar på fallna kottar, barr, bark. Bäcken porlar men något annat läte stör skogen i sin sömn. Hasse hör det först. Sorken. Sophie har inte ätit på dagar och Hasse dyker tystare än en viskning. Mellan två hjärtslag griper han tag om sorken och lyfter igen.

I en avbruten trädtropp ser Sophie skogen bli grön igen. Hasse och Maggan hoar adjö åt natten när de lämnar Sophie med resterna. Hennes ögon kämpar för att fånga den färg som växer fram med morgonstrålarna och som hon vill ska fylla drömmarna. En skugga blixtrar förbi och täcker för en sekund solen.

Hon gömmer sig och ser en uggla segla som en falk i en morgonsol. Hon ler inombords och tänker att drömmar ibland besannar mirakel.

Som en gåva från gårdagen lever drömmen om ugglan kvar hos Sophie när hon vaknar. Ett ögonblick senare hör hon sorken. Ingen kan hejda Sophie nu. Hennes ben knakar och vingarna spjärnar när hon lättar av från tallen. Sorken har lämnat sin boning och korsar dungen. Nu eller aldrig. Sophie dyker. I dykningen far en il genom fjäderdräkten och sorken reagerar. Sophies klor får tag dock! Sorkens svans slingrar sig ur greppet och sorken landar på dungen, fri.

Hon trippar två steg och faller ner utmattad på dungen. Men här kan hon inte stanna. Hon måste bort. Ligger hon kvar är HON bytet. Tiotals sorkar burrar ihop i gångar under dungen. Centimetrar från varann. De lyssnar på henne och hon på dem. Hon sluter sina ögon.

Sophie vaknar i en grönskande skog av att två runda ögon blänger. Deras gula är gyllene och deras mörker färggrant. Framför honom ligger en sork ligger och hela hennes möda går åt att äta. Ugglan är annorlunda. Som falken. Och inte ringmärkt. Han är len som kåda och smärt som tallbark. Inte bullig. Sophie hoar hoppfult. Han skakar på huvudet och lyfter. Hon följer. De seglar längs bäcken som blir flod från ett berg vid en stad. På en tomt vid en stuga finns en bur med ett hål där bara smala ugglor kommer igenom.

Hans strupe har ett ärr från hålet och aldrig ska han hoa igen, men det finns ingen så fri som en frisläppt fånge. Och de seglar hem i morgonsolen, fortare än falken, ifrån ett hål som sade mer till henne än vad Hasse och Maggan någonsin gjort. Slanka, inte bulliga och utan harmoni hoar hon för de båda.

Författare:

Publicerat

Dela: