Under solen

Under solen





















Anna Lindgren











”Varje författare utan undantag är en machosist, sadist, fönstertittare, exhibitionist, narcissist, rättshaverist och deprimerad person förföljd av fruktan för improduktivitet”

( citat från Edmund Bergler)





































1
Predikaren

Vad får människor ut av sin möda under solen? Släkte går och släkte kommer,
jorden är evigt densamma.
Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång.
Vinden blåser åt söder
Så slår den mot norr,
Ständigt slår vinden om,
Slår om och vänder igen.
Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt
Dit floderna har vandrat,
vandrar de alltid på nytt.
Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett kommer skall ske igen
Det finns inget nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt”
Så har det ändå funnits före oss,
Alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått och framtida släkten skall glömmas av dem som
följer efter.

















2

Människor trängs och knuffas för att ta sig fram över landgången som leder in i det enorma planet. Planet som ska flyga en massa trötta, bakfulla och griniga människor till Sverige. Planet som ska flyga mig hem.
Jag går med trötta, tunga steg in i planet och försöker lokalisera min plats. Vilket alla andra också försöker göra. Det ursäktas, trängs och det stökas inne i planet, som när man befinner sig inuti plötsligt upplevs som väldigt litet.
Fönsterplats har jag fått tack och lov. Jag håller hårt i mitt handbagage. Jag får äntligen syn på min plats, 47 b.
Jag ursäktar mig och klämmer mig förbi ett ungt par, som ser allmänt förvirrade ut och blockerar mer eller mindre hela gången. De pratar högt med varandra och surret från alla andra människor gör att de måste skrika för att överösta sorlet.

Han bär handbagaget och är uppenbarligen inte särskilt road över situationen. Jag sätter mig på min plats och kränger snabbt av mig jackan. Är svettig på ryggen och några hår tester har klibbat sig fast i pannan. Jag stryker bort håret med ena handflatan och pustar ut.
Jag är helt slut och vågar inte se mig i spegeln just nu. Antar att det inte är en särskilt vacker syn som kommer att möta mig. Har knappt sovit på flera dygn och det sista dygnet har jag inte gjort annat än gråtit. Just nu orkar jag inte göra något åt det. Sorlet har dämpats något, det verkar som om de flesta kommit på plats och satt sig till rätta. Jag blundar och känner på en gång tröttheten komma smygandes över mig. Sorlet avtar ytterligare något och lägger sig behagligt i bakgrunden och verkar nästintill hypnotiserande. Försöker hålla mig vaken men tröttheten tar över hand. Jag känner hur John Blund argt klampar omkring med stora grusiga stövlar i ögonen. Jag orkar inte kämpa emot och sjunker in i ett tillstånd som gränsar mellan sömn och vakenhet…









3

Vet inte vad det är jag försöker åstadkomma med det här. Vet inte ens var det kommer sluta.
Varför gör jag det här mot mig själv?
Jag har självmant inlett ett destruktivt förhållande till min dator.
Vaknar kallsvettig om nätterna av samma rädsla och fruktan för improduktivitet.
Jag vet ingenting längre. Vet bara att det här är mitt sätt att hålla ångesten borta...




































4

På kvällarna när mamma suttit ett slag vid min sängkant, kliat mig lite på ryggen och sen pussat mig ömt i pannan, kunde jag ana den svaga och behagliga lukten. En svag doft av tvättmedel och nybakat bröd. Under min uppväxt kom den lukten att representera både lycka och trygghet. En doft jag för det mesta bar med mig i mina sinnen hela dagarna, men det var först på kvällen när hon nattat mig, ställt sig i dörröppningen och ömt tittat på mig som jag kände den ännu tydligare. Sen kom pappa in. Han satt sig på en stol mellan oss; mig och min bror; och läste någon påhittad saga. En saga som alltid slutade med att vi båda låg på helspänn, förväntansfulla för att få höra fortsättningen på berättelsen. Men han slutade alltid när det var som mest spännande och vi fick trots vår nyfikenhet, alltid vänta till nästa kväll för att få höra fortsättningen. Han pussade oss båda i pannan, stängde dörren på glänt och gick sen ner. Jag somnade alltid tryggt och sov djupt nätterna igenom, till ljudet av mina föräldrars småprat. Surret från den påslagna tv: n gav en dämpande och sövande effekt.























5

Predikaren

Också när man skrattar kan hjärtat värka och glädjen sluta i sorg








































6

Jag sätter mig upp och gnuggar sömnen ur ögonen. För ett ögonblick är jag osäker på var någonstans jag befinner mig. Jag slänger en snabb blick åt sidan och lugnar mig något när jag förstår att jag fortfarande sitter i planet men att vi ännu inte lyft. Tydligen har jag slumrat till lite. Bredvid mig sitter en korpulent man. Han har tydligen flygskräck för han ser blek ut och svettdropparna trängs i hans panna. Han tömmer glas på glas med vad jag antar är whiskey av lukten att döma. Plötsligt blir jag medveten om att jag själv är törstig och får precis ögonkontakt med en flygvärdinna. Jag beställer in en öl och några våtservetter. Jag får in ölen, öppnar den och tar en stor klunk. Jag blundar och lutar mig tillbaka i flygplansstolen. Jag ställer ner ölen på det utfällbara bordet framför mig, tar fram några servetter ur plastförpackningen och torkar mig varsamt i ansiktet och om händerna. När jag är klar slänger jag servetterna och tar en ny klunk öl.

Det smakar himmelsk. Nu när jag släckt törsten något och känner mig någorlunda fräsch börjar jag intressera mig för min omgivning. Mina medpassagerare. Mannen bredvid mig har fått tag i en flygvärdinna och beställer in ytterligare en omgång whiskey. Han ser ängslig ut men har fått lite färg på kinderna och han börjar bli ordentligt i gasen nu. Flygvärdinnan tittar några extra sekunder på mannen som för att bedöma om han verkligen ska ha något mer att dricka. Han klarar inspektionen men det är med nöd och näppe. Hon går iväg och kommer snart tillbaka med hans efterlängtade whiskey.















7

Varför har du inte använt dig utav fiktiva namn och varför vill du hänga ut en massa människor frågade en vän mig för några dagar sedan. Hon var aningen upprörd.
Varför inte? svarade jag.
Antagligen grundade sig hennes plötsliga oro över den egna rädslan att bli nämnd.. Det handlar inte om att lämna ut människor hit och dit, det handlar om att skriva något som är verkligt, svarade jag. Något som känns trovärdigt. Det är möjligt att jag fabulerar men det behöver inte betyda att det inte har hänt. De som nämns har på ett eller annat sätt haft betydelse i mitt liv, både på gott och ont…

































8

Minns de ensamma rasterna på skolgården. Rasterna som tycktes oändligt långa och ensliga. Deras tomma ögon. Deras tomma, svarta och lömska ögon. Blickar som sa mer än 1000 ord. Jag närmade mig försynt flocken som en bortstötting. Likt en utfryst tiger som hänsynsfullt smyger sig fram till flocken som en gång varit hans och som fortfarande är den enda tryggheten han har. Det enda han vet. Med nedböjt huvud och undergiven blick gör han ett försök att återförenas med sin flock, sina vänner. Det han inte vet är att de aldrig varit hans vänner.
Endast ett maktspel. En kamp mellan stark och svag. Där den starke segrar och den svage slås ut.Trots att han vet att han inte längre är välkommen, lämnar han ut sig totalt och därmed lämnar han ifrån sig den sista gnutta stolthet han haft kvar.

Som en grupp hyenor ler de hånfullt mot honom och deras vita huggtänder glimmar hotfullt. När jag skulle fråga Anna A, Anna W eller Carro H om vi skulle leka efter skolan var det alltid med samma rädsla. Samma rädsla för ett nej. Rädslan att inte duga. Inte räcka till. För vem kan egentligen mäta sig med tjejer som de? Rikemansbarn. Bortklemade av mamma och pappa. Enda barnet i resp. familj. Vana att få sin vilja igenom och få allt de pekar på. Lismande, lömska och oberäkneliga likt ormar. Hyenor. Anna W var värst. En gång klev hon in under en lektion, medvetet försenad och gled graciöst fram till sin bänk och satte sig. På
sig hade hon ett par sprillans nya blåa jeans Lewis 501:or.

De var ljusblå och hade låg midja och lite lätt utställda ben. Det gick ett sus genom klassen och allas ögon var fästa vid Anna Ws byxor. Detta var hon mycket väl medveten om. Det här hade varit hennes plan. Detta var det nyaste. Det hippaste. Det var de här jeansen de flesta skulle bära inom de närmsta veckorna. I alla fall alla de som ville vara moderiktiga och därmed undgå att hamna utanför gemenskapen.
Men Anna W hade varit först. Detta visste alla och hon lät dem inte glömma det. Jag var utmärkt att ha när det inte fanns någon annan att leka med. När Anna A skulle leka med Anna W Så hade plötsligt inte Carro H någon att vara med och då dög jag. Trots att jag var mycket medveten om detta så accepterade jag tyst deras regler. Jag gladde mig åt att i alla fall några timmar få låtsas att jag passade in. Att jag var någon. Att jag dög. Jag tydde mig till dem som en drunknade vid sin livboj. Jag höll mig nära dem på rasterna utan att egentligen vara i vägen och störa. Det kunde gå en hel rast utan att de egentligen visste om att jag fanns till. Jag höll mig väl med makten, så länge jag gjorde det och dagarna flöt på visste jag att jag skulle klara det. Jag ifrågasatte aldrig detta. Jag var för rädd. För rädd att nämna något som skulle stöta mig bort från flocken. Jag hade inget annat val än att låtsas. Jag var ingen och de var allt. Hyenor. Hierarkin var redan bestämd det var bara för mig att acceptera. Vinna eller försvinna…

































9

Mörkret är totalt. Jag kan inte se någonting framför mig. Jag kan inte se någonting överhuvudtaget. Jag blundar hårt några gånger och kisar sen framför mig och försöker urskilja konturer. Meningslöst. Jag börjar gå och hoppas att ögonen illa kvickt ska vänja sig vid mörkret. Någon ropar mitt namn, jag famlar i blindo. Jag vet inte varifrån rösten kommer från. Jag börjar springa åt den riktning jag tror att rösten kommer ifrån. Jag ökar farten och springer allt vad jag kan. Jag faller, jag skrapar i knät. Det svider och jag känner att det rinner en varm vätska ner längs benet. Jag ser ingenting men jag tror jag blöder. Jag bryr mig inte om såret utan reser mig upp och fortsätter springa mot rösten. Plötsligt är rösten så nära, så nära. Jag stannar och snurrar runt. Plötsligt får jag syn på henne. Hon kommer emot mig.

Ett ljussken omger hennes blonda hår.
Hon har en röd klänning på sig. Jag försöker se hennes ansikte men jag kan inte urskilja det. Hon sträcker fram en hand mot mig, jag försöker nå den men jag når inte. Jag står blickstilla och vågar knappt andas. Hjärtat rusar maraton. Plötsligt vaknar jag alldeles kallsvettig och med hjärtat bultandes lika högt som tidigare nätter. Jag går upp, tar några snabba steg över det kalla golvet. Går in i badrummet och blaskar av ansiktet med kallt vatten. När jag ser upp i spegeln skräms jag av min egen spegelbild. De intensiva svarta ögonen och luggen som klibbat sig mot min panna. Jag tittar snabbt bort. När jag kryper ner i sängen blundar jag hårt Med lampan tänd nedanför sängen och med hjärtat fortfarande snabbt bultandes i bröstet somnar jag tillslut…













10

Det röda gamla trä huset vi bodde i de sista åren som familj var rött med vita knutar och stod på toppen av en kulle. Nedanför huset fanns en äng och vid slutet av ängen låg skolan. Jag kunde se hem om jag ställde mig vid busshållsplatsen. Kunde se det röda huset med dess vita knutar. Bredvid vårat hus så bodde familjen Andersson. Vi bodde ungefär 5 meter ifrån varandra. Häcken var det enda som skiljde oss åt. En utplanterad gräns där grannsämjan börjar och slutar. Häcken vårdade man varsamt och ömt. Som ett litet barn. Med en mors smekning skötte man om den. Pappa och våran granne Hasse var till som tätt ute och tittade till häcken. De stod där med händerna vid sidorna. Med allvarsam uppsyn inspekterade dem sen den utplanterade gränsen.

Jag vet fortfarande inte vad det var dem kollade efter. Kanske kollade de att den stod kvar. Eller bara att den mådde bra. Vi hade bra kontakt med våra grannar. Mamma och grannfrun umgicks väldigt ofta och jag deras yngsta dotter Sanna lekte varje dag. Men jag visste att det bara var en tidsfråga. Jag var bara ett substitut tills hon skulle hitta en jämnårig flicka att leka med. Tidsfördriv. Jag visste att allt skulle ta slut. Därför var jag alltid lika rädd varje gång jag knackade på hemma hos dem. Var alltid lika rädd att den nya flickan skulle stå där i hallen och le hotfullt mot mig. Med en hyenas utbredda och dumma smil. Var rädd att de skulle utbyta bästis blickar och sen lämna mig ensam kvar.

Jag sa ofta till Sanna att hon var min bästis. Då sa hon att hon hade många bra vänner. Kanske var det för omoget och barnsligt det här bästis snacket. Men jag ville och behövde höra det. Ingenting är hållbart och varaktigt. Jag visste att det skulle komma en dag då Sanna skulle hitta sin bästis och att det inte skulle vara jag…









11

Muren föll
Sakta men säkert rasade den sönder
naken stod jag kvar i spillrorna
av det som en gång var mitt liv

Ensam står jag nu kvar naken och fryser
Oskyddad, sårbar och utlämnad
Muren har byggts upp igen
sakta men säkert har den byggt sig
starkare och högre än nånsin

Ordet blev mitt vapen
mina tankar blev vapen, vapen som slogs

Jag ser inte längre ut
Ni når inte längre in
Fast jag inte längre är naken fryser jag
Och kan inte sluta skaka…


























12

En dag när jag kom hem från skolan som vanligt, satt de bara där i köket helt tysta. Jag kommer ihåg att mamma reste sig upp och gick emot mig och pappa försvann in i vardagsrummet.
– Jag och pappa skulle behöva vara ensamma och prata lite med varandra ikväll, därför tänkte vi att ni kunde få sova hos Jonas och Malin sa mamma.
Jonas och Malin var våra kusiner.
Det var egentligen inget konstigt med det.
Mamma och Pappa ville prata lite med varandra.
De ville vara ensamma. Det var ju egentligen hur naturligt som helst. Men hur mycket jag än försökte kunde jag inte bli av med den molande oroskänslan som smugit sig in i magen.

Jag tyckte plötsligt att det ekade i det lilla köket. Det var som om orden kretsade runt mig i en enda omloppsbana. Allting runt omkring mig flöt ihop och förvandlades till en grötig och grynig massa. Jag skrek men det kom inte ett ljud över mina läppar.
– Ska ni skiljas var det enda som slank ur mig. Mamma blev lika överraskad som jag själv blev över det jag just sagt. Jag visste knappt vad ordet betydde men ändå var det just det ordet som flög ur min mun. Mamma log ett nervöst leende och skakade på huvudet.
– Nej, gumman jag och pappa måste prata ut om en del saker bara. Vad hon inte visste var att hennes röst avslöjade henne.

Den var lätt ansträngd och en aning för gäll och jag kunde höra att någonting inte var som det skulle.
Någonting förfärligt höll på att hända. Jag var rädd. En rädsla som inte går att beskriva. En rädsla som var värre än något jag tidigare känt. Senare på kvällen skjutsade mamma mig och min bror Tobias till våra kusiner. De hade hyrt film köpt godis, dricka och chips. Trots att vi alltid brukade se på film och käka godis och ingenting var egentligen konstigt eller avvikande på något vis, kunde jag inte slappna av. Gelé råttorna fastnade i halsen och colan hade fått en otäck bismak. Jag hade en ihållande oros känsla i magen som inte gick bort hur mycket chips jag än försökte muta bort den med.


Jag och Tobbe skulle sova över hos våra kusiner. Någonting som vi brukar se fram emot och tjata oss till att få göra. Men den här gången behövde vi inte tjata. Vi behövde inte ens föreslå att vi skulle få sova över. Man hade fixat och bestämt allting redan. Allting var klart. Mamma och pappa skulle komma och hämta oss morgonen därpå, precis som vanligt. Inget konstigt med det. Men jag kunde inte sluta oroa mig. Något höll på att hända, något var fel. Något var fullständigt galet. På morgonen var den där oroskänslan en aningen mindre än kvällen innan.

Efter att ha ätit lite frukost och sett en till film så hade knuten i magen börjat lösas upp och jag tänkte att det bara varit inbillning alltsammans. När jag sen såg våran röda Mazda komma körandes på uppfarten knöts sig magen igen och jag fick lov att svälja flera gånger för att inte kräkset skulle komma upp, men illamåendet var för stort och jag rusade in på toaletten. När jag kom ut från toaletten satt pappa i hallen och försökte få på Tobias stövlarna och overallen. Han verkade stressad och aningen irriterad. Jag tittade mig nervöst omkring för att se vart mamma tagit vägen. Jag hade ju sett henne i bilen genom fönstret. Pappa föste Tobias mot ytterdörren sa åt mig att skynda mig på med skorna och in i bilen, vi hade tydligen bråttom. Jag var förvirrad.

Jag förstod inte varför vi skulle åka utan mamma. Hennes skor stod ju i hallen. Jag rusade efter min pappa och bror som redan satt starklara i bilen. Jag hoppade in i framsätet och spände fast bilbältet. Vad jag inte visste var att inget bilbälte i världen kunde skydda mig mot det som höll på att hända. Jag fick en klump i magen och i halsen och även fast jag bara var åtta år och aldrig hade hört mina föräldrar gräla så förstod jag på något konstigt vis vad som höll på att hända. Men det kunde inte hända. Det fick helt enkelt inte hända. Vi var ju en familj och sånt hände ju bara andra familjer. Inte ens det var speciellt vanligt, det kunde helt enkelt inte hända! När bilen stannat och pappa vänt sig till oss såg jag att han grät. Det var första gången jag sett min pappa gråta. Någonting jag aldrig kommer att glömma, så länge jag lever. Jag ville krama om honom men något inne i mig höll mig tillbaka. Han såg på oss, sen tog våra små händer i sina stora och började förklara så gott han kunde emellan gråt attackerna.
Inget kunde då rättfärdiga deras beslut…
13

Jag ser tillbaka på den tiden och det hugger lite i hjärtat när jag tänker på hur naiv man varit.
Jag trodde jag var osårbar. Jag vaggades in i en falsk trygghet. Det var som att jag hade fått ett kvitto där garantin snart skulle gå ut.
Jag har lust att skrika till mig själv:
Låt dem inte lura dig. Allt kommer att ta slut en dag. Allt är bara en förställning. Inget varaktigt och hållbart. Endast en vacker fasad.

Jag vill skydda mig från det som komma skall. Jag var åtta år och inget ont anandes. Men hur skulle jag kunnat veta något? Det var ingen som visste något, allra minst jag.
Jag fick lära mig livets snabba, plötsliga och okontrollerbara infall. Pappa lämnade oss för att leva ihop med en annan kvinna.

Ett ofattbart beslut för en åttaåring. Jag gjorde då mitt riktigt stora beslut åtta år gammal, jag skulle bli vuxen!
Nu fick jag lov att vara stark. Frågan var inte längre att vara eller inte nu handlade det enbart om överlevnad.























14

Så fort skilsmässopapperen var påskrivna gick det hela undan. Pappa var borta innan bläcket på papperet hunnit torka. Pappa flyttade ut och tog med sig det mest nödvändiga till en början. Han skulle komma tillbaka efter resten senare.
14 år av äktenskap rymdes i några fjuttiga banankartonger och alltihop kördes iväg i det som en gång varit familjens bil, men som nu tillhörde pappa och därmed inte längre oss. Min pappa lämnade mig, mamma och min bror ensamma i ett hus på sju rum o kök på landet. Ett hus som plötsligt kändes alldeles förfärligt stort och tomt. Pappa flyttade till stan till den nya kvinnan i hennes lägenhet. Fast till mig och min bror sade man att han flyttat till en kollega för att vila upp sig lite. Så enkelt var det. Varje dag efter skolan sprang jag hela vägen hem med andan i halsen och hoppades av hela mitt tioåriga hjärta att pappas bil skulle stå på uppfarten.

Varje dag blev jag lika besviken av att komma hem till en tom uppfart och ett hus som kändes oerhört tomt och tyst. Man tog ifrån mig den enda tryggheten jag haft i livet och man berövade mig min barndom. Man slet garanti kvittot ur min hand och lämnade mig ensam, snörvlandes och rödgråten kvar på en tom och ödslig uppfart. En mans vinst en annans förlust. Välkommen till verkligheten, säger jag nu 12 år senare!



















15
Predikaren

Var dag är en smärta, var syssla en plåga.
Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet.








































16

Man bestämde att vi skulle bo kvar hos mamma men åka till pappa varannan helg. Vi blev två paket som fraktades mellan landet och stan i en gammal röd Mazda. Jag kommer ihåg hur tyst huset blev så fort pappa flyttat ut. Jag gladde mig åt att vi skulle få behålla Ronja i alla fall. Trodde jag ja. Det var för allas bästa om hon flyttade med pappa till stan för han hade mer tid än mamma. Vi skulle ju ändå få träffa henne så mycket vi ville. Jag grät den natten, för allt jag kunde komma på.

Strax efter det att pappa flyttat ut var det även dags för oss att flytta. Vi skulle få lov att sälja huset vi bodde i eftersom det både var för stort och dyrt för mamma att ensam betala. Snart var det dags för ännu en sorglig nyhet. Ronja var död. Man pratade om att man funnit en cancer knöl i magen. Orkade inte lyssna.




























17

Det som tagit år att bygga upp i ett äktenskap tar knappt en halvtimme att plocka ihop och allt ryms i några ynka
banankartonger. Ingenting betyder någonting längre. Det
som betyder någonting förlorar snabbt sitt värde och
paketeras och staplas sen i prydliga högar och göms undan
längst in i en mörk skrubb.
Detta var ditt liv...




































18

Många var de nätter jag grät mig själv till sömns. Kvällarna när ingen hörde. Jag bad till gud att allting skulle vara som förut, att pappa skulle sitta vid frukostbordet på morgonen som om han aldrig hade gett sig av. Fast jag visste att det inte skulle hända. Grät för mammas skull, för att hon hade blivit ensam, för min lillebror som inte riktigt hade förstått vad som hänt och i smyg förbannade jag den nya kvinnan. Jag lärde mig hata. Jag fick kliva ur den tioåriga barnrollen och in i vuxenlivet där allting tog en helt ny vändning. Jag fick höra på när mamma svor över pappas svek och över hans nya kvinna. Jag lärde mig att göra samma sak. Jag svor över min pappa och förbannade den nya kvinnan, men det var inte mina ord utan mammas ord som kom ur min mun. Jag hatade aldrig pappa för att han flyttade. Aldrig. Men jag var arg på honom och jag hatade hans nya kvinna.

Den nya kvinnan verkade inte gilla mig och inte min bror heller. Hon gillade bara mig när pappa var i närheten. Då blev hon jätte snäll och jätte trevlig. Men jag var inte dum och lät mig inte luras. Jag hatade den nya kvinnan från början till slut. När den värsta chocken lagt sig så kom ilskan. Utan att jag var riktigt medveten om förändringen jag genomgick, skaffade jag mig sakta men säkert en skyddande, ogenomträngbar mur runt omkring mig. En mur som skulle bygga sig stark för att sedan sakta men säkert brytas ner och rasa sönder till dessa nakna grund.

















19


De sista höstlöven har fallit till marken
Nattens mörker brer ut sig över landet
Det faller ett stilla regn
Tårar från himlen
En vind sveper in över city
En förändringens vind
Passerar obemärkt genom staden
Drar vidare
Rastlös och hungrig…


































20

Satt ofta ensam i skolans biblioteket och grät. Jag grät för allt. Men jag grät aldrig hemma så att någon hörde. När jag kom hem ibland stod mamma i köket och grät. Jag tröstade henne och försökte vara stark. När hon somnat grät jag mig till sömns. Tills jag inte hade några tårar kvar. Kudden jag somnade på var alltid blöt och jag var alltid lika tacksam när jag vaknade och steg ur sängen att tårarna hade torkat och inte lämnat några spår. Spår som kunde avslöja mig. Förlåt mamma men jag kan inte glömma och allting är inte bra. Minns hur jag kom hem ibland från skolan och du spelade Whitney Houstons ”I wanna dance with somebody” och grät. Du var så sårbar och liten, hade jag kunnat hade jag gjort allt ogjort. Jag ville bara hålla om dig och krama dig och säga att allt skulle bli bra igen. Jag ville inte se dig sån. Ville inte att du skulle gråta. Du trodde inte jag såg. Men det gjorde jag. Jag såg allt. Jag lärde ju mig hata för din skull.



























21

Pappas nya hade städmani och vi kallade henne för Anticimex. Dammsugaren verkade vara hennes bästa och enda vän. Hon tog fram den minst två gånger om dagen. För det hinner ju bli så otroligt smutsigt på två timmar. Hon hade åtskilliga egendomliga regler. Hon kunde ibland komma inrusande till mig när jag satt i vardagsrummet och tittade på tv och slita av mig strumporna.
– Vad har jag sagt om strumpor i soffan? Vet du egentligen hur mycket skit som samlas under strumporna brukade hon vråla samtidigt som hon med ena handen slet av mig strumporna och med den andra sanerade hela soffan. När jag hade varit i stallet fick jag klä av mig alla kläderna utomhus och sen lägga dem i en påse som alltid stod innanför dörren. Sen fick jag gå raka vägen in i duschen.

Hon följde mig som en hök med blicken och inte förrän hon hörde dusch vattnet sättas på kunde hon slappna av. En gång kom hon inrusandes till mig när jag låg och badade. Hon rusade in i badrummet, slet upp duschdraperiet och började gorma om att jag minsann skulle fråga henne innan jag använde hennes badskum. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.
– Åh, det ska komma från rätt person. Som bara klampar in i min familjs liv och tar min pappa ifrån mig utan att fråga. Jävla kärring. Jag tänker inte ta mer skit från dig skrek jag och drog igen dusch draperiet.
- Åh, Kenth gör någonting hörde jag henne i falsett skrika till min pappa som satt i köket och drack kaffe.

Jag klev argt upp ur badet med skum och vatten droppandes överallt på det nystädade golvet. Jag passade på att droppa av mig så mycket jag kunde på den rena badrums mattan. Jag drog ur badkars proppen. När vattnet hade försvunnit låg det kvar en hög med vit skum på botten, jag tog upp allt jag kunde få tag på. La det på toalettlocket och skrek: Här har du ditt jävla skum!
En smula stolthet och en våg av stärkt självförtroende sköljde över mig där jag stod naken i badrummet med vatten och skum droppandes omkring mig.
Mitt första uppror men definitivt inte det sista.



22

Vilket barn tror inte att hon är skyddad för alltid?
Vilket barn tror inte att hon är odödlig och osårbar?
Man kan kalla henne naiv och orealistisk, men vem kan klandra henne för det? Ingen!
Hon är ju trots allt bara ett barn.

Men vem har rätt att ta den tryggheten ifrån henne?
Vem har rätt att vända hennes världs bild upp och ner?
Vem ska vi skylla på när detta sker?
Vems är felet?
Är det någons fel eller är det livets spelregler? Mitt liv var en bricka i det spelet.
Jag hade inget val.

Det var inte jag som bestämde hur mitt liv skulle se ut.
Ibland vinner man ibland inte.
Någon vann och jag förlorade.



























23

Mamma började kalla pappas nya för apa. Därmed även jag. En gång ringde jag och hotade pappa och jag sa att om inte den där jäkla apan flyttade ut skulle jag aldrig mer komma och hälsa på. Det enda som hände var att Pappa började gråta. Apan flyttade inte ut och jag kom och hälsade på två veckor senare. Så gick de med det hotet. Jag avskydde mig själv för att jag inte kunde hata pappa för allt han gjort oss. För att han berövat mig min barndom och min trygghet. Förstod han inte att man räknade med mig? Man räknade med att jag skulle vara stark.
Men hur mycket jag än försökte så kunde jag inte hata honom. Jag fick se en ny sida av honom. En sida som var liten och sårbar precis som den sida jag fått se hos min mamma.

Jag kunde inte hata honom för han var ju ändå min pappa och jag älskade honom gränslöst, oavsett. Det hade jag alltid gjort. Men jag ville hata honom. Det ska gudarna veta. Ville att han skulle få lida, precis som mamma fått göra. Vad jag inte visste var att pappa led mer än jag kunde ana, mer än jag kunde tro. Jag trodde att genom att jag inte hatade pappa så svek jag även min mamma. Jag ville inte bli tvingad att välja. Det var ingen som tvingade mig att göra det heller, men jag trodde att det var något som förväntades av mig. Pappa hade svikit oss, gjort mamma förkrossad och lämnat oss. Men hur mycket jag än ville kunde jag inte hata honom. För mammas skull klev jag ur barn rollen och axlade den vuxna rollen. Det var omgivningen som fick ta de hårdaste smällarna. Jag hade bestämt mig. Jag tänkte inte ta emot mer skit från någon...













24

Hänsyn har mitt liv varit fullt av.
Alldeles för många år har jag böjt mig för makten. Jag lärde mig bita ihop och gå undan. Jag har rest mig nu. Jag går inte längre min väg.
Jag står kvar med rak rygg och högt huvud.
Nu är det min tur att slå tillbaka.
Det här är till alla er som ville mig illa..
Ni vet vilka ni är.
Ni vet vad ni är.



































25

Jag är strax fyllda nio. Står intill fönstret och tittar ut på den första snön som sakta faller ner. Jag ler för mig själv där jag står i strumplästen och nattlinne. Jag får syn på en ung kvinna, som är ute och går med sin hund. Hunden har ett litet täcke på ryggen och små strumpor på tassarna och jag skrattar förtjust åt den lite festliga synen. Hunden verkar inte bry sig ett dugg om att han har en hel vinterkollektion på sig utan verkar vara mer intresserad av de vita flingor som faller ner runt omkring sig. Hunden och kvinnan fortsätter sin morgonpromenad och försvinner utom mitt synhåll. Jag suckar och går tillbaka till sängen och kryper ner i de ännu varma lakanen och kniper ihop ögonen. Om jag blundar riktigt hårt kanske jag somnar om igen och när jag vaknar så är det kanske redan julafton, tänker jag. Jag öppnar ena ögat men stänger det igen för jag glömde att be en bön.

Jag börjar be en bön tyst för mig själv, men jag kommer på att om gud ska höra just min bön så måste jag prata högt. Jag brukar be till gud om kvällarna. Det började jag med i samma veva som pappa flyttade. Eftersom jag inte bett till honom innan dess så tror jag att det kanske var därför han tog min pappa ifrån mig. Som ett straff. För att visa att han kan göra precis som han vill om man inte uppför sig. Att det är han som bestämmer. Att vi andra bara är små lortar. Jag har varit noga med att be varje kväll om fred på jorden och om såna saker som att han ska ta hand om min familj. Att han ska hålla ett vakande öga på oss så att inget mer ont händer.

Jag ber inte bara när det är något väldigt viktig och brådskande han måste hjälpa till med utan jag ber hela tiden så att han inte tror att jag utnyttjar honom och är otacksam. Man vet aldrig när man kan komma att behöva hans hjälp nästa gång, därför är det bra att hålla sig väl med honom.
– Gud som haver barnen kär se till mig som liten är…
Min lillebror har just vaknat och sitter nu i sin säng och stirrar på sin mig. Jag låtsas inte om honom utan fortsätter att be. Han kliar sig lite sömndrucket i ena ögat med handflatan och ser sen uppfodrande på mig



- Vem pratar du med?
- Vart jag mig i världen vänder… tyst du kan ju inte avbryta mig nu. Åh, bara för det så måste jag börja om. Jag ber till gud att det ska bli julafton idag istället! Jag orkar inte vänta längre. Han tittar misstroget på mig, men han bestämmer sig för att plocka isär sin el bil som står på golvet istället. Han glider ner på golvet där han sätter sig för att meka med sin bil. Jag sätter mig upp i sängen och tittar mig snabbt omkring i rummet för att se om det kanske smugit sig dit ett eller två paket. Men inga paket, inga strumpor över sängen och ingen doft av julgran.

Ingenting som överhuvudtaget påminner mig om att det snart är jul. Hade det inte snöat ute hade man likaväl kunnat tro att det är sommar ute, mumlar jag trumpet för mig själv. Fast det bara är mindre än två veckor kvar till julafton så har jag inte det minsta jul känsla och det brukar jag få så här dags. Det är den där jäkla häxans fel tänker jag, samtidigt som jag förbannar mitt eländiga liv. Jag suckar och tittar på Tobias som nu sitter och inspekterar alla olika bildelar han plockat isär och som ligger runt omkring honom i små prydliga högar. Jag kliver snabbt genom rummet på det lite råa golvet. Öppnar dörren på glänt och skiner upp när jag hör ljudet av kaffebryggarens svaga puttrande, vilket betyder att pappa är uppe. Klockan visar på 09.30.

Att Pappa är uppe redan gör mig glad, för då slipper jag sitta uppe själv med häxan. Jag ryser till vid blotta tanken. Jag kommer att tänka på den gången jag var med pappa när han jobbade. Kommer ihåg hur trygg och osårbar jag känt mig. Ack, så fel jag hade. När jag tänker på det nu tycker jag bara att jag var fånig. Att jag verkligen trodde att jag skulle vara skyddat från allt ont och att jag skulle vara odödlig är ju helt befängt. Jag nästan rodnar vid tanken att jag överhuvudtaget känt mig så liten och varit så naiv. Nu börjar jag bli riktigt hungrig där jag står utanför mitt rum. Jag hör att duschvattnet vrids på och att någon kliver in i duschen. Det är antagligen häxan. Jag bestämmer mig för att gå upp till köket när jag hör att kusten är klar. När jag kommer upp i köket sitter pappas äckliga nya där på en stol vid köksbordet och läser en skvallertidning och filar på sina långa och vassa häxklor.



Klor som skulle kunna sticka ut vilket öga som helst. Jag hade fel, det är pappa som är i duschen. Jag försöker dölja min avsky mot den nya kvinnan genom att svälja snabbt några gånger i ett tafatt försök att få den otäcka illamående spy klumpen i halsen att försvinna. Jag sväljer hårt för att få kräkset att inte komma upp. Häxan får syn på mig och visar sina huggtänder i ett misslyckt försök att le. Hyena.
Jag ryser till och tar några steg bakåt.

– God morgon väser häxan, fast hennes läppar verkar vilja säga någonting helt annat. Någonting i stil med:
- Vad sjutton gör du uppe nu dumma unge, gå och lägg dig jag orkar inte med några bortskämda snorungar så här tidigt på morgonen.
– Vad gör du här vid mina föräldrars bord.
Försvinn härifrån du är äcklig och hemsk och du har förstört allt. Jag hatar dig skriker jag till svar.
Fast det gör jag inte på riktigt men jag tänker det och inombords skriker jag ut min vrede och gråter så tårarna sprutar. Istället hör jag mig själv svara God morgon tillbaka, med ett stelt leende som jag med nöd och näppe lyckas pressa fram.

Häxan återgår till att läsa sin skvallertidning och fortsätta fila på sina klor. Ju mer jag tittar på denna okända kvinna som sitter vid mina föräldrars gamla matbord och filar sina naglar ju mer illa tycker jag om henne. Ju mer jag ser på denna kvinna desto mer illa mår jag. Jag kan inte för allt i världen förstå varför pappa nödvändigtvis fick lov att välja henne, och hur han kunde välja henne framför mamma är verkligen helt oförståeligt. Mamma och denna kvinna är precis varandras motsatser. Min mamma är en varm, kärleksfull och ömsint person, den här kvinnan är kall, elak, falsk och egoistisk. Nej, jag tycker verkligen inte om henne. Nu vill jag att pappa ska komma och rädda mig. Ta mig i sin famn och säga att allt ska bli som förut, att allt ska bli precis som det varit. Men jag vet att det inte kommer att hända. Jag vet att ingenting längre kommer att vara som förut.









26

Jag bör minnas den sista julen vi i familjen firade tillsammans. Borde minnas den men gör det inte. Jag vill kanske att det ska vara så att det sista minnet ifrån oss som en familj var bilden av en lycklig sådan. Kanske var det så, kanske inte…





































27

Vi fick lov att sälja huset på landet och flytta ganska snart. Mamma fick tag på en lägenhet i närheten av sina föräldrar som bodde i en liten by som hette Svärdsjö. Vi skulle flytta till ett litet rött radhus på landet, ett sten kast från mormor och morfar. Ja, det var ju egentligen min låtsas mormor. Men jag såg henne som min riktiga mormor. Det var den enda mormor jag någonsin vetat av. Det var den mormor som kommit med paket när jag fyllt år, den mormor som vi firat jul hos ibland. Vem annars skulle vara min mormor? Knappast den tanten som bodde flera mil långt borta och som söp. Jag visste att min riktiga mormor var alkoholist och bodde flera mil ifrån oss på något behandlingshem.

Hon åkte in och ut, in och ut från olika behandlingshem. Jag visste allt detta fast ingen talade högt om det. Jag såg hur ont det gjorde mamma så det var inget vi pratade om, ja om inte mamma tog upp det först vill säga. En gång var vi och hälsade på ”mormor” men då var jag så liten så det har jag nästan glömt bort. Det enda jag kommer ihåg var en stor grön park som omgav behandlingshemmet där ”mormor” bodde och vi gick till en mack och köpte godis. Det är det enda jag minns. Lika bra är väl det. Jag tänker inte så mycket på min riktiga mormor, bara ibland. Jag tycker bara så synd om mamma som har en sådan mamma. Min farfar är död. Han dog när pappa var 15 år. Så honom har jag aldrig träffat. Min farmor är också alkoholist och pendlar också ut och in, fram och tillbaka mellan olika behandlingshem.

En gång ringde farmor hem till pappa när hon var full då lade pappa bara på luren. De har inte pratat med varandra sen dess. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på det, men jag försöker att låta bli. Men ibland är det svårt. Som ibland när vi ska berätta om våra mor och farföräldrar i skolan och alla berättar om sommar loven hos sin underbara mormor och morfar.
Det verkar som om det bara är jag som har en konstig släkt. Jag brukar bara säga att farmor och farfar är döda och att morfar och mormor lever och är lyckliga ihop. För mig är farmor död och därför tycker jag inte att jag ljuger. Inte på riktigt i alla fall.


28

Blir alltid lika illa berörd när jag möter dessa ensamma, vilsna och utstötta människor på stan. Människor som blivit spritens och de för många pillrens offer. Människor som tagit till flaskan för att de förlorat något eller någon på vägen. Hem är ingenting varaktigt utan något som för länge sen gått förlorat. Människor som inte längre existerar, som inte längre hör hemma någon stans.
Människor som knappt är existens berättigade längre. De passerar oss dagligen men ändå är det som att de inte finns till, som att de vore osynliga. På ett sätt förstår jag dem och lider med dem, medan en annan del av mig föraktar dem. Förstår dem för jag vet hur utanförskapet, känslan att vara annorlunda och inte höra hemma någon stans känns. Hur lätt det skulle vara att ge efter, släppa taget. Identifierar mig med ensamheten, besattheten och längtan efter ett liv bortom detta. Ett liv helt utan smärta. Föraktar dem för att jag vet att någon stans finns det släkt och vänner, familjmedlemmar som har lidit helvetets alla kval. Föraktar deras svaghet och min egen maktlöshet…

























29

När vi flyttat fick jag börja i en ny skola, en skola som hette Svärdsjö skolan. I klassen under mig i 2: an gick det en tjej som hette Karin.
Karin hade nästan inga vänner, inga som man kan räkna med i alla fall, och hon sa nästan aldrig någonting. Det var nästan som om hon inte fanns. Karin var tjock, hade råttfärgat stripigt rått hår och stora fula glasögon. Inte nog med det så stammade hon också när hon blev nervös och det blev hon nästan jämt. Karin hade fått ett eget omklädningsrum som hon kunde byta om i efter och före gymnastiken. En dag kom Karin till skolan hoppandes på kryckor med ett brutet ben som hon hade fått gipsat.

Hon berättade att hon måste ha gipset på i minst åtta veckor. Karin berättade hur hon snubblat i trappen utanför sitt hus och ramlat och brutit benet. Jag trodde inte ett dugg på den historien. Inte då och inte nu. Jag tror fortfarande att det var hennes pappa som var orsaken till Karins brutna ben. Alla i klassen var rädd för Karins pappa. Han var stor och tjock och såg ovårdad ut. Han luktade jämt så konstigt. Karins pappa kom alltid och hämtade Karin efter skolan. Hennes mamma bodde inte med Karin Hon var alkoholist och bodde flera mil bort. Jag tyckte synd om Karin. Ibland när ingen såg så pratade jag med henne på rasterna. Men var noga med att ingen annan fanns i närheten.

Nog för att jag tyckte synd om henne men pga. det ville jag inte själv hamna i onåd. I grund och botten var jag nog precis som alla de andra. Hyenor.
”Brottet är inte de onda människornas handlingar utan de goda människornas tystnad”. Ibland när hon stod och väntade på att hennes pappa skulle hämta henne efter skolan så pratade vi lite. Rättare sagt jag pratade och Karin lyssnade.
Det var egentligen inte en dialog utan snarare en monolog. Vi tilldelades olika roller. Jag pratade ivrigt om allt och inget och hon lyssnade lydigt på allt jag sa. Till Karin kunde jag säga saker jag inte vågat säga till någon för jag visste att Karin aldrig skulle säga det till en själ.




Karin såg mest rädd och orolig ut när vi pratade och hon tittade sig hela tiden nervöst omkring. Så att hon i tid skulle få syn på den vita Volvon som alltid kom 13.30 och hämtade henne. När Karin ska hem den dagen har jag ritat ett hjärta och ett hästhuvud med röd penna på gipset och skrev: När du blir frisk kan du väl vara med till stallet! Jag visste att hon aldrig skulle följa med, så därför vågade jag skriva det på hennes gips. Mer som en vänlighets gest än ett löfte. En artighetsfras. Tomma ord. Jag bestämde mig för att jag också måste bryta benet. För uppmärksamhetens skull. Jag gick hem med bestämda steg, satt på mig mina nya rosa träskor och gick till lekplatsen som låg på gården där jag bodde. Jag klättrade upp högst upp på klätterställningen, blundade och hoppade. Till min förtvivlan bröt jag inte benet, jag bröt inte ett enda ben men jag stukade foten. Arg haltade jag hem med en stukad fot, med sand i munnen och i de nya rosa träskorna.






























30
Predikaren

I detta flyktiga liv har jag sett att rättfärdiga går under trots sin rättfärdighet, att onda lever längre trots sin ondska…








































31

En dag när jag kommer till skolan händer det något. Jag ser nästan halva trean stå i en ring runt bollplanket. De skriker ord jag inte kan uppfatta och de tjuter. De låter som en grupp argsinta, vilda och frustande bestar. Några skrattar rått. Hyenor. Jag närmar mig. Muren av skrikande och skrattande barn är för stor för att jag ska kunna se vad det är som försiggår. Jag känner en lätt panikartad känsla välla fram. Jag tränger mig fram. Armbågar mig fram genom muren av vildsinta tredje klassare. När jag kommer fram så att jag ser vad det är alla tittar på ryser jag till av obehag och får en otäck spy klump i halsen. Framför mig upptryckt mot bollplanket står en kille som heter Erik och går i klass 3b. Han ser livrädd ut.

Han blöder från ena näsborren och håret är blött och spretigt av svett. Som en kanin som blivit jagad och slutligen står öga mot öga med sin fiende. Det lilla hjärtat slår så snabbt att den tillslut dör av skräck. Eriks ögon är fyllda av skräck och det ser ut som om de ska ploppa ur huvudet på honom. Framför honom står Karin. Hon håller en hand tryckt mot hans strupe och med den andra handen slår hon honom gång på gång i magen och i ansiktet. Han skruvar på sig för att komma ur hennes grepp men hon har honom i ett järn tag. Hon slår, gång på gång slår hon. De andra barnen har slutat skrika, skratta och tjuta.

De ser hjälplöst på när deras kamrat blir sönderslagen.
Det är inte roligt längre. Ingen lek. För Karin har det aldrig varit det. Karin som är dubbelt så stor som Erik har övertaget, för första gången har hon makten. Jag vill gå fram. Få henne att sluta men jag kan inte. Jag står som paralyserad och fastväxt i marken och ser på hur Erik tillslut faller ner livlös till marken. Karin slutar slå. Hon stirrar ner på den blodiga Erik. Hon stirrar på sina blodiga händer. Hon vänder sig om mot ringen av barn som växt sig allt större. En dörr öppnas. En lärare kommer springandes. Någon skvallrade visst. Det hade inte hänt om det var ombytta roller tänker jag.
Om det var Karin som låg blodig på marken. Då hade de alla tigit som muren. Muren splittras.



Alla som tidigare stått och hejat och hetsat försvinner lika snabbt som de kom. Karin blir iväg förd av en lärare. En annan bär in Erik. Karin ser upp mot mig med tom och ihålig blick när hon passerar. År av förödmjukelser. Förödmjukelser och hån som började redan på dagis. Det finns en gräns för hur mycket en människa klarar av. En gräns för hur mycket skit någon kan ta innan hon tillslut blir galen. Karin gräns var nådd. Hon kunde inte behärska sig längre. Kunde inte bara ta emot. Hon var så trött på att vara rädd. Hon slog och slog. Hon slog för att livet svikit henne. För allt som inte blev som det skulle. För allt hon inte var. Hon slog och slog. För den hon var. Hon slog sina händer blodiga. Hon slog sig fri.

































32

Ibland tänker jag på Karin. Undrar vad hon gör. Var hon bor. Undrar om hon lyckats glömma. När jag tänker på henne är det alltid med vemod och en viss sorgsenhet. Hon hade inget gjort. Hon tog bara emot. Hon teg och accepterade tyst. Tystnaden var värst. Än idag har jag mardrömmar om det som hände den dagen. Undrar om hon lever…



































KARIN






















33

Predikaren

De levande vet att de ska dö, men de döda vet ingenting. De har ingen lön att vänta, minnet av dem är borta. Det är slut med deras kärlek, deras hat och avund, aldrig mer tar de del i det som sker under solen.






































34

Hösten har kommit och mer eller mindre förflutit som så många gånger förut. Med sin utmarsch har den gjort var man påmind om att vintern är på intåg och att våran tillvaro under ännu några månader kommer präglas av snö, slask och kyla. Hösten med sina skimrande, brun röda löv och små ruggiga kvällar har nu bytts ut mot iskalla mornar och frostiga vindrutor. Höstjackor, promenadskor och scarfar, byts ut mot dunjackor, kängor och halsdukar.
Allt annat packas ner i kartonger och stuvas in i garderober och förråd, för att om ytterligare några månader plockas fram igen. Ute öser regnet ner. Det benådar ingen och tar ingen som helst hänsyn.

Det bara vräker ner över allt och alla. När hösten kommer och kylan med den börjar människor allt mer söka sig inomhus. Där sitter de sen på behörigt avstånd från regn och rusk på nåt kafé och dricker kaffe latte och te om vartannat. Kafé trenden har kommit för att stanna och har blivit en tillflyktsort för människor.
Ett stilla regn har lagt sig över stan och verkar inte ha några planer på att ge sig av. Inte människorna på kaféet heller. Servitriser skyndar mellan borden för att ta upp beställningar, torka av och plocka bort kvarlämnade muggar, assietter och annat skräp. Det är mycket människor inne på kaféet som alla de undflytt regnet i sista stund. I ett hörn sitter Karin. Hon bläddrar i en veckotidning och dricker sitt kaffe.

Hon bläddrar förstrött i tidningen mellan bilder på kungafamiljen, Carola o Runar och andra vimmel bilder på kändisar, som trängs med varandra i olika festliga sammanhang. Tidningen är några veckor gammal och hon har redan läst alla reportage, intervjuer och notiser som finns. Kaffet är för länge sen slut och hon har förbrukat tre påtårar och vågar sig inte fram för att stjäla ännu en. Utan hon fortsätter mekaniskt att föra koppen till munnen där hon tar en klunk, sätter sen ner koppen på bordet igen.
Hon är väl medveten om vad som sker runtomkring sig. Vilka människor som kommer och vilka som går och hon fortsätter iaktta alla människor medan hon bläddrar i den gamla, nötta veckotidningen.



Runt omkring henne springer servitriser med sina svarta förkläden, vita skjortor och serverar öl, vin, läsk, tilltugg, torkar bord och plockar undan glas. Några män i övre medelåldern verkar ha fått lite för mycket att dricka och pratar och skrattar med höga, gälla röster. En av männen vid bordet passar på att nypa en av servitriserna i stjärten när hon går förbi. De skrattar högt åt det grabbiga tilltaget och vinkar till sig en annan servitris för att beställa in ytterligare en omgång öl. Det pratas och skrattas överallt inne på kaféet och Karin försöker verka oberörd. Som om inte skratten berör henne. Som om ensamheten inte är det hon fruktar mest.

Som om hon inte fattar att man pratar om henne, och att skratten är riktade till henne. Hon vet vad de alla tycker, tänker och tror om henne och hon föraktar dem alla. Föraktar dem för allt hon ville vara, för allt hon inte är.
- Det är dåraktigt sade jag om skrattet och om glädjen, vad tjänar den till?
- Herren avskyr alla högmodiga, aldrig undgår de sitt straff.
- Även dåren anses vis om han tiger och klok så länge han håller mun.
Till en början mumlar hon orden tyst för sig själv, mumlandet övergår snart i hesa väsningar och snart spottar hon nästan ut orden framför sig.

Som om hon pratade till någon mitt emot. Men hon är ensam vid bordet och orden försvinner ut i tomma intet o blir hängandes i luften för en kort sekund,, dör sen ut och förblir just bara tomma ord. De är fraser hon snappat upp när hon under en av de mörkare perioderna i frustration lusläste bibeln för att kunna konfrontera gud, ställa honom mot väggen. Hon ville att han skulle se henne. Se henne, Karin Lööv. Sen när han såg henne skulle han se vad det var han glömt. Gråten sitter som en orubblig bubbla i halsen som enträget envisas med att vilja brista, likt en ballong. Pang! Men hon sväljer. Som så många gånger förr då hon bara svalt och gått undan. När glåporden haglat har hon tyst bitit ihop, svalt och gått sin väg med spottloskorna haglande efter sig.





De trodde att hon inte visste att de varje gång de gick förbi hennes jacka spottade på den. De trodde att hon inte förstod. Hon visste hela tiden. Men hon teg. När hon kom hem slängde hon jackan i tvättmaskinen. Så flöt det på. De fortsatte spotta efter henne och ropa glåpord när hon gick förbi. Hon i sin tur teg och fortsatte tvätta sin jacka ren från loskor varje dag. De trodde inte att hon märkte, men hon såg och hörde allt och hon hatade dem alla. Föraktade dem och önskade se dem alla döda varje dag. Hon visste att det var fel att tänka så, men hon föraktade dem av hela sitt hjärta. Hon grät aldrig när någon såg henne. Men hon somnade alltid på en blöt kudde. Hon tog en till klunk ur den tomma koppen och svalde automatiskt. När hon ställt ner den koppen på bordet försökte hon tränga undan den gråtklump som vuxit sig allt större. Hon skulle inte ge dem det nöjet att se henne gråta. Skulle aldrig ge dem den tillfredställelsen.































35
Karin

Kvällen kommer och jag är full av oro till gryningen. Min kropp är täckt av mask och skorv, huden spricker och flyter av var.






































36

Regnet har avtagit. Det är ett stilla duggregn som faller ner över de tomma gatorna nu. Karin är ensam inne på kaféet. De andra har för längesen avlägsnat sig och gått hem. Hem till sina familjer. Sina nära och kära. Till sina liv. Karin suckar. Servitriserna sneglar åt hennes håll och hon förstår att hon måste gå. Vart vet hon inte? Hem existerar inte. Endast en snålt möblerad lägenhet med gulnande tapeter och en lukt av instängdhet. Hon tar sin rock och går ut på gatan. När hon kommer ut slås hon emot av den nalkande höst kylan. Hon knäpper rocken och börjar gå i sakta mak medan regnet behagligt faller ner och lägger sig som en tunn hinna över de tomma gatorna. Gatorna ligger öde.

Hon går med trötta och tunga steg till den plats hon varken vill eller kan kalla hem. Hon skyr ensamheten och tystnaden. Hon räds mörkret. När hon kommer in i den mörka, tysta och fuktiga lägenheten tar hon av sig kappan och går automatiskt fram till den nötta stereon. Hon andas ut och känner sig ovanligt lättad. Hon sätter på en vinyl skiva med en fransk sångerska hon aldrig lärt sig namnet på. Allting känns plötsligt så självklart. Hon byter jumpern och de blåa jeansen mot en röd klänning. Hon sätter upp det långa blonda håret med en klämma, bättrar sen på läppstiftet och ger sig själv en granskande blick i spegeln innan hon går in i vardagsrummet igen. Det hon möts av i spegeln gör henne skärrad.

Kvinnan i spegeln är en främling. En mager, blond kvinna med tomma svarta ögon stirrar tillbaka på henne med trött uppsyn. Plötsligt faller bitarna på plats och hon vet med ens vad hon ska göra för att äntligen bli Allt! Hon vet hur hon ska göra för att bli fri och hon känner en lättnad som hon aldrig tidigare känt. Hon ger ifrån sig en lättnandes suck, blundar, låter sig förföras av musiken. Hon tar sen några danssteg ut på det kalla linoleum golvet…








37
Predikaren

Ingen människa vet vad som skall ske, ingen kan säga henne vad som skall hända när hon en gång är borta…









































38

När de första solstrålarna tränger in genom de nerdragna persiennerna och lyser upp den lilla lägenheten, ligger kvinnan fortfarande kvar orörlig i sin säng. Tystnaden i lägenheten är total. En väckarklocka piper någonstans i huset. Någon stönar och fotsteg hörs över ett golv någonstans. Ett golv som är någons vägg och ytterligare någons tak. Väckarklockan tystnar. En dörr slår igen och vattnet från en dusch hörs. Någons morgon har precis börjat. Snart hörs ljudet av fler väckarklockor och steg över golvet. Fler duschar sätts på och röster blandat med den svaga musiken från en radio någonstans bryter tystanden och stillheten. För vissa har dagen precis börjat och för andra har den just slutat. Medan det övriga huset börjar vakna till liv så ligger kvinnan i den röda klänningen fortfarande kvar i sin säng lika orörlig som förut.

Stereon har för länge slutat spela. Edit Piaff skivan ligger nerstoppad i sitt dammiga fodral. Skivan är repig och texten på vinyl etiketten är nästan helt utnött. Den har spelats flitigt. Dess ägare har troligen gillat skivan väldigt mycket eller helt enkelt inte haft fler skivor att spela. Kvinnan i den röda klänningen, ägaren till den sönder spelade vinyl skivan är lika orörlig som förut. Ingen hade sett hennes vansinne. Hennes desperata rop på hjälp. Även fast hon aldrig bett om det så borde någon ha sett hur hon sakta men säkert tuggades sönder inifrån och hur hon slutligen inte stod ut längre, utan gjorde slag i saken och befriade sig själv från smärtorna. Hon krossades mot asfalten. Som en krukväxt som faller till marken och krossas till 1000 bitar, krossades även hon.

Hon hade förberett sig i veckor kanske till och med månader för detta. Att ta livet av sig är en omständlig procedur. Det är inte bara att greppa kniven och blunda. Nej, det tog ett tag innan hon bestämde sig för hur hon skulle gå till väga. Att skära sönder pulsådern funkade inte det hade hon prövat, det blev så kladdigt och blodigt. Att hänga sig var också uteslutet det skulle hon aldrig ha vågat. Nej, hon hade velat dö med lite värdighet och se någotsånär hyfsad ut. Hon hade därför köpt en ny röd klänning. Den hade kostat en förmögenhet, men va fasen man dör ju bara en gång och då kan man välbjuda till lite hade hon tänkt och blundat medan hon räckt fram pengarna till expediten. Sen hade hon avsiktligt sparat prismärkningen bak, för när de till slut skulle hitta henne ville hon att de skulle se att hon minsann inte varit en snåljåp, utan att hon hade haft både smak och stil. Hon valde sen länge och väl bland pillerburkarna och flaskorna i medicin skåpet och bestämde sig tillslut för sömntabletter. Hon bestämde sig för den burk som stod längs in i skåpet och som hade den största varningstriangeln på. Först hade hon tänkt att hon skulle gasa ihjäl sig, men utan bil och garage så det skulle bli lite svårt. Hon ville inte låna en bil för syftet heller. Och vem skulle hon fråga? Vännerna hade för länge sen tagit slut. En efter en hade de vänt henne ryggen. En efter en hade de gått sin väg.

De hade helt sonika vänt sig om gått utan att vända sig om en enda gång. De hade därför inte heller sett tårarna som runnit längs hennes kinder. Tårarna hade sedan länge torkat in och vännerna var försvunna sen länge. Hon stod ensam och övergiven kvar med tårarna rinnandes ner längst kinderna och hon visste att hon blivit lurad. Livet som hade lovat så mycket hade lurat henne på allt. Man hade ryckt undan mattan hon stod på och sen lämnat henne liggandes på marken, skälvandes som ett litet barn. Lurad och dömd att leva ett liv i ensamhet och saknad visste hon att det bara fanns en sak att göra. Hon hade bestämt sig. Det dröjde många veckor innan de till slut hittade kvinnan där hon låg i sin säng. Ingen kände henne och därför blev hon inte heller sörjd av någon…

















39


Min längtan sitter som en satan i mitt bröst…
man längtar hela livet efter något man inte vet vad det är. När livet sen är slut, vet man att leva är att ständigt längta ut…








































40

Det dröjde flera dagar innan de slutligen hittat henne. Kvinnan som alla i huset visste hette Karin. Det var det enda de visste om henne, hennes förnamn. En av grannarna i lägenheten ovanför hade som vanligt varit ute på sin morgonpromenad och rastat sin hund, när hunden plötsligt börjat skälla och betett sig konstigt när de passerat kvinnans lägenhetsdörr. Grannen hade ring hyresvärden som i sin tur ringt polisen. När de klev in i lägenheten slog en frän doft emot dem. En doft av förruttnelse och död. På sängen
låg kvinnan. Hennes blonda hår hängde ner över sängkanten och den späda kroppen låg tvärsöver den breda sängen. Hon hade varit en kvinna som under alla år levt under tystnad.

Levt som en skugga under solen. Många gånger hade hon skrikit i förtvivlan men aldrig var det någon som hörde. Inte kunde de som slutligen hittat henne någonsin förstå. De kunde aldrig ana hennes smärta. Allt hon utstått. Allt de såg var en likblek, kvinna i en blodröd klänning, runt 25 år som svalt 32 sömntabletter och som nu låg död i sin säng. De var allt de såg. Ingen reflekterade för ens ett ögonblick över att hon målat munnen röd, att hon hade satt upp sitt blonda hår med ett svart sammets spänne. Inte kunde väl de veta. De kunde inte veta att hon ville dö med den sista gnutta anständighet och värdighet som anstår sig en sjukligt, ensam och förtvivlad kvinna.

En kvinna som står längst ut på klippan och som är på väg att ta det sista steget ut. Steget som ger henne den frihet hon så länge åtrått. För dem var hon endast en kvinna av många kvinnor som blivit galen, stoppat i sig sömntabeller och somnat in. Inget märkvärdigt. Inget märkvärdigt alls. Hon var bara en i mängden. En saneringsfirma var snart på plats. Kvinnan hämtades och hennes få ägor som hon förövrigt redan hade packat ner i kartonger hämtades också. Inget hade lämnats åt slumpen. På alla kartonger stod det med stora svarta bokstäver skrivet med den finaste handstil hon hade förmått: skänkes till välgörenhet! Allt hon ägde hade hon skänkt till välgörenhet. Ingen skulle komma sen och säga att hon inte brytt sig.



Hon ville att de alla skulle tänka
- Åh vilken omtänksam och givmild kvinna som skänker allt hon äger till välgörenhet.
Det var ingen som tänkte så. Det enda man tänkte var att det var himla konstigt att allting redan var nerpackat. Sen tänkte man inte så mycket mer överhuvudtaget. Kvinnans kropp hämtades. Kartongerna, fåtöljen, soffan, stereon och vinylskivan skickades iväg till UFF. Saneringsfirman renade lägenheten från död och 15 år av vansinne på mindre än en timme. Ingen kände kvinnan och därför var det inte heller någon som skulle sörja henne.
Ett helt liv hade levts och ett inbördes krig hade utkämpats där inne.

Det enda som var kvar på slagfältet var lukten av Ajax citron och en soppåse som stod i den förövrigt tomma hallen. Saneringsfirman lämnade slutligen fönstret i köket öppet när de gick. Två dagar senare kom fastighetsägaren tillbaka med ett ungt par. Kvinnan var avslöjande rund om magen och mannen såg mäkta stolt ut. Fastighetsägaren strålade mot de unga tu och sträckte över nyckeln till lägenheten.
– Ni har verkligen gjort ett bra val. Hoppas ni kommer att trivas, tillade han och skyndade sedan vidare iväg till nästa visning och nästa lägenhet.





















41

Predikaren

Tomhet idel tomhet, allt är tomhet…









































42

När cirkusen kom till stan tyckte pappa det vore kul om vi kunde gå och se den. Eftersom varken jag eller Tobias sett en Cirkus föreställning på riktigt utan bara sett när de sänts på tv, tyckte även vi att det skulle bli roligt att se en riktig cirkus föreställning live. Jag var uppspelt och ivrig att komma iväg. Pappa också. Det bästa med pappa har alltid varit hans engagemang i oss, mig och min bror. Barnasinnet har han alltid haft kvar och har aldrig skämts för att öppet erkänna det eller visa det offentligt. När vi var mindre och mina föräldrar väntade besök fick mamma lov att säga till honom att komma och vara lite sällskaplig med gästerna. Han låg hellre på golvet och busade, läste sagor och gullade med mig, (min bror var inte född då) än att vara social med deras vänner.

En kort period flyttade mamma till och med in i en egen lägenhet. Hon tyckte att hon fick för lite uppmärksamhet. Hon blev bortglömd. Hon har berättat att hon kände sig som en enda stor mjölk ko. Mamma har givetvis också busat och lekt med oss men inte i samma utsträckning som pappa. Mamma har varit den lite lugnare av dem två. Den som stått för allt ansvar. Åtminstone så var det en roll hon axlade självmant. Jag tror nog att hon ibland önskat att hon kunde vara lika uppsluppen och obekymrad som min far. Han har alltid varit en evig optimist medan min mamma varit som hon säger det realisten av de två och något mer hämmad om jag nu kan påstå att min mor är hämmad. Jag hade precis fyllt 10 år och min bror var sju år fyllda.

Han var inte alls lika uppspelt som mig. Jag hoppade upp och ner i hallen och suckade och slängde ängsliga blickar på klockan i tamburen. Vi stod färdig klädda i tamburen när pappa äntligen svängde in på våran lilla uppfart. Jag rusade ut och slängde mig nästan framför bilen så ivrig var jag. Pappa hann knappt stanna bilen förrän jag hade slängt mig in i framsätet.
– Pax, att sitta fram jublade jag förnöjt och räckte ut tungan åt min något yngre bror som kom släntrandes efter.
Pappa klev ur bilen och log åt oss som redan satt startklara i bilen med bälte på.



Han utböt några hastiga ord med mamma och klev sen in i bilen.
– Vilka här vill gå på cirkus? frågade han.
Han fick ett enhälligt – JAG! till svar och startade nöjd bilen. När vi kom fram till cirkusplatsen och klivit ur bilen greppade jag pappas stora hand nästan på en gång. Cirkus Scott står det skyltat runt hela cirkus området. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle vara så här mycket människor. Jag kramade pappas stora, varma hand och tryckte mig närmare honom. En clown med stor röd näsa och rutiga byxor stod vid entrén till cirkustältet och tog emot biljetter, samtidigt som han skojade friskt med alla människor som passerade honom. När vi gått förbi honom klappade han mig lätt på huvudet och blinkade hemlighetsfullt med sitt ena vitmålade öga och log mot mig med sin stora rödmålade mun.

Jag kramade pappas hand ännu lite hårdare. Så fort jag kommit in under det väldiga cirkus taket stannade jag upp som förstelnad av alla dessa nya intryck och vågade knappt andas, ifall allt detta underbara plötsligt skulle försvinna.
Jag st

Skriven av: Anna Lindgren