Undran

Jag blickade ut över folkhavet. Ridån föll ner. Jag vände mig till Hanna och hon strålade.
- Vi gjorde det! Jag nickade. Applåderna tycktes aldrig ta slut.
Vi gick bort till Ricky, erfarna Ricky som alltid var lugn, även nu.
Han var van, han gjorde sådant här hela tiden. Annat var det för mig och Hanna. Detta var våan första pjäs framförd inför publik.
- Det gick ju bra, sa Ricky och log så där snällt som bara han kunde.
- Ja, det gjorde det, svarade jag.

Efter att vi hade bytt om var det fest. Hela gänget var där och alla log och såg lyckliga ut.
Vi hade gjort succé.
Ricky och David kom och satte sig hos Hanna och mig. Davi såg på mig.
- Så, Frida, hur känns det nu?
- Bra, jag kunde aldrig tro att det skulle bli en sån stor succé. Hanna log stort mot David hela tiden. Hon hade blivit kär i honom direkt när hon såg honom. Hon kunde varken tänka eller prata om annat. Men han hade flickvän.
- Ni gjorde verkligen bra ifrån er, sa Ricky. Jag drog lätt på läpparna och tänkte precis säga att de också hade gjort bra ifrån sig, men Hanna tog orden ur munnen på mig.
Med blicken fäst på David.
Jag suckade och såg mig omkring. Det kryllade av glada människor.
Allt var frid och fröjd.

Dagen efter vaknade jag på min säng med en dundrande huvudvärk.
Hur mycket hade jag drukit egentligen?
Jag satte mig upp och såg Ricky på mitt golv.
Hur mycket hade han druckit egentligen?
Jag antog att han hade lämnat mig och sedan däckat på golvet.
Jag hade inte så mycket minne från kvällen, i alla fall inte från slutet av kvällen. Allt var bara svart.
Försiktigt lade jag mig på mage, sträckte ut armen och petade på Ricky några gånger tills han öppnade ögonen. Han såg hemsk ut.
- Är jag död? frågade han och skrattade trött.
Han klängde sig upp och lutade sig mot sängkanten. Han funderade över något och höll sig för pannan.
- Vad fan gjorde jag igår? Jag såg på hans profil.
- Festade. Ricky såg sig om.
- Vad fan gör jag här? Han verkade faktiskt riktigt förvirrad. Jag tyckte nästan synd om honom.
- Du däckade på mitt golv, svarade jag lätt.
Jga sneglade bort mot klockan. Den visade 13:43. 'Sovmorgon?' tänkte jag själv och skrattade omärkbart för mig själv.
Ju mer jag försökte minnas något från festen, desto svårare blev det. Så till slut gav jag upp.

Jag lyckades masa mig upp ur sängen och ut på taoletten utan att välta eller ha sönder något. Från sovrummet hörde jag Rickys hostningar.
Jag hörde strax hur han rörde sig ut mot köket och att han öppnade skåp.
- Har du huvudvärkstabletter? ropade han.
Jag spolade, tvättade händerna, gick sedan ut till honom och plockade fram ett paket Ipren. Jag passade på att roffa åt mig en tablett själv också.
Trött såg jag på Ricky.
- Vill du ha frukost? frågade jag och han svarade med en äcklad min.
- Jag tror att det finns en viss risk att jag spyr om jag äter något nu. Så, nej tack. Jag suckade lättat.
- Bra, för jag orkar ändå inte göra någon.
Jag gick och slängde mig i soffan i vardagsrummet. Strax därpå kom även Ricky med släppiga steg och slog sig ner i fotöljen. Han såg på mig.
- Jag måste bara reda ut en sak, sa han. Gjorde vi något igår? Han rapade och bad om ursäkt.
- Nej, det gjorde vi inte, så vitt jag vet.
Ricky såg upp i taket. Han verkade intresserad av en gammal fläck.

Senare, när vi hade piggnat till, gick vi ut en runda. Det var skönt med frisk luft.
Den svala höstluften jagade några löv och en trasig papperspåse över vägen. Jag grävde ner händerna i jackfickorna.
- Vi gjorde verkligen succé igår, sa Ricky och drog en hårslinga ur pannan. Jag instämde.
- Men vi firade kanske lite väl bra? Ricky skrattade och gav mig en lätt knuff i sidan.

Vi stannade till vid ankdammen och satte oss ner för att vila lite. Ankorna sprang från sida till sida i sin oändliga efter brödbitar.
Ricky studerade dem och verkade fundera över något. Han vände blicken mot mig.
- Vi är inte speciellt olika de där ankorna, egentligen. Jag skrattade, men tystnade när jag såg allvaret i hans blick. Han hade nog något han ville säga. Han fortsatte.
- De jagar efter brödsmulor, vi jagar efter vänner, kärlek, arbete, lycka helt enkelt. Jag nickade. Han undrade om jag förstod hur han menade.
- Ja, jag tror det, svarade jag kort.
Plötsligt insåg jag hur trött jag var och gav ifrån mig en lång gäspning. Ricky såg att jag var väldigt trött och lade en värmande arm om mina axlar.
- Vila du en stund, sa han och jag lutade mig mot honom och slöt ögonen.

- Frida? Frida, vakna. Sakta öppnade jag ögonen. Ricky log vänligt.
- Jag tror det är bäst att vi går tillbaka nu. Annars kanske vi blir sjuka. Det börjar bli kallt. Han reste sig upp och tog min hand och drog upp mig också. Jag såg trött på honom.
Vi gick mot lägenheten med vinden svepande genom håret.
Ricky släppte aldrig min hand, han höll den hårt i sin.

Sedan den dagen umgicks jag och Ricky väldigt mycket. Jag hade aldrig trott att han var så lik mig. Våra intressen och tankar var nästan identiska.

Det var lördag, klockan stod på 12:47 och jag väntade på Ricky inne på cafeét. Med min koppte i handen funderade jag över en dröm.
Jag väntade länge, länge, men han dök aldrig upp. Arg för att han hade glömt att vi skulle träffas stormade jag ut därifrån.

Jag smällde igen ytterdörren och sparkade av mig skorna. Då såg jag ett kuvert på dörrmattan.
Det stod ingen adress, bara mitt förrnamn, vilket betydde att personen som skrivit det hade lämnat brevet personligen.
Jag öppnade det.

'Frida
Undra inte varför.
Lägg inte skulden på dig själv.
Ångra inte saker du sagt eller gjort.
Det bara blev så här.
Lova att du kommer ihåg de bra sakerna.
Sluta inte leva nu.
Forsätt som innan.
Kom hiåg de bra sakerna. Bara de bra sakerna.

Puss och kram.
Ricky'

Jag slängde ifrån mig papperet och drog på mig skorna igen. Sedan sprang jag mot Rickys röda hus. Jag har aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv.
Hysteriskt bankade jag på dörren, men när ingen öppnade slet jag själv upp den och rusade in. Jag tittade i varje rum.
I köket fann jag att det jag hade fruktat var sant.
På en stol satt Ricky. De tomma ögonen stirrade rakt ut i luften.
I en röd pöl på golvet låg en rakhyvel.
Det droppade från hans handleder.
Förtvivlad och gråtandes gick jag bort till honom och kramade om honom.
Ricky. Min alldeles egna Ricky.
Död.
Det fanns bara inte. Det kunde inte vara sant, det var säkert bara en hemsk mardröm.

Nej.
Det var på riktigt.
Jag strök min hand över hans kalla och livlösa ansikte och tog hans lika kalla hand, så som han en gång hade tagit min. Jag ville väcka honom, precis som han hade väckt mig.
Men jag kunde inte.
Endast en tanken susade runt i mitt huvud.
Varför?
Jag kysste hans hand och mina tårar rann ner och blandade sig med hans blod.

Jag skulle aldrig få veta varför han gjorde som han gjorde.
Och jag skulle aldrig förstå varför han hade mått dåligt.

Författare:

Publicerat

Dela: