Uppgörelsen / forts. på Jazz

Jag lade sista handen på gardinhängningen. Det var en vit tunn gardin som täckte hela det stora fönstret mot gatan.
Syrran hade precis gått, hon hade hjälpt mig lite med inredningen av min helt egna lägenhet. Det var visserligen en väldigt anspråklös enrummare, med kokvrå och badrum, men den var min. Trots att det var en hyreslägenhet, så kände jag det så. Lägenheten låg bara tio minuters gångväg från lillasyster Saras hem. Sara bodde fortfarande kvar hos faster Gudrun, och det var i Limhamn, där allting började en gång i tiden.

Det var nu i oktober 1966, och jag var tjugo år. Lägenheten hade jag blivit tipsad om av en god vän. Hans äldre bror Gösta bodde i lägenheten tidigare, men behövde snabbt flytta till en större lägenhet, eftersom hans flickvän hade blivit gravid. Fastighetsägaren gick med på att släppa lägenheten snabbt, utan uppsägningstid, om Gösta kunde "ordna" en ny hyresgäst, och det var då som jag kom in i bilden.
Farbror Gunnar som jag hade varit inneboende hos sedan 1962, motsatte sig detta till att börja med. Han motiverade det med att jag inte var myndig. Vid denna tid, så blev man inte myndig förrän vid 21 års ålder. För egen del, så trodde jag att det i första hand berodde på att han skulle gå miste om hyresintäckter från mig, och att det var därför som han motsatte sig det. I andra hand, tror jag, att han var rädd för att tappa kontrollen över mig. Gunnar hade ett sjukligt behov av att veta var jag befann mig, och vad jag sysslade med. Gunnar kunde dock inte hindra mig från att flytta. Jag talade om för honom, att jag struntade i hans åsikter, och att jag faktiskt hade flyttat in till honom frivilligt för fyra år sedan. Jag hade också ett fast jobb, och inkomst. Jag kom över lite begagnade möbler till ett bra pris, och den 1 oktober flyttade jag in med hjälp av mina vänner.
Jag bjöd in till en liten inflyttningsfest, en lördagkväll, för mina vänner. Vi var ett tiotal killar och tjejer. Det var trångt och varmt, men det gick väldigt stillsamt till, Sara var också med en stund.
Under kvällen, så gick jag till fönstret några gånger för att hämta en nypa luft. Vid ett tillfälle, så passerade en mörk Rover utanför på gatan. Jag tänkte lite förstrött att det var en likadan bil som farbror Gunnar har, trots att det inte fanns så många sådana bilar i Malmö, jag tänkte inte vidare på det.

Hyresvärden Nisse, som också var den som ägde huset, bodde själv i kåken. Det var en trevlig man, som hade som vana att själv gå runt med hyresavierna varje månad. Detta gjorde han, som han själv förklarade, för att hålla koll på att allt var till belåtenhet. Var man inte hemma, så stoppade han bara hyresavin i brevlådan. Det var vid ett sådant tillfälle, som han ringde på dörren, och jag öppnade och bjöd honom att stiga in. Jag hade vid detta laget bott i huset i fyra månader. Han undrade om jag fortfarande trivdes i hans hus, vilket jag försäkrade att jag gjorde. Då berättade han att en släkting till mig, ett par veckor tidigare, hade ringt till honom och frågat om jag skötte mig som hyresgäst. ”Gunnar hette han visst”, sa Nisse.
Jag kände hur det hettade till i ansiktet, och hur ilskan började bubbla inom mig. Jag frågade Nisse om han på ett ungefär kunde säga när det inträffade. Det kunde han, och han hade också berättat för Gunnar, att det absolut inte var några problem med Ingvar, tvärtom.
”Hade alla ungdomar varit som Ingvar, så hade det aldrig varit några problem”, hade han sagt till Gunnar.
Jag skrev ner vad Nisse hade berättat, och när det inträffade. Med det tog jag första steget mot en personlighet, som jag senare i livet förknippades med, nämligen stor noggrannhet.
En plan började ta form hos mig.
Inte nog med att Gunnar hade ringt till min hyresvärd. Han ringde även till min arbetsgivare. Detta uppdagades en dag, när jag stod vid min svarv, och verkmästaren kom fram till mig. Jag såg på honom att det var något han ville prata om.
”Ingvar! Har du någon släkting som heter Gunnar?” Jag bekräftade att jag hade en farbror med det namnet.
Verkmästaren berättade då, att Gunnar ville ha reda på hur jag skötte mig på jobbet. Om jag kom i tid, eller om jag var mycket borta från jobbet o.s.v. Verkmästaren hade svarat att han inte kunde se att Gunnar hade med det att göra, då lade Gunnar på luren.
”Ingvar! Får du problem med den snubben, så säg till mig”, sa verkmästaren innan han lämnade mig.
Jag var nu riktigt arg, men min plan började ta form. Men jag kunde inte gå vidare med planen, förrän jag var 21 år och myndig, och det blev jag om två veckor, men då visste jag precis vad jag måste göra.
Jag hade dessutom fått inkallelseorder för militärtjänst. Jag skulle rycka in om en och en halv månad. Och innan dess så hoppades jag på att jag skulle ha hunnit slutföra min plan.
Så kom då dagen när jag fyllde myndig, det var en lördag. Dagen började smått tumultartat av att någon eller några försökte slå in dörren klockan sju på morgonen.
Jag tog mig ur sängen, sömndrucken i bara kalsongerna. Jag fick på mig ett par byxor, fortfarande höll man på med att försöka forcera dörren. Jag gick och öppnade. Utanför stod ett glatt gäng, anförda av Kent och Tommy, och bakom de stod resten av mina kompisar. De föste undan mig, och klampade in under buller och bång.
”Tyst för fan! Ni väcker grannarna”, hojtade jag. Någon stack en stor grön Winston-cigarr i munnen på mig, den kändes som om den var en halv meter lång. Sedan började dårarna sjunga. ”Herregud! Jag kommer att bli vräkt”, minns jag att jag tänkte.
”Jag ska sätta på kaffe”, fick jag ur mig.
”Kaffe, är du inte klok! Det är för kärringar”, sa Ola och började langa upp en massa öl på soffbordet. Sedan kom det fram en massa nybakade frallor. ”Smör kanske?”, frågade han sedan.
Det lugnade ner sig efter en stund, även om det kändes ovant att skölja ned frallorna med öl, klockan sju på morgonen.
Gänget gick efter en timme, men innan de gick så fick jag order om att vara snidad och klar för att gå ut och festa klockan sju på kvällen. Gänget skulle hämta mig. De betonade att vi inte skulle gå på jazzklubb, så det kunde vara bra om jag hade något annat än koreaduffeln att ta på mig.

Under dagen, ringde min far Bertil från Kristianstad, och gratulerade. Jag talade om för far att jag tänkte ringa upp honom om ett par dagar. Det var en del saker som jag ville prata med honom om. Gunnar ringde och framförde gratulationshälsningar från resten av släkten. ”Skönt att inte allihop ringde”, tänkte jag. Även kära fostermor Tora ringde.
”Kommer du snart och hälsar på igen?”, frågade hon. Jag lovade det.
Lillasyster Sara dök upp med en blomsterkvast, och en bok som hon visste att jag önskade mig. Jag talade om för Sara vad jag hade för planer, hon blev orolig.
”Är du verkligen säker på att du vill göra det där?”, frågade hon. ”Det kan bli en riktig bomb”, fortsatte hon. Samtidigt förstod hon, varför jag ville göra det.
”Oavsett hur det slutar, så är du för alltid min älskade storebror”, sa hon, och kramade om mig.
Det blev en livad kväll på en strandkrog i Limhamn. Gänget betalade allt för mig. Jag förstod att jag nog var ganska så populär i gänget trots allt. Jag var inte hemma förrän klockan fem på morgonen.
Redan dagen efter på söndagen, ringde jag far. Jag berättade vad jag planerade att göra. Far satt länge tyst i telefonen, till sist sa han.
”Du är en tuff jävel. Men jag är orolig för att du kan få ett helvete”.
Jag framhärdade och menade att detta var viktigt, för att ge både honom, och mig upprättelse. Jag bad honom att berätta lite om sin barndom, och om farmor och farfar. Det var saker som han hade berättat om tidigare, men jag ville få friskat upp minnet. Jag frågade också om han hade kvar handlingarna från skilsmässoförhandlingen 1951. Det hade han inte. De handlingarna hade han slängt i ren frustration för flera år sedan. Innan vi slutade, så fick jag telefonnumret till hans jobb.

Dagen efter var en måndag, men jag hade redan begärt och fått ledigt från jobbet. Jag steg upp tidigt. Åt en snabb frukost, tvättade mig och borstade tänderna. Jag tog på mig en vit nylonskjorta, bomullsbyxor, och kavaj. Jag hittade en neutral slips, som jag tog på mig.
Nu tänkte jag cykla in till Malmö centrum, en tur på en mil, men det var fint väder. För säkerhets skull tog jag en gammal sliten skolportfölj, som jag spände fast på pakethållaren.
Strax efter klockan åtta, parkerade jag cykeln utanför Tingsrätten. Jag gick in, och fram till en reception, där en dam satt. Jag presenterade mig och förklarade mitt ärende. Jag ville gärna om det var möjligt, få ut handlingar från en skilsmässoförhandling 1951, och att jag var sonen i ärendet. Damen frågade om jag kunde legitimera mig, vilket jag gjorde. Jag förklarade också att jag hade telefonnummer till min far i Kristianstad, om man skulle behöva det. Damen bad mig att sitta ned, så skulle hon bara ringa till en handläggare. Det dröjde en stund, sedan kom en ung man med mycket tjocka glasögon fram till mig. Han ställde en del frågor om mina föräldrar och andra saker. Han tog emot fars telefonnummer, för säkerhets skull.
”Eftersom det är ett så gammalt ärende, kan det ta en stund och leta fram det. Kan du komma tillbaka om fem timmar, så ska vi se om vi har hittat ärendet?”.
”Det går utmärkt”, sa jag.
Nästa anhalt var stadshuset. Jag frågade i receptionen hur jag skulle gå tillväga för att hitta ett gammalt ärende i barnavårdsnämnden. Det var samma sak här, jag fick legitimera mig och förklara att ärendet gällde mig själv.
Jag blev visad till en hiss och uppmanad att åka upp till fjärde våningen. Jag skulle fråga efter fru Strandberg.
Jag gjorde så, och hittade snart en medelålders dam med rätt namn. Jag förklarade mitt ärende, och vem jag var.
”Det är så att barnavårdsnämnden i den gamla tappningen finns ju inte kvar längre. Det har omorganiserats genom åren, men gamla handlingar finns arkiverade. Minns du möjligtvis vad den ansvariga barnavårdsmannen hette?”, frågade hon.
”Jag minns en som hette Ester”. Jag tyckte att damen reagerade när jag nämnde namnet.
”Sedan hade jag en barnavårdsman, som hette Eva. Jag tror att hon började på överförmyndarnämnden sedan”, svarade jag.
”Är det samma Eva som jag tänker på, så är hon kvar där. Det här kan ta lite tid, men har du möjlighet att komma tillbaka strax innan vi stänger klockan fyra?” frågade fru Strandberg, och log. ”Detta är överförmyndarnämnden, och Eva är chef här. Men hon sitter i sammanträde just nu”, fortsatte hon.
Jag lämnade stadshuset lite omtumlad. Tänk att jag hade varit så nära att träffa Eva.

Nu var det några timmars väntan. Jag cyklade i väg till jazzklubben Logen. På vardagarna så drevs det caféverksamhet på klubben. Hade man tur så kunde något lokalt jazzband ”repa” när man kom dit.
Det var inte många på klubben, och där var inte något band som övade heller. Jag träffade ett par som jag kände, så jag slog mig ner vid deras bord med kaffe och ett wienerbröd. Tiden gick långsamt, och jag hann få ner ett par koppar till innan det var tid för att ge mig i väg till Tingsrätten.
Jag klev in till receptionen. Det var samma kvinna som satt kvar. Det visade sig att handläggaren hade lagt ner handlingarna till receptionisten. Jag fick kvittera handlingarna, och fylla i adress och telefonnummer. Jag stoppade ner handlingarna i portföljen, tackade för mig och gick.
Jag satte mig på en parkbänk, och plockade fram handlingarna. Det stod inte så mycket, men sammanfattningsvis beslutades det att mor skulle fråntas vårdnaden om mig och Sara, på grund av otrohet och sedeslöst leverne. Far blev vårdnadshavare med restriktioner. Farmor och farfar hade motsatt sig detta, de ville att även far skulle fråntas vårdnaden, så blev det inte. Han var under en övergångsperiod tvungen att lämna barnen i fosterhem tills han hade ordnat upp sitt liv, som vid denna tid var en aning kaotiskt, vilket hans föräldrar vittnade om. De praktiska detaljerna, överlät tingsrätten till far och barnavårdsnämnden att lösa.
Det var tid att besöka stadshuset igen. På vägen dit undrade jag om jag kanske skulle ha sådan tur att jag skulle stöta på Eva.
Jag pekade uppåt när jag passerade receptionen, kvinnan bakom disken nickade och log.
Jag hittade fru Strandberg på hennes rum.
”Hej Ingvar! Här har jag dina handlingar”, sa fru Strandberg, och lyfte en bunt med papper. ”Nu vill jag bara att du kvitterar dem”. Jag gjorde som hon bad mig om, och sedan stoppade jag ner pappren i min portfölj.
”Jo förresten! Eva har bett mig att hälsa till dig, hon har tyvärr gått för dagen, men hon hälsade också att du gärna får komma hit en dag och hälsa på. Hon minns tydligt ditt ärende, som ett av de mest känslomässiga hon har haft”.
Jag tackade så mycket, och bad fru Strandberg att hälsa tillbaka.
När jag kom hem, så satte jag mig ner och började sortera bland de papper som jag hade samlat på mig.
Jag hade en del egna anteckningar, som jag hade gjort utifrån samtal med far bland annat. Jag blev intresserad av farmor och farfars ungdom. Det fanns något där som jag hade en känsla av var förklaringen till farmor och farfars agerande senare i livet.
Både farmor och farfar kom från storbondefamiljer på Österlen. De hade det gemensamt att de var ensamma barn. När farfars far dog, skulle farfar ta över gården, som hade varit i släkten i trehundra år, men farfar var inte intresserad av jordbruk, så han beslutade att sälja gården, till övriga släktens förtvivlan.
Vid det laget så hade farmor och farfar redan fått tre barn. Farmor var bara sjutton år, när första barnet kom, en pojke.
När andra barnet var på gång, när farmor var arton år, så hade farmor bestämt att det skulle bli en flicka. Det blev inte så, det blev en pojke, min far.
Farmor accepterade aldrig far, utan såg bara fel hos honom, och detta förde hon vidare till sina andra barn. Syskonen blev totalt tio stycken, far inräknad.
När gården var såld, så började farmor och farfar att leva livet. Det fanns inte ett gästgiveri på hela Söderslätt, som inte hade besök av de här två. Farfar köpte också Österlens första T-Ford.
Efter 3-4 år, var pengarna slut. Man bodde i Malmö. Farfar jobbade med diverse saker, som chaufförsjobb och försäljning. Man fick flytta två gånger om året, i takt med att man inte klarade av att betala hyran. Så ironiskt tänkte jag. En av de saker som man brukade beskylla far för, var just att han hade svårt för att handskas med pengar. En sanning med modifikation.
Jag gick igenom rättegångsprotokollet, men det var inte mycket att säga om det.
Jag gick vidare till handlingarna från barnavårdsnämnden, och nu blev det genast mycket intressantare.
Dessa handlingar, var tvådelade, och omfattade tiden mellan tingsrättsförhandlingen fram till mitt psykiska sammanbrott, i första delen. Andra delen var barnavårdsnämndens utredning efter mitt sammanbrott. Denna utredning hade far tvingat fram med hjälp av en jurist. Utredningen var mycket grundligt genomförd. Där fanns bl.a. läkarutlåtanden och omfattade samtal med grannar, och med lärare i skolan, många hade reagerat på att något inte kunde stå rätt till. Läraren hade reagerat på att jag kunde komma till skolan i kortbyxor och tunn sommarjacka, när övriga barn började klä sig varmt på hösten. Jag var också ofta okoncentrerad på lektionerna. Blev ofta illamående och fick gå från lektionerna. Utredningen kom också fram till att ansvarig barnavårdsman, Ester, inte hade skött sina uppgifter på ett bra sätt. Man bytte ut barnavårdsmannen mot en annan vid namn Eva. Man konstaterade som avslutning, att farmor och farfar inte var lämpliga som fosterföräldrar, och tog beslut om att placera mig i ett nytt fosterhem.
Jag satt länge och funderade över fars syskon. De var vuxna när jag genomlevde helvetet hos farmor och farfar. Jag kom fram till att jag inte kunde klandra alla för att de inte agerade, men kom fram till att fyra av dem mycket väl kunde ha agerat, de kunde helt enkelt inte ha undgått att se vad som pågick. Ett par stycken var till och med på plats någon gång, när jag fick stryk, bl.a. Gunnar.
Jag funderade över hur jag skulle gå vidare, till sist fick jag en idé.
Fars syskon i Malmö brukade träffas regelbundet hos varandra i något som de kallade syskonträff. Ett sådant tillfälle skulle vara lämpligt att konfrontera dem vid.
Jag slog numret till Gunnar. ”Hej det är Ingvar!”.
”Hej Ingvar! Vad har du på hjärtat?” frågade Gunnar.
”När har ni nästa syskonträff?” frågade jag.
”Om två veckor hos Urban. Varför undrar du det?” Gunnar lät lite avvaktande.
”Jag tänkte bjuda in mig själv”, sa jag. ”Jag har en del saker att prata med er om”, fortsatte jag.
”Vad vill du prata med oss om?” undrade Gunnar.
”Det får ni se då”, svarade jag.

Jag stod utanför farbror Urbans dörr. Jag hade hjärtat i halsgropen, och undrade vad jag hade gett mig in på egentligen. Jag ringde på.
Farbror Urban öppnade.
”Hej Ingvar! Stig på”, sa Urban.
Jag klev in, tog av mig skorna och hängde upp jackan. Sedan tog jag ett djupt andetag, greppade min portfölj och klev in i vardagsrummet.
Där satt dom, farbröder och fastrar, runt ett matsalsbord dukat med koppar och fikabröd. Jag hälsade kollektivt. Lika så bra att börja direkt, tänkte jag. Jag avböjde att sätta mig ner. Jag lade portföljen på soffbordet och klarade halsen.
”Jag tänker inte stanna så länge, bara så länge som det tar för mig att framföra det jag har på hjärtat”, sa jag.
”Som ni vet så kom jag tillbaka till Malmö igen för några år sedan, efter att jag hade bott i fosterhem i sex år. Ni minns säkert den Ingvar som flyttade från Malmö 1956? Jag ska börja med att göra klart, att jag inte är samma Ingvar i dag. Det innebär att jag inte tolererar vad för skit som helst”. Jag såg att mina släktingar började utbyta blickar, en del lite oroligt. Jag öppnade portföljen och tog upp den samlade dokumentationen.
”Här är en sammanfattning av mitt liv. Det är ett omfattande material. Det visar med tydlighet, vilket elände jag hade hos Oskar och Hilma.” Jag fortsatte. ”En del av er såg vad som pågick, men ni gjorde ingenting för att förhindra det. Och det hade så när kostat mig livet. Jag lider fortfarande av sviter från den behandlingen. Nu frågar jag er. Varför gjorde ni ingenting?”
Det var tyst runt bordet.
”Kan ni inte svara, så kanske jag ska göra det?” sa jag. Fortfarande tyst.
”Så här var det. Ni var så hjärntvättade av era föräldrar, så ni kunde inte drömma om att de gjorde något fel. Ändå så vet jag att ett par stycken av er, såg när jag fick stryk av hundkopplet, för att ta ett exempel”.
Nu var Urban rasande. ”Du har mage att komma hit och prata skit om våra föräldrar, som har varit döda i fem år”, röt han.
Nu höjde även jag rösten.
”I hela mitt liv, de gånger som jag har varit i kontakt med släkten, så har jag fått höra en massa skitsnack om min far”, röt jag tillbaka.
Nu höjde Gunnar också rösten. ”Din far Bertil är och var en slashas, som orsakade far och mor mycket sorg. Den uppfostran som du fick var bara till för att hindra att du blev likadan”, sa han.
”Och då menar du att det skulle man uppnå genom att prygla livet ur mig?”, frågade jag.
”Jag tror att det är överdrivet”, sa Gunnar.
Jag lyfte på pappersbunten från barnavårdsnämnden. ”Då menar du att denna grundliga undersökning som är gjord av barnavårdsnämnden, är humbug?” frågade jag.
”Min far Bertil, fick i hela sitt liv kämpa mot sin familj. Ständigt fick han höra vilken slarver han var. Det finns inget som dokumenterar att det var på det sättet. När Oskar och Hilma inte hade Bertil i närheten, så gick deras frustration ut över mig. Man såg till att skicka Klara till faster Gudrun i Nynäshamn, eftersom jag hade ett dåligt inflytande över Klara, allt enligt Oskar och Hilma. I dag är jag ändå tacksam för att de gjorde så, för då slapp Sara se vad som pågick”. Jag log mot Gudrun som satt längre ned vid bordet.
”För övrigt när det gäller skitsnacket om att far var en slarver, som bl.a. inte kunde sköta pengar. Hur var det egentligen med familjeförmögenheten, som Oskar och Hilma festade upp när de var unga?”
Nu fick plötsligt släktingarna svårt med var de skulle fästa blickarna någonstans.
”Det där är bara rykten”, sa Gunnar lågt. Jag tyckte att både han och ett par andra såg lite bleka ut.
”Jag ska avsluta nu, bara ett par saker till”. Jag vände mig till Gunnar.
”En gång till som jag får reda på att du har ringt till min hyresvärd och till min arbetsgivare, för att fråga om hur jag sköter mig, så kommer jag att göra livet till ett helvete för dig, är det förstått?” röt jag.
Jag vände mig till resten vid bordet.
”Jag vill inte heller höra ett enda ont ord till om min far. Och jag förbjuder er att ens nämna min farmor och farfar i min närvaro”.
”Jag är klar här nu. Önskar någon av er att se en utförlig dokumentation, så vet ni var jag finns”.
Jag stoppade ner mina papper i portföljen, sade adjö och gick till ytterdörren, det var dödstyst, när jag stängde ytterdörren.

På väg till busshållplatsen passerade jag en öppen fruktaffär. Jag fick ett infall. Jag gick in och köpte ett stort grönt härligt päron.

Forts. följer

Författare:

Publicerat

Dela: