Uppvaknanden

Baserad på en idé av Jimmy Janlén & Tobias Johansson



Väckningssignalen ljöd genom rummet och han viftade frenetiskt med armen mot en punkt på väggen ovanför huvudet. När ingenting hände svor han en ramsa och satte sig upp. Han tittade upp på fotocellen som blinkade rött. Tankarna gick mot tjurfäktning. Han hade frågat sin far en gång hur de fick tjurarna att anfalla gång på gång. Fadern hade svarat att tjurarna tränades under hela sin uppväxt hata den röda färgen, främst genom tortyr. John hade en vag känsla om vad de stackars djuren tvingades utstå.

Fotocellen blinkade utmanande mot honom och hans huvud fylldes av mörka tankar. Med handflatan smällde han till den och höll kvar handen där en stund. När han tog bort den var det röda blinkandet försvunnet och den outhärdliga signalen likaså. Han muttrade lite när det kalla metallgolvet mötte hans fötter. Han sträckte sig efter tofflorna och stegade sedan ut i köket.



Han smällde igen kylskåpsdörren med en axelryckning och placerade varsamt ut sakerna på bordet. En ask smör, två brödskivor, ett juicepaket och tre små piller i olika färger. Allting låg symmetriskt sånär som på pillren som John justerade fram och tillbaka tills han var nöjd. Därefter började han inta sin måltid.

Av sina åtta timmars sömn hade han legat vaken åtminstone fem. Som den vanemänniska John var behövde han sina sex timmar för att fungera ordentligt, därför kände han sig nu lätt grinig och tämligen ofokuserad på dagens uppgifter. I sitt arbete sysslade John med att kopiera mikrofilm med information till den stora centraldatorn på stadens bibliotek. Allt skulle konverteras till det digitala formatet och det var ett jobb som krävde stor noggrannhet och precision. John hade varit ett utmärkt val för uppgiften. Han trivdes i en position där allt skulle vara perfekt runt omkring honom, och det bästa var att han jobbade ensam i ett speciellt litet rum.



Han lade sin hand mot skannern på väggen utanför ytterdörren varpå en liten display lyste upp. Efter att ha kontrollerat så att texten inte sa någonting annat än att dörren nu var låst vände han på klacken och begav sig nerför trapporna.

En del andra hyresgäster brukade beklaga sig över att de inte hade någon hiss i ett så pass stort hus. Tio våningar om man inte räknade med markplanet. Några hade till och med gått samman och marscherat iväg till hyresvärden och talat om vilken skam det var att inte ens ha den enklaste hiss i en tid när var och varannan byggnad utrustas direkttransportering från varje lägenhet. John hade vänligt men bestämt avböjt att göra dom sällskap och sagt att de säkert skulle klara sig lika bra utan hans hjälp. Sanningen var den att John föredrog trapporna. De gav honom en chans att hålla sig i trim utan att behöva gå på gym och trängas bland andra människor.

Mellan varje våning fanns en avsats med stora fönster som vette ut mot en liten park. I övrigt var trapphuset alltid tomt, sånär som på en blomma som stod och vissnade på den nedersta avsatsen. Det var fru Blomgren som hade ställt ut den i början av året i ett försök att få folk att göra huset lite hemtrevligare. Dessvärre var det ingen som delade fru Blomgrens inställning.

John gick ner förbi den första avsatsen men stannade till halvvägs ner i nästa trappa. Sakta backade han tillbaka upp och stirrade mot fönstret. Någon hade ställt ifrån sig en holoskiva. Han plockade upp den och undersökte fodralet. Varken namnet på artisten eller låttitlarna sa honom något. John ställde tillbaks den precis som den stått i fönstret och skyndade vidare. Den som ställt den där skulle säkert snart komma och hämta den.

Väl ute på gatan stack morgonsolen i ögonen på honom. Han skyndade sig nerför gatan för att hinna med morgontransporten in till city. John tog alltid den tidigaste flygbussen för att slippa trängas med folk. Vanligtvis var det bara han och några affärsmän ombord. De satt alltid och diskuterade siffror och hade aldrig brytt sig om att prata med honom. De nickade bara artigt när han klev ombord och satte sig. John lutade sig tillbaka i sätet och tog upp romanen han hade i sin axelväska och började läsa.



Nästan exakt sju timmar senare klev han åter in genom porten. Arbetsdagen hade inte inneburit något nytt, vilket gladde honom. Det värsta som kunde hända var att de öppnade ett nytt arkiv innan han var färdig med det förra. Dessutom hade de inget sinne för ordning utan tog dem lite som de kände för. Ett par gånger hade hans frustration drivit honom att påtala detta problem för sina kollegor. De hade bara skrattat åt honom och återgått till sina högljudda samtal om den senaste bowlingtävlingen. Sedan bibliotekets ledning bestämt att de skulle bilda ett lag hade alla varit eld och lågor. Ingen hade förstås tänkt på att fråga John om han ville vara med. Laget hade de tagit ut på en lunchrast då han jobbat över med en låda synnerligen viktiga historiska dokument som rörde katastrofen vid stadens avloppsverk åttio år tidigare.

John slängde ett öga på fru Blomgrens krukväxt. Den såg ganska vissen och färglös ut. Kanske var fru Blomgren sjuk. Han ryckte på axlarna och sprang vidare uppför trapporna. Vid avsatsen innan Johns våning stannade han till för att hämta andan. Trots att han gjorde detta så gott som varje dag verkade hans kondition aldrig förbättras.

Han sneglade mot fönstret och förvånades över att se skivan stå kvar. Han tittade på den en stund samtidigt som han lyssnade efter ljud i trapphuset. När han inte hörde något ryckte han åt sig skivan och rusade vidare upp.

Väl inne i lägenheten värmde John en kopp the och gick in i vardagsrummet där han startade musikanläggningen. Han stoppade in skivan och höll nästan på att ramla bakåt när den drog igång. Snabbt fann han sig och vred ner volymen samtidigt som han gav sig själv en tyst utskällning för att han glömt att återställa alla knappar efter den senaste användningen. Under nyfiket lyssnande tog han och smuttade på sitt the. Kanske hade någon ställt skivan där för att han skulle hitta den. I så fall kanske det fanns ett budskap om han lyssnade riktigt noga. Han bläddrade fram och tillbaka mellan spåren och lyssnade eftertänksamt. Efter några minuter tog han ut skivan och stoppade besviket tillbaka den i fodralet. Den var instrumental, och dessvärre fungerade inte hologramprojektorn i hans system så det fanns heller inga bilder att se som kunde ha bidragit till någon slags förklaring.

John lade muggen i diskmaskinen och tog sedan med sig skivan ut i trappen ner till avsatsen. Han lyssnade återigen efter ljud som kunde avslöja om någon bevakade honom. När inget hördes på en stund ställde han tillbaka skivan i fönstret och kilade tillbaka upp i lägenheten. Han bestämde sig för att gå till sängs tidigt för att ta igen de timmar han förlorat föregående natt. Det blev en orolig natt med plågsamma mardrömmar om skivor som flög in och ut ur hans lägenhet. Vid fotänden av sängen stod hans kollegor och skrattade åt honom och kastade upp mer skivor i luften. De pekade mot honom och ropade att han alltid kommer att vara en enstöring, att bowlinglaget är till för människor med social kompetens. Just då vaknade han av en gäll signal.

Han höll upp handen mot sensorn på väggen och satte sig sedan upp. Pyjamasen var indränkt av svett. Efter att ha skakat av sig den sista känslan av obehag och fräschat upp sig med en dusch genomförde han sin lilla frukostritual. De små färgglada pillren vållade honom som vanligt stora bekymmer. Till slut låg de där han vill ha dom och han kunde inta sin frukost. När han stod klar att gå var drömmen inget mer än ett blekt minne, omsorgsfullt undansorterat långt bak i huvudet på honom. I ögonvrån såg han skivan i fönstret där han skyndade nerför trappan.



Sju timmar senare klev han in genom porten igen. Han kände sig lite besviken. Han hade velat berätta för någon om den konstiga skivan som dykt upp i fönstret, men i sin iver hade allt låtit som rena rappakaljan och kollegorna hade suttit tysta och stirrat på honom för att så småningom övergå till att diskutera den kommande finalen mot industrilagret i hamnen. John var glad över att få komma hem.

Han rusade uppför trapporna men bromsade in när han kom till avsatsen med skivan. Bredvid den låg nu en fyrkantig platta med två knappar på. Det var ett hologramfotografi. Han tittade sig omkring. Trappen låg lika tyst och öde som den brukade göra. En rysning rann utefter ryggraden och han skyndade vidare upp och in i lägenheten. Han lade örat mot dörren och försökte lyssna efter ljud från trapphuset. Kanske kunde han ta den mystiska personen på bar gärning och få reda på vad det var för dumheter som pågick. Han gick ut i köket och bryggde sig en kopp the. Därefter hämtade han sin bok, en stol och en filt och gick tillbaka ut i hallen. Där ställde han ifrån sig muggen på en byrå och satte sig ner med filten utbredd över benen. Med ett öra mot dörren öppnade han sin bok och började läsa.

Efter en stund tyckte han sig höra skrammel utifrån trapphuset och kastade sig ut genom dörren. Han rusade nerför trappan till avsatsen där han stannade till och lyssnade igen. När han försäkrat sig om att inget mer än hans egna tunga andetag hördes vände han sig mot fönstret och plockade upp hologramfotot. Han tvekade en stund innan han rusade upp och in i lägenheten. Väl inne i vardagsrummet satte han sig ned i soffan och slog på fotografiet. Den visade två människor som satt på en parkbänk. De såg ut att vara djupt inbegripna i ett samtal. Han vände och vred på fotot men såg inget mer. Besviket slog han av det och stirrade framför sig. Vad ville den här personen egentligen? Var det något John missade? Han satte på fotot igen men kunde inte heller denna gång se någon djupare mening. Besviket stängde han av det igen och gick ut i hallen. Han lade örat mot dörren. När ingenting hördes smög han ut i trappen och ställde tillbaka fotot i fönstret.



Följande morgon svor han för sig själv när han låste dörren. Han hade somnat sent föregående kväll och efter tre nätter av för lite sömn hade han till slut försovit sig. Under natten hade han återigen plågats av mardrömmar. Den här gången utspelade sig det hela på ett skepp fullt med människor som firade nyår. Själv hade han ramlat överbord och tvingats invänta tolvslaget ensam på en öde ö. Det enda han lyckats få med sig var ett hologramfoto föreställande sig själv sittandes ensam på en parkbänk någonstans.



John rusade ner förbi trappavsatsen. I ögonvrån tyckte han sig se en liten krukväxt i fönstret. I hastigheten antog han att det var fru Blomgren som flyttat sin blomma för att den skulle få lite mer ljus. Hans stressade sinnen registrerade aldrig att fru Blomgrens blomma stod kvar på avsatsen längst ner. Det såg han först när han kom hem samma eftermiddag.

Nyfiket sprang han upp för trapporna. I fönstret på Johns avsats stod en lilafärgad blomma i en kruka. Framför den låg en lapp som han tog upp och läste på:

”Var snäll och ta hand om mig.”

Han läste lappen igen och tittade sig omkring. Han förväntade sig egentligen inte att se någon och gjorde det inte heller.

Uppe i lägenheten fyllde han en tillbringare med vatten och gick tillbaka ner till avsatsen. Han vattnade blomman och rensade bort vissna blad och annat skräp. När han tyckte att den såg fin ut gick han tillbaka upp med tillbringaren. Han ställde in den i diskmaskinen och satte sig ner och läste lappen igen. En idé formade sig i huvudet och han gick ut i hallen och tog på sig ytterkläderna.



En halvtimme senare var han tillbaka med en liten påse under armen. Han försäkrade sig om att blomman såg bra ut innan han öppnade påsen. I den låg en blompinne med en ängel på toppen som han försiktigt trädde ner i jorden intill blommans stjälk. Efter att ha vattnat den ytterligare en skvätt kände han sig nöjd och gick tillbaka upp i lägenheten.

Den natten sov han lite bättre och kände sig ganska utvilad när han begav sig ut i trappen på morgonen. I fönstret såg allt ut att vara orört. Han sköt fram blomkrukan mot glasrutan så att den skulle få ordentligt med sol. Sedan skyndade han vidare.



På biblioteket hördes han gnola mest hela dagen. Under lunchrasten kom de andra förbi och undrade vad som hänt med honom. John hade svarat något om en fin dag, därefter hade de bjudit med honom ut på lunch. Trots att han inte fick mycket sagt under diskussionerna stormtrivdes han. Det var länge sedan han kände sådan tillhörighet och så betydelsefull som han gjorde nu. Han sände ett tyst tack till sin mystiska fönsterbesökare.

När han återigen klev in genom porten till huset var det med ett stort leende och gott hopp om framtiden.



Vid trappavsatsen stannade han upp och stirrade som förhäxad på fönstret. Det var tomt. Istället för att få något nytt hade hans mystiska välgörare tagit tillbaka allt. Vad betydde detta? Hade han, John hade ingen aning men det kändes som en ’han’, inte gillat blompinnen? John hade ju varit så noggrann.

Han tog ett par steg närmare fönstret och såg att det visst låg något där. Det var en ny papperslapp. Han tvekade lite innan han tog upp den, rädd för vad som kunde stå skrivet på den.

”Tack för allt, min vän.”

John vände på lappen för att se om där stod något mer men den andra sidan var tom. Oförstående gick han upp till lägenheten. Han värmde en kopp the och satte sig i vardagsrummet. Han läste på lappen igen. Ordet ’vän’ virvlade runt bland tankarna. Hade de blivit vänner nu? Men om så var fallet, varför hade han slutat ställa ut saker åt honom.

Så satt John där och stirrade framför sig med the-muggen i händerna. Tankarna yrde i huvudet på honom och sakta men säkert kände han hur tomheten i magen blev allt större. Efter ett tag ville han bara gå och kräkas men av någon anledning kunde han inte röra sig ur fläcken.

”Var är min vän” viskade han. ”Vart har alla mina vänner tagit vägen?”

Dagen övergick i skymning som övergick i kväll. Innan han visste ordet av rycktes han ur sin dvala av väckningssignalen från sovrummet. Förvirrad torkade han en tår från kinden och gick iväg för att stänga av den. Samtidigt som hans hand for upp framför fotocellen på väggen fastnade hans blick på romanen som låg på nattduksbordet. Sakta men säkert spreds ett litet leende över hans läppar.

”Nu förstår jag” sa han till boken.

Han tog upp den och läste högt för sig själv: ”Stand by me av Stephen King”.

Glad i hågen slängde han på sig ytterkläderna och sprang nerför trapporna ut på gatan.



Iréne vaknade som vanligt en timme innan hon gått och lagt sig. Det var så det kändes. Hon hade plågats av mardrömmar hela natten. I den sista hade hennes chef avskedat henne för att hon inte kunde prata. I drömmen öppnade hon munnen men det kom inga ljud. Ingen av hennes arbetskamrater kunde höra henne. Hon vaknade skrikande.

Hennes chef var en mycket bister man i övre femtioårsåldern som mest påminde om forna tiders magistrar. Ni vet sådana som tyckte att linjaler var bättre som uppfostringsverktyg än som mätare för triangelns baslängd. Iréne visste precis vad han skulle säga om hon kom försent idag också. Hon skulle få jobba över på fredagen när alla andra gjorde halvdag. I och för sig gjorde det inte så mycket då hon som vanligt inte hade några planer, men hon hade hellre spenderat fredagen i hemmets lugna vrå istället för på ett lager med en paranoid gubbe som hellre sprang och letade fel än gav beröm. Hon rös lite av tanken och klädde av sig och gick in i duschen. Frukosten hoppade hon över och på några minuter var hon påklädd och på väg utför trapporna.

Vid den nedersta trappavsatsen stannade hon upp. I fönstret som vette ut mot gatan hade någon ställt en bok på högkant.

”Så märkligt” tänkte hon samtidigt som hon skyndade till flygbussen. Hon kände på sig att det skulle bli en omtumlande dag.



S L U T…?

Skriven av: Thomas Hellsing