Ur Deras Perspektiv

Sep. 2006 Amanda Berglin 8D

Ur Deras Perspektiv

”Dörrar som smäller. Barnskrik som ekar. Jag vaknar upp ur min dröm till en dag så lik alla andra. Lika grå som betongen. Lika grå som betongen.”

Ur de sedan länge spräckta högtalarna i Irmas rum dånar musiken. Inte för att hon gillar hur Thåströms röst skär sig i de sprakande högtalarna. Nej, det handlar mer om att försöka utesluta de ljud hon försökt blunda för de senaste åren. Ljudet av sparkar och slag som kommit att bli vardagliga i Irmas öron.
Ifrån undervåningen hör hon glas som krossas och hur sin mamma gråter. Som så många gånger tidigare känner Irma maktlösheten skölja över henne.
Hon greppar brännbollsträet hon gömt bakom de gråa gardinerna och slänger det med all sin styrka i väggen. Hon lägger sig på sängen och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
Irma tar ett djupt andetag, försöker kontrollera ilskan. Hon har lärt sig att ingenting blir bättre av tårar.
”Jag ska döda honom, jag ska döda honom. Jag svär.” upprepar hon tyst för sig själv tills hon till slut somnar in till en natt fylld av mardrömmar.

Irma vaknar tidigt nästa morgon med känslan att det här inte kommer att bli någon bra dag. Hon smyger nedför trapporna, förbi sovrummet där hennes pappa fortfarande ligger och sover, och sedan vidare ut till köket.
Allt är kliniskt rent och ligger på sin plats.
”Mamma är bra på att dölja det hon inte vill att andra ska se.” tänker Irma.
På bordet ligger en lapp men hon vet redan vad som står på den.
Mamma jobbar.
Den lappen har legat där varenda morgon så länge Irma kan minnas.
”Sen misshandeln började.” säger hon tyst för sig själv.
Jobbet hade blivit hennes mammas flykt. Det var hennes sätt att blunda för sanningen, och Irma vet att det är svårt att välja mellan två helveten.

När det gamla uret påminner Irma om att klockan är 8 får hon väldigt bråttom.
Även om Irmas frånvaro i skolan ökat markant de senaste månaderna känner hon en skyldighet att i alla fall försöka. Inte för sin egen skull, utan för att hon vet att det betyder mycket för sin mamma.
Irma drar på sig kängorna och hinner precis med bussen.
Hon kryper upp tätt intill fönsterrutan på den vanliga platsen längst bak.
Hon känner kylan från fönstret och hon ryser i hela kroppen.

Snart ser Irma den gamla gråvita skolans stängsel genom fönstret.
Hon kommer på sig själv med att önska att bussen ska krocka så att hon aldrig mer ska behöva vakna upp till denna värld.
Nästan omedelbart skäms hon över sina tankar. Hon skäms över att vara så självisk och hoppar snabbt av bussen när den stannar.
Irma går med raska steg genom skolgården men stannar tvärt framför de stora portarna som leder in i skolan. Hon tar ett djupt andetag och slänger en hastig blick bakåt. Sedan öppnar hon dörrarna till en värld där hon inte är annat än oönskad.

Redan första lektionen börjar dåligt.
Irmas mattelärare lämnar i förbifarten en handskriven lapp där någon plitat ner några snirkliga bokstäver:
”Var god infinn dig på rektor Anne-Lie Bergströms kontor snarast möjligt.”

Irma reser sig lite förbryllat upp och ursäktar sig.
Det är med en klump i magen som hon närmar sig rektorns kontor men samtidigt kan hon inte låta bli att känna nyfikenhet. Vad kan rektorn vilja henne?

Hon knackar försiktigt på och öppnar dörren när hon hör Anne-Lies hesa röst säga att det är okej att komma in.
Irma sätter sig i den blå soffan som står framför rektorns skrivbord. Rummet känns kallt och väggarna är kala och grå.
– Har det hänt något? Undrar Irma tyst.
– Jag måste tyvärr meddela att din mor ligger inlagd på sjukhus med ett brutet ben. Hon hade tydligen ramlat i trappan imorse, säger Anne-Lie med typisk överklassdialekt. Din syster ringde och bad dig att åka dit, fortsätter rektorn.

Irma vet inte vad hon ska säga. Att sin mamma inte ramlat i någon trapp, det är hon säker på. Hon slänger bara ur sig ett hastigt tack och skyndar sig ut ur rummet.

Väl på sjukhuset får Irma hjälp av en snäll sjuksköterska att hitta vägen och det tar inte lång tid innan hon finner sin lillasyster Alexandra.
Hon sitter tyst i ett väntrum med huvudet i händerna.
Irma går fram och ger henne en stor kram.
– Hur är det med henne? Frågar Irma tyst och får tårar i ögonen.
– De säger att det inte är någon fara, säger Alexandra med ett försök till ett leende.

En kvinna kommer in i rummet och ber dem följa med. Hon leder dem genom de vita korridorerna med stängda dörrar.
Till sist håller hon upp dörren till ett rum och ber Irma och Alexandra vänta där några minuter så ska de snart få träffa sin mamma.

Rummets väggar är blekrosa och golvet är plastigt. I fönstren hänger vita gardiner och på väggarna vita skåp. I mitten av rummet står två stolar i metall som de sätter sig på.
Irma ser sig om i rummet. I det vita taket sitter något som liknar en lufttrumma, ett luftintag. Mittemot stolen Irma nyss satt sig på står en brun bädd på hjul. Över ligger ett papperslakan.
I ett hörn står ett rullbord av metall. På bordet står en grön låda som det ligger sjukhusinstrument i, av precis samma skrämmande metall.
Det finns flera vägguttag i rummet, med bokstäver och siffror på. Irma undrar vad de är betyder.
Hon känner hur hon börjar må illa och tittar upp i taket. Där lyser de typiska sjukhuslamporna. De där som alltid skiner alldeles för starkt. Irma bestämmer sig för att titta på Alexandra istället men hennes blick fastnar bortom henne.
Där står ett handfat, lika vitt och kliniskt rent som det alltid är på sjukhus. Hon vet inte varför men blir äcklad av synen.
– Irma avbryts i sina tankar av att en sjuksköterska kommer in. Han sträcker fram handen och presenterar sig så som Erik. Irma svarar hon artigt och tänker att snart ska hon få träffa sin mamma.
Erik ber dem följa med och Irma reser sig upp. Hon tittar ut genom det lilla rektangulära fönstret en sista gång och ser hur regnet öser ner från den svarta himlen. Hon drar en djup suck och tar sedan Alexandras hand och följer med.

Deras mamma ligger tyst med slutna ögon i sjukhussängen när de kommer in. Erik säger att hon fått mycket värktabletter men att hon snart ska vakna.
Irma hör inte vad Erik säger. Allt hon kan se är mammas sköra, blåslagna kropp. Hennes naglar är avbrutna och hennes annars så perfekt uppsatta hår är rufsigt och tovigt.
”Ramlat nedför trappan…” börjar Alexandra tyst. ”Varför blundar de för det uppenbara?”
Irma ger sin lillasyster en stor kram och frågar sedan försiktig vad som egentligen hände.
Alexandra får tårar i ögonen. Irma vet att det här är jobbigt för henne.
– Det hände något på mammas jobb tror jag, för hon beslöt sig för att gå hem. Hon måste ha trott att pappa inte var hemma.
När jag kom hem låg hon medvetslös på golvet i köket och jag ringde ambulansen, snyftar Alexandra.
– Var är pappa nu? Frågar Irma.
– Jag vet inte, han var inte hemma när jag kom, säger Alexandra och tittar ut genom fönstret.
Hon gråter tyst och fortsätter:
– Jag var så feg. Jag sa att hon ramlat i trappen! Nästan skriker Alexandra och tittar sin syster i ögonen.
Irma känner skuld för att hon är precis lika feg som Alexandra och bryter ögonkontakten. ”Jag önskar jag kunde vara så mycket mer för dig, jag önskar att jag för en gångs skull skulle kunna räcka till.” tänker Irma men inser med ens att det aldrig kommer att vara så. Hon är alltför feg.
Plötsligt hör de att deras mamma vaknar. De skyndar sig fram mot sängen, men får inte ur sig något. De vill heller inte ta i henne för hårt i rädsla att den spröda modern ska gå av. De gråter bara tyst i tacksamhet och trycker lätt hennes händer.

Efter några dagar får Irmas och Alexandras mamma komma hem igen. Det känns inte som någon lättnad och Irma vet att det kommer att bli tufft nu.
Hon önskar av hela sitt hjärta att han ska lämna henne ifred, men hon vet att det skulle vara för bra för att vara sant.
Irma känner skuld över att behöva lämna sin mamma ensam hemma på mornarna och skyndar sig alltid hem efter skolan. Hon skulle göra allt för att vara hemma och se efter sin mamma, men hon vägrar att låta henne.
Irma blir arg och ledsen när hennes mamma väljer att blunda för faran. Hon kan ju inte försvara sig själv just nu. Hon är bara hans att förstöra och det gör ont i Irma att bara se på.

Dagarna går och Irma börjar känna sig lättad. Hennes mamma mår bättre och hon ser inte sin pappa så mycket längre. Han låser mest in sig i sovrummet och dricker. Irma börjar till och med känna att livet kan komma att ordna sig.

När en månad passerat sedan hennes mamma brutit benet känner Irma att hon kan ta hem en vän. Hon känner sig ovanligt lycklig inombords när hon går hemåt efter skolan med Alice bredvid sig.
Hon skrattar och tänker att det faktiskt känns skönt att leva, men när de svänger upp på Irmas gata blir hon plötsligt stel i kroppen.
På garageuppfarten står en ambulans och utanför huset har det samlats ett tiotal personer.
Irma börjar springa men hejdas av folksamlingen. Hon skriker och slår omkring sig men de håller henne tillbaka.
Irma behöver inte fråga vad som hänt. Hon vet redan.
I paniken ser hon sin lillasyster sitta likblek på trottoarkanten, tomt stirrandes framför sig. Irma tystnar och känner energin rinna ur henne.
Hon går sakta fram till Alexandra och sjunker ner bredvid henne. Hennes kropp känns lam och hon får inte fram ett ord.
Irma och Alexandra sitter tysta länge tills lillasystern till slut bryter tystnaden.
- Knivskuren. Han dödade henne! Säger hon med darrande röst, fortfarande stirrandes tomt framför sig.
Sedan blir det tyst igen.

Irma vaknar upp med känslan att allt är fel. Det har gått två månader sen hennes mamma dog.
Klockan är 06:51 och hon drar täcket över huvudet igen. Hon vill inte gå upp idag.
Halv två vaknar Irma igen. Känslan från innan hänger fortfarande över henne.
Motvilligt sätter hon sig upp i sängen. Tittar ut.
Solen skiner och det ser ut att vara en riktigt fin dag. För två månader sedan hade hon glatt klätt på sig och skyndat sig ut. Då var nöjet första prioritet.
Nu är allt så annorlunda och Irmas livslust är som bortblåst. Saknaden sköljer över henne. Tankarna på att hennes mamma aldrig mer kommer tillbaka får tårarna att återigen bränna bakom ögonlocken. Irma sväljer gråten som så många gånger förr och önskar att det var hon som dött istället.
Irmas saknad finns där varje minut, varje sekund. Saknaden av sin mamma blandat med hatet mot sig själv för sin feghet.

Irma går in i duschen för första gången på flera dagar. Där finns inget som pockar på hennes uppmärksamhet och tankarna är allt som existerar för en stund. Hon låter de stilla tårarna rinna. Inga röda ögon, inga hulkningar. Bara tårar som snabbt sköljs bort av vattnet som rinner som ett höstregn över henne. Tårar fyllda av tusen tankar försvinner ner i avloppet. Irma känner hur det varma vattnet kväver henne och hon får svårt att andas. ”Är det såhär det känns att sakna någon som aldrig kommer tillbaka?” undrar hon uppgivet.

Den kvällen går Irma ut för första gången sen hennes mamma dog.
Det är mörkt ute och det enda som lyser upp vägen är gatlyktorna. Vinden viner i träden som blivit kala med hösten och kylan kommer krypande.
Hon går till den stora bron i stan och hänger sig långt ut över kanten.
Hon leker med tanken.
Långt där nere hör hon hur forsen dånar. Hon föreställer sig hur det kalla vattnet sluter sig om hennes kropp och för henne bort från denna värld.
Irma kan inte låta bli att ställa sig på räcket och klättrar upp. Hon står där länge, överväger och bestämmer sig.
Irma tänker hoppa.
Hon tar ett djupt andetag och inom sig tycker hon sig höra Alexandras röst. Irma vet att hon sviker den hon älskar mest, men släpper ändå lite på det fasta greppet hon har om räcket. Då hör hon någon som ropar hennes namn och hon vänder sig hastigt om.
Där står hennes lillasyster med tårar i ögonen. Alexandra kliver upp på räcket och tar Irmas hand och säger: ”Jag älskar dig och du är den vackraste människa jag någonsin mött. Jag kan inte göra annat än tacka gudarna för att du är min syster.” Sedan släpper de båda systrarna räcket och faller handlöst ner i vattnet för att aldrig mer vakna upp till en värld grå lik betongen.

Skriven av: Amanda Berglin