Publicerat
Kategori: Novell

Ur Min synvinkel

Jag heter Jossan och fyller snart 16 år. Under de senaste åren har mitt liv varit en bergodalbana, trög i uppförsbackarna men sedan kul nedför. Ibland har det känts som om den inte funkat och mitt liv stannat i tiden och andra gånger som om den gått sönder mitt i åkturen.
Världen slutar aldrig att förvåna en, men det fanns en början. Kan inte säga vart, hur och när, men det var en tid då man blev någon annan. Man fick inte vara sig själv och kampen mot allt och alla började.
Jag undrade ofta över tiden och varför det är som det är. En av mina första texter beskriver rätt tydigt en del av mina tankar.

*
Dag och natt, natt och dag, men sedan?
Säg mig, vart är början på nästa steg?
Finns det alls eller finns det mer?
Är det då drömmarna som fyller ut natten?
Oändlighet existerar ej.
Dag och natt, natt och dag, men inget mer.
*

Jag hade mycket frågor och ville ha svar, men det fanns inga. Ibland fick jag känslor som jag trodde hade en betydelse, och som skulle föra med sig nått.

*
Dagen är lång och jag kommer ingen vart. Jag vill ha svar men inget hörs, inget får jag veta. Jag har en känsla att snart, snart kommer något att hända. Jag väntar, men det känns som om det har en bit kvar. Det känns i luften att det är på väg, det är på väg att hända. Jag vet att det ska hända, men inte vad. Ge mig svar! Tiden är inte inne men skynda, jag väntar.
*

*
Kärlek är då inte det enda jag känner, inte samma kärlek. Jag känner att det är något jag måste se eller uppleva. Det är något som fattas, men det kanske bara är framtiden? Framtiden som ständigt kommer emot mig. Det är något som väntar, jag kan inte komma fram till vad. Jag litar på ödet, jag litar på att det för mig till svaren när jag är redo, men känslorna som nu förbereder mig är tunga.
Är jag den enda som känner att saker ska hända? Så övernaturligt att jag själv ibland förnekar det, men för alltid sitter det kvar. Varför tänker jag så mycket? Jag tar det som en gåva men ingen förstår vad som i mitt huvud pågår. Det kommer från mitt inre och om jag inte tar tag i det och reder ut det så skulle jag bära på så mycket att jag till slut skulle falla i tårar. Det är ett ständigt tänkande, ofta om något utanför min värld, sådant som jag inte måste tänka på. Det är som att bli undervisad för att få visdom så att jag ska göra något bra.
Livet är som en tråd med knutar. För att komma vidare i livet så måste man knyta upp dem och det kan ibland va knepigt eller jobbigt, men det är smällar man får ta för att få uppleva stunderna i livet som betyder mer än något annat. En del orkar inte med dem lite för stora knutarna och stannar där för evigt, medan andra lever vidare tills tråden tar slut och åker rakt ut i luften för att säkert och kanske lyckligt dö bort.*

Jag trodde på ödet, på att allt som hände hade en mening, men jag kunde inte alltid förstå dess mening.

*
Livet går vidare och ibland går det så fort att jag står kvar. Jag vet då inte varför. Varför jag finns. Den stora gåtan betyder mycket för mig, vet ej varför. Hör bara, jag kommer ingen vart. Till slut blir det bara att jag inte vet något alls. Varför kan jag inte bara vara som alla andra och leva i ett nu. Det går inte, det är något som måste redas ut, men varför jag? Jag vill veta, det vill jag, men 13 år utan svar får mig att ge upp, gång på gång. Det spelar ingen roll hur mycket jag ger upp, det är bestämt att jag, jag är den som ska veta. Det finns ingen återvändo. Det finns ingen som kan förstå. För det krävs att känna detsamma, men det gör ingen. Jag skriver och skriver och skriver, kan inte sluta. Det strömmar ut ur mina fingrar. Jag blir vansinnig! Jag kan inte sluta tänka och kan inte prata. Jag måste skriva. Kanske för att förstå mig själv eller för att överleva. Vet ej. Jag vet inte. Vad är det jag inte vet? Det är en ond cirkel för mig, men den gör inget ont. God men ger mig inga svar. Det måste vara ödet att jag är den, men vem är jag då? Mitt huvud klarar inte mer!
*

Det var en helt vanlig dag. Jag var förvirrad och mådde inge bra. Jag låste då in mig, för att tänka igenom vad det var med mig.

*
Idag låste jag in mig i ensamheten. Försökte nå mig själv, för att inte tappa taget helt. Med bara en hand på tråden, försvann jag med mening för en stund. Jag vaknade och visste inte varför. Vad ville jag? Ville jag försvinna eller mig själv övervinna? Tänk om det händer igen, men då mycket djupare. Stora sår skulle träda fram och ingen skulle förstå, inte heller jag. Jag försöker förstå mig själv men gör det lika lite som alla andra. Jag skriver det som kommer ur mig, men när jag sedan läser känner jag inte igen mig själv. Var det verkligen jag som skrev det här? Men det är en sak jag med säkerhet vet, att jag är så här konstig.
*

Genom allt mitt tänkande kom jag ibland fram till saker, te x betydelsen av ett litet ord.

*
Jag skulle kunna tala om ett om men det finns inget sådant. Det förbjudna tänkandet når mig, men jag stöter bort det. Vill inte tänka om, om det var så, då skulle allt vara bra, men det finns inget om.
*

*
Om inte om fanns, skulle allt vara självklart.
Om inte om fanns, skulle detta inte skrivas.
*

Ett år med sorg och lidande, ett år utan någon som såg eller brydde sig. Allra minst jag. Världen var för blind för att se en gråtande själ, och jag för sorgsen för att känna den. Efter ett år kände jag mer än smärta, jag fick en känsla som sa att något var fel.

*
Jag känner och med det så vet jag. Jag vet att något är fel. Det är något som inte stämmer. På något sätt så mår jag inte bra. Jag tror att något dåligt väntar och det finns inget som jag kan göra åt det.
*

Dagen jag började skriva, var en dag som gav en bit av mig själv.

*
Det fortsätter flöda. Pappret tar aldrig slut, men någon gång måste jag sluta skriva. Den dagen är långt borta härifrån eller kanske så nära.
*

Förutom det liv jag just beskrivit, fanns också kärleken. Under mina år har det funnits många som kommit och gått, men längst inne fanns det i tre års tid en person som inte gick att glömma. En som aldrig besvarade det jag kände. Tompa hette han. Till en början var åren mellan oss hans anledning.

*
För mig utan gränser, fortsätter jag att drömma.
För dig med gränser, förbjuder du dig själv.
Kärleken viskar tyst.
Vad vill den? Vad menar den?
Den stoppar dig hastigt, men jag fortsätter fram.
Ditt sinne säger nej, men kan resten fördjupa sig?
Mitt sinne säger nej, men kan jag älska dig?
*

På ett sätt kan jag säga att jag kände honom, men det var inget man såg.

*
Idag var en dag utan dig. Jag hann inte se eller höra dig. Jag gick hem utan att i mina tankar fått ta farväl. Har sedan dess undrat, undrat och funderat på dig. Nästan som vanligt men nu är det annorlunda. Vet att en lång tid utan dig väntar. Jag ville få chansen att få se dig och känna det jag då känner. Även om det fått mig att gråta, så hade min bild av dig förnyats på nytt och du hade kommit närmre min verklighet.
*





Min känsla om att något var fel, var början för mig att se mig själv. Min känsla om att något dåligt var på väg, var bara början på det som väntade mig. Jag skrev då också att det inte fanns något jag kunde göra åt det, rätt. Jag sköljdes med som vattnet i vågen, i väntan på strömmarna. Men jag var medveten om situationen och såg problemet. Utan att veta vad jag skulle göra åt det, fortsatte jag mitt liv.
Som hjälp på vägen fanns där en jag kunde prata med. Jag sa inte så mycket, men hon förstod och försökte få mig att också göra det.

*
Jag vet inte hur det började men plötsligt så mår jag inge bra. Ingen såg det. Inte jag heller till en början, men du förstod och du förklarade det för mig. Nu vet jag också att det inte är bra. Vet inte vad det finns för bot. Måste om och om igen skörda bort mina tankar som växt upp som ogräs. Det är ett måste, för att det någon gång ska kunna växa upp blommor igen. Det är en lång väg dit. Ogräs måste bli en helt annan växt och den växten som börjar som en stjälk med en knopp, måste få sin tid att blomma ut. Ibland tror jag att jag är på väg, men växten hinner vissna och jag måste åter igen börja om. Jag trodde inte att jag hade problem, men när jag stod där och gjorde min dumhet insåg jag, att det jag gjorde, aldrig ens skulle tänkas på om jag inte hade något problem, och mitt problem är att jag inte mår bra. Det är ju så konstigt, för ibland mår jag bra men så fort jag är med mig själv igen och får tid att tänka, så känner jag. Jag känner att jag inte känner något. Det är tomt. Min själ är borta. Ja, ibland börjar faktiskt det att tro. Det är som ett hål i magen som suger in allt jag består av. Jag känner suget och därmed hur allt tidvis försvinner. Det finns snart inget kvar av mig, men ingen ser. På utsidan så ler jag, men jag är rädd för att leendet snart också är borta. Jag kanske kommer att försvinna för att jag inte tar hand om mig själv, jag tror t o m att jag har glömt bort hur man gör det. Men jag vet ju hur man tar hand om andra… men tänk om det också försvinner. Jag kommer att bli ingenting. En gång i tiden var jag en bra människa med stora drömmar. Drömmarna finns fortfarande där men nu väntar jag bara på att dem ska komma till mig. Förut var jag villig att kämpa dygnet runt. Vad är det som har hänt? Den personen är redan borta. Nu är jag någon annan, och tids nog kommer alla andra också att se personen jag har blivit. Sedan står jag där alldeles ensam. Ensam i regnet som blandas med mina tårar, som blir min död. Jag är hemsk som ens tänker så här. Jag är hemsk helt enkelt. Nu när jag vet det så lär det ju inte dröja länge…
JAG ÄLSKAR TOMPA! Jag var tvungen. Det ska bli mina sista ord när slutet är nära.
*

Efter att jag började se mig själv och allt jag levde med, var det lättare att förstå personen jag var. Jag lärde mig lite mer om mitt liv och såg dess gång.

*
Livet har gått vidare. Jag mår bra, men så mycket väntar. Ska klara mig genom nästa kris som kanske är mycket tyngre än det jag redan har gått igenom? Kommer jag att orka? Det är ju vad livet går ut på. Det är inte nog med alla bekymmer världen ger, utan jag måste ju vara så mycket djupare. Inget jag har valt, men hoppas att det för mig till något bra. Man kan inte tro att det är så jobbigt att tänka, men det kan få hjärnan att slita på sin kropp och få en att må så dåligt. Inte just nu, men jag vet att ytterligare en jobbig tid är på väg. Jag känner mig beredd, men kommer nog ändå inte vara till någon hjälp när jag väl är där.*

En sommar insåg jag hur viktiga beslut kan vara. Det var då jag var tvungen att fatta beslut, att välja. Inte som mellan liv och död, nu eller aldrig, men att välja väg. Jag hade ingen aning om vilken väg jag skulle ta, bara framtiden visste. Jag valde en väg och hoppas fortfarande att det var rätt.

*
Det är sommar. Fågelkvittret, solen, det varma vattnet, de korta kjolarna, glassen, killarna och alla mina kompisar. Det är en underbar tanke just nu. Nu när regnet öser ner och jag sitter här ensam och skriver. Det är inget jag brukar gå och tänka på. Det stör mig heller inte så mycket, jag behöver vara med mig själv en stund. Reda ut och ta beslut, för när allt kommer omkring så är det mitt beslut som gör min och ibland andras framtid. Ett litet och enkelt beslut betyder mer än vad folk tänker på. Allt man gör blir ett förflutet, men bildar våran framtid.
*

Det fanns många som jag tyckte om under de tre åren, men ibland räckte inte mina känslor till.

*
Jag har träffat någon som har gett mig känslor som ibland känns så starka, men när jag sedan tänker på Tompa är det så mycket som fattas. När jag vet att det är så mycket som fattas, så blir det så svårt att kämpa för eller att bry sig om.
*

Jag hade mina perioder när jag inte mådde bra och inte längre hade kontroll över mina känslor och tankar. I nästa text försökte jag förklara vad som hände.

*
Nu sitter jag här igen. Jag behöver skriva av mig just nu. Jag känner mig lite förvirrad. Jag ställer så mycket frågor och väntar mig att få höra svar, men jag har inga. Vad är det som händer? Frågan snurrar runt. Just nu är det ljust, men just då. Då blir allt mörkt. Orden i mitt huvud är svarta och gör att hela min omgivning mörknar. En stämning som gör att det jag känner och tänker bara är negativt. Det började med att jag tänkte på hur tråkig jag är som bara sitter hemma, och sedan blir det bara värre och värre. ”Det spelar ingen roll vad jag gör, jag är ju tråkig i alla fall. Tänk bara på hur tyst jag är hela tiden. Det är ju just därför som alla tycker så illa om mig. Jag måste skärpa mig annars kommer ingen att vilja vara med mig, men jag orkar inte. Tänk bara på vart jag befinner mig. Jag kommer i andra hand. Vill hon inte ha dig så är det okej, då kan de ta mig. Varför ville du ha mig? Jo för att hon inte var där när vi träffades. Du hade inte velat ha mig om hon hade vart med från början. Jag är en plåga när jag håller på så här.” Medan allt det och mycket mer sades i mitt huvud kunde jag höra en svag ljus stämma i bakgrunden som försökte ta mig därifrån, men den nådde inte fram. Alla mörka röster tar över och jag försvinner in i min kropp. Det är jag som får tårarna att rinna, det är jag som är så ledsen. De mörka rösterna är en del av mig som ska hålla sig borta från mitt yttre, annars blir det så här. Jag får djupa känslor som får mig att må så dåligt, men det finns ingen anledning.
*
Jag visste att jag mådde dåligt och tiden gick, men jag fick aldrig reda på vad jag skulle göra åt det. Jag ville få ut mina tankar och lätta mitt hjärta, men visste inte hur. Jag hittade en utväg, inte för mina problem, men för sorgen. Det jag kände var så tungt, för tungt för min själ att bära. Jag gjorde då illa mig själv, för att ett tag känna riktigt smärta och glömma den inre.

*
Det var inte meningen. Jag hade ju haft kraften att inte göra det, men jag tänker samma sak varje gång. Jag höll i den och visste vad den gjort mig tidigare, jag la tillbaka den. Mitt samvete sa nej, men mina känslor var för starka och kroppen tog efter. Jag drog efter andan, kände inte mer än bladen som drogs mot min hud igen och igen. Det ljusa vattnet fylldes med vågor av blod. Galen som jag är, tyckte jag att det var fantastiskt. Det var så rött, det försvann fort, men det kom mer. Sen kom smärtan. Det kändes så bra. Det gjorde ont, men allt var skönare än det jag kände. När allt var över och jag blev medveten om att det inte fanns någon återvändo… det blev tungt. Det jag gjort satt kvar, gör ännu. Naturen får det att läka och bli ärr gjorda av smärta, men den tar inte med sig det som gör så ont. Kanske min själ blir ett ärr om jag inte behandlar mina sår?
Känner en ständig rädsla för mig själv och allt jag för med mig. Det kommer att hända igen. Jag är svag. Vill bara bryta mig loss i tårar, men vågar inte ta fram min mörka insida.
Mina känslor, mitt tänkande och allt runt omkring hittills finns i ord, men allt det som fick mig att göra illa mig själv igen, finns inte. Det var bara så där mörkt och jag kände mig ensam.
*

Första gången jag gjorde det, var innan jag förstått att jag verkligen mådde dåligt. Efter att jag kommit ut ur duschen och såg mina uppskurna armar skrev jag, utan att tänka på det, varför. Jag kände att jag inte fanns, men fick genom smärtan en bekreftelse om motsatsen.

*
Smärtan får mig att veta, att jag finns.
Men ingen ser mig, varför?
Jag står bredvid henne och ropar på dig,
Men du hör mig inte, du ser mig inte.
Men jag finns ju här, jag känner smärtan.
Du ser henne, hur vackert hon ler.
Hur hennes kropp kurvar sig, men det finns fler.
Jag finns, jag står här, det gör jag, det känner jag!
*


Jag bråkade ofta med min mamma. Det var svårt och ibland för jobbigt. Samtidigt som jag stod för allt jag ville och sa, så förstod jag henne. Båda försökte göra det som var rätt, men kan inte direkt säga vad eller vem som hade det.





*
Nu har det gått över, men all ilska jag nyss kände. Samma sak var dag, det får mig åter och åter igen att hata. Hat som föds som kärlek och aldrig kommer att bli något annat. Kommer ständigt att förlåta, men jag orkar inte all ilska som du väcker. En dag ska jag ta tag i det, men kommer du?
*

*
Ingen hör mina böner.
De böner som ej funnits om du lyssnat!
Min ilska blir till smärta.
Stora portar står för dina öron.
Min röst svävar med vinden, men når aldrig fram.
Allt du säger tar mig med sig.
Jag hör, jag förstår, men gör du?
Instängd i allt du säger.
Dina befallningar är min lag.
Vill inte du så är det klart.
Måste du vilja, annars blir straff min plåga.
Mina fyllda ord ekar bort i rummet.
Vinden kanske för med sig dem till någon som lyssnar?!
Ett hopp om att det blåser i ditt samvete.
*

*
Jag vet att vi snart är sams igen, jag vet att det snart är glömt.
Men dagen det händer igen, finns det ännu en gång att hata dig för.
Jag är barnet du är vuxen. Det betyder att jag har fel och en dag inser.
Kanske kommer jag att se allt ni gjorde som kärlek, kanske har det hänt en gång för mycket.
Vad än framtiden säger, brinner hat, inte för vem du är, hat för vad du gör.
Men att hata och älska samtidigt, vad bildar det?
Försöker hitta rätt och fel, tror även du gör det.
Men ibland undrar jag, har du något samvete?
*

Jag kan inte säga att jag hade fel, inte heller att hon hade det, och det var nog just därför det alltid var så mycket bråk mellan oss. Hon var ju tvungen att spela sin roll, men jag att bara vara mig själv. Mina tankar sträckte sig längre än vad jag ville. Mycket av det jag skrev om henne och våra bråk, fick hon läsa. Jag ville att hon skulle veta hur jag tänkte. Utan att hon fick något större val, gjorde jag så hon fick veta. Det var nog bra, hoppas att hon inte tog åt sig allt för mycket.


Efter att alla sätt mina skurna armar, fick jag råd av en att gå och prata med någon. Hon trodde att det skulle vara en bra lösning på mina problem. Jag tog beslutet att göra det, eftersom jag själv inte visste varför jag hade problem, hoppades jag på att få svaren där.


*
Det var länge sedan jag skrev sist, men det var som igår. Allt kommer tillbaka när jag läser vad jag skrivit, kan fortfarande känna smärtan. Jag förstår den person jag då var, men varför kan jag inte förstå den jag är nu? Jag har så många svar, svar som jag så lätt ger till andra. Jag kan inte säga till mig själv hur det är. Jag måste höra det från någon annan. Jag behöver råd, så att jag slipper tänka vadare.
Ska snart börja prata. Som att skriva, men jag ska prata. Kommer jag att klara det? Kan jag lära känna någon på det sätt jag lärt känna mig själv. Ord på papper, ska bli ord av ljud. Det ska bli början på ett slut. Slutet för lidandet. Tänk om jag sedan blir besviken?! Om det inte blir bra, kommer jag inte att kunna ta det.
*

Jag föddes och mycket tankar kom till världen. Genom dem tankarna började jag att skriva. Tror inte att jag klarat mig lika bra om jag inte skrivit. Ibland kändes det som om jag bara var en plåga vad jag än gjorde.


*
Förlåt för dagen jag föddes, för alla tankar som kom till världen.
Förlåt för dagen jag dör, för alla känslor jag lämnar efter mig.
*

Även om jag inte alltid gillade att jag föddes till att skriva, så va det något jag kunde. Ett tag var jag t o m rädd för att det jag en gång föddes till dött.

*
Det känns som om jag har tappat en del av mig själv. Det enda som jag någonsin berömt mig för. Att skriva, bara skriva på och få det att bli bra. Mina första texter kom från intet. Med hjälp av mina tankar, en penna och ett papper fick jag fram något. Nu känns det som om allt är skrivet. Det finns inga frågor jag inte ställt, inga betydelser jag inte nämnt. Jag vill fortsätta, men jag får inte längre fram något. Jag hade det i blodet, men det kanske försvann med smärtan jag sköljde ner? Den hud jag skar upp, det blod som kom fram, kanske var det som gjorde att det försvann? Vill inte det tro, men det är borta. Jag har tappat en talang, min enda, bland forsande vatten.
*

Det är inte alla som får möta sina bara känslor, sin gömda insida, men det fick jag. Utan att då veta det, levde jag i en annan värld. Där kunde jag ha fastnat, och aldrig kommit tillbaka. Det var svårt eftersom jag inte kunde se skillnaden mellan mina två världar. Min verklighet och min fantasi, min inre och min yttre värld. Jag såg inte när jag var borta, men jag märkte när jag kom tillbaka.


*
Jag är förvirrad. Jag står i en mörk värld mellan min verklighet och fantasi. Jag vet att jag måste hem, till verkligheten, men det är storm och svårt att komma fram. Ibland kommer så starka vindar att jag flyger tillbaka och inte förstår dess mening. Fantasin är en värld som består av färger och känslor. Att komma in där, är detsamma som att inte förstå varför jag ska tillbaka. När jag orkat enda fram till min egen existens blir allt ifyllt. Former, ljud och känseln blir ett nu och jag tänker inte alls. Jag vet inte varför jag inte kan stanna här, vad som gör att jag ändå åker tillbaka. Att va mellan dessa två världar är skrämmande, det är bara mörker som omfamnas av ensamhet. Ibland blir det för mörkt, så mörkt att jag inte kan höra mitt förnuft. Det är då jag inte längre orkar kämpa emot, utan lockas till min fantasi som består av lättnad och man befinner sig i sitt inre. Den världen måste hålla sig i min kropp och jag måste hålla mig i mitt medvetande.
*

*
Det är så tungt.
Så mycket känslor som belastar min själ, så ensam jag är.
Jag vet att jag har fel, jag är inte ensam.
Det finns så många som vill ta hand om mitt hjärta.
Det hjärta jag inte känner.
Mellan två världar slits jag isär.
Ett stort hål mellan min fantasi och verklighet.
Men vet inte var jag står, känner inte vad jag vill.
Lever kvar i mitten tills någon ser mig och tar med mig hem.
Hem?
Står ensam kvar i ett svart hål tills någon räddar mig.
*

Det var svårt att sluta skära mig. Samtidigt som jag visste att det inte löste något, var det en sådan lättnad att se och förstå varför det då gjorde så ont.

*
Hur många gånger ska jag behöva skriva att jag har gjort det igen? Ännu en gång har jag låtit vatten ta med mitt blod, men det gör inte att mina plågor sköljs med. De finns kvar medan mitt hjärta blir mindre. Inte heller denna gång kan jag säga varför. Jag måste få veta, för att kunna sluta. Vill inte ödet att jag ska må bra? Min själ fylls av smärta som skickats av ödet, men varför vill den mig så ont?
*






*
Det händer igen.
Tankarna omringar mig, och det blir tungt.
Det blir så mörkt och ensamt.
En person som var så liten, tar över och jag är så långt borta.
Vad har gått snett? Finns det något som botar?
Vart ska jag vända mig denna gång?
Det finns så många att prata med, men vad ska vi prata om?
Det blir bara ensamt, ensamt och mörkt.
*

Innan allt började, innan året ingen såg mig, flyttade min bästa kompis Lottan. Det var jobbigt till en början när jag fick veta, men sedan märkte vi att vi kunde hålla bra kontakt ändå. Året började och jag såg alla kompisar som funnits där hela tiden, men som jag inte sätt eftersom jag hade Lottan. Träffade också Clara, som jag kunde känna nästan från början var en kompis, min bästa. Det kanske tog ett år innan vi verkligen lärde känna varandra, men hon har alltid funnits där och har alltid betytt mycket för mig.
Men det fanns en dålig sak mellan oss, en som kunde bli många saker.

*
Att älska och hata samtidigt, vad bildar det?
När det inte är du och jag, känner jag hat.
Avsmak byggt på kärlek.
Avundas din skönhet, men önska att ingen såg den.
Med älskad vänskap och själ av hat, insåg jag.
All hat, besvikelse, sorg och smärta bytte riktning.
Ännu en gång är jag den, den som måste bort eller förändras.
*

Ja, Clara föddes med allt jag önskade att jag hade. Avundsjukan levde runt mig. Trots allt hemskt det väckte inom mig, var hon min vän, min bästa. En sådan jag inte hade klarat mig utan. Avundsjukan blev hat, men inte mot henne, utan mot mig själv.

*
Det känns som om jag sårar Clara när jag tänker så där, men det här handlar inte alls om henne. Jag är bara så missnöjd med mig själv. Hon skulle bli ledsen om hon läste detta. Hon betyder väldigt mycket för mig. Hon har funnits där när jag varit på väg att släppa taget. Hon säger saker som får mig att tänka till. Det är ju bra att ens komma i andra hand. En del kommer ju inte alls. Vi är jämt tillsammans och träffar samma folk. Man börjar gilla någon och alla tar ju det bästa dem kan få. Jag är van, men det stillar inte smärtan jag då känner. Jag vet att det inte alltid är så lätt för henne heller. Det handlar inte om hur bra hon har det, bara för att jag skriver så där, utan det handlar om hur dåligt jag mår just då. Varför sitter jag här och försvarar mig? Hon vet ju inte vad jag har skrivit, men det känns som om jag vet själv vad jag menar så vet hon också det innerst inne.
*
Clara inte bara hade mycket av det jag ville ha, hon fick också mer än vad jag någonsin skulle få.

*
Mina känslor för honom, som funnits med från början, är fortfarande kvar. Jag hör en röst av tvivel. Det är inte det jag känner för honom som tar, det är vem han vill ha.
*

Han sa aldrig vem han ville ha. Jag trodde mig bara veta, likaså hon. Jag fick veta, men också hon.
En kväll gav jag honom ord som lovade bort allt jag hade. Enligt mig ett steg närmre, men det var bara ord.

*
Det jag sist skrev, finns nu bara på papper. Jag fick höra det jag ville, men även hon hörde. Jag tror ändå att hennes sår läks fort, så fort att hon hinner skaffa nya.
Ett steg närmre honom, men jag är inte nöjd. Sa att vänskap skulle göra mig glad, så sant, men släcker inte törsten. Ju mer jag får, ju mer vill jag ha. Kan han någonsin ge mig allt? Vill att det bara ska vara han och jag. Att han ska känna det jag känner. Min osäkerhet har gömt sig, men jag vet att den finns där. Jag vill inte tro, jag vill inte hoppas. Hoppet är som ett ljussken som sirar igenom ens kropp. Det går inte att undvika, jag känner hopp. Vill det inte erkänna, för snart kanske det är borta. Orkar inte med tanken om att ensamheten och sorgen kan komma tillbaka, men jag vet. Min stora fråga nu är om jag någonsin kommer att få honom. Vad tänker han? Kan inte förstå, men så lätt missförstå. Jag vill ha honom, men ännu mer att han ska vilja ha mig. Vill han?
*

En lögn väger, en sanning förstör. Mycket av det som kändes tungt i början, var alla lögner jag staplat på varandra. Jag var oärlig, jag var falsk. Till slut kändes det t o m falskt mot mig själv. Att övertyga sig själv och sedan spela. Allt kom ut, jag kunde inte leva med mina lögner, inte heller med mig själv.

*
Ärlighet varar längst. Kanske, men inte alltid. Vissa saker behöver inte komma fram, för ens eget bästa. Skulle bara göra allt värre genom att vara ärlig. Så där ärlig som jag är. Kan man vara för ärlig? Ärlig som i att avslöja sina lögner. Motsatser kan inte bilda en personlighet. Om man skapar en lögn, är ärlighet den ende fienden. För ärlig, för att leva med sina lögner. Något man har sagt som inte är sanningen bildar en lögn, men om man ej sagt något alls, då bara en hemlighet. Hemligheter får man ha.
*






De åren jag just beskrivit, är rester av ett liv jag levde. Det jag då skrev använder jag nu för att få folk att förstå. Det kanske finns någon som känner igen sig, kanske någon som inte kan förstå personen jag var.
Jag vet inte varför jag vill att detta ska bli läst. Vet inte vad jag vill komma fram till. Eller så vet jag, fast jag inte kommit på det än. Vet bara hur det kanske är, men tiden kommer att ge mig svar. En dag vet jag varför allt jag känner och tänker finns på papper. Det finns en mening med det. En mening jag nu inte kan förstå.
När tiden är inne får jag veta, jag har inte längre bråttom, svaren är på väg.

*****************************************************************************************************************************************************
Hennes kött och blod finns inte längre, men det gör hennes tankar. De finns på papper. Alla kan nu läsa om något som inte längre finns. Hon finns inte, men det finns fler som hon.
Den del av livet när allt vänds ut och in, när man börjar tänka bak och fram, det är då någon måste finnas där.
Hon hade tur. Det fanns så många som brydde sig, men så många hon glömde.
Klockan slår nu tre. Denna timme, denna natt för 16 år sedan föddes en flicka. En flicka som lämnade världen tidigt. Hon dog bort från oss alla. Fler än hon visste.
Hennes sista text var svar på hennes första. Tänk på vad hon skrev, tänk på henne.
Tiden ger dig svar.

*
Dag och natt, natt och dag, vad mer?
Det finns mer, lyckan är nästa steg.
En känsla att leva för, också att dö med.
Oändlighet behövs ej.
Dag och natt, natt och dag, men betyder mycket mer!
*

Skriven av: Caroline Hokkanen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren